1 Man säger att ökenbildningen i Afrika tilltager, så att de fordna gröna oaserna allt mera förquäfvas af dödande flygsand. Äfven lifvet har sin ökenbildning, som tidtals vexer.
2 I denna brokiga tid, i denna sällhetstörstande menniskoverld, huru glädjetomt är icke ofta de bildade klassernas lif, huru bleka deras nöjen, huru kylig den svalka, som convenansen fläktar öfver hjertats naivaste känslor! Flärden har sin glans och njutningen sin villa, men der det hjertliga flytt ur sällskapslifvet, der hvarje ord bär en mask och hvarje känsla ett pansar, der släckes det flyktiga löjet med lamporna och endast fåfängans lusteldar lysa man öfver den toma, den ödsliga öknen inom en bedårad menniskobarm. Och sådana öknar finnas mångenstädes, der man icke tror, ej blott hos de i verlden utlefvade, – men äfven i de unga hjertan, dem sorgen ännu icke rört, hos de lyckliga, på hvilka lifvet synes slösa sina rosor, ... öfverallt, der menniskan lefver blott för sig. Ty detta är det, som gör lifvet så tomt, så fattigt och glädjelöst i de ensama stunder, ... för mannen, när han glömt att han lefver för ett fosterland, för quinnan när hon icke förstår att lefva för de sina, för båda, när de förgätit att de hafva ett hem och en Gud.
3 När mannen i tysta tankar frågar sig sjelf: hvad skall jag lefva för och hvilket mål skall jag välja? då svara honom samhället, fosterlandet, lagen: gör detta och tjena mig! Ofta ligger samma tysta fråga halfklar och omedveten på quinnans läppar; då svarar henne den inre rösten: gif allt och begär intet, lef i kärlek för de dina! Men det kan hända att den inre rösten tiger eller nedtystas; då förvillas hennes vackra fridsama gång ge|7 2|nom lifvet. Om då en systerlig stämma utom henne upprepar den inre röstens ord, skulle hon icke vara tacksam derför? Skulle hon icke tro på den och följa dess maning med glädje?
4 Så säger Fredrika Bremer till alla sina systerliga vänner: gif allt och begär intet, lef i kärlek för de dina! Älska Gud öfver allting, dernäst ditt hem, de dina, och allt vackert och godt på jorden. Var tålig, var from och kärleksfull. Blygs icke för tåren, när den vill komma, deraf blir hjertat lätt. Men var glad och vid godt mod, – lifvet är så vackert med all sin sorg. – Jag mins ej om hennes ord fallit så som dessa; men de gå genom hennes skrifter som en doft och en vällukt full af helsa. Hon har redan skrifvit många böcker, klara källor för tidens törst, och i alla speglar sig det milda quinnoanletet, godt småleende, undergifvet och förtröstansfullt. För henne står den sanningen klar, att quinnans storhet är försakelsen och hennes sällhet den, att gifva allt och begära intet. Detta är det rätt ljufva och himmelska hos quinnan, det för hvilket riddaren fordom böjde sitt knä och bröt sin lans på lif och död. Och än i dag minner den unga flickan sina bästa segrar genom det anspråkslösa behag, som aldrig läres, men härflyter ur hjertats enkla och lugna godhet. – Så vädjar Fredrika Bremer till det ädlaste och sannaste i quinnohjertat; hon talar den inre röstens ord.
5 Dagboken utgör sjette delen af förf:s »nya teckningar ur hvardagslifvet».konsekvensändrat/normaliserat Hvad väntar man sig af den? En roman? ja väl, en sådan, som Hemmet; heldre då en teckning, som förf. sjelf vill. Ty det romantiska deri vill dock synas nog brådgräddadt, passionerna och de rätt bjerta händelserna stundom hufvudstupa och halsbrytande. Om Dagboken gäller det mesta, som blifvit sagdt om F. Bremers öfriga Hvardagslif: samma älskeliga stil, samma fina teckning af quinnan, samma quinliga svaghet för det kraftfulla hos mannen, samma glada och harmlösa satir öfver sällskapslifvet, samma varma blick öfver lifvet, naturen och hemmets trefnad. Äfven här mulnar himlen i hast, men blott för att lika hastigt klarna igen; åskan mullrar, men blott till husbehof. Taflan behöfver skuggas, för att dagrarne må falla blandade.
6 Dagboken har tre sidor och tre hufvudfigurer; philosophiskt kunde man kalla dem tre utvecklingsgrader i hemmets idé. Den första (Selma) är det quinliga i sin oskuld, det ljufva i sin första knoppning, hemmets barndoms behag. Hos henne är allt en morgonfrisk natur
»liksom en snö på bergen,
så hwitt, men ock så kyligt ...»konsekvensändrat/normaliserat
8 omedvetet, instinktlikt, barnsligt gladt. Men detta morgonväsende förlorar sin svalka under inflytandet af en brännande middagssol. Den andra bilden (Flora) visar oss det quinliga i sin passionlighet, det »mörksköna»,konsekvensändrat/normaliserat som Almquist kallat »dödens ljufliga trädgård»,konsekvensändrat/normaliserat snille och hejrta i kamp mot sig sjelfva, – hemmet förloradt i flärd, fåfänga och egoism. Sjelf utan hejd och hållning, emedan hon äger hvarken Gud eller hem, är denna fallna engel nära att uppslukas af den förfinade lastens och egoismens mörka demon (S:t Orme) och hotar att i sitt fall inveckla äfven oskulden vid sin sida. Då framträder den hela tiden i bakgrunden stående tredje bilden (Sophia, äfven kallad sancta philosophia, författarinnan sjelf), det quinliga i sin seger och fulländning, hemmet i sitt förklarade lugn. I sitt milda aftonsvalka omfamnar hon båda de förra, räddar dem, kallar det ädla och sannt quinliga hos dem till lif, höjer dem till sig, gifver dem en Gud och ett hem samt låter den ena sluta i försakelse, den andra i kärlek, medan hon sjelf, huld och anspråkslös, slutar i båda.
9 Så gruppera sig hufvudpartierna i F. Bremers Dagbok; med de öfriga må läsaren göra bekantskap i boken. Man ser, att de quinliga figurerna lifligast framträda; de manliga likna Friherrinnan Knorrings hjeltar. Men sitt bästa intresse får denna Dagbok af författarinnans egen personlighet, som här, så att säga i furstlig incognito, oslöjad uppträder med sina lidanden och fröjder, sina inre segrar och sin förklarade blick öfver lifvets skiftande taflor och hemmets lugn. Särskildt tacke vi den hulda författarinnan för hennes finska sympathier*)Förf. uppträder som en finsk fröken Sophie Adelan, »af Wasastjernornas slägt».konsekvensändrat/normaliserat I sitt (nyligen i Borgå Tidning öfversatta) högst intressanta bref till Brockhaus i Leipzig säger hon sig vara född »vid Auras stränder»,konsekvensändrat/normaliserat derifrån hon vid 4 års ålder med sina föräldrar öfverflyttade till Sverige. Skämtande synes hon tillskrifva sin håg för studier den tillfällighet, att flera lärde herrar Academici stått fadder åt henne, samt säger sig af finskan endast ihågkomma ordet Jumala.. Med varma minnen talar hon om »Kautuas strömmar» och Finlands furuklädda moar, leker finska lekar, förstår sig på finsk trollkonst förut fattar betydelsen af Kalevalas »ursprungsord».konsekvensändrat/normaliserat – Fredrika Bremer är vorden en prydnad för sitt nya fädernesland, men det gamla förgäter ej att det gaf henne lifvet, och det skall en dag återfordra hennes namn, jemte så många andra af Sveriges yppersta, hvilkas hela ära nu återfaller på detta sednare ensamt.
*)Förf. uppträder som en finsk fröken Sophie Adelan, »af Wasastjernornas slägt».konsekvensändrat/normaliserat I sitt (nyligen i Borgå Tidning öfversatta) högst intressanta bref till Brockhaus i Leipzig säger hon sig vara född »vid Auras stränder»,konsekvensändrat/normaliserat derifrån hon vid 4 års ålder med sina föräldrar öfverflyttade till Sverige. Skämtande synes hon tillskrifva sin håg för studier den tillfällighet, att flera lärde herrar Academici stått fadder åt henne, samt säger sig af finskan endast ihågkomma ordet Jumala.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Knoppar.
I. Fredrika Bremers Dagbok.
Denna dagen – ett lif!
Thorild.
1 Man säger att ökenbildningen i Afrika tilltager, så att de fordna gröna oaserna allt mera förquäfvas af dödande flygsand. Äfven lifvet har sin ökenbildning, som tidtals vexer.
2 I denna brokiga tid, i denna sällhetstörstande menniskoverld, huru glädjetomt är icke ofta de bildade klassernas lif, huru bleka deras nöjen, huru kylig den svalka, som convenansen fläktar öfver hjertats naivaste känslor! Flärden har sin glans och njutningen sin villa, men der det hjertliga flytt ur sällskapslifvet, der hvarje ord bär en mask och hvarje känsla ett pansar, der släckes det flyktiga löjet med lamporna och endast fåfängans lusteldar lysa man öfver den toma, den ödsliga öknen inom en bedårad menniskobarm. Och sådana öknar finnas mångenstädes, der man icke tror, ej blott hos de i verlden utlefvade, – men äfven i de unga hjertan, dem sorgen ännu icke rört, hos de lyckliga, på hvilka lifvet synes slösa sina rosor, ... öfverallt, der menniskan lefver blott för sig. Ty detta är det, som gör lifvet så tomt, så fattigt och glädjelöst i de ensama stunder, ... för mannen, när han glömt att han lefver för ett fosterland, för quinnan när hon icke förstår att lefva för de sina, för båda, när de förgätit att de hafva ett hem och en Gud.
3 När mannen i tysta tankar frågar sig sjelf: hvad skall jag lefva för och hvilket mål skall jag välja? då svara honom samhället, fosterlandet, lagen: gör detta och tjena mig! Ofta ligger samma tysta fråga halfklar och omedveten på quinnans läppar; då svarar henne den inre rösten: gif allt och begär intet, lef i kärlek för de dina! Men det kan hända att den inre rösten tiger eller nedtystas; då förvillas hennes vackra fridsama gång ge|7 2|nom lifvet. Om då en systerlig stämma utom henne upprepar den inre röstens ord, skulle hon icke vara tacksam derför? Skulle hon icke tro på den och följa dess maning med glädje?
4 Så säger Fredrika Bremer till alla sina systerliga vänner: gif allt och begär intet, lef i kärlek för de dina! Älska Gud öfver allting, dernäst ditt hem, de dina, och allt vackert och godt på jorden. Var tålig, var from och kärleksfull. Blygs icke för tåren, när den vill komma, deraf blir hjertat lätt. Men var glad och vid godt mod, – lifvet är så vackert med all sin sorg. – Jag mins ej om hennes ord fallit så som dessa; men de gå genom hennes skrifter som en doft och en vällukt full af helsa. Hon har redan skrifvit många böcker, klara källor för tidens törst, och i alla speglar sig det milda quinnoanletet, godt småleende, undergifvet och förtröstansfullt. För henne står den sanningen klar, att quinnans storhet är försakelsen och hennes sällhet den, att gifva allt och begära intet. Detta är det rätt ljufva och himmelska hos quinnan, det för hvilket riddaren fordom böjde sitt knä och bröt sin lans på lif och död. Och än i dag minner den unga flickan sina bästa segrar genom det anspråkslösa behag, som aldrig läres, men härflyter ur hjertats enkla och lugna godhet. – Så vädjar Fredrika Bremer till det ädlaste och sannaste i quinnohjertat; hon talar den inre röstens ord.
5 Dagboken utgör sjette delen af förf:s »nya teckningar ur hvardagslifvet».konsekvensändrat/normaliserat Hvad väntar man sig af den? En roman? ja väl, en sådan, som Hemmet; heldre då en teckning, som förf. sjelf vill. Ty det romantiska deri vill dock synas nog brådgräddadt, passionerna och de rätt bjerta händelserna stundom hufvudstupa och halsbrytande. Om Dagboken gäller det mesta, som blifvit sagdt om F. Bremers öfriga Hvardagslif: samma älskeliga stil, samma fina teckning af quinnan, samma quinliga svaghet för det kraftfulla hos mannen, samma glada och harmlösa satir öfver sällskapslifvet, samma varma blick öfver lifvet, naturen och hemmets trefnad. Äfven här mulnar himlen i hast, men blott för att lika hastigt klarna igen; åskan mullrar, men blott till husbehof. Taflan behöfver skuggas, för att dagrarne må falla blandade.
6 Dagboken har tre sidor och tre hufvudfigurer; philosophiskt kunde man kalla dem tre utvecklingsgrader i hemmets idé. Den första (Selma) är det quinliga i sin oskuld, det ljufva i sin första knoppning, hemmets barndoms behag. Hos henne är allt en morgonfrisk natur
»liksom en snö på bergen,
så hwitt, men ock så kyligt ...»konsekvensändrat/normaliserat
8 omedvetet, instinktlikt, barnsligt gladt. Men detta morgonväsende förlorar sin svalka under inflytandet af en brännande middagssol. Den andra bilden (Flora) visar oss det quinliga i sin passionlighet, det »mörksköna»,konsekvensändrat/normaliserat som Almquist kallat »dödens ljufliga trädgård»,konsekvensändrat/normaliserat snille och hejrta i kamp mot sig sjelfva, – hemmet förloradt i flärd, fåfänga och egoism. Sjelf utan hejd och hållning, emedan hon äger hvarken Gud eller hem, är denna fallna engel nära att uppslukas af den förfinade lastens och egoismens mörka demon (S:t Orme) och hotar att i sitt fall inveckla äfven oskulden vid sin sida. Då framträder den hela tiden i bakgrunden stående tredje bilden (Sophia, äfven kallad sancta philosophia, författarinnan sjelf), det quinliga i sin seger och fulländning, hemmet i sitt förklarade lugn. I sitt milda aftonsvalka omfamnar hon båda de förra, räddar dem, kallar det ädla och sannt quinliga hos dem till lif, höjer dem till sig, gifver dem en Gud och ett hem samt låter den ena sluta i försakelse, den andra i kärlek, medan hon sjelf, huld och anspråkslös, slutar i båda.
9 Så gruppera sig hufvudpartierna i F. Bremers Dagbok; med de öfriga må läsaren göra bekantskap i boken. Man ser, att de quinliga figurerna lifligast framträda; de manliga likna Friherrinnan Knorrings hjeltar. Men sitt bästa intresse får denna Dagbok af författarinnans egen personlighet, som här, så att säga i furstlig incognito, oslöjad uppträder med sina lidanden och fröjder, sina inre segrar och sin förklarade blick öfver lifvets skiftande taflor och hemmets lugn. Särskildt tacke vi den hulda författarinnan för hennes finska sympathier*)Förf. uppträder som en finsk fröken Sophie Adelan, »af Wasastjernornas slägt».konsekvensändrat/normaliserat I sitt (nyligen i Borgå Tidning öfversatta) högst intressanta bref till Brockhaus i Leipzig säger hon sig vara född »vid Auras stränder»,konsekvensändrat/normaliserat derifrån hon vid 4 års ålder med sina föräldrar öfverflyttade till Sverige. Skämtande synes hon tillskrifva sin håg för studier den tillfällighet, att flera lärde herrar Academici stått fadder åt henne, samt säger sig af finskan endast ihågkomma ordet Jumala.. Med varma minnen talar hon om »Kautuas strömmar» och Finlands furuklädda moar, leker finska lekar, förstår sig på finsk trollkonst förut fattar betydelsen af Kalevalas »ursprungsord».konsekvensändrat/normaliserat – Fredrika Bremer är vorden en prydnad för sitt nya fädernesland, men det gamla förgäter ej att det gaf henne lifvet, och det skall en dag återfordra hennes namn, jemte så många andra af Sveriges yppersta, hvilkas hela ära nu återfaller på detta sednare ensamt.