Musiken i våra dagar.*)Vi åberope vid denna framställning en i Upsala detta år utkommen afhandling: Några momenter till en karakteristik af den nyaste musiken, af J. A. Josephson.konsekvensändrat/normaliserat
1 Vid betraktandet af vetenskapernas, och, jemte dem, den industriella kulturens framsteg i våra dagar, – framsteg så snabba, så betydelsefulla och undransvärda, att intet tidehvarf derutinnan kan mäta sig med vårt, – framställer sig helt naturligt den frågan: är då konsten lottlös i det stora segerbytet, har ej äfven den sin andel i triumpherna? Utan tvifvel. Om arkitekturen, om skulpturen, om målarkonsten, med allt det sköna, de i våra dagar frambringa, likväl öfverhufvud se med längtan tillbaka på ett förflutet, om sjelfva diktens glada konst, sedan den brutit sina klassiska bojor, ännu ej hunnit till sjelfständig ro, så återstår likväl en konst, så egendomlig för vår tid, så lysande genom de sublimaste segrar, att dess framsteg inom vetenskaperna äga blott en enda motsvarighet i Chemien, och denna konst är musiken. Under knappt ett sekel, från Bach och Händel intill jättesnillet Beethoven, har musiken i alla sina former hunnit en fulländning, om hvilken man förut ej engång drömde. »Haydn, säger en bekant författare, har byggt sig ett täckt lusthus, Mozart har deraf gjort ett palats, Beethoven har ytterligare byggt ett torn deruppe och den som vill bygga ännu högre, skall bryta halsen af sig dervid.» Denna sista förmodan är måhända såvida ogrundad, som den förutsätter ett non plus ultraBeethoven, hvilket mensklig erfarenhet ej berättigar oss att antaga hos någon dödlig. Men liksom ännu ingen målare kallat sig Raphaels öfverman, så har, åtminstone intill våra sednaste dagar, icke den man utstått, som till Beethoven kunde säga: jag står högre än du. Hvad vårt århundrades yngsta decennier efter honom tillbyggt, det hafva de byggt på bredden, byggt flyglar, portiker och pavilloner, men icke ett torn på tornet: hvarföre det?
2 Förklaringen är denna. Den tendens till frihet, som i alla riktningar genomgår samtiden, har liksom ställt tiden på kant mot all klassicitet. Vetenskapen störtar sina systemer, Literaturen förgäter sina klassiska afgudar, konst och industri se sig om efter nya banor för sin verksamhet. Äfven musiken vill rycka sig lös från den klassiska form, hvaruti de stora snillen, vi ofvan nämnde, lyckades samla dess spridda behag till en helgjuten skönhet. Den moderna musiken har funnit den Mozartska uniformen för trång, den kastar den af och vill röra sig fritt efter sitt eget hufvud, skapa gränslöst efter egna ingifvelser. Men dervid har den förgätit, att den klassiska musiken var en consequent utveckling grad för grad från aning till medvetande, att den uppstod ur en ringa början och närmade sig fullkomligheten i afmätta steg. Detta är gången af all mensklig utveckling; den moderna musiken kan derföre ej med ens ställa sig utom den klassiska, om den ej vill börja ett alldeles nytt verk, utgå från en fullkomligt sjelfständig grund, uppställa en ny Händel, en ny Bach, ja en ny verldsåskådning i stället för den romantiska. ur hvilken den klassiska musiken framgick. Så länge den ej kan detta, måste alla dess försök att emancipera sig från sina klassiska förebilder oundvikligen alstra formlöshet, förvirring, och dess herrligaste ingifvelser måste, likt en skön ande i en vanskaplig kropp, sakna den yttre fulländning, hvari konsten älskar, att finna sin inre skönhet afspeglad.
3 Det torde fåfängt nekas, att en sådan formlöshet nu hotar att inträda. Den moderna musiken har frambragt mycket skönt och äfven mycket ädelt; men tidsandan har öfverväldigat den, omskapat den till sin och sinnlighetens tjenarinna. Jean Paul säger om musiken, att dess vackraste förtjenst är den, att ej kunna uttrycka något oädelt, något i grunden vederstyggligt; men detta är endast från en crassare synpunkt riktigt. Äfven musiken, denna sublima tjusarinna, som så underbart anslår i vårt bröst det dunkla, dolda, omedvetna, för hvilket tanken ej äger ett begrepp, språket ej ett ord, – äfven den kan innehålla gift, ett långsamt dödande gift för hjertats oskuld. Äfven den kan smilande insmyga oädla föreställningar i vår själ, och genom att låna sig till uttryck för passionerna, lurendreja dem in i våra finnen. Behöfva vi väl nämna vår nyaste operamusik, för att bestyrka detta?
4 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 21/12 1842:|100 2|
Musiken i våra dagar.
(Forts. och slut fr. föreg. N:o.)
5 Sinnligheten är den falska, svigtande grund, på hvilken den nya operans skimrande luftslott äro uppförda. Den framträder tydligast i den Italienska skolan, med dess korta afrundade melodier, hvilka sällan uppbäras af ett upphöjdt accompagnement. Dessa melodier äro ofta täcka, intagande, lättfattliga, och det vore orätt, att rent af förkasta dem. Men utom det att de i längden blifva enformiga , tala de merändels blott till sinnligheten och det mjuka, svällande, elastiskt behagfulla i den Italienska musiken saknar den sublima beskuggning, som gör harmonin fullständig och som åt de äldre compositörernas verk gifver charakteren af en fulländad skönhet. Härtill kommer det i synnerhet hos Fransmannen vanliga effektjägeriet, det oupphörliga sökandet efter skimrande glanspunkter, bemödandet att göra compositionen pikant för en redan bortskämd och mättad publik. Sedan opera-compositörerna i decennier sökt genom ständiga retmedel imponera på sin publik, hafva de lyckats stegra dess anspråk så högt, att de sjelfva numera nödgas böja sig under tvånget af den smak, de skapat. De måste öfverbjuda hvarandra i glans och effekt, de måste vädja till passionerna, sedan det lugna sinnet för en sann konstnjutning försvunnit hos deras åhörare. Deraf kommer, att så mången ny opera vid första bekantskapen förtjusar, hänrycker, och likväl så snart förgätes, blir fadd och tråkig, då deremot äldre compositioner i hög grad äga egenskapen att vinna, ja att först vid en förtroligare bekantskap klarna och utveckla all sin skönhet, allt sitt värde. Huru skall man ock vänta annat af compositörer, som merändels måste lämpa sina arbeten efter en primadonnas nycker eller en tenorsångares invändvingar! Ty sådan är verkligen seden, att sångare och sångerskor, som skola utföra hufvudpartierna i en ny opera, först måste rådfrågas; den ena utstryker en hög not och den andra tillsätter en låg o. s. v. allt efter infall eller bergning af effekt och förmåga.
6 Det beklagligaste härvid är den falska ställning, hvilken compositörerna intaga i förhållande till konsten. På egen ära och vinning går deras arbete ut; hvarföre skulle de annars krypa för en smak, som de måste förakta? Det är hårdt att se en konstnär lida nöd; Beethovens sista nödställda dagar äro en fläck på hans samtid, hvilken svårligen kan utplånas. Men att å andra sidan se konsten behandlas såsom ett brödstudium, att skåda snillet i drängtjenst hos penningen, det är dock sannerligen mycket, ännu mycket hårdare.
7 Vid erkännandet af de hufvudfel, hvaraf den nya operamusiken lider, vore det en ensidighet och en orättvisa, att icke på samma gång erkänna dess förtjenster: liflighet, värma, behag, lättfattlighet, recitativets fullkomnande och öfverhufvud en skönhet i detaillerna, som ofta kommer åhöraren att förgäta fordringarna af det hela. Äfven bland den nya Italienska skolans alster finner man compositioner, sådana som Rossinis Barberare i Sevilla, värdiga att ställas vid sidan af Mozarts mästerstycken. Rossini, en af samtidens mest genialiske, men äfven mest lättsinnige tonsättare, är en af dem, hvilka först och mest gifvit våra dagars musik den impuls till sinnlighet och effektsökeri, hvilken andra, mindre snillrika än han, så beredvilligt skyndat att följa. Med Rossinis underbara lätthet att producera och bland den oerhörda massa af musik, hvilken flutit ur hans penna, är det knappt tänkbart, att icke en stor mängd ganska medelmåtiga compositioner genom honom sett dagen. Men äfven herrliga, genialiska arbeten, sådana som Barberarn, Wilhelm Tell, Othello, Semiramis m. fl. har han skrifvit nog, för att afbörda sin skuld till den af honom vilseledda konsten.
8 Bellini är, näst Rossini, den nya Italienska operans intressantaste representant. Hos honom finnes en egenskap, som hänrycker, en darrande sträng, som mångenstädes finner återklang i dessa den förenade bildningens dagar: sentimentaliten. Detta är en farlig sida i den nya musiken, ett ströfvande, som förekommer oss så rent, så ädelt och så upphöjdt, medan det i sjelfva verket är en veklig längtans suckar under tidens tomhet och andliga förslappning. Just detta anslår tider, sådana som vår, då tomhet och ledsnad väl mångenstädes gå hand i hand med flärdens skimmer och nöjenas rus, då en dunkel längtan efter något ... något, som man ännu ej vet gifva rätta namnet åt, rör sig i så månget bröst. Dock är Bellini, hvars storhet i recitativet ingen misskänner, med allt detta så melancholiskt ljuf, så förförande varm, att det vill mycket till, innan man har hjerta att om honom uttala ett tadlande omdöme, hvaruti väl ingen, som tjusats af hans Norma eller förnummit den omätliga enthusiasm, hvarmed hans Somnambula första gången mottogs på la Scala, utan tvekan skulle instämma.
9 Donizetti är en tonsättare af stor talent och produktivitet, mycket omtyckt såsom en af nutidens populäraste compositörer. Men talent och snille äro ännu icke detsamma och det är tutal, hvad man af det sednare bör tillerkänna Donizetti. Egendomlig och sjelfständig är han åtminstone icke. Han är lycklig i instrumentering och sammanhållning, derjemte liflig och glänsande. Den nya operan har att tacka honom för en mängd brillanta fyrverkerier; odödlighet lära hans beundrade stycken svårliligen kunna påräkna.
10 Meyerbeer är ett stort namn i den musikaliska samtiden. Han har utbildadt en ny sida af operamusiken i våra dagar, en djup och egendomlig sida, som är charakteristisk för tiden. Det »mörksköna», dæmoniska, som rör sig i den dunkla bakgrunden af det 19:de seklets lysande bildning, har hos Meyerbeer framträdt i toner, likasom det hos Victor Hugo och den Fransyska romantiska skolan gjort sig gällande i ord. Ofta dyster, fördjupad i mörk sorg, utbryter Meyerbeer lika ofta i ett slags förtviflad glädje, lysande, effektrik, men utan ro, utan lugn och salighet. Hvem har ej med en egen underbar|100 3| känsla, midt emellan njutning och beklämning, lyssnat till hans valse infernale i Robert le Diable och deri förnummit de flämtande andedragen af en orolig själ, som stormar från njutning till njutning och ingenstädes finner den frid, han söker. Stundom lugnar sig denna oro, den lägger sig till hvila, som ett haf efter stormen, och behaget spelar. likt ett solsken, öfver dess silfveryta. Men hos Meyerbeer anar man alltid under ytan ett djup, ett omätligt tröstlöst svalg, i hvilket förtviflan bor och ingen stjerna lyser. Äfven detta anslår vår tid. Likasom Bellini med ett melankoliskt småleende pekar åt höjden, så pekar Meyerbeer med en stor tragisk gest åt djupet. Hvilken af de båda uppfattar sannare riktningen af sin tid? ... För öfrigt anmärker man hos den sednare en formlöshet, och en brist på ordnande förmåga, som gör att hans herrligaste skapelser sönderfalla i spridda stycken utan helhet. I instrumenteringen är Meyerbeer en mästare och använder med förkärlek bakpartierna i sina sångnumror.
11 Bland nu lefvande Tyska theatercompositörer äro Spohr och den ungdomligt genialiske Kreutzer de egendomligaste. Spohr, så rättvist prisad ej mindre som violinspelare än som compositör, öfverträffar i innerlighet, renhet och finkänsligt behag de flesta samtida tonsättare. Hans snillrika operor Faust, Zemire och Azor samt Jessonda, å ena, och hans odödliga mästerverk Oratorierna Das Jüngste Gericht, Das befreite Deutschland och det äfven hos oss beundrade Die letzten Dinge, å andra sidan, försäkra honom om den utmärktaste rang inom den musikaliska samtiden. Om någon förmådde ingjuta mera renhet i vår tids musik, återgifva åt den på jorden och i djupet förvillade tonkonsten dess ursprungligt himmelska behag, så vore visserligen Spohr densamme. Att han gjort det i någon mån, är redan en stor förtjenst; att han icke ensam förmått verka mera är icke hans, utan tidens fel.
12 Vi hafve förnämligast uppehållit oss vid den nya operamusiken, ej blott emedan den är den populäraste bland alla, utan äfven emedan den så tillsägande öfverflyglat och undanträngt de flesta andra arter af tonkonsten i våra dagar. Utrymme och förmåga inskränka oss äfven härvid till blotta refererandet af några spridda drag, några charakteristiska sidor i den nyaste musiken, hvar och en representerad genom någon af de berömde compositörer, vi nämnt. Vi hafva sett, att musiken följt tidsandan åt, antagit samma formlösa, lättsinniga, vekliga, oroliga, ja dæmoniska charakter, som den. Utan tvifvel innebär denna falska riktning sitt eget korrektif, och vissa symptomer låta ana gryningen af en bättre tid. Felix Mendelsohn Bartholdy är ett sådant glädjande phenomen på konstens horizont. Med sitt Oratorium Paulus har han höjt sig öfver alla nu lefvande compositörer och mer än någon annan närmat sig den christligt högsinte Händel. Sjelfständig, grundlig, full af kärlek, värma och lif, har han ställt sig i spetsen för en ny riktning inom musiken, den såkallade Tyska romantiska skolan, och att han icke saknat erkännande äfven hos sin tids moderna publik, är redan ett godt tecken. Måtte musiken i våra dagar genom Mendelsohn återkomma till den sublima sans, som utmärkte en föregående period, och erkänna, att den nu missaktade klassiska musiken tillåter en tidsenlig utveckling, utan uppoffring af tidehvarfvets sjelfständiga frihetssinne.
*)Vi åberope vid denna framställning en i Upsala detta år utkommen afhandling: Några momenter till en karakteristik af den nyaste musiken, af J. A. Josephson.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Musiken i våra dagar.*)Vi åberope vid denna framställning en i Upsala detta år utkommen afhandling: Några momenter till en karakteristik af den nyaste musiken, af J. A. Josephson.konsekvensändrat/normaliserat
1 Vid betraktandet af vetenskapernas, och, jemte dem, den industriella kulturens framsteg i våra dagar, – framsteg så snabba, så betydelsefulla och undransvärda, att intet tidehvarf derutinnan kan mäta sig med vårt, – framställer sig helt naturligt den frågan: är då konsten lottlös i det stora segerbytet, har ej äfven den sin andel i triumpherna? Utan tvifvel. Om arkitekturen, om skulpturen, om målarkonsten, med allt det sköna, de i våra dagar frambringa, likväl öfverhufvud se med längtan tillbaka på ett förflutet, om sjelfva diktens glada konst, sedan den brutit sina klassiska bojor, ännu ej hunnit till sjelfständig ro, så återstår likväl en konst, så egendomlig för vår tid, så lysande genom de sublimaste segrar, att dess framsteg inom vetenskaperna äga blott en enda motsvarighet i Chemien, och denna konst är musiken. Under knappt ett sekel, från Bach och Händel intill jättesnillet Beethoven, har musiken i alla sina former hunnit en fulländning, om hvilken man förut ej engång drömde. »Haydn, säger en bekant författare, har byggt sig ett täckt lusthus, Mozart har deraf gjort ett palats, Beethoven har ytterligare byggt ett torn deruppe och den som vill bygga ännu högre, skall bryta halsen af sig dervid.» Denna sista förmodan är måhända såvida ogrundad, som den förutsätter ett non plus ultra Beethoven, hvilket mensklig erfarenhet ej berättigar oss att antaga hos någon dödlig. Men liksom ännu ingen målare kallat sig Raphaels öfverman, så har, åtminstone intill våra sednaste dagar, icke den man utstått, som till Beethoven kunde säga: jag står högre än du. Hvad vårt århundrades yngsta decennier efter honom tillbyggt, det hafva de byggt på bredden, byggt flyglar, portiker och pavilloner, men icke ett torn på tornet: hvarföre det?
2 Förklaringen är denna. Den tendens till frihet, som i alla riktningar genomgår samtiden, har liksom ställt tiden på kant mot all klassicitet. Vetenskapen störtar sina systemer, Literaturen förgäter sina klassiska afgudar, konst och industri se sig om efter nya banor för sin verksamhet. Äfven musiken vill rycka sig lös från den klassiska form, hvaruti de stora snillen, vi ofvan nämnde, lyckades samla dess spridda behag till en helgjuten skönhet. Den moderna musiken har funnit den Mozartska uniformen för trång, den kastar den af och vill röra sig fritt efter sitt eget hufvud, skapa gränslöst efter egna ingifvelser. Men dervid har den förgätit, att den klassiska musiken var en consequent utveckling grad för grad från aning till medvetande, att den uppstod ur en ringa början och närmade sig fullkomligheten i afmätta steg. Detta är gången af all mensklig utveckling; den moderna musiken kan derföre ej med ens ställa sig utom den klassiska, om den ej vill börja ett alldeles nytt verk, utgå från en fullkomligt sjelfständig grund, uppställa en ny Händel, en ny Bach, ja en ny verldsåskådning i stället för den romantiska. ur hvilken den klassiska musiken framgick. Så länge den ej kan detta, måste alla dess försök att emancipera sig från sina klassiska förebilder oundvikligen alstra formlöshet, förvirring, och dess herrligaste ingifvelser måste, likt en skön ande i en vanskaplig kropp, sakna den yttre fulländning, hvari konsten älskar, att finna sin inre skönhet afspeglad.
3 Det torde fåfängt nekas, att en sådan formlöshet nu hotar att inträda. Den moderna musiken har frambragt mycket skönt och äfven mycket ädelt; men tidsandan har öfverväldigat den, omskapat den till sin och sinnlighetens tjenarinna. Jean Paul säger om musiken, att dess vackraste förtjenst är den, att ej kunna uttrycka något oädelt, något i grunden vederstyggligt; men detta är endast från en crassare synpunkt riktigt. Äfven musiken, denna sublima tjusarinna, som så underbart anslår i vårt bröst det dunkla, dolda, omedvetna, för hvilket tanken ej äger ett begrepp, språket ej ett ord, – äfven den kan innehålla gift, ett långsamt dödande gift för hjertats oskuld. Äfven den kan smilande insmyga oädla föreställningar i vår själ, och genom att låna sig till uttryck för passionerna, lurendreja dem in i våra finnen. Behöfva vi väl nämna vår nyaste operamusik, för att bestyrka detta?
4 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 21/12 1842:|100 2|Musiken i våra dagar.
(Forts. och slut fr. föreg. N:o.)
5 Sinnligheten är den falska, svigtande grund, på hvilken den nya operans skimrande luftslott äro uppförda. Den framträder tydligast i den Italienska skolan, med dess korta afrundade melodier, hvilka sällan uppbäras af ett upphöjdt accompagnement. Dessa melodier äro ofta täcka, intagande, lättfattliga, och det vore orätt, att rent af förkasta dem. Men utom det att de i längden blifva enformiga , tala de merändels blott till sinnligheten och det mjuka, svällande, elastiskt behagfulla i den Italienska musiken saknar den sublima beskuggning, som gör harmonin fullständig och som åt de äldre compositörernas verk gifver charakteren af en fulländad skönhet. Härtill kommer det i synnerhet hos Fransmannen vanliga effektjägeriet, det oupphörliga sökandet efter skimrande glanspunkter, bemödandet att göra compositionen pikant för en redan bortskämd och mättad publik. Sedan opera-compositörerna i decennier sökt genom ständiga retmedel imponera på sin publik, hafva de lyckats stegra dess anspråk så högt, att de sjelfva numera nödgas böja sig under tvånget af den smak, de skapat. De måste öfverbjuda hvarandra i glans och effekt, de måste vädja till passionerna, sedan det lugna sinnet för en sann konstnjutning försvunnit hos deras åhörare. Deraf kommer, att så mången ny opera vid första bekantskapen förtjusar, hänrycker, och likväl så snart förgätes, blir fadd och tråkig, då deremot äldre compositioner i hög grad äga egenskapen att vinna, ja att först vid en förtroligare bekantskap klarna och utveckla all sin skönhet, allt sitt värde. Huru skall man ock vänta annat af compositörer, som merändels måste lämpa sina arbeten efter en primadonnas nycker eller en tenorsångares invändvingar! Ty sådan är verkligen seden, att sångare och sångerskor, som skola utföra hufvudpartierna i en ny opera, först måste rådfrågas; den ena utstryker en hög not och den andra tillsätter en låg o. s. v. allt efter infall eller bergning af effekt och förmåga.
6 Det beklagligaste härvid är den falska ställning, hvilken compositörerna intaga i förhållande till konsten. På egen ära och vinning går deras arbete ut; hvarföre skulle de annars krypa för en smak, som de måste förakta? Det är hårdt att se en konstnär lida nöd; Beethovens sista nödställda dagar äro en fläck på hans samtid, hvilken svårligen kan utplånas. Men att å andra sidan se konsten behandlas såsom ett brödstudium, att skåda snillet i drängtjenst hos penningen, det är dock sannerligen mycket, ännu mycket hårdare.
7 Vid erkännandet af de hufvudfel, hvaraf den nya operamusiken lider, vore det en ensidighet och en orättvisa, att icke på samma gång erkänna dess förtjenster: liflighet, värma, behag, lättfattlighet, recitativets fullkomnande och öfverhufvud en skönhet i detaillerna, som ofta kommer åhöraren att förgäta fordringarna af det hela. Äfven bland den nya Italienska skolans alster finner man compositioner, sådana som Rossinis Barberare i Sevilla, värdiga att ställas vid sidan af Mozarts mästerstycken. Rossini, en af samtidens mest genialiske, men äfven mest lättsinnige tonsättare, är en af dem, hvilka först och mest gifvit våra dagars musik den impuls till sinnlighet och effektsökeri, hvilken andra, mindre snillrika än han, så beredvilligt skyndat att följa. Med Rossinis underbara lätthet att producera och bland den oerhörda massa af musik, hvilken flutit ur hans penna, är det knappt tänkbart, att icke en stor mängd ganska medelmåtiga compositioner genom honom sett dagen. Men äfven herrliga, genialiska arbeten, sådana som Barberarn, Wilhelm Tell, Othello, Semiramis m. fl. har han skrifvit nog, för att afbörda sin skuld till den af honom vilseledda konsten.
8 Bellini är, näst Rossini, den nya Italienska operans intressantaste representant. Hos honom finnes en egenskap, som hänrycker, en darrande sträng, som mångenstädes finner återklang i dessa den förenade bildningens dagar: sentimentaliten. Detta är en farlig sida i den nya musiken, ett ströfvande, som förekommer oss så rent, så ädelt och så upphöjdt, medan det i sjelfva verket är en veklig längtans suckar under tidens tomhet och andliga förslappning. Just detta anslår tider, sådana som vår, då tomhet och ledsnad väl mångenstädes gå hand i hand med flärdens skimmer och nöjenas rus, då en dunkel längtan efter något ... något, som man ännu ej vet gifva rätta namnet åt, rör sig i så månget bröst. Dock är Bellini, hvars storhet i recitativet ingen misskänner, med allt detta så melancholiskt ljuf, så förförande varm, att det vill mycket till, innan man har hjerta att om honom uttala ett tadlande omdöme, hvaruti väl ingen, som tjusats af hans Norma eller förnummit den omätliga enthusiasm, hvarmed hans Somnambula första gången mottogs på la Scala, utan tvekan skulle instämma.
9 Donizetti är en tonsättare af stor talent och produktivitet, mycket omtyckt såsom en af nutidens populäraste compositörer. Men talent och snille äro ännu icke detsamma och det är tutal, hvad man af det sednare bör tillerkänna Donizetti. Egendomlig och sjelfständig är han åtminstone icke. Han är lycklig i instrumentering och sammanhållning, derjemte liflig och glänsande. Den nya operan har att tacka honom för en mängd brillanta fyrverkerier; odödlighet lära hans beundrade stycken svårliligen kunna påräkna.
10 Meyerbeer är ett stort namn i den musikaliska samtiden. Han har utbildadt en ny sida af operamusiken i våra dagar, en djup och egendomlig sida, som är charakteristisk för tiden. Det »mörksköna», dæmoniska, som rör sig i den dunkla bakgrunden af det 19:de seklets lysande bildning, har hos Meyerbeer framträdt i toner, likasom det hos Victor Hugo och den Fransyska romantiska skolan gjort sig gällande i ord. Ofta dyster, fördjupad i mörk sorg, utbryter Meyerbeer lika ofta i ett slags förtviflad glädje, lysande, effektrik, men utan ro, utan lugn och salighet. Hvem har ej med en egen underbar|100 3| känsla, midt emellan njutning och beklämning, lyssnat till hans valse infernale i Robert le Diable och deri förnummit de flämtande andedragen af en orolig själ, som stormar från njutning till njutning och ingenstädes finner den frid, han söker. Stundom lugnar sig denna oro, den lägger sig till hvila, som ett haf efter stormen, och behaget spelar. likt ett solsken, öfver dess silfveryta. Men hos Meyerbeer anar man alltid under ytan ett djup, ett omätligt tröstlöst svalg, i hvilket förtviflan bor och ingen stjerna lyser. Äfven detta anslår vår tid. Likasom Bellini med ett melankoliskt småleende pekar åt höjden, så pekar Meyerbeer med en stor tragisk gest åt djupet. Hvilken af de båda uppfattar sannare riktningen af sin tid? ... För öfrigt anmärker man hos den sednare en formlöshet, och en brist på ordnande förmåga, som gör att hans herrligaste skapelser sönderfalla i spridda stycken utan helhet. I instrumenteringen är Meyerbeer en mästare och använder med förkärlek bakpartierna i sina sångnumror.
11 Bland nu lefvande Tyska theatercompositörer äro Spohr och den ungdomligt genialiske Kreutzer de egendomligaste. Spohr, så rättvist prisad ej mindre som violinspelare än som compositör, öfverträffar i innerlighet, renhet och finkänsligt behag de flesta samtida tonsättare. Hans snillrika operor Faust, Zemire och Azor samt Jessonda, å ena, och hans odödliga mästerverk Oratorierna Das Jüngste Gericht, Das befreite Deutschland och det äfven hos oss beundrade Die letzten Dinge, å andra sidan, försäkra honom om den utmärktaste rang inom den musikaliska samtiden. Om någon förmådde ingjuta mera renhet i vår tids musik, återgifva åt den på jorden och i djupet förvillade tonkonsten dess ursprungligt himmelska behag, så vore visserligen Spohr densamme. Att han gjort det i någon mån, är redan en stor förtjenst; att han icke ensam förmått verka mera är icke hans, utan tidens fel.
12 Vi hafve förnämligast uppehållit oss vid den nya operamusiken, ej blott emedan den är den populäraste bland alla, utan äfven emedan den så tillsägande öfverflyglat och undanträngt de flesta andra arter af tonkonsten i våra dagar. Utrymme och förmåga inskränka oss äfven härvid till blotta refererandet af några spridda drag, några charakteristiska sidor i den nyaste musiken, hvar och en representerad genom någon af de berömde compositörer, vi nämnt. Vi hafva sett, att musiken följt tidsandan åt, antagit samma formlösa, lättsinniga, vekliga, oroliga, ja dæmoniska charakter, som den. Utan tvifvel innebär denna falska riktning sitt eget korrektif, och vissa symptomer låta ana gryningen af en bättre tid. Felix Mendelsohn Bartholdy är ett sådant glädjande phenomen på konstens horizont. Med sitt Oratorium Paulus har han höjt sig öfver alla nu lefvande compositörer och mer än någon annan närmat sig den christligt högsinte Händel. Sjelfständig, grundlig, full af kärlek, värma och lif, har han ställt sig i spetsen för en ny riktning inom musiken, den såkallade Tyska romantiska skolan, och att han icke saknat erkännande äfven hos sin tids moderna publik, är redan ett godt tecken. Måtte musiken i våra dagar genom Mendelsohn återkomma till den sublima sans, som utmärkte en föregående period, och erkänna, att den nu missaktade klassiska musiken tillåter en tidsenlig utveckling, utan uppoffring af tidehvarfvets sjelfständiga frihetssinne.