Notisen/artikeln ingår i HT 13/10 1847:|81 1|

Ett Hafs-Vidunder.

1 Nedanstående af ögonvitnen meddelade händelse är icke utan sin märkvärdighet, och för dess sanningsenlighet tror sig Red. kunna ansvara.

2 Thorsdagen den 16 sistl. September på eftermiddagen begaf sig en fisksump på väg från Hirsala holme vesterom Helsingfors på återvägen till denna stad. Luften var mild, himlen halfklar och hafvet nästan fullkomligt lugnt. Man färdades alltså roende.

3 I båten befunno sig Studeranderne Saurén och Ignatius, Fiskaren Wahlberg, en hushållerska och en gosse om 12 eller 13 år.

4 Komne ut på fjärden mellan Esbo Löfö och Melko holme, hvarest öppna hafvet ligger på, varseblefvo de resande, ett stycke ut på fjärden åt hafvet till, en mörk massa till utseendet lik ett flytande fastage. I tanke att det vore vrakgods, som kringdref i sjön, ändrade man kurs och rodde fram mot föremålet, för att se hvad det egentligen var och om något möjligen vore att derifrån berga.

5 Klockan var inemot 7 på eftermiddagen och man hade följaktligen nära nog full dager ännu. Man närmade sig alltmer det svarta föremålet, som tycktes orörligt hvila på vattenytan, och kom det på omkring 4 famnar nära, utan att dock kunna inse hvad man hade för sig. Nu inträffade det sällsama, att, ehuru båten med sakta rodd framskred, man likväl ej kom föremålet närmare, hvaraf man slutligen insåg, att detsama äfvenledes var i rörelse och framskred undan båten. Den gamle fiskaren kände sig härvid underlig till mods och menade: »nog är det bäst att vi fara vår väg och det der får fara sin väg.»konsekvensändrat/normaliserat Hvarpå man i sjelfva verket åter började styra åt staden till.

6 Man hade ej hunnit långt i denna ändrade kurs, då fiskarens yttrade anmärkning, att »det der vore en ond syn», gaf studenterne anledning att åter styra mot föremålet, för att öfvertyga fiskaren, det man ej hade sett något öfvernaturligt. Man nalkades nu åter på samma distans, men icke närmare, hvarpå Studeranden Saurén aflossade på det förmodade otyget sin hagelbössa. Omkring en minut efter skottet förblef allt stilla och krutröken hade redan lik en lätt sky bortsväfvat, då plötsligen hafsytan råkade i stark rörelse och den hittills icke särdeles stora svarta massan höjde sig öfver vattnet till en längd af hvad man pröfvade minst 60 fot samt började skyndsamt framskrida i riktning från båten utåt Melko yttre udde. Båten hade kommit i stark gungning och bestörta öfver den oväntade synen, hvilade roddarne på årorna, under det att den oformliga simmande massan alltmera aflägsnade sig.

7 Med ögat följde man nu vidundrets rörelser ungefär 10 minuter, hvarefter man såg det stadna, besinna sig ett ögonblick och med någon svårighet vända samt hastigt åter framskrida i riktning åt båten. Ny bestörtning uppstod då i denna, särdeles vid fiskarens naiva uttryck när odjuret stod stilla, »att det vore hela Ryssholmen». Man grep till årorna och rodde af alla krafter mot närmaste land, som var Ådholmen, hvarifrån man dock var en half sjömil aflägsen.

|81 2|

8 En fisksump är, som man lätt kan föreställa sig, icke den mest lättrodda farkost, och hade den än varit det, skulle den likväl i snabbhet ha vida öfverträffats af vidundret som med stor hastighet nalkades allt närmare. Slutligen var det föga mer än omkring 4 famnar aflägset, – samma distans, som man förut iakttagit. Den yttersta fruktan grep då gossen, som nedkastade sig på båtbottnen och drog en kappa öfver hufvudet, medan gumman likaså högeligen beskifvade sig. Man varseblef nu ock ett godt stycke från den långa mörka massan en annan ljusare höja sig öfver vattenytan. Detta kunde ej vara annat än det ofantliga djurets stjert.

9 Båten syntes i sjelfva verket förlorad.

10 Men på den uppgifna distansen stadnade hafsmonstret, och båten fick ett försprång. En stund derefter nalkades det åter, men kom ej nu heller närmare. Detta fortsattes flera gånger. Slutligen hann båten upp på en klippa under Ådholmen, det förföljande odjuret fann sig komma uti för grundt vatten och stadnade ånyo. Det svall, som härvid förorsakades i vattnet, liknade det af ett stort ångfartyg, och, ehuru skymningen redan inbrutit, såg man en mäktig vattenmassa forsa framför dess gap. Samtlige båtfärdare kommo lyckligen i land till klippan och tillbragte der natten. Men i hvarje dödsjö, som under nattens mörker plaskande hvälfde mot stranden, trodde sig gumman höra det fruktansvärda hafsodjurets brusande antåg.

11 Följande morgon fortsattes färden till staden, utan att något ovanligt syntes på fjärdarna.

12 Ovilkorligen hade man vid anblicken af detta djur erinrat sig de många sägnerna om stora sjöormen, så ofta sedd vid Norges kuster. Men utom det att djurets rörelse här syntes jemnt framskridande, utan spår af denna bugtande och vågformiga slingring, som i alla berättelser om hafsormen omtalas, synes stjertens horisontala läge, när den varseblefs, djurets tröghet i vändningen samt ännu mer den anmärkta vattensprutningen häntyda på en hvalfisk – måhända en af de större bland dessa hafvets jättar. Om tillförene någon individ af denna djurart visat sig i Östersjön och Finska viken, är oss obekant, och sanningen att säga, har man svårt att förstå, huru en hval lyckats praktisera sig helskinnad in genom de trånga, grunda och tätt befarna passen vid Öresund och Bälterna. Skulle likväl tillvaron af en så sällspord gäst här bekräfta sig – och förr efter sednare måste den göra det, om den äger grund, ty ut hittar väl djuret som knappast samma väg – så återstår blott att antaga, det hvalen under ifrigt förföljande af någon sillstim inkommit genom sunden. Man finge då äfven antaga, att strömingsstim lockat djuret upp mot kusterna och att möjligen den i sumpen förvarade fisken lockat det att förfölja båten.