Theater. Skärgårdsflickan […] af J. A. von Essen

Theater. Skärgårdsflickan […] af J. A. von Essen

Lukuteksti

Notisen/artikeln ingår i HT 6/11 1847:|88 1|

Theater.

Skärgårdsflickan, komedi i 2 akter, af J. A. von Essen.

1 Tvenne år ha ännu icke förflutit sedan Hr Berndtsons »Friare från Åbo» bröt isen för en börjande inhemsk dramatik, och redan passerar den femte*)De öfriga fyra äro: Friarn från Åbo, Per och Pål, Enleveringen och Midsommarnattsdrömmen. originalpjesen öfver tiljorna. Vi säge redan, ty hvad som i andra länder vore den största fattigdom, är i Finland icke sällan ett helt kapital. Fem små vaudeviller, så obetydliga annorstädes, äro mycket nog i ett land, som till dato icke haft mod att måla sig sjelft på scenen.

2 Vi förutse den anmärkningen, att dessa pjeser, skrifna på svenska och uppförda af svenska skådespelare, icke hafva någon nationel betydelse. Vi skola en annan gång söka visa, att denna anmärkning saknar grund. För vår åsigt talar det lifliga, stundom enthusiastiska deltagande de små styckena lyckats väcka hos den allmänhet, som sett dem uppföras.

3 »Skärgårdsflickan», för första gången här uppförd i onsdags och redan förl. vinter i Åbo, har i båda städerna mycket anslagit. Dess författare, Hr von Essen, var dittills känd blott genom några i Stockholm utgifna småskrifter, och allmänheten, så färdig att döma ett arbete efter dess författares personlighet, visste ej hvad den egentligen borde vänta. Så mycket lifligare var intrycket.

4 Genast vid ridåns uppgång kände man sig behagligt anslagen af en skön dekoration: man befann sig på en täck holme, med utsigt öfver hafvet, hvars glänsande yta hvilade lugn kring strändernas klippor. En målare aftecknar denna finska skärgårdsvue; en af landtlifvet njutande Helsingforsare anställer på stranden sina jemförelser mellan naturen och salongerna. Den första dialogen, bestämd att motivera intrigen, har en viss längd, upplifvad blott af Helsingforsarens pikanta reminiscenser. Snart höjes intresset, skärgårdsflickan inträder och den enkla, men underhållande intrigen börjar. Det är en lefvande tjuserskas likhet med en död, kontrasten af en dame af verld och en okonstlad bondflicka, som breder öfver det lilla stycket ett mystiskt behag, och denna ovisshet bibehåller åskådaren ända till slutet. Det är isynnerhet upplösningen, vi anse lycklig, denna klippa, mot hvilken så mången väl anlagd intrig ohjelpligt snafvar. Flykt undan ett grymt förtryck, årslång förställning, besegrade passioner, plötslig frihet och lika plötsligt beslut att den begagna, se der de|88 2| naturliga motiver, som ligga till grund för styckets slutliga utveckling. Hufvudpersonen sjelf, den älskliga skärgårdsflickan med sitt prosaiska namn (Stina Lisa), är af förf. utförd med en finhet, ett friskt behag, som röja, att denna karakter blifvit behandlad med både förkärlek och studium af qvinnohjertat. Scenerna mellan flickan och artisten höra derföre, i vår tanke, till det lyckligaste som i denna genre komponerats. Likaså utmärker sig bonden Salomon som en temligen trogen kopia efter naturen. Svagare hållne äro deremot de båda herremännen; man finner att de icke varit några älsklingsämnen för förf:s penna.

5 Om det lokala i stycket vore åtskilligt att säga. Som genremålning är endast den till kropp och själ lika obarkade Salomon fullt naturtrogen; en grofkornig kopia af den nyländska skärgårdsboen i hela glansen af hans lättja och faddhet. Det är omöjligt att återge denna roll trognare, än Hr Deland gjorde det. Flickan var, så när som på den svenska (törhända åländska) kostymen, ett icke illa sublimeradt exemplar österbottnisk bondetös från Nerpestrakterna. Fru Hessler hade studerat rollen med mycken omsorg och sökte ej utan framgång att härma det finska uttalet. Också var rollen en af Fru Hesslers lyckligaste och hennes behagfulla spel bidrog i hög grad till pjesens framgång. Hrr Bromans och Hesslers animerade spel gjorde ensemblen fullkomlig. De i stycket anbragta folkmelodierna anslogo nästan alla; endast det om mo och ödemark erinrande allvaret i flera af dem ackorderade ej fullt med omgifningen. För resten förekommo i pjesen uttryck, som ej senterades af logerna, men som deremot uppe i gallerierna gjorde oerhörd furore. Vi mena ej dermed de grofkorniga qvickheter, hvaraf denna del af publiken finner sig mest intresserad, utan talesätt och ord, lånade dels från nyländska, dels från österbottniska bondspråket, sådana som »gamla hissen», »klockarn i fårkättan» och annat, som var hebraiska för logernas innevånare.

6 Med ett ord, stycket anslog alltigenom, och det stormande bifall, hvarmed Hr och Fru Hessler vid slutet framropades, gällde sannolikt äfven den frånvarande författaren. Säkert är att »skärgårdsflickan» skall af dem som sett och icke sett henne på scenen med nöje läsas i kalendern »Aura», som till julen förväntas utkomma i Åbo, helst om ryktet icke ljuger, att vignetten kommer att föreställa Fru Hessler i denna roll. Huruvida författaren, hvars mening påtagligen varit att skrifva blott som dilettant och för ro skull, framdeles vill skänka allmänheten flera arbeten i samma genre, är oss obekant, men i alla händelser är det med verklig tillfredsställelse vi kunna vitsorda detta första försök som särdeles lofvande.

 

 

  1. *)De öfriga fyra äro: Friarn från Åbo, Per och Pål, Enleveringen och Midsommarnattsdrömmen.

Kommentaari

Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.

Faksimile