1 Ropet mot skogarnas förstöring, förut upprepadt af Finlands Allm. Tidning och Åbo Under:r, genljuder sednast äfven i tidn. »Wiborg» med begagnande af en svensk källa. Med talande exempel visas, huru denna förstöring öfverallt, der den ohejdadt fortgått, har medfört hela nejders och länders ödeläggelse. I fordom blomstrande länder, som rikeligen lifnärt otaliga menniskor, mötes nu ögat af kala, ofruktbara stepper, der vandraren knappast finner en menniskoboning och fornforskaren med möda upptäcker fordom mäktiga städers ruiner i ödemarken.
2 Orsaken är tydlig: skogen utgör den nödvändiga medlaren för klimatets vexlingar. Det är skogen som mildrar vindarnas framfart och hindrar dem än att skada vextligheten med deras kyla, än att afdunsta all fuktighet och förtorka marken. Det är skogen som hindrar snön att för hastigt smälta om våren och antingen förorsaka öfversvämningar eller för tidigt blotta gräs och gröda för solens inverkanoriginal: invarkan. Det är skogen som samlar till sig luftens fuktighet och låter den falla i regn öfver nejden. Det är skogen som jemnar och mildrar de hastiga och skadliga ombytena af värma och köld, årstider och väderskiften; skoglösa trakter äro derföre gemenligen utsatta för torka, blåst och all årstidernas oblidhet.
3 Vi ha tillförene (1855 N:o 80 och 1856 N:o 36) sökt att fästa tillbörlig vigt vid de vådor äfven vårt land är underkastadt genom skogarnas förstöring, och vi kunna derföre nu om det rika ämnet tala i korthet.
4 För skogsskötseln som hufvudnäring och inkomstkälla har man ur C. W. Gyldéns »Handledning för Skogshushållare» – ett arbete, som borde finnas i hvarje landtbrukares hand – åberopat märkvärdiga ziffror*)T. ex. att landets skogar, tillbörligt vårdade, böra lemna en behållning af minst 15 millioner rubel silfver utöfver förbrukningen hemma.. Deremot synes man icke hafva tillfyllest behjertat samma arbetes i sanning varnande fingervisning (sid. 3), att landets 1 648konsekvensändrat/normaliserat qvadratmil mossar under tidernas lopp ha danats på urskogarnas bekostnad och ännu fortfarande utbreda sig på låglända skogars områden. Ty, säger förf., der afdikningar försummas, dämmas vattenafloppen af mossarter, som under hög latitud med märkelig hastighet tillvexa och utbreda sig i vattensjuka trakter; hvarigenom det nedfallna trädfröet hindras att gro och slå rötter samt skogarne efterhand lättare glesna och störtas af vindarne. De kullfallne träden fullkomna ytterligare vattnets uppdämning, så att trakten förvandlas till ett träsk, som om hösten betäckes af kärnis, hvilken, under omvexlande blida och köld, rubbar och afsliter trädens bark vid roten samt dymedelst fullständigt förstör den återstående skogen, hvarefter en kal mosse upptager dess plats.**)Denna förvandlingsprocess kan äfven statistiskt följas, enär det visar sig, att de län i Finland, som hafva den mesta skogen, hafva de minsta mossarna och tvärtom. Sålunda är länens ordning efter skogrikheten: S:t Michels län, Tavastehus, Nylands, Wiborgs, Kuopio, Åbo, Vasa och Uleåborgs län; afser man åter arealen af mossar, så blir länens ordning nära nog omvänd, nemligen: Uleåborgs, Vasa, Kuopio, Wiborgs, S:t Michels, Åbo, Tavastehus och Nylands län.
5 Ha således, enligt hr Gyldén, våra mossar bildats på skogens bekostnad, genom en sjelfförstöring, oberoende af svedjande, bygge, blädning, skogseld och alla de öfriga bekanta utrotningsmedlen – samt gynnad troligen af en viss vanmakt i den organiska naturens produktiva lifskraft här i norden – så är det ett faktum, att, oaktadt alla odlingens framsteg, en fjerdedel af Finland har förvildats, så att säga under folkets egna ögon, och att denna förvildning fortgår, derest man icke med allvar sätter en damm deremot. Förf. åberopar, som ett nära och sorgligt exempel, Lapplands kala och ofruktbara fjälltrakter, hvilka, enligt trovärdiga intyg, öfverallt bära spår af en forntida skogvext. Man må tänka hvad man behagar om skogens vigt såsom inkomst- och näringskälla, såsom medtäflare till åkerbruket och industrin o. s. v.; ett synes oss klart: att man med ett sådant faktum för ögonen, med hänseende till klimatet, jordmånen och de första vilkoren för all odling, måste komma till den slutsats vi ofvan uppställt: att skogens förstöring är Finlands förderf.
6 Håller den äfven af hr Gyldén anförda beräkningen streck, att en ort af hett eller kallt klimat behöfver en större areal skog, än en ort af tempereradt klimat, så att då Belgien kan nöjas med ¹⁄₁₀ af sin yta skogbevuxen, deremot Lissabon och Åbo hvardera behöfva ½, Petersburg ³⁄₅ och norra Sverige ända tilloriginal: tia ⁹⁄₁₀ af sin yta betäckt med skog, för att motsvara klimatet, så måste medgifvas, att yxens arbete, som i början varit ett vilkor för odlingen i Finland, allaredan öfverskridit sin gräns och för hvarje år blir förderfligare. Om nemligen skogen beräknas upptaga en areal af 3 573konsekvensändrat/normaliserat qv.-mil, så gör detta ungefär 59 procent af hela landvidden och motsvarar således södra Finlands klimat, som behöfver skogsmark på ³⁄₅ af landytan. Deremot blir denna proportion för ringa för landet i medeltal och särdeles för dess norra delar. I medlersta och en del af södra Finland motsvarar skogen klimatet, och något deröfver, nemligen i S:t Michels län, som har 77 proc., i T:hus län med 73, i Nylands län med 72, i Wiborgs län med 71 proc. Men rätta proportionen understiges redan i Kuopio län, som har 66 proc. och i Åbo län, som har 62 proc., samt blir ännu ogynnsammare i Vasa län, som har blott 57 och i Uleåborgs län, som har blott 51, då likväl klimatet i det sistnämnda fordrar 90 procent.
7 Förhållandet skulle meritera en noggrann undersökning. I de trakter, der skogsförödelsen med hastighet fortgått sedan detta århundrades början, bör den kunnige betraktaren utan svårighet kunna upptäcka och mäta följderna. Det vore af intresse att veta, om icke minskningen af nederbörd, sommarvärme och vinterköld, de långa, kalla och snölösa vårarna, de täta och skarpa stormarna, den s. k. kälbrännan, de hastiga temperaturvexlingarna, dimmorna, våldsamare hagel och korta störtregn, men sällsyntare åska, jemte de förr mångenstädes okända frossorna m. fl. förderfliga fenomener äro, som troligt är, att tillskrifva skogarnas ödeläggelse. Ett påtagligt exempel på detta inflytande lemna elfvarna på vår vestra kust från och med Lumijoki till och med Sastmola. Dessa strömma nemligen på en jemförelsevis kort bana, och utan näring af hvarken stora sjöar eller höga berg, genom trakter, som ännu för 60 år sedan voro till större delen temligen skogrika, men nu genom tjärbränning, sågar och skogseldar år från år blifva alltmera utblottade på skog. Det är bekant, och hvarje äldre strandbo kan intyga, det, att dessa elfvar numera äro sommartid vattenfattigare än förr, så att t. ex. stockflötning då möter stora svårigheter; hvaremot de stundom, isynnerhet om våren, mycket hastigt stiga, öfversvämma stränderna och bortrycka år efter år vid islossningen betydliga stycken god åkerjord. I samma mån har äfven fisket försämrats; förut okända forsar hafva bildat sig genom stenar, dem is och häftiga vårflöden hopat på trånga ställen, och i stället för att flera bland dessa elfvar bevisligen varit segelbara för mindre fartyg ännu för knappa hundra år sedan, har mången gång numera en liten farkost svårt att färdas uti dem. Med ett ord, dessa floder sakna den förmedlare af temperatur och nederbörd, som de fordom ägde i skogen, och blifva nu, i stället för att vara lifsådror för hela nejden, antingen onyttiga genom sitt armod eller förderfliga genom sitt öfverflöd.
8 Många dylika exempel skola sannolikt finnas uti de skogfattiga trakterna af landet, men okunnighet eller håglöshet lemna dem utan uppmärksamhet, och från minsta pojke till äldsta gubbe fortfar ännu befolkningen af gammal vana att ödelägga skogarna. Att detta sker af tusenårigt traditionelt förakt för vexande träd, ha vi tillförene sökt ådagalägga, likasom att intet annat verksamt medel finnes mot skogsförödelsen, än att inplanta hos den unga generationen respekt för detta vexande träd eller, hvad som är detsamma, öfvertygelsen att träd är egendom. Utan denna öfvertygelse skola alla skogsförordningar vara oförstådda lagar och all skogshushållning en chimère, emedan hela folket är medbrottsligt uti förstöringen och aldrig kan öfvervakas, aldrig pliktfällas uti dess dagliga fortsättande.
9 Den vuxna generationen torde i detta, som i mycket annat, vara oförbätterlig. En tusenårig tradition är icke på en dag utrotad. För de yngre har man föreslagit trädplanteringar vid skriftskolegång och familjehögtider. Medlet förtjenar åtminstone att allmännare än härtills försökas. För alla landtbrukssällskaper borde utbredandet af nämnde öfvertygelse vara så vigtig som något. Folkskrifter, gratis utdelade, borde med all makt verka derhän och finska tidningar göra frågan till ett præterea censeo. Här, som i annat, måste man hoppas uppå en förbättrad folkundervisning; men blotta regeln förstår icke, exemplet måste komma dertill och praktiskt inplugga sakens nödvändighet.
10 Det ges en lärdom, som ofelbart slår an, nemligen nödens. När Finland blifvit bragt derhän, att det icke har timmer för sina hus, icke ved för sin vinter; när det måste bygga tegelkojor eller lappkåtor och bränna torf eller gödsel; då skall ofelbart också skogshushållningen bättre begripas, gärdesgårdarna blifva en orimlighet, svedjebruket en saga och träd uti folkets mening ha blifvit egendom. Mot en så praktisk lärdom kan endast det inkast göras, att halfva Finland sannolikt då är en ödemark.
11 Låtom oss hoppas, att denna tid med dess obestridliga veto mot vidare skogsförödelse ännu är aflägsen. Men komma skall den, komma genom naturens och folkets förenade medverkan och af inga förordningar låta sig hejdas, derest vårt land i detta hänseende fortfar att tära på kapitalet och derest icke den öfvertygelsen slår rot hos landets 1 700 000konsekvensändrat/normaliserat skogsåverkare, att
12 skogens förstöring var ett vilkor för Finlands odling; men
13 skogens förstöring är och blirFinlands förderf.
*)T. ex. att landets skogar, tillbörligt vårdade, böra lemna en behållning af minst 15 millioner rubel silfver utöfver förbrukningen hemma.
**)Denna förvandlingsprocess kan äfven statistiskt följas, enär det visar sig, att de län i Finland, som hafva den mesta skogen, hafva de minsta mossarna och tvärtom. Sålunda är länens ordning efter skogrikheten: S:t Michels län, Tavastehus, Nylands, Wiborgs, Kuopio, Åbo, Vasa och Uleåborgs län; afser man åter arealen af mossar, så blir länens ordning nära nog omvänd, nemligen: Uleåborgs, Vasa, Kuopio, Wiborgs, S:t Michels, Åbo, Tavastehus och Nylands län.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Skogens förstöring är Finlands förderf.
1 Ropet mot skogarnas förstöring, förut upprepadt af Finlands Allm. Tidning och Åbo Under:r, genljuder sednast äfven i tidn. »Wiborg» med begagnande af en svensk källa. Med talande exempel visas, huru denna förstöring öfverallt, der den ohejdadt fortgått, har medfört hela nejders och länders ödeläggelse. I fordom blomstrande länder, som rikeligen lifnärt otaliga menniskor, mötes nu ögat af kala, ofruktbara stepper, der vandraren knappast finner en menniskoboning och fornforskaren med möda upptäcker fordom mäktiga städers ruiner i ödemarken.
2 Orsaken är tydlig: skogen utgör den nödvändiga medlaren för klimatets vexlingar. Det är skogen som mildrar vindarnas framfart och hindrar dem än att skada vextligheten med deras kyla, än att afdunsta all fuktighet och förtorka marken. Det är skogen som hindrar snön att för hastigt smälta om våren och antingen förorsaka öfversvämningar eller för tidigt blotta gräs och gröda för solens inverkanoriginal: invarkan. Det är skogen som samlar till sig luftens fuktighet och låter den falla i regn öfver nejden. Det är skogen som jemnar och mildrar de hastiga och skadliga ombytena af värma och köld, årstider och väderskiften; skoglösa trakter äro derföre gemenligen utsatta för torka, blåst och all årstidernas oblidhet.
3 Vi ha tillförene (1855 N:o 80 och 1856 N:o 36) sökt att fästa tillbörlig vigt vid de vådor äfven vårt land är underkastadt genom skogarnas förstöring, och vi kunna derföre nu om det rika ämnet tala i korthet.
4 För skogsskötseln som hufvudnäring och inkomstkälla har man ur C. W. Gyldéns »Handledning för Skogshushållare» – ett arbete, som borde finnas i hvarje landtbrukares hand – åberopat märkvärdiga ziffror*)T. ex. att landets skogar, tillbörligt vårdade, böra lemna en behållning af minst 15 millioner rubel silfver utöfver förbrukningen hemma.. Deremot synes man icke hafva tillfyllest behjertat samma arbetes i sanning varnande fingervisning (sid. 3), att landets 1 648konsekvensändrat/normaliserat qvadratmil mossar under tidernas lopp ha danats på urskogarnas bekostnad och ännu fortfarande utbreda sig på låglända skogars områden. Ty, säger förf., der afdikningar försummas, dämmas vattenafloppen af mossarter, som under hög latitud med märkelig hastighet tillvexa och utbreda sig i vattensjuka trakter; hvarigenom det nedfallna trädfröet hindras att gro och slå rötter samt skogarne efterhand lättare glesna och störtas af vindarne. De kullfallne träden fullkomna ytterligare vattnets uppdämning, så att trakten förvandlas till ett träsk, som om hösten betäckes af kärnis, hvilken, under omvexlande blida och köld, rubbar och afsliter trädens bark vid roten samt dymedelst fullständigt förstör den återstående skogen, hvarefter en kal mosse upptager dess plats.**)Denna förvandlingsprocess kan äfven statistiskt följas, enär det visar sig, att de län i Finland, som hafva den mesta skogen, hafva de minsta mossarna och tvärtom. Sålunda är länens ordning efter skogrikheten: S:t Michels län, Tavastehus, Nylands, Wiborgs, Kuopio, Åbo, Vasa och Uleåborgs län; afser man åter arealen af mossar, så blir länens ordning nära nog omvänd, nemligen: Uleåborgs, Vasa, Kuopio, Wiborgs, S:t Michels, Åbo, Tavastehus och Nylands län.
5 Ha således, enligt hr Gyldén, våra mossar bildats på skogens bekostnad, genom en sjelfförstöring, oberoende af svedjande, bygge, blädning, skogseld och alla de öfriga bekanta utrotningsmedlen – samt gynnad troligen af en viss vanmakt i den organiska naturens produktiva lifskraft här i norden – så är det ett faktum, att, oaktadt alla odlingens framsteg, en fjerdedel af Finland har förvildats, så att säga under folkets egna ögon, och att denna förvildning fortgår, derest man icke med allvar sätter en damm deremot. Förf. åberopar, som ett nära och sorgligt exempel, Lapplands kala och ofruktbara fjälltrakter, hvilka, enligt trovärdiga intyg, öfverallt bära spår af en forntida skogvext. Man må tänka hvad man behagar om skogens vigt såsom inkomst- och näringskälla, såsom medtäflare till åkerbruket och industrin o. s. v.; ett synes oss klart: att man med ett sådant faktum för ögonen, med hänseende till klimatet, jordmånen och de första vilkoren för all odling, måste komma till den slutsats vi ofvan uppställt: att skogens förstöring är Finlands förderf.
6 Håller den äfven af hr Gyldén anförda beräkningen streck, att en ort af hett eller kallt klimat behöfver en större areal skog, än en ort af tempereradt klimat, så att då Belgien kan nöjas med ¹⁄₁₀ af sin yta skogbevuxen, deremot Lissabon och Åbo hvardera behöfva ½, Petersburg ³⁄₅ och norra Sverige ända tilloriginal: tia ⁹⁄₁₀ af sin yta betäckt med skog, för att motsvara klimatet, så måste medgifvas, att yxens arbete, som i början varit ett vilkor för odlingen i Finland, allaredan öfverskridit sin gräns och för hvarje år blir förderfligare. Om nemligen skogen beräknas upptaga en areal af 3 573konsekvensändrat/normaliserat qv.-mil, så gör detta ungefär 59 procent af hela landvidden och motsvarar således södra Finlands klimat, som behöfver skogsmark på ³⁄₅ af landytan. Deremot blir denna proportion för ringa för landet i medeltal och särdeles för dess norra delar. I medlersta och en del af södra Finland motsvarar skogen klimatet, och något deröfver, nemligen i S:t Michels län, som har 77 proc., i T:hus län med 73, i Nylands län med 72, i Wiborgs län med 71 proc. Men rätta proportionen understiges redan i Kuopio län, som har 66 proc. och i Åbo län, som har 62 proc., samt blir ännu ogynnsammare i Vasa län, som har blott 57 och i Uleåborgs län, som har blott 51, då likväl klimatet i det sistnämnda fordrar 90 procent.
7 Förhållandet skulle meritera en noggrann undersökning. I de trakter, der skogsförödelsen med hastighet fortgått sedan detta århundrades början, bör den kunnige betraktaren utan svårighet kunna upptäcka och mäta följderna. Det vore af intresse att veta, om icke minskningen af nederbörd, sommarvärme och vinterköld, de långa, kalla och snölösa vårarna, de täta och skarpa stormarna, den s. k. kälbrännan, de hastiga temperaturvexlingarna, dimmorna, våldsamare hagel och korta störtregn, men sällsyntare åska, jemte de förr mångenstädes okända frossorna m. fl. förderfliga fenomener äro, som troligt är, att tillskrifva skogarnas ödeläggelse. Ett påtagligt exempel på detta inflytande lemna elfvarna på vår vestra kust från och med Lumijoki till och med Sastmola. Dessa strömma nemligen på en jemförelsevis kort bana, och utan näring af hvarken stora sjöar eller höga berg, genom trakter, som ännu för 60 år sedan voro till större delen temligen skogrika, men nu genom tjärbränning, sågar och skogseldar år från år blifva alltmera utblottade på skog. Det är bekant, och hvarje äldre strandbo kan intyga, det, att dessa elfvar numera äro sommartid vattenfattigare än förr, så att t. ex. stockflötning då möter stora svårigheter; hvaremot de stundom, isynnerhet om våren, mycket hastigt stiga, öfversvämma stränderna och bortrycka år efter år vid islossningen betydliga stycken god åkerjord. I samma mån har äfven fisket försämrats; förut okända forsar hafva bildat sig genom stenar, dem is och häftiga vårflöden hopat på trånga ställen, och i stället för att flera bland dessa elfvar bevisligen varit segelbara för mindre fartyg ännu för knappa hundra år sedan, har mången gång numera en liten farkost svårt att färdas uti dem. Med ett ord, dessa floder sakna den förmedlare af temperatur och nederbörd, som de fordom ägde i skogen, och blifva nu, i stället för att vara lifsådror för hela nejden, antingen onyttiga genom sitt armod eller förderfliga genom sitt öfverflöd.
8 Många dylika exempel skola sannolikt finnas uti de skogfattiga trakterna af landet, men okunnighet eller håglöshet lemna dem utan uppmärksamhet, och från minsta pojke till äldsta gubbe fortfar ännu befolkningen af gammal vana att ödelägga skogarna. Att detta sker af tusenårigt traditionelt förakt för vexande träd, ha vi tillförene sökt ådagalägga, likasom att intet annat verksamt medel finnes mot skogsförödelsen, än att inplanta hos den unga generationen respekt för detta vexande träd eller, hvad som är detsamma, öfvertygelsen att träd är egendom. Utan denna öfvertygelse skola alla skogsförordningar vara oförstådda lagar och all skogshushållning en chimère, emedan hela folket är medbrottsligt uti förstöringen och aldrig kan öfvervakas, aldrig pliktfällas uti dess dagliga fortsättande.
9 Den vuxna generationen torde i detta, som i mycket annat, vara oförbätterlig. En tusenårig tradition är icke på en dag utrotad. För de yngre har man föreslagit trädplanteringar vid skriftskolegång och familjehögtider. Medlet förtjenar åtminstone att allmännare än härtills försökas. För alla landtbrukssällskaper borde utbredandet af nämnde öfvertygelse vara så vigtig som något. Folkskrifter, gratis utdelade, borde med all makt verka derhän och finska tidningar göra frågan till ett præterea censeo. Här, som i annat, måste man hoppas uppå en förbättrad folkundervisning; men blotta regeln förstår icke, exemplet måste komma dertill och praktiskt inplugga sakens nödvändighet.
10 Det ges en lärdom, som ofelbart slår an, nemligen nödens. När Finland blifvit bragt derhän, att det icke har timmer för sina hus, icke ved för sin vinter; när det måste bygga tegelkojor eller lappkåtor och bränna torf eller gödsel; då skall ofelbart också skogshushållningen bättre begripas, gärdesgårdarna blifva en orimlighet, svedjebruket en saga och träd uti folkets mening ha blifvit egendom. Mot en så praktisk lärdom kan endast det inkast göras, att halfva Finland sannolikt då är en ödemark.
11 Låtom oss hoppas, att denna tid med dess obestridliga veto mot vidare skogsförödelse ännu är aflägsen. Men komma skall den, komma genom naturens och folkets förenade medverkan och af inga förordningar låta sig hejdas, derest vårt land i detta hänseende fortfar att tära på kapitalet och derest icke den öfvertygelsen slår rot hos landets 1 700 000konsekvensändrat/normaliserat skogsåverkare, att
12 skogens förstöring var ett vilkor för Finlands odling; men
13 skogens förstöring är och blir Finlands förderf.