Notisen/artikeln ingår i HT 5/10 1844:|79 1|

Sveriges Silfver-export till Finland.

1 Det är bekant, att de financiella frågorna vid nu påstående riksdag i Sverige vunnit en betydelse, som endast står tillbaka för den än vigtigare representationsfrågans. En bekymrande minskning af riksbankens metalliska fond – man beräknar denna minskning sedan 1830 ända till 6 millioner, 882 000konsekvensändrat/normaliserat R:drRiksdaler Speciemynt – samt en lika oroande underbalans å handelsvågen, med thy åtföljande stark skuldsättning, utomlands, påkalla verksama åtgärder i den financiella lagstiftningen på samma gång som de motsäga de nyss så hugnande loftalen öfver svenska financernas blomstrande skick. Dessa förhållanden hafva föranledt flera motioner om ändring af tulltaxorna, och det var vid en af dithörande debatter, som Statsrådet Fåhreus den 14 sistl. Aug. sökte bevisa, att finansernas ofördelaktiga ställning mindre borde tillskrifvas brister i lagstiftningen, än tillfälliga orsaker, såsom silfverexporten till Finland, branden i Hamburg och minskningen af stångjerns utförseln de sednare åren. Mot dessa åsigter uppträder åter en insändare i Svenska Biet (N:o 210 ff.) och undersöker, bland annat, orsakerna till nämnde silfverutförsel, hvilken beräknas till 1 ½ millioner Specie (4 millioner R:dr Sv.Riksdaler Svenska Banko) och närmast föranleddes af myntrealisationen i Finland 1841.

2 »Det är ett faktum»,konsekvensändrat/normaliserat säger den värde ins., »att 1 ½ mill. Species utgått till Finland. Men huru ha nu Finnarne kommit åt dessa penningar? Ha Svenskarne skänkt dem 1 ½ mill. Species? Eller ha Finnarne gift sig till, eller fått i arf, eller i testamente från Sverige denna summa? Så vidt veterligt är, har intet af dessa alternativen inträffat. Återstår således icke mer än en rimlig förklaringsgrund till finska silfverexporten, den neml. att Finnarne för sin export på Sverige af ved, smör, fläsk, kött, boskap etc. fått ett öfverskott mot värdet af Sveriges export till Finland, d. v. s. en fordran af 4 min Banko, hvilken fordran salderats med svenskt pappersmynt och derefter realiserats i silfver. Det är i förvarande fråga alldeles likgiltigt, om denna sammanlagda fordran tillkommit under loppet af de 5, 10 eller 20 sednaste åren. Alltnog: fordringen har tillkommit genom Svenska handelns undervigt på Finland, i jemförelse med Finlands på Sverige.»

3 Den värde insändarns mening är således den, att Finland under en följd af år, genom öfvervigten af sin handelsvåg, riktat sig på Sveriges bekostnad, och att Sverige 1841, 1842 måste med 4 millioner Banko i reda penningar betala Finnarnes efterhand dit exporterade viktualier. Är nu förhastandet verkligen sådant, så fråga Svenskarne med allt skäl: skola vi äfven framgent kontant betala Finnarnes ved, smör, kött m. m.? skola vi tillåta att millioner efter millioner gå ur landet genom dessa smörräkningar, för hvilka Finnarne ej mottaga andra varor i utbyte af oss, utan fordra reda penningar samt sålunda utblotta Sverige? Consequensen häraf är klarligen den, att Finlands export på Sverige måste i möjligaste måtto nedtryckas, icke blott – som man hittills trott – för att skydda norra Sveriges landtbruk och industri för täflan med Finland, utan för att jemna båda ländernas handelsbalans och hämma det för Sverige skadliga utflödet af dess metalliska penningestock till Finland. I denna riktning har man, som bekant, från Svenska sidan redan vidtagit flera hämmande och nedtryckande åtgärder mot den finska exporten, åtgärder, hvilka isynnerhet menligt inverka på hela vestkusten af Finland. I samma anda väcktes nyligen äfven en motion om upphörandet af finska fartygs seglationsfrihet i svenska hamnar, och flera dylika skola tvifvelsutan följa.

4 Nu grunda sig likväl den värde insändarens påståenden på det märkeliga misstaget, att de 4 millionerne Banko skulle tillhört Sverige och gått ut ur landet som betalning för finska varor. Det vill säga så mycket, som att Finland skulle ha Sverige att tacka för större delen af sin förmögenhet, hvilket tör vara svårt att bevisa. Visserligen har Finland vunnit ej så litet på sin viktualiehandel med Sverige; men det är bekant, att nästan hela vår utrikes handel allt intill sednare tider gått öfver Sverige, och att Sverige sålunda genom sin transitovinst fullkomligt betäckt sin egen underbalans på den finska handelsvågen. Åter från början af detta sekel har Finland genom direkt seglation på utrikes ort inkasserat betydliga summor för sina skogsprodukter. Det är derföre högeligen obefogadt, att påstå, det de 4 millionerna Banko skulle gått ut som en förlust för Sverige. De utgjorde tvärtom en betydlig, ja större delen af Finlands eget rörelsekapital, dess kontanta nationalförmögenhet, hvilken detta land sedan långliga tider dels småningom sjelf producerat, dels vunnit på sin handel, icke blott med Sverige, utan i allmänhet med utlandet. För dessa millioner har Finland deponerat full valuta i Sveriges bank, och om Sverige gjort en förlust vid deras utbetalning i klingande mynt, så får denna förlust för ingen del tillskrifvas Finlands viktualievinst på Sverige, utan måste betraktas som en naturlig följd deraf, att Sverige, i och med detsamma det förlorat Finland, äfven förlorat detta lands nationalförmögenhet. – Utrymmet hindrar oss att utförligare behandla denna för Finlands förhållanden till Sverige vigtiga fråga.