Notisen/artikeln ingår i HT 2/11 1859:|87 2|

Telegrafstolparne.

1 Dessa harmlöse bärare för samtidens stora språkrör ha, sedan de i fyra år uti allsköns oskuld prydt en del vägar och skogsbackar här i landet, plötsligen blifvit en nagel i ögat för de landsorter, hvilka sist blifvit med dem fastnaglade vid Europa. Sedan man i åratal hört det ena välgrundade ropet efter det andra, att handel och vandel utan dessa nye postmästare måste rent af gå under, får man nu, när saken kommit i gång, höra motsatta opinioner, som nästan tyckas gå ut på att önska de olyckliga stolparne tillbaka i skogarnas sköte. Medgifvom att detta klingar något besynnerligt och nära på löjligt i främlingars öron. Orsaken är att man för sättet nästan förgätit saken.

2 Detta sätt har visserligen sin allvarsama sida. Det innebär en kränkning af en oantastelig rättighet, den enskilda äganderätten, och ur denna synpunkt kan hvarken telegrafen eller någon annan allmän fördel motväga skadan. Tidn. Wiborg – hvars sednaste polemik i ämnet föranledt dessa rader – anmärker ganska riktigt, att begreppet om äganderätten, särskildt för skogsåverkan och ägors ofredande, är hos vårt folk ännu ganska outveckladt. Så mycket mera befogadt är derföre pressens ingripande i frågan om telegrafstolparne. Tystnaden hade här varit vådlig, och de män i Åbo Tidningar, hvilka först bragte frågan till tals, ha, medvetet eller omedvetet, uppträdt för en af sjelfva grundvalarne för hvarje ordnadt samhällsskick.

3 Grundfelet här var att en så grannlaga sak, som rörde många hundrades enskilda egendom, icke anförtroddes åt ett finskt bolag, som varit bättre underrättadt om vårt lands lagar och förhållanden. Okunnig härom, valde telegrafstyrelsen i Petersburg, eller dess ombud i andra hand, till närmaste verkställare af företaget personer, som antingen af obetänksamhet eller nit eller sjelftagen myndighet ansågo sig berättigade att, utan jordägarnes hörande eller medgifvande, utpricka sina linier hvar det föll dem lägligast, kanske ofta endast beqvämast. Jordägarne, hvilka sågo för dem alldeles okända myndigheter tillåta sig maktspråk, dem landets erkända auktoriteter aldrig skulle tillåtit sig, togo häröfver ganska naturligt humör och yrkade på sin äganderätt, hvarpå de oskyldiga stolparne råkade i misskredit såsom pluggar tvärsigenom landets gällande lag.

4 Så stod frågan ännu helt nyligen. Men när »Wiborg» nedskref sin polemik, kände Wbg sannolikt icke hvad som då redan var kändt i Helsingfors, nemligen att telegrafstyrelsen, gjord uppmärksam på sina agenters misshugg, uppdragit numera chefen för finska telegraflinien att ställa saken till rätta. Vi ha anledning tro att telegrafstyrelsen erbjuder jordägarne all billig ersättning och att stolparne på sådane ställen, der de göra stort intrång eller der man icke annars kan förlikas om ersättningen, komma att flyttas. Sker detta, så har man kommit till den lagliga ståndpunkten, och längre vill knappast någon förnuftig menniska komma.

5 Men nu gifves ett annat »begrepp», som i vårt land är åtminstone likaså outveckladt, som äganderätten för skog och odlingar, och det är begreppet om allmän fördel såsom liktydig med enskild. Bland de många bevisen härpå är »Wiborg» sjelf ett, när bladet helt naivt påstår att ingen annan har nytta af jernvägar och telegrafer, än de som bo vid stationerna. Så outredda föreställningar torde väl ock behöfva en liten belysning. När Wbg som bevis för sin åsigt anför England, är detta endast till hälften riktigt. Om privatspekulationen der med ena handen taxerar allt hvad den kan, så producerar den lika mycket med andra handen. Säkert har ännu intet folk klarare än det engelska insett den enskilda fördelens oupplösliga samband med den allmänna, och knappast skall någon engelsman påstå att han icke har fördel af indiska handeln för det han icke är köpman, eller af kanaltelegrafen för det han icke är bosatt vid Dover.

6 Om enskilda uppoffringar är här icke fråga, utan blott om god vilja. Börja t. ex. jordägare fordra ersättning för alla backar och hymplar, der en stolpe gör hvarken från eller till, så kunna de, med lagen på sin sida – efter vårt land ej äger en expropriationslag – bereda telegrafen rätt mycket krångel och på obestämd tid fördröja dess fullbordan. Vi hoppas att så icke sker och att jordägarne härutinnan skola bete sig som upplyste män. Emellertid må jernvägens erfarenhet, hvarom Wbg kan fråga hvilken som helst af dess tjenstemän, lända till förklaring, hvarföre H:fors Tidn., som först uttalade ordet ersättningsanspråk, äfven först uttalade ordet god vilja i denna ryktbara stolpfråga.

7 För en väsentlig vinning har landet att tacka stolparne och deras antagonister. Hädanefter skall ingen, vare sig inom eller utom landet, röra så lätt vid medborgares lagliga rättigheter; och sker det ändock, skall offentligheten, skall pressen, som bragt telegrafstolparne att svigta, äfven förstå att upprycka andra pluggar af samma beskaffenhet.