Notisen/artikeln ingår i HT 11/1 1851:|3 3|

Angående Svenska Akademien.

1 I tionde Leopoldinerbrefvet, infördt i denna Tidnings N:o 1, yttrades, med anledning af Svenska Akademiens sednaste årsdag och prisutdelning, »att denna institution, sedan den hade den olyckan att förlora nästan samtidigt alla sina pelare, numera icke äger flera än tvenne poeter af förtjenst, Malmström och Böttiger, samt en utmärkt konstkritikus, Rydqvist».konsekvensändrat/normaliserat – Säkert ha våra läsare redan gissat, att en ouppmärksamhet ägt rum vid nedskrifvandet af en period, hvars ursprungliga lydelse ej kan ha varit någon annan än den, att Svenska Akademien numera endast äger tvenne yngre poeter af förtjenst, Malmström och Böttiger, tvenne äldre, Atterbom och v. Beskow, samt konstkritikern Rydqvist.

2 Ehuru vi således förmode att ingen misstydning kan äga rum, begagna vi gerna tillfället, att äfven för vår ringa del uttrycka vår aktning och vårt fullkomliga erkännande för tvenne skalder, hvilka långt för detta varit räknade bland Sveriges nu lefvande yppersta. Hvem känner ej Atterbom, blommornas milda och färgrika sångare, i hvars »Lycksalighets ö» man med sådan tjusning andas dofterna af en mystisk verld och hvars »Siare och skalder» äro ett arbete ensamt i sitt slag genom stilens förtjenst, omdömets kärlek, uppfattningens storhet och riktighet! Och v. Beskow, den praktfulle, han hvars vyer äro lika storartade som hans språk är bildrikt, hvem ville förneka hans rätt att intaga en plats bland Sveriges vittre domare! Måste man äfven medgifva, att den frejdade skalden just genom sin Tegneriserande bildprakt stundom saknar uttryckets hejd och kärna, så instämma vi utan tvekan i följande till oss adresserade replik angående det utelemnade. »Sannt är, säger refer. att v. Beskow, icke på länge lockat någon högre ton ur sin klangfulla lyra. Men skald är och förblir han likväl, så länge han andas – och ännu längre – ej blott genom det han i fordna dagar diktat, men genom sin varma kärlek till skaldekonsten och sin öfverlägsna förmåga att uppfatta och bedöma dennas produkter samt genom adeln i sitt sinne. Ty åtminstone ref. har svårt att skilja sistnämnde egenskap från en skaldisk förmåga af högre betydelse än den, som tillkommer ekot af en ljudande malm och en klingande bjellra. Vår inhemska kritik har fordomdags engång lemnat Hr v. Beskow ett endast alltför vidsträckt tillfälle att ådagalägga denna sitt sinnes elevation. Vill man väl nu tvinga Hr v. Beskow till pleonasmen af ett beteende liknande det, hvarmed han vederlagt Runebergs ungdomsystra omdömen om »Sveriges Anor?»

3 Som läsaren erinrar sig, gällde vår anmärkning egentligen det tidsenliga beslut Akademien fattat, att vid bedömandet af poetiska arbeten mindre än härtills afse formen, men desto mera uppfinning och plan. Härtill må som förklaring tilläggas, att Akademiens ursprungliga ändamål icke blott varit en uppmuntran af vitterhet och vältalighet, utan jemväl, och i främsta rummet, befordrandet af svenska språkets utbildning och renhet. Dess härtills nog mycket fästade afseende på blott stilistisk förtjenst äger således ett berättigande i Akademiens stadgar och plan. Men utan tvifvel var det hög tid att sätta en gräns för den tron, att Akade|3 4|mien företrädesvis gynnade en falsk klassicitet, hvars högsta mål vore versens välljud, helst om dermed förenades en efterklang af den fordna fransyska skolans uttryckssätt.