5. Ögonkast på konstens område

5. Ögonkast på konstens område

Lukuteksti

Notisen/artikeln ingår i HT 19/7 1843:|55 1|

Svenska Vuer*)Till Mademoiselle Marie **.

1 Mademoiselle!

2 Ni har haft godheten anhålla om några teckningar från Sverige, flyktiga penseldrag, utkastade under en ganska liten utflygt ur boet. En bön af så älskvärda läppar tillåter ej några inkast. Jag hade visst många sådana i beredskap ... jag ville säga er, att jag ritar illa och mycket flyktigt, att tiden ej tillåtet mig fixera föremålen på långt när så noggrant, som jag önskat, att min blick öfver de flyende vuerna väl ofta varit ensidig och skef,|55 2| att ... förlåt, er blick gör mig stum. Ni, som är så god, skall ej tänka på allt det der.

3 Ett ber jag er om, Mademoiselle! vänta er ingen resebeskrifning. Jag är icke af dem, hvilka resa för att författa en resa. Jag har antecknat nästan intet, förr än nu, sedan intrycken blifvit några veckor gamla. Det kommer alldeles naturligt af vår Finska långtänkthet: vi Suomalaiser ha svårt att fixera och uttala eller nedskrifva vår erfarenhet och våra känslor i samma ögonblick de födas.

4 Se här några penndrag, sådana ni begärt och er godhet ej förkastar. Inga Egyptiska pyramider eller grusade tempel på klassisk jord, inga fladdrande skildringar af en Pariserverld eller en Londoner aristokrati, blott några strödda Svenska vuer med mörk grönska och blå himmel, sådana Fahlcranz älskar att måla, eller några mjuka bilder, sådana Westin gerna skapar på duken, – i det hopp likväl, att ni ej förkrossar mig medelst en jemförelse med dessa herrar.

1. Öfver Hafvet.

5 Mins ni hur det var er till mods, när ni första gången lemnade edra föräldrars lilla ljusgula hus med det röda tegeltaket i småstaden och satte er vid er mors sida i vagnen, för att fara till hufvudstaden, till den nya verlden i ert lif, den brokiga, den mångskiftande verlden ... huru ert hjerta då slog så besynnerligt och det kom en tår i ert öga, ni vet än i dag inte, om det var af glädje, sorg, eller längtan! Ja, ja, ni mins det nog, hvarje träd, hvarje bäck, hvarje liten röd bondgård vid vägen kommer ni ihåg, och ert första inträde i den främmande staden, o det glömmer ni aldrig, om ni än blefve så gammal och grå som er farmor, den goda, hyggliga gumman. Och skulle ni glömma det, så läser ni uti Illusionerna och i Emilis Hjertebanken rätt lefvande och klart hur det var. Ni känner igen er der.

6 Men anorlunda är det, när en yngling första gången lemnar sina fäders land, vore det ochså ej på längre vikingafärder än öfver det lilla hafvet bort till några af sagan besjungna Mälarböljor. Då ser han med kärlek tillbaka på de furuklädda stränderna, der vännerna dröjande hvifta sina hattar, han känner att han älskar sitt land framför alla land på jorden, holmarna, fjärdarna, hemlandets vänliga vikar försvinna för hans blickar, men ej spanar ni en tår i hans öga. Han ser hemmet försvinna utan sorg, bedröfvelse får ej rum i ynglingahjertat, om det är friskt och starkt, som det skall vara. Han ser med vidgade blickar utöfver lifvet, honom är till mods, som stode han på en höjd och såge verlden under sina fötter och han ville störta sig från höjden ned i den blåa rymden och prisgifva sig åt stormar och vindkast, hvarthän de än föra.

7 Från det gamla, goda och trefliga Åbo gled Finland hastigt ned utför Aurajokis gula Tiberböljor. Hastigt försvunno strändernas krökningar, det gamla slottets torn sjönko ned bakom kullarna, skärgården vidgade sig, mot aftonen blefvo fjärdarna större, de röda trädhusen vid Degerby skymtade fram mellan träden, machinen stoppades, en passagerare togs ombord, färden fortsattes. Få timmar derefter brusade den rykande kolossen fram öfver Ålands haf, det oroliga, illa beryktade, der så många likbleka resenärer spöklikt stapplat fram öfver det gungande däcket och skådat ned öfver relingen med ingalunda poetisk sinnesstämning. Nu sofva vågorna på det vida, hafvet låg som en silfverskifva i rolig glans och den nedgående solens purpur och månens matta sömnlösa öga och stjernornas bleka, halfskymda blickar spelade daguerrotypiskt i skimrande strålar öfver det blanka blå. På däcket sutto femtio passagerareoriginal: passaderare sorglöst på soffor och bänkar, de sköna damerna anlitade shawlar och kappor om värn mot nattkylan och gäspade sött bakom parasolletterna, herrarne kringvandrade med blossande cigarrer, champagnebouteiller smällde i aktersalongen, muntra sånger ljödo ...

8 Men allt detta är alldagligt, vanligt, fast behagligt. Ni har sjelf rest på ångfartyg en vacker sommarnatt, då hvarje timmas blund synes er som en stöld från lifvets korta glädje. Ty sina glada Juninätter borde nordbon aldrig sofva bort, han borde, lik sydlänningen, äga sin siesta när middagssolen bränner hetast, sjunga med lärkorna om morgonen och om natten med talltrasten stämma sitt älskliga visa för lifvets korta, drömlika, flyende behag.

9 Furusund klarerades kl. 3 en vacker Tisdagsmorgon. Svenska böljor slöto Finland i sina blåa armar. Det var ej främmande stränder, de voro ju, som våra egna sydfinska, bekransade med höga mörka furor, omgördlade med branta klippor af granit. Här och der ett halmtak mellan barrträden, stundom en villas hvita façad vid en vänlig vik, en mötande vedskuta, anblicken af ett på afstånd rykande ångfartyg ... det var allt. Det alfvarsamma Finska tycket följer skärgården alltintill Vaxholmen, som i bredd med Sveaborg förekommer som en lekstuga. Derefter ljusna vuerna mycket, stränderna få ett eget Svenskt behag, al och ek befolka skogarna, bondstugorna blifva smått förnäma af sig, herrgårdar och villor framtitta allt tätare med höga, ljusa fönster mellan löfven, båtar och jakter hvimla på fjärdarna, små ångfartyg plaska som änder öfver vikarna, det blir ett gladt, ett rörligt och behagfullt lif öfverallt. Och detta är Svenskt. Vi känna på oss, att vi komma från vårt tröga, alfvarsama, slutna folk midt in i det Svenska lifvets verksamma, öppna och glädtiga kretsar, från ett annat furusund till en annan vaxholme. Och anblicken af Stockholm ....

10 Om den är mycket ordadt, men kanske ej för mycket. Framför oss ligger Mälarstaden med sina torn och sina hvita façader på höjder och sluttningar – den prisgifver sig genast nästan hel och hållen åt våra blickar, den sträcker två armar, Norr och Söder benämnda, på ömse sidor emot oss, der vi inkomma, som ville den genast bjuda oss sin öppna, redliga famn, ur hvilken vi en dag skole ha svårt att slita oss. Och äfven detta är Svenskt. Ty med alla sina fel är Svensken ett öppet, gladt och gästfritt folk, man känner honom så snart ända intill hjertats botten, man har honom, liksom Stockholm, hel och hållen i en enda blick. Det är likväl vackert. – Så täck som den älskeliga grönska, hvilken omgifver hans hufvudstad och blandar sina dofter midt i torgenas qualm och gatornas parfumer, är äfven hans lynne i det glada, lätt, lekande, fullt af lif och behag. Som minnen från fordna dagar stå i Stockholm de åldriga husen qvar med sina inskrifter, sina vapensköldar, sina höga gaflar; men det nya har dock öfverhand. Man är stolt öfver det förgångna, men allt lefvande inom Stockholms tullar andas en ny tids luft. Jag har skrifvit något derom och|55 3|jag skickar er det i sitt något ovårdade skick i stället för en beskrifning öfver den mångtusende gången redan beskrifna staden. Haf godheten och var nöjd dermed för denna gång.

11 (Forts.)

Notisen/artikeln ingår i HT 26/7 1843:|57 2|

Svenska Vuer.

(Forts. fr. N:o 56.)

Det var en dag

Utaf ljus och strålar

Och gladt behag;

Det var ett lif,

Sådant skalden målar

Till tidsfördrif.

Det var en stad

Mellan höga branter

Och vågors bad.

En grönska mild

Såg från alla kanter

I sjön sin bild.

En himmel blå

Göt sin klara, höga

Strålglans derpå,

Och varmt och godt

Glödde solens öga

På stad och slott.

Och folket der

Hade mycket roligt

Bland allt besvär;

Det var så lätt,

Det var så förtroligt,

– Så var dess sätt.

Det var ändå

Ej i fordna tider

Alldeles så;

Ty folk och land

Skifta, hvad det lider,

Allt efterhand.

Då var det strid

Uppå dessa stränder,

Der nu är frid.

Svärd buro ju

Dessa Svenska händer,

Som leka nu.

Med bister håg

Stod en kraft, som, vaken,

I härnad låg.

Från Björkövåg

Styrde svarta draken

Till Ledungståg.

En kämpaätt

Spillde blod kring verlden

Med styrkans rätt;

Och det var här,

Som den slipat svärden,

Mot dessa skär.

O Mälarstrand,

Hur du skiftat öde

Allt efterhand!

|57 3|

Din glans är bytt,

Dina kämpar döde —

Och allt är nytt.

Så tänkte jag,

När sig solen sänkte

Midsommarnatt;

Men om ej rätt,

Om ej sant jag tänkte,

Förlåt mig det.

Förlåt mig det,

O du Mälarbölja,

Så ljus, så lätt!

Den vackra stad,

Dina vågor skölja,

Är ju så glad.

Jag älskar den,

Jag de minnen aktar,

Som bo der än,

Och varm i håg,

Jag din lek betraktar,

O Mälarvåg.

Notisen/artikeln ingår i HT 2/8 1843:|59 2|

Svenska Vuer.

3. Mosebacke.

24 Mademoiselle!

25 När ni från höjden af Mosebacke en skön sommarmorgon ser hela Stockholms herrlighet under edra fötter, der ni står som en gudinna upphöjd öfver jordens lilla myrstackslif, och nobla tankar stiga likt örnar inom er panna; hvad ville ni gifva för att äga all denna herrlighet? Hvad ville ni svara, om frestaren plötsligen framträdde till er på balkongen och hviskade betydelsefullt: »allt detta vill jag gifva dig – glans, höghet, makt, ära, guld, nöjen, njutning utan rast och ro – om du faller ned och tillbeder mig»! Hvad, tillbedja? Nej icke just det, blott älska nöjet öfver allting, den glänsande ytan, med hvad dertill hörer, dernäst och slutligen guldet såsom medel för båda. Hvad ville ni svara?

26 »Åh ja, det vore icke så ledsamt att vara en dam af verld».

27 Nåväl! Då skulle frestaren föra er tillbaka till er barndoms dagar. Han skulle låta er födas inom den förnämsta borgareklassen, ty denna torde nu gälla mest i Sveriges hufvudstad. Er fader skulle vara af låg börd, utan ärfd förmögenhet, en klok och verksam man, som sjelf arbetat sig upp till stor rikedom, en ädel medborgare och god familjefar, men behäftad med ett enda litet fel: fåfängans. Han ville lysa med er, han skulle gifva er den mest glänsande uppfostran, ni skulle lära all pensionens visdom, alla salongens talenter; christendom skulle ni läsa en timma i veckan för hofpredikanten och från husliga omsorger skulle ni alldeles förskonas. Ni vore ett lyckans barn, vid femton år ägde ni att befalla öfver hundrade tillbedjare, otaliga nöjen; er loge på operan vore belägrad af beundrare, på börsbalen ägde ni den smickrande lyckan att af Hans Konglig Höghet Kronprinsen befallas till en Française eller af Prins Carl till en vals. Ni vore förtjusande och afundad – så vacker, så talentfull och så rik! För edra blickar vore lifvet en bal, himlen vore befolkad med cupidoner och jorden med löjtnanter. Ni vore mycket känslofull, ni skulle läsa Böttiger och applaudera åt Günther. Stundom kunde det hända morgonen efter en bal, att den klara middagssolen, som blickade in i er sängkammare, funne edra kinder bleka; ert hjerta kunde kännas öde och tomt, ert lif, så lysande i quinquetternas sken, kunde synas er så obeskrifligt platt och tråkigt som en theaterlöfsal vid dagsljus. Men ni toge då en i grönt marokin bunden roman af George Sand och hvilade på er emma i elegant morgondrägt; listan på dagens nöjen framräcktes er, ni valde ett, ni gjorde er toilett på den korta tiden af fyra timmar och...

28 Mademoiselle, ni vore mycket lycklig. När edra första blomstrande löjtnantsår vore förbi, räckte ni den vackra handen åt en medelålders grefve, lika upphöjd i rang som nedsänkt i skuld; er far vore stolt att kalla en grefvinna sin dotter. Ett nytt glänsande lif utbredde sig för er; ni reste med er man, ni skötte edra nöjen utan honom; han hade tillräckligt att syssla med den fatala oppositionen på riddarhuset. Ni blefve presenterad på hofvet, edra söner blefve kammarjunkare, edra döttrar hoffröknar, ni vore lycklig intill lifvets slut, utom i de ögonblick, då ni tänkte på hvad ni var innan ni tillbad frestaren en sommarmorgon derborta på den lilla balkongen på Mosebacke.

29 Men låtom oss antaga, att ni haft mod att säga till honom ett befallande: vik hädan! Er lilla min var alfvarsam men älskvärd vid dessa ord. Jag vill då säga er ett par ord om Stockholm här på balkongen i morgonsvalkan. Icke detaljer, icke utsigter eller andra märkvärdigheter vill jag peka uppå. Jag känner alltför litet Sveriges hufvudstad, men jag vill yppa för er hvad de säga, som känna den bättre än jag.

30 (Forts.)

Notisen/artikeln ingår i HT 5/8 1843:|60 1|

Svenska Vuer.

(Slut fr. föreg. N:o.)

31 De säga, att Stockholm icke illa representerar det land och det folk, hvars residensort det har äran vara, – ett öppet, bördigt, vackert land, och ett folk stolt, nästan för stolt öfver historiska minnen, men gerna hemfallet under det närvarande ögonblickets intressen, både små och stora, – för öfrigt ett redligt, gästfritt och kraftfullt folk, snarböjdt för handling, otåligt, sjelfrådigt, demokratiskt ömtåligt, samt bekajadt med åskilliga fördomar, hvilka jag här ej är sinnad specificera. Tillägge vi de egenheter, hvilka naturligen tillhöra en större stad, – lyxen, lättsinnet och en högre bildnings förmåner, – så igenkänne vi lätt Svensken i Stockholmaren. Han är godsint, öppen, gästfri och glad, lättsinnig, rörlig, verksam, mångordig, nyfiken, mycket nöjd med sig sjelf, fast ej alltid med sin|60 2| ställning, svag för ytan i allt, lätt hänryckt af det vackra och glänsande, men likväl sällan misskännande det goda och ädla äfven under mindre älskvärda former. Rangsjukan har han lyckligen öfverlefvat, men dess lilla dotter titelsjukan, har, jemte sin allsmäktiga mormoder fåfängan, innästlat sig i hans annars vackra sällskapston. Kommer ni i håg Uno von Trasenbergs: »fru sjukhuspersedelintendentskan»?

32 Man kunde lätt, likt Cederborg, skrifva rätt trefliga och rätt långa böcker om Stockholmaren. På det hela taget, torde han sedan Ottar Trallings dagar förblifvit sig mera lik, än de flesta andra hufvudstadsbor. Gustaf den tredje skulle sakna sin Bellman – det unga Sverige har sitt Par Bricolle och förlorade ej längesedan sin Vadman – men sitt glada folklif skulle han, med behöriga kostumförändringar, ännu stundom igenkänna på löfmarknaden eller under djurgårdens besjungna ekar. Sjelfva de åldriga, oformligt höga husen i den egentliga staden, de trånga gatorna, de sekelgamla lindarna och ekarna, allt har ett särdeles conservativt tycke och förfelar ej att mångenstädes fasthålla sinnena vid det goda gamla. Källarne med sina sandade golf se merändels mycket antika ut och en Stockholmare af den gamla stammen sätter sig heldst vid de mest nötta borden. I allmänhet påminna de lägre borgareklasserna i Stockholm mycket om samma klasser i våra Finska småstäder, synnerligen de vid kusterna. I båda länderna hafva dessa klasser ej synnerligen framskridit sedan trettio år, men i och med detsamma de glömt att tillegna sig tidens framsteg i bildning, hafva de äfven undgått att uppblåsas af dess anspråk och smittas af dess lyx. På det hela taget torde Stockholm mindre än de flesta andra, äfven ringare hufvudstäder hafva på sitt samvete lyxens fördömelse. Om samhällets grädde här, som annorstädes, gäser upp i snömos och skum, så förblifva deremot de vida talrikare lägre folkklasserna vid sin anspråkslösa stillhet, beskedliga och lugna »som mölken i pyttan», för att nyttja den Finska pressens ord. Man säger att Stockholms välstånd de sednare åren mycket lidit af de dåliga konjunkturerna i den utrikes handeln och man klagar öfver de ganska betydliga silfvertransporter, hvilka nästan med hvarje utgående ångfartyg föras ur landet, både för kronans och enskildes räkning. Men trafiken har på ett förvånande sätt tilltagit i följd af den hastiga och beqväma ångfartygskommunikationen åt alla håll.

33 Ni torde kanske med något misstroende höra en främling tala så der om Stockholm efter blott några få veckors vistelse der, men det skall mindre förundra er om ni känner det öppna och förekommande i Svenskens väsende, som gör, att man har honom så till sägande i en blick, hvarföre ochså den älskvärda Lind i sin Vingåkersvisa i Majdagen i Värend lika sannt som vackert sjunger om sitt folk:

"Det folket det är godt i sin innersta rot,

Och går man det till mötes så kommer det emot,

Och så man vinner mer än halfva vägen".

35 Men, mademoiselle, kapitlet om Stockholm tar väl aldrig slut, om jag ej afbryter det tvärt. Om utsigten från Mosebacke vill jag nu ej tala, ni har den framför er, vacker, vexlande och liflig. Det är längesedan solen rann opp i nordost ur Ålands haf och dess strålar bränna redan varma då Riddarhuskyrkans jernspira och gyllene kors. Ni tillåter att jag ledsagar er för att taga en glace i strömparterrns svalka och jag utber mig att derunder få med strödda detaljer söka komplettera det gamla lilla jag hittills haft lycka meddela er om den redan tusen gånger förut och tusen gånger bättre beskrifna och besjungna mälarstaden.

Notisen/artikeln ingår i HT 12/8 1843:|62 1|

Svenska Vuer.

4. Djurgården.

36 Mademoiselle!

37 När ni för ganska få år sedan, i er första ungdoms späda knoppningsdagar, stundom med er tant och några vänner lemnade Stockholms stenhus bakom er och på den trefliga kullbåten gjorde en utflygt till Djurgården till mälarstadens älskliga hjerta – huru slog ej ert hjerta af barnslig glädje då! Ty oförderfvade femtonåriga hjertan älska ej trånga murar och stängda salar; balernas prakt och lampornas skimmer byta de gerna bort mot ekars svala skuggor och ljusgröna stränders glada frihet en solklar sommarqväll. Det var så »champetert» här, bedyrade er franska ma bonne; ni hoppade omkring som en liten fjolla i gröngräset, ni var alltför öfverdådig, sade er tant, men ni hade ju så roligt! Länge gick ni ej på de stora breda vägarna, ty der var dammigt af de många vagnarna och de sirliga löjtnanterna, hvilka karesserade sina hyrda hästar med ridspöet och tycktes säga till dem: »låt se om du är af Sleipners blod». Utan när ni en stund betraktat det brokiga hvimlet af folk, som älskade att föra större stat än ni, vek ni ett stycke undan upp på den täcka höjden vid Främnäs och Sirishof, tog fram ert lilla knyte med snask och satte er på den mjuka gräsmattan i sluttningen, derifrån ni beqvämt kunde se trafiken på vägen nedanföre, utan att sjelf bemärkas just. Och såg ni då med rätt glada ögon på kadetten, som var er kavaljer under promenaden, så hände väl stundom, att han i fyrsprång skyndade ned till värdshuset för att depensera sin sista riksdaler på några à la glacer åt er och edra vänner. Så satt ni då i den glada trefliga aftonsvalkan under ekarna och såg Stockholms sommar blomma omkring er, och blott när de kungliga vagnarna med sina hvitgalonerade förridare ilade förbi och prinsarna vänligt lyftade hatten för er, kom ni helt hastigt ihåg, att ni befann er i en kunglig hufvudstad och ej på någon vacker egendom långt borta från stora verldens larm och praktfulla gyllne glans.

|62 2|

38 Ej bör ni undra, att Stockholmaren är förtjust i sin Djurgård sommartid. Der är hans lynnes rätta hem, – ty ut vill han, ut ur det trånga boet. I fordna tider drog ju mälarfolket hela sommarn ut i härnadståg; Stockholmaren i våra dagar faller lätt med tycket på hvad utländskt är och lefver hemma gerna utom hus. Djurgården är hans respirationsorgan; der andas han behag och glädje, som äro hans själs behof; der är han lik sig sjelf. Stockholm är rikt på vackra omgifningar och konsten har förskönat mången ibland dem. Men Drottningholm står i förfallande prakt, det sköna Haga är förgätet, Ulriksdal är grånade invaliders sista fristad, – mången annan vacker punkt besökes blott af lustfärdande ångfartyg. På Djurgården står Stockholms sommarlif i blom. Den storartade, högtsträfvande, stundom stela prakten får ej insteg der, allt går ut på täck, behagfull elegans. I Byströms villa stå konstens sublimaste skapelser omgifna af skalkaktiga kärleksgudar och om sjelfva det kungliga Rosendal yttrar Marmier ganska träffande: »c'est une villa de gentilhomme plus qu'un palais de souverain.» Ej för ro skull sjunger äfven Bellman:

»Om denna parken

Rår kärleksmonarken

Och en Kung» –

40 Han sjöng ju på en tid, när gratierna – pudrade och styfkjortlade, det är sant, men ändå gratier – lekte kring thronen. Hvarföre liknade ej hela Gustaf III:s rike hans Djurgård och hans Haga! Lättare hade då regeringsbördan varit för hans snillrika lättsinne och han hade då ej slutat sitt glada lif i sorg och blod.

41 Sedan den tredje Gustafs och Bellmans dagar är den fordna Valdemarsön blefven mycket förändrad. Ekar, lindar och lönnar äro desamma än; de tala om förflutna seklers minnen, men hvem förstår deras ord, när aftonvinden i solnedgången susar genom kronorna? Och än som förr »brunnsvikens klara yta i vattrade vågor går». Men den nya tiden har byggt sina eleganta villor, värdshus och slott i den förr så landtliga grönskan, och det »gudomliga» fiskartorpet har fått medtäflare i bredd med hvilka dess prisade skönhet tar sig ganska skral och föråldrad ut.

42 Vi inkomma på Djurgården öfver Lejonbryggan. Man härleder dess namn från ett lejon, som en tid hölls förvaradt derbredvid, men hvarföre icke så gerna af alla de mustacherade lejon, hvilka ännu dagligen färdas deröfver, sökande hvem de uppsluka må? Då vi sålunda lyckligen inpasserat, vore väl frestelsen ej så ringa, att för ettusendeförsta gången beskrifva det tusengånger förut beskrifna, från och med så minutiösa ting, som Blåportens beryktade abborrar, till och med så ansenliga underverk, som den berömda porfyrvasen på Rosendal, den förträffligaste punschbål för tolffots dryckeskämpar, men nästan för storartad för nutidens femfothöga limonadhjeltar, helst sedan prosten Wieselgren omvändt hälften af Sveriges lejon till menlösa lam i all dryckjom. Men – låtom oss stadna på den lilla kullen under de hundraåriga ekarna och betrakta den gröna bysten der på piedestalen af granit. Det är Byströms mästerverk, det är Bellman. Nu tiga hans läppar, marmorstel är den förr så lifliga blicken, lagern kring hans panna rörs ej mer af fläktarna, som komma fjerran från blommiga stränder. Men de nya slägten leka glada sina lekar kring Bellman än och sjunga de bästa af hans sånger. 1829 den 26 Juli hvimlade den brokigaste, den rörligaste folkmassa kring denna byst, som då för första gången aftäcktes under hurrarop och sång och tal. Bland hopen var en gammal gumma; hon stödde sig på sin son, en medelålders man, – tårarna stego oupphörligt i hennes ögon. Och tillställarne af den glada festen gingo fram till den gamla och firade henne på allt sätt med ord och gåfvor. Men gumman såg allt på bysten och gret och sade: »jo jo, nog fira de honom nu, sedan han länge hvilat i grafven, men de skulle väl bråka mindre för honom, om de varit gifta med honom som jag!» – Ty Bellmans enka kunde ej glömma, att den firade skalden varit en stor slarf i sitt husliga lif. Hon talade likt samtiden, som gerna fäster sig vid små sidor hos stora män; och det unga slägtet, som sjöng till Bellmans ära, var efterverlden, som af den längesedan afsomnade allenast har det stora och oförgängliga i behåll och oafvändt riktat sin blick derpå. Nu äro de döda, både enkan och hennes son samt alla skaldens originaler. Ännu för något tiotal tillbaka skall en resande hafva besökt den besjungna Ulla Winblad, hvilken gammal och förfallen lefde i ett litet kyffe långt upp på söder, men äfven hon tillhör numera endast sagan och sången, – en odödlighet, den hon väl knappt nog i lifvet förtjenat.

43 Det berättas – jag vet ej med hvilken grund – att H. M. Konungen är sinnad anlägga ett slags Valhalla invid Rosendal, i likhet med det Konung Ludvig i Bayern nyligen invid nära Donaustauf. Byster och statyer af Sveriges ädlaste och störste män skulle, dem till evärdelig åminnelse, der uppställas. En betraktelse ligger härvid nära. Äfven i denna tid äger Sverige några stora namn, omglänsta af snillets och vetenskapens gloria. Men fattigare synes det nu på stora män, än i de flydda dagar – synes det väl blott derföre så, att samtiden förbiser det verkligt höga och storsinnade hos de sina, på samma gång den afgudiskt dyrkar de afsomnade snillen? Eller har det upphöjda och ädla nu mindre än förr insteg i de nya slägtens bröst? Man skulle icke tro det, då på thronen sitter en gubbe, så grånad i ära, att äfven Rysslands monark, så skarpsynt och öppen för det ädla och höghjertade öfverallt, med nästan sonlig vördnad besökte den gamla Kungen i hans hufvudstad, – ett besök, som lika mycket hedrade båda dessa personer och som blifvit oförgätlig för alla Stockholms innevånare.

44 Men solen nedgår bortom brunnsvikens böljor och aftonkylan är farlig efter dagens hetta. Vi hafva denna gång betraktat få enskilda punkter af den Kungliga Djurgården; men ni känner dem förut af böcker och af egen anblick. Jag älskar att blicka öfver det hela, Mademoiselle! Det är väl ofta nog en tråkig vana; jag skall en annan gång söka bortlägga den.

Notisen/artikeln ingår i HT 27/9 1843:|75 2|

Svenska Vuer*)Se N:ris 55, 57, 59, 60 och 62..

5. Ögonkast på konstens område.

45 Mademoiselle!

46 Ett folk kan vara ädelt och godt, det kan hafva erfarit mycket, lärt mycket, tänkt mycket och derunder med öppna klarsynta ögon betraktat andra nationers framsteg, och det kan likväl sakna mod att sjelf framträda i handling och verksamhet åt ett eller annat håll. Ett sådant folk kan gripas djupt af vetenskapens sanning och konstens ovanskliga skönhet, och likväl kan det stå stumt och icke våga säga ut eller gifva form åt hvad det älskar och högaktar i sin innersta själ. Ty fruktan binder det och det känner ej sin kraft. Men sålänge det icke rör hand eller tunga i någon särskild gren af mensklig verksamhet, sålänge är dess bildning åt det hållet liflös, half. Och detta är händelsen med oss och vårt goda Finska folk i fråga om konst. Oss fattas derutinnan endast mod och yttre impuls. Ett steg, och banan skall ligga för oss öppen i blånande fjerran.

47 Emedan det Svenska folkets lynne, i motsats till vårt, så afgjordt är riktadt åt den praktiska och utåtliggande sidan i allt, har det ock, med ungefär samma theoretiska bildningsgrad som vi, likväl förr hunnit taga sina första steg på den konstnärliga banan. En mängd namn kunde anföras till bevis. Men i stället ville ni, med förbigående af theater, musik och annat hörande, hafva godheten kasta en blick på Kongl. Akademiens för de fria konsterna exposition i Juni 1843.

48 Katalogen upptager 230 numror af 58 artister, hvaribland 7 fruntimmer. Samlingen af statyer, basreliefer och skulpturarbeten i träd m. m. dithörande, är fåtalig. Qvarnström synes i denna branche vara ett namn, som lofvar godt. Målningarne äro nu, som alltid, de talrikaste. Man förnyar bekantskapen med de ryktbara namnen Kraft, C. J. Fahlcrantz, Westin, Sandberg. Bland den sistnämndes compositioner befinner sig äfven en etude till den altartafla, hvilken artisten målat för Vasa kyrka. Vestin har inlemnat 4 numror. Praktfullast äro hans Årstider. Det veka, sametsfina, som tillhör denne målares färgton, charakteriserar taflan ända till öfverdrift; mjukheten i alla conturer betager det hela den djerfhet och kraft, som ursprungligen synes ligga i grupperingen. Känner ni Södermarks portraiter? Här finnes en bild, som med välkända sköna ögon huldrikt betraktar Finska landsmän. Och handen, som i sina ljusa handsken bjert sticker af mot svarta sidenklänningen, det är ju samma hand, som, medan den ännu var Finsk, knöt kransarna åt 1840 års ynglingar i Helsingfors. Hvarföre skänka vi bort våra rosor så?

49 Låtom oss gå utan ordning, ledda af nycken. Cronstrand, den celebre resanden, har riktat expositionen med 7 numror på stället utförda grafiska teckningar af fornegyptisk arkitektur och skulptur. Trettiosex århundraden hafva skådat ned på Ammonstemplet i det åldriga Thebe och nittonde seklet stafvar ännu på dess hieroglyfer. Men mysterierna nalkas sin upplösning; en Tysk professor har utan Ariadnes tråd funnit vägen genom labyrinthens kamrar och snart återstår ingen hemlighet mera i arf åt kommande slägten.

50 Wickenbergs pensel har framtrollat ett leende landskap i förträffligt perspectiv och en familjescen, full af rörande behag. Man kan ej se ett ansigte mera fromt, undergifvet, christligt resigneradt, än denna blinda gubbes, der han, omgifven af sina barn, tycktes träda fram från duken och lära oss försakelsens frid. – Den unge nu i Rom vistande Götheborgaren Bruzewitz har lemnat ett intagande original, en ung qvinna från Frescati med dess lilla son. – Wahlbom har kallat Catharina Månsdotter lefvande på duken. Han låter henne i Reval omfamna sin landsflyktige son Prins Gustaf, den irrande riddaren af Vasa. Grupperingen är förträfflig, färgerna förvillande lifliga. Har ni varit på Liuxiala och sett den hulda drottningens skugga tankfullt blicka ut mot den vackra fjärdens vågor i aftonskymningen?

|75 3|

51 Ekman – vår Ekman – målar för oss det inre af en röfvarkula, en bjert och dyster fantasi. Ni känner ju Ekman? Det var han, som biträdde professor Sandberg vid de sköna frescomålningarna i Upsala domkyrka och det var åt honom ensam Sandberg förtrodde hemligheten af sin uppfinning att försäkra dessa målningars bestånd mot det nordiska klimatets hårdhet. Talentfull lik hela sin flägt, berättigar Ekman, som nu med Kongligt understöd vistas utrikes, till de skönaste förhoppningar, såvida icke ryktet med någon grund påbördat honom en alltför vanlig oordentlighet, hvilket i sanning vore sorgligt. Säkert önskar ni, som jag, att ryktet denna gång måtte ljuga af gammal vana.

52 Då vi likväl omöjligt kunne stadna vid alla intressanta detailler, må vi kasta en afskedsblick på artisterna af ert kön. Mad:lle Maria Röhl har väl blott inlemnat några portraiter i svartkrita, men dessa utförda med en välkänd mästerlig talent, hvilken nyligen tillvunnit henne utmärkelsen att blifva inkallad till ordinarie ledamot i akademien för de fria konsterna. Mad:lle Plageman, som inlemnat 14 numror, torde böra nämnas för sin flit, om ej just för något annat. Landskap, blommor, fåglar, portraiter äro de föremål resp. sju artistiska damer valt med synbar förkärlek. Rätt så. Bör ni väl undra, att artister af ert kön gerna måla ljufva landskap, täcka blommor, vackra löjtnanter med de själfullaste mustacher, den mest romantiska uniform och den sublimaste hållning, eller en gudaskön Fingal, en smäktande Frithiof, med alla in- och utvärtes fullkomligheter, hvilka en friherrinna Knorring slösat på sin Axel Löwnstern? Svärmar icke all qvinlig fantasi ditåt?

53 Intrycket af expositionen i sin helhet synes tillfredsställande, oaktadt man ej alltid varit noggrann i valet. Rättvisligen lär man ej kunna kalla detta mer än en begynnelse, en gryning på konstens horizont i Sverige. Jag önskar emedlertid, att vi ägde en dylik morgonstrimma och att, såsom en väckelse, den sedan någon tid omtalade konstexpositionen i Helsingfors måtte blifva verkställbar. Ty, Mademoiselle! då vi länge hafva ägt mod att uttala resultaterna af vår vetenskapliga bildning, hvarföre skulle vi tveka, att äfven inom konstens område skrida from sounds to things, från det tysta betraktandet till djerf och ädel verksamhet?

 

 

  1. *)Till Mademoiselle Marie **
  2. *)Se N:ris 55, 57, 59, 60 och 62.

Kommentaari

Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

Faksimile