Notisen/artikeln ingår i HT 19/4 1845:|30 2|

Fröken Römer och Pianot.

1 Pianot finner man numera i alla våra salonger; alla unga damer göra sina små ströftåg på tangenternas fält; en del tappar modet vid skalorna, andra stadna vid det anspråkslösa accompagnementet af en sång, några maltraitera etuder och sonater, några arbeta sig upp till en täck talent; korteligen: pianot ingår som en väsendtlig beståndsdel i unga fruntimmers uppfostran nuförtiden, och det är derföre vi tagit oss friheten anse bekantskapen med en utmärkt qvinlig talent på pianoforte som ett musikaliskt evenement.

|30 3|

2 Kanske just emedan det är så populärt, får det arma pianot uppbära mycken smälek; det är ett kammarinstrument, säger man, täckt nog för accompagnement och musikaliska leksaker, en sällskapsdam åt sången och dansen, rätt godt för studium af harmonin, men osjelfständigt genom sin melodiska fattigdom. Vi påminne oss att Almqvist kallat bildernas orörlighet »måleriets odödliga fel»,konsekvensändrat/normaliserat och detsamma kan man väl säga om pianots oförmåga att uthålla tonerna. Men med hela detta ofantliga fel, är ju målarekonsten en stor och skön konst, och kan ochså pianot icke sjunga, så äger det stora ressurser i sin harmoniska rikedom, samt i de oändligt varierande figur- och passagekombinationer, hvilka blott verkliga pianofortekomponister, såsom Hummel, Weber, Kuhlau m. fl. förmå rätt utveckla. Vi våge tillochmed tro, att de så förnämt kriticerade »transcriptionerna» och »Lieder ohne Worte»,konsekvensändrat/normaliserat när de återgifvas med känsla och touche i sångstämman, äro af hänförande vacker effekt, emedan de låta sången framstiga som en ljus bild emot en dunkel fond, en snöhvit svan, gungande på vågorna af en svällande harmoni.

3 Vi tacke fröken Römer för det hon här åter justerat det oblida omdömet om pianots oefterrättlighet. Någon fanatismo kan ej komma i fråga i en tid, som genljuder af Hrr Liszt's, Chopins m. fl:s krafttag, och gerna undvike vi föröfrigt superlativer i omdömet. Men om ett fritt, bravurmässigt och uttrycksfullt föredrag af både klassiska och nyromantiska musiknumror, om en behagfull touche och en med ledighet genomförd seger öfver stora techniska svårigheter berättiga till varmt bifall och musikaliskt konstnärsrykte, så äro vi skyldige fröken Römer detta erkännande. Uppriktigt och allmänt var det bifall, som egnades fröken Römer vid hennes första concert förl.förliden Tisdag. Repertoiren var särdeles vexlande och lyckligt vald; alla numror utfördes med precision och framgång; mest anslogs publiken af en högst svår fantasie af Thalberg, samt den berömda Döhlerska »triller-etuden»,konsekvensändrat/normaliserat en envis drillkedja, som fåfängt söker spärra vägen för en intagande och kokett melodi, som framslingrar sig än öfver, än under sitt hinder. – Man hoppas att fröken Römer ännu engång låter höra sig.