1 Långt bort bakom de blåa bergen var fordom en nejd, skönt belägen, ehuru mycket aflägsen. Der voro speglande sjöar och klara floder, kullar beklädda med skog och fält med skördar, och ganska nära hördes det mäktiga hafvets brus. Allt i denna nejd var egendomligt och andra olikt, och menniskorna sjelfva, i deras stilla härdiga arbete, trofaste, tysta begrundande och tillgifne gammal sed, voro ett eget sällsamt folk, som icke liknade kringliggande nejders invånare.
2 Till denna nejd kommo för långa tider tillbaka främmande invandrare vesterifrån och togo landet med svärd, och somliga bosatte sig der, men de meste drogo tillbaka, sedan de insatt några af de sina att styra och andra att lära de underkufvade. Och sekler förgingo under många skiftande öden, och slutligen hade stora förändringar föregått både med land och seder och lärdom, men en sak var i botten sig lik, nemligen folket, som bott der af ålder och som antog främmande sed och lära på ett så eget vis, att de icke syntes främmande mer, ej heller voro det, utan blifvit plantor vuxna och närda ur nejdens egen jord. Likväl gjorde många förhållanden, att man glömde sig sjelf och räknade allt såsom hörande till vesterlandet, och ingen tänkte vidare derpå.
3 Sedan kom en tid, när först en, derpå några få och sedan allt flera begynte säga till sig sjelfva: vi äro dock ej desamma som Vesterlänningarne; hvarföre skall deras språk tränga undan vårt språk och deras seder våra seder och deras händers verk våra händers verk? Och de begynte med ädel värma att prisa den egna nejdens skönhet och uppsöka dess skatter och vårda dess glömda blommor, nära att dö mellan drifvorna. Och det var ett godt, ett ädelt verk, som förtjenade aktning och erkänsla; ty den som ej älskar och aktar sitt eget, han är värd att förlora det, och inga skatter i verlden kunna sedan ersätta hvad han mist.
4 Men allt som tiderna gingo, och mycket ännu var ogjordt, tyckte några att man ändå ej gaf det inhemska egna nog uteslutande värde. De begynte att utan urskiljning prisa allt det egna, äfven det medelmåttiga och underhaltiga, och fordra, att man blott för dess tillfälliga ursprung på egen botten borde skatta det vida högre än allt, äfven det yppersta, som icke omedelbart hade uppkommit ur nejdens egen jord. Och detta nit var lika ovist och förderfligt, som de förres nit varit vist och fruktbärande.
5 Ty der funnos många af nejdens folk, som ännu icke hade lärt sig att akta och älska detta egna så som det dock förtjenade. När nu desse hörde, bland så mycket godt, äfven annat af ovisst och måhända klent värde prisas blott för dess inhemska ursprung, sade de till sig sjelfva: är icke detta vårt egna dåligt, och ändock prisas det? Är icke detta utifrån hämtade godt, och likväl så lastas det? Häraf ser man ju tydligen att allt rop om det inhemska är ett mode, en partisak, och nu gör det sig sjelf löjligt. Och de logo försmädligt och började bruka ordet patriotism som ett speord; och i stället att kärleken för det inhemska bordt genom sin egen makt gå framåt och breda sig ut, gick den genom så ovist nit ett godt stycke tillbaka och blef förblandad i hopen af dagens nyckfulla modesaker utan kärna och utan framtid.
6 Och der var en bland dem som uppriktigt älskade sitt land och tyckte det vara ganska illa, att det ädlaste och bästa, kärleken till fäderneslandet, skulle sålunda genom missbruk och öfverdrift lida förfång och stå i en löjlig dager af partiskhet. Han sade sin mening öppet ut, ehuru han visste följderna; han hade erfarit dem mer än engång förr. Det blinda nitet förkättrade honom som en affälling och en vedersakare af just detta fosterländska, för hvilket han hundrade gånger höjt sin röst, och man sökte enskilda anledningar, för att förklara det som ej behöfde någon annan förklaring, än det allmännas egen giltiga grund.
7 Detta är Helsingfors Tidningars svar till insändaren Lnz i Morgonbladet N:o 13. Vi tacka honom för hans vackra framställning af det egendomliga i finska naturen, folket, språket och sången, och göra det så mycket hellre, som hans åsigter derom länge varit våra egna och sannolikt alltid skola förblifva det. Och för att närmare visa honom, huru dessa åsigter, långtifrån att motsäga, tvärtom stå i fullständig harmoni med hvad vi sednast yttrat om det s. k. verkligt inhemska, bedja vi honom till en början, omläsa följande rader i H:fors Tidn. N:o 11:
8 »Inhemskt är icke blott det som i landet födes och kommer i dagen, utan allt det, som, utifrån hämtadt, verkligen införlifvas med land och folk och som, genom att antaga deras lynne, vexer in i seder, behofver och föreställningar. Derest man icke utsträcker ordets betydelse så, att det får en väsendtligen andelig grund, kommer man till de mest vidunderliga konseqvenser. Hvarken trädet i skogen, eller säden på åkern, eller djuret på marken, eller menniskan sjelf, hennes tro, hennes tankar, hennes seder, ordet på hennes läppar, kläderna på hennes kropp, verktygen i hennes hand – intet af allt detta är säkert att vara inhemskt mer, sedan man trängt detta ord inom nötskalet af de båda begreppen börd och härkomst.»konsekvensändrat/normaliserat
9 Nåväl, hvar står det skrifvet, att ett inhemskt ej finnes till? Hvilken annan mening kan otvunget framgå ur dessa ord, än den, att det inhemska icke får göras ensamt beroende af det tillfälliga i börd och härkomst, utan måste hafva en väsendtligen högre grund, en upprinnelse ur och ett samband med den egendomliga själ, som uttalar sig i ett lands och ett folks hela lynne och tillvaro? Tag bort denna inre och högre grund, som är nationalitetens kärna, och begreppena härkomst, börd skola visa sig otillräckliga att garantera någon visshet om nationel egendomlighet. Den finske Zigenaren, är han verkligt inhemsk derföre att hans förfäder flera sekler igenom blifvit födde och döde på finsk botten? Juden, är han det af samma orsak mera? Vår härkomst? Se tillbaka och märk hvilka strömmar af svensk, tysk och annan utländsk blod sedan århundraden flutit in i vårt lands bildade samhällsklasser, hvilka dock äga rättvisa anspråk, äfven de, att icke förjagas från det verkligt inhemskas område. Härkomsten af vår bildning? Hvem är nog blind att förbise dess utländska källor, nödvändigheten af ett ständigt förnyadt ösande ur den europeiska civilisationens allmänna ström? Vår industri? Gäller icke detsamma om den och om allt? Alltså, om, hvad ingen lärer neka, det i allt detta verkligen finnes en finsk egendomlighet, som äger och förtjenar våra bästa sympathier, som utgör den hemmets luft, i hvilken vi andas och hvaraf vi sjelfva bära en tydlig stämpel, då är denna egendomlighet vår icke ensamt derföre att vi äro vårt lands infödde barn, utan derföre att vi förmått på vårt lands eget sätt emottaga det utifrån gifna och öka det med nytt och derföre att detta utifrån gifna varit af den spänstighet, att det låtit sig förarbetas af oss såsom vårt lynne behöfver det.
10 Detta borde vara temligen klart, och konseqvenserna likaså. Om t. ex. en man af utländsk börd under en lång följd af år, i hvad kall som helst, verkat inom landet för landets väl, och om derunder han, eller också blott hans verk, förmått gestalta sig efter inhemska behofver och inhemskt lynne, så förklara vi det oförsynt, om en infödd nybörjare, af hvad namn och slag han vara må, blott för sin härkomst usurperar rättigheten att vara verkligen inhemsk och på denna svaga grund anser sig vara förmer, än den mognade mannen och mästaren. Likaså, för att välja ett annat exempel, om en utländsk vara sedan längre tid etablerat i landet en nyttig industri med inhemska arbetskrafter och gjort det till allmänt gagn och belåtenhet, och derpå en infödd medtäflare uppträder med pretention att som verkligen inhemsk hafva oändligt högre betydelse och rätt till landsmäns uppmuntran, förklara vi detta anspråk – med förbehåll af bådas lika värde i öfrigt – obefogadt såsom hvilande på en falsk grund.
11 En ren tillfällighet har gjort, att närmaste anledningen till vårt uppträdande i denna fråga var sådan, att den utsatte oss för misstydningar. Vi må huru öppet och klart som helst ha försäkrat, att vi icke angripit ett ord eller en enskild sak, utan en tendens – man har dock fintligt låtit påskina, att en ovilja eller rivalitet mot den tillämnade nya operan i Åbo legat till grund för vårt uppträdande. Det är dock att något för groft neddraga|17 3| en allmän fråga till en småaktig enskild terräng. När har det vi haft äran att säga om konsten i vårt land och verka för den, – när har det berättigat till den låga förmodan, att vi, af grumlig afund, ville motarbeta eller undergräfva ett nytt begynnande verk för samma ändamål? Borde man icke fastmera inse, att ingen med högre glädje än vi kan helsa hvarje ny gryning af konsternas morgon i vårt dunkla land – i detta land, som ännu är så armt på det skönas skapelser och som icke har råd att försmå äfven det minsta, som visar en skymt af snillets och skönhetens gudagnista?
12 Vi afbryta här med den bekännelse, att vi mycket hellre skrifva till fördel för det verkligt inhemska, än vi här skrifvit mot dess missbruk. Ty alltför litet är ännu gjordt och alltför mycket återstår att göra, innan detta stora intresse, som ingriper i alla lifvets förhållanden, vunnit det erkännande det så väl behöfver och så rättvist förtjenar.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Patriotism och Hyperpatriotism.
1 Långt bort bakom de blåa bergen var fordom en nejd, skönt belägen, ehuru mycket aflägsen. Der voro speglande sjöar och klara floder, kullar beklädda med skog och fält med skördar, och ganska nära hördes det mäktiga hafvets brus. Allt i denna nejd var egendomligt och andra olikt, och menniskorna sjelfva, i deras stilla härdiga arbete, trofaste, tysta begrundande och tillgifne gammal sed, voro ett eget sällsamt folk, som icke liknade kringliggande nejders invånare.
2 Till denna nejd kommo för långa tider tillbaka främmande invandrare vesterifrån och togo landet med svärd, och somliga bosatte sig der, men de meste drogo tillbaka, sedan de insatt några af de sina att styra och andra att lära de underkufvade. Och sekler förgingo under många skiftande öden, och slutligen hade stora förändringar föregått både med land och seder och lärdom, men en sak var i botten sig lik, nemligen folket, som bott der af ålder och som antog främmande sed och lära på ett så eget vis, att de icke syntes främmande mer, ej heller voro det, utan blifvit plantor vuxna och närda ur nejdens egen jord. Likväl gjorde många förhållanden, att man glömde sig sjelf och räknade allt såsom hörande till vesterlandet, och ingen tänkte vidare derpå.
3 Sedan kom en tid, när först en, derpå några få och sedan allt flera begynte säga till sig sjelfva: vi äro dock ej desamma som Vesterlänningarne; hvarföre skall deras språk tränga undan vårt språk och deras seder våra seder och deras händers verk våra händers verk? Och de begynte med ädel värma att prisa den egna nejdens skönhet och uppsöka dess skatter och vårda dess glömda blommor, nära att dö mellan drifvorna. Och det var ett godt, ett ädelt verk, som förtjenade aktning och erkänsla; ty den som ej älskar och aktar sitt eget, han är värd att förlora det, och inga skatter i verlden kunna sedan ersätta hvad han mist.
4 Men allt som tiderna gingo, och mycket ännu var ogjordt, tyckte några att man ändå ej gaf det inhemska egna nog uteslutande värde. De begynte att utan urskiljning prisa allt det egna, äfven det medelmåttiga och underhaltiga, och fordra, att man blott för dess tillfälliga ursprung på egen botten borde skatta det vida högre än allt, äfven det yppersta, som icke omedelbart hade uppkommit ur nejdens egen jord. Och detta nit var lika ovist och förderfligt, som de förres nit varit vist och fruktbärande.
5 Ty der funnos många af nejdens folk, som ännu icke hade lärt sig att akta och älska detta egna så som det dock förtjenade. När nu desse hörde, bland så mycket godt, äfven annat af ovisst och måhända klent värde prisas blott för dess inhemska ursprung, sade de till sig sjelfva: är icke detta vårt egna dåligt, och ändock prisas det? Är icke detta utifrån hämtade godt, och likväl så lastas det? Häraf ser man ju tydligen att allt rop om det inhemska är ett mode, en partisak, och nu gör det sig sjelf löjligt. Och de logo försmädligt och började bruka ordet patriotism som ett speord; och i stället att kärleken för det inhemska bordt genom sin egen makt gå framåt och breda sig ut, gick den genom så ovist nit ett godt stycke tillbaka och blef förblandad i hopen af dagens nyckfulla modesaker utan kärna och utan framtid.
6 Och der var en bland dem som uppriktigt älskade sitt land och tyckte det vara ganska illa, att det ädlaste och bästa, kärleken till fäderneslandet, skulle sålunda genom missbruk och öfverdrift lida förfång och stå i en löjlig dager af partiskhet. Han sade sin mening öppet ut, ehuru han visste följderna; han hade erfarit dem mer än engång förr. Det blinda nitet förkättrade honom som en affälling och en vedersakare af just detta fosterländska, för hvilket han hundrade gånger höjt sin röst, och man sökte enskilda anledningar, för att förklara det som ej behöfde någon annan förklaring, än det allmännas egen giltiga grund.
7 Detta är Helsingfors Tidningars svar till insändaren Lnz i Morgonbladet N:o 13. Vi tacka honom för hans vackra framställning af det egendomliga i finska naturen, folket, språket och sången, och göra det så mycket hellre, som hans åsigter derom länge varit våra egna och sannolikt alltid skola förblifva det. Och för att närmare visa honom, huru dessa åsigter, långtifrån att motsäga, tvärtom stå i fullständig harmoni med hvad vi sednast yttrat om det s. k. verkligt inhemska, bedja vi honom till en början, omläsa följande rader i H:fors Tidn. N:o 11:
8 »Inhemskt är icke blott det som i landet födes och kommer i dagen, utan allt det, som, utifrån hämtadt, verkligen införlifvas med land och folk och som, genom att antaga deras lynne, vexer in i seder, behofver och föreställningar. Derest man icke utsträcker ordets betydelse så, att det får en väsendtligen andelig grund, kommer man till de mest vidunderliga konseqvenser. Hvarken trädet i skogen, eller säden på åkern, eller djuret på marken, eller menniskan sjelf, hennes tro, hennes tankar, hennes seder, ordet på hennes läppar, kläderna på hennes kropp, verktygen i hennes hand – intet af allt detta är säkert att vara inhemskt mer, sedan man trängt detta ord inom nötskalet af de båda begreppen börd och härkomst.»konsekvensändrat/normaliserat
9 Nåväl, hvar står det skrifvet, att ett inhemskt ej finnes till? Hvilken annan mening kan otvunget framgå ur dessa ord, än den, att det inhemska icke får göras ensamt beroende af det tillfälliga i börd och härkomst, utan måste hafva en väsendtligen högre grund, en upprinnelse ur och ett samband med den egendomliga själ, som uttalar sig i ett lands och ett folks hela lynne och tillvaro? Tag bort denna inre och högre grund, som är nationalitetens kärna, och begreppena härkomst, börd skola visa sig otillräckliga att garantera någon visshet om nationel egendomlighet. Den finske Zigenaren, är han verkligt inhemsk derföre att hans förfäder flera sekler igenom blifvit födde och döde på finsk botten? Juden, är han det af samma orsak mera? Vår härkomst? Se tillbaka och märk hvilka strömmar af svensk, tysk och annan utländsk blod sedan århundraden flutit in i vårt lands bildade samhällsklasser, hvilka dock äga rättvisa anspråk, äfven de, att icke förjagas från det verkligt inhemskas område. Härkomsten af vår bildning? Hvem är nog blind att förbise dess utländska källor, nödvändigheten af ett ständigt förnyadt ösande ur den europeiska civilisationens allmänna ström? Vår industri? Gäller icke detsamma om den och om allt? Alltså, om, hvad ingen lärer neka, det i allt detta verkligen finnes en finsk egendomlighet, som äger och förtjenar våra bästa sympathier, som utgör den hemmets luft, i hvilken vi andas och hvaraf vi sjelfva bära en tydlig stämpel, då är denna egendomlighet vår icke ensamt derföre att vi äro vårt lands infödde barn, utan derföre att vi förmått på vårt lands eget sätt emottaga det utifrån gifna och öka det med nytt och derföre att detta utifrån gifna varit af den spänstighet, att det låtit sig förarbetas af oss såsom vårt lynne behöfver det.
10 Detta borde vara temligen klart, och konseqvenserna likaså. Om t. ex. en man af utländsk börd under en lång följd af år, i hvad kall som helst, verkat inom landet för landets väl, och om derunder han, eller också blott hans verk, förmått gestalta sig efter inhemska behofver och inhemskt lynne, så förklara vi det oförsynt, om en infödd nybörjare, af hvad namn och slag han vara må, blott för sin härkomst usurperar rättigheten att vara verkligen inhemsk och på denna svaga grund anser sig vara förmer, än den mognade mannen och mästaren. Likaså, för att välja ett annat exempel, om en utländsk vara sedan längre tid etablerat i landet en nyttig industri med inhemska arbetskrafter och gjort det till allmänt gagn och belåtenhet, och derpå en infödd medtäflare uppträder med pretention att som verkligen inhemsk hafva oändligt högre betydelse och rätt till landsmäns uppmuntran, förklara vi detta anspråk – med förbehåll af bådas lika värde i öfrigt – obefogadt såsom hvilande på en falsk grund.
11 En ren tillfällighet har gjort, att närmaste anledningen till vårt uppträdande i denna fråga var sådan, att den utsatte oss för misstydningar. Vi må huru öppet och klart som helst ha försäkrat, att vi icke angripit ett ord eller en enskild sak, utan en tendens – man har dock fintligt låtit påskina, att en ovilja eller rivalitet mot den tillämnade nya operan i Åbo legat till grund för vårt uppträdande. Det är dock att något för groft neddraga|17 3| en allmän fråga till en småaktig enskild terräng. När har det vi haft äran att säga om konsten i vårt land och verka för den, – när har det berättigat till den låga förmodan, att vi, af grumlig afund, ville motarbeta eller undergräfva ett nytt begynnande verk för samma ändamål? Borde man icke fastmera inse, att ingen med högre glädje än vi kan helsa hvarje ny gryning af konsternas morgon i vårt dunkla land – i detta land, som ännu är så armt på det skönas skapelser och som icke har råd att försmå äfven det minsta, som visar en skymt af snillets och skönhetens gudagnista?
12 Vi afbryta här med den bekännelse, att vi mycket hellre skrifva till fördel för det verkligt inhemska, än vi här skrifvit mot dess missbruk. Ty alltför litet är ännu gjordt och alltför mycket återstår att göra, innan detta stora intresse, som ingriper i alla lifvets förhållanden, vunnit det erkännande det så väl behöfver och så rättvist förtjenar.