Notisen/artikeln ingår i HT 20/7 1842:|56 2|

Postscriptum postscripti till Titulus Henrik.

1 Jag måste befara att m. H.mina Herrar missförstått ett yttrande angående målarn Thelning uti min sednaste apostille. Detta skulle smärta mig djupt, och till häfvande deraf är det min skyldighet att ännu falla Er besvärlig med några rader, åsyftande rättelse af den missvisning, hvartill Er uppfattningsförmågas magnetnål möjligen blifvit förledd. Jag anhåller således, att Ni icke måtte hänföra mig till de compacta massorna af de frågvises stolta här, som orubbeligt öfvertygade om att ensamme tåga på den rätta stråten, med den friaste panna, i verlden, göra front emot konstnären, framdundrande med hög commandoton sitt: hvarföre just detta?!? Sedan en sådan öfvergifvit allt och följt endast konstens maning, som i djupet af hans själ återklingade oändligt, då han engång förnummit dess tjusande bad: dit bort, dit bort! ljuder frågan lik en vansinnig hädelse mot luftseglarn, hvars gondol störtar mot jorden, sedan högt öfver denna den svällande ballongen sprungit, gifvande vika för sin egen inre värma. Den frågan skorrar som i sjömannens öra, der han midt på oceanen kämpar uppå sin bräckta köl i stormarnas famn, gastars hånskri: hvarföre lemnade du hemlandets tysta, lugna vik, hvarföre stranden, som invid denna nedslagit sin orubbeliga bopåle, och som erbjöd dig ett så stadigt fotfäste? Mindre än intet båtar ju frågan, kastad ned i vågen af den kämpandes ännu svallande barm. Hvad skulle den då väl båta, sedan döden isbelaggt böljan, och mången vinter öfver grafven bredt det stela bårtecket. Kanske skulle den i förra fallet likväl möjligen hjelpa till att litet tidigare än annars göra barmen hård under likgiltighetens, om ej förtviflans, klämmande pantsar? Kanske! Men i det sednare, der den ej mera kan skära i ett lyssnande öra, hvad blefve väl vinningen? Spörjarn skulle åtminstone sått lätta sitt hjerta, och detta är ju förr en sådan stundom vinning nog. Det lönar således måhända mödan att fortfara med detta examen rigorosum. Den som engång hunnit så långt, att blifva till ett sådant uppkallad, behöfver ju dessutom ej befara mera någon repuls – äfven om han intet svar kan afgifva på de frågor många, hvilka kunna göras. Han slipper ju med skammen allena. Detta allt har visserligen den hårda lotten att vara sanning. Men föga frestelse ligger ju uti att följa en sådan sannings fana.

2 Måhända måste det likväl medgifvas, att Thelnings öde i det hela var motsatsen till Almqvists tragiskt tecknade målares, hvars anlag bestämde honom till stora ting, men hvars fatum trampade honom med jernfot ned till det obetydliga. Men skulle Ni m. H.mina Herrar sett honom, den ensamme anachoreten i den stora staden, uti den lilla vindskammarn, der han tillbragte de sista bitterljufva stunderna af sitt tysta lif; hade Ni sett detta fintbildade, djuptfårade anlete, hvari tidens harf pressat ned så månget sorgens frö; hade Ni hört honom tala med den nymodiga stäm|56 3|man om huru förfelade alla hans taflor – äfven de, på hvilka han satte det mesta värde – voro; då hade Ni ej haft hjerta, att gifva honom häri full rätt, och än mindre att genomgå med honom en repetitionskurs angående den ofvanförda iskalla frågan. Ni skulle ej haft den brutala ändarättframhet, som erfordrats till att förbittra Thelnings veka, finkänsliga konstnärssinne. Och dock skulle Ni handlat lumpet, ifall Ni afstått derifrån endast af ett nedlåtande medlidande. Talade ingenting menskligt uti Ert menniskobröst deremot, då hade Ni verkeligen gjort bättre uti att följa Er böjelse.

3 Af denna Thelnings sinnesstämning, så genomskinlig utaf den mildaste grannlagenhet, bor i min själ ett minne, hvilket hör till dem, som ingen tid förmår förjaga, sedan de engång fäst sig dervid. Tillåt mig pröfva om m. H.mina Herrar delar samma tycke. Pröfningen skall i alla fall icke bli lång. Det var en Söndagsmorgon och en dyrbar dag för husfadren uti den familj, i hvars krets jag då tillfälligtvis uppehöll mig. Tidigt smög sig Thelning till hans boning, och lemnade der en vacker tafla, den han sjelf ditburit. Den föreställde det herrlig stället, hvarest Kangasalas för ett halft sekel sedan så högt beprisade hälsokälla är belägen. Orten var af flera skäl kär för dem, åt hvilken målarn förärade sin vänskänk. På denna local rörde sig flera gestalter, föreställande porträtt af fordna gemensamma vänner. Allt påminte om en ljuf förgången tid, angenäm för de båda männerna äfven derföre, att de hade att tacka den för hvarandras första närmare bekantskap, hvilken oförmodadt en menniskoålder sednare förnyades.

4 Det sinne, som förvarar sådana minnen af den hängångna mästarens milda apparition, kan svårligen förträa sig till att på hans glömda graf såsom vård uppställa jernkorset, förgyldt med det känslofulla kärnspråket: hvarföre tillät Du Din vilseledda själ sträfva upp emot de vinkande idealerna, hvilka voro för höga att nås utaf Dig och som, med den lätta beröringen af sina vingars slägt, bröto kraften, dender kanske annars räckt nogsamt till att draga, likasåväl som mången annan, oket af hvardagens bestyr, och hvilka utan att lyfta Dig till de högsta rymder, endast gjorde Dig till en alldrig hemmastadd främling på jordens ödemark?

5 Kan m. H.mina Herrar säga om det är illa att uppoffra en spalt af Helsingfors Tidn. åt Thelnings förgätna minne? Jag har ej lyckan att känna huru högt m. H.mina Herrar uppskattar värdet af sagde spalter; men det tror jag mig veta, att den inhemska konstens historie hos oss är, om möjligt, än mera arm än denna konst sjelf. Och fattigdomen saknar ju bland så många andra prerogativer också det, att förnämt få kasta ifrån sig äfven det obetydligaste bidrag, framlagdt af välmeningen.*)Den tafla af Thelning, som föranledt ofvanstående rader, eger utom sitt egenteliga värde, härflytande af dess föremåls historiska vigt och sjelfva utförandets obestridliga förtjenst, ännu ett annat tillfälligt, som ej bör helt och hållet förbises, då fråga härom väckts. Den gaf neml. anledning åt en af de ädlaste män, vårt land någonsin frambragt, att fasta vid mästarn en uppmärksamhet, som tryggade den gamles sista dagar åtminstone för ytterligt nöd. Behöfver jag nämna, att denne man var densamme, till hvilken hela vårt land står i skuld af oförgänglig tacksamhet, Grefve R. H. Rehbinder?konsekvensändrat/normaliserat

 

 

1. *)Den tafla af Thelning, som föranledt ofvanstående rader, eger utom sitt egenteliga värde, härflytande af dess föremåls historiska vigt och sjelfva utförandets obestridliga förtjenst, ännu ett annat tillfälligt, som ej bör helt och hållet förbises, då fråga härom väckts. Den gaf neml. anledning åt en af de ädlaste män, vårt land någonsin frambragt, att fasta vid mästarn en uppmärksamhet, som tryggade den gamles sista dagar åtminstone för ytterligt nöd. Behöfver jag nämna, att denne man var densamme, till hvilken hela vårt land står i skuld af oförgänglig tacksamhet, Grefve R. H. Rehbinder?