2 Vi stå vid randen af ett nytt tidskifte. Vår farkost halkar utföre strömmen, de stränder, der vi kände oss hemma, fly från oss, och vi styra med snabb fart in i okända dimmor, hvilka för oss skymma både himlar ock afgrunder. Sådana betraktelser äro vanliga när man ombyter almanack; ej heller vet jag något för stunden högvigtigt, något rätt bjert framglänsande, som skulle berättiga oss till utomordentliga farhågor eller förhoppningar vid detta årskifte. Samtidens röster äro högljudda, nog, men nu, som alltid, drifver den sina vigtigaste arbeten i det tysta djupet af menniskoanden, långt under den grund och botten, på hvilken nu lefvande slägten beskäftigt sköta sina små intressen. Vår är endast den dag, som är i dag, och hvad i morgon sker, kan ingen förutsäga. Endast det är visst, att en ny tid stundar.
3 Hvem ville dölja för sig att denna tid, jag vill ej endast säga, detta år, är vigtig och betydelsefull för Fin|103 2|land och dess folk? Under ett fredligt hägn af dess grundlagar och en älskad Monarks personliga välvilja, fortfar landet att utveckla fina materiela hjelpkällor och riktar alla disponibla tillgångar på en för detsama oberäkneligt vigtig vattenkommunikation. Statsverkets inkomster hafva utfallit ovanligt höga; myntväsendet har vunnit stadga; tullförfattningarna hafva gjorts möjliga att efterlefva; i postväsendet är en början gjord till högst nödiga förbättringar*Måhända äge vi under årets lopp att hoppas äfven snabbare postförbindelser här i landet. Ni vet, att t. ex. bref från Moskva och Vasa hittills varit lika gamla vid framkomsten till Helsingfors. Äfven är fråga väckt om posthemmanens afskaffande och postens befordrande medelst gästgifvarskjuts.. Embetsmännens ställningar tryggad och gynnad; presterskapet motser, förmedelst sin nya enke- och pupillkassa, en lugnare framtid för sina familjer. Elementarläroverken äro utvidgade, nya gymnasier, fruntimmers- och söndagskolor hafva trädt i verksamhet. Landets och nationens framskridande har derunder varit fredligt och lugnt, och om understundom en droppe ungdomsblod lifligare svallat vid det insedda behofvett af finsk nationalitet, lösgjord från den svenska bildningens öfvermakt, har denna värma varit den renaste, åsyftande blott att emancipera nationen från ett förflutet och hos densama väcka den sjelfkänsla, förutan hvilken äfven det rikast lottade folk måste blifva vanmäktigt till allt stort, ädelt och godt i vetandets, ej mindre än i handlingens verld. Sedan mitt sednaste bref*Hvad jag då yttrade i samma ämne har endast kunnat missförstås af den som velat missförstå det. afgick, har åter åtskilligt blifvit yttradt med och mot svenskhet och finskhet i landet.**Tvenne röster hafva höjt sig mot de få ord, hvarmed jag i Oktober-brefvet omnämnde den »sansade Finnens» utgjutelser. Min ringa åsigt var verkligen den, att den »sansade» artikeln i F. A. T. näppeligen förtjenade någon vederläggning, och att hela dess vigt reducerades till en anstöt för den motsatta sidan.konsekvensändrat/normaliserat Låtom oss föra rättvisa åt motivernas renhet å båda sidorna, men erkännom, att de herrar, hvilka misskänna en så skarpt markerad nationel individualitet, som den finska, och förbise Finlands inträde i den politiska historien 1809, erkännom, att dessa herrar väl kunna äga mycken sans och många andra obekanta förtjenster, men åtminstone ej ett öga för den verkliga ställning hvilken naturen, ej mindre än en mild monark hänvisat deras folk. Fennomanin ... jag vill påminna mig, att del nu ofta nämnda ordet första gången förekom i ett bref till er ... har å andra sidan sina ömtåliga punkter, och det vore måhända önskeligt, att man braskade mindre med skrifivande och i stället verkligen utträttade mer för språk och folkbildning.
4 Öfverhufvud tar den stora allmänheten ganska liten del i dessa frågor. Äfven de unga i landet, denna generation som sällan i föräldrahuset hört ett ord om ett finskt folk äro böjda att sjunga med gondolieren
»Blott jag har vin och bröd,
En tärna rosenröd,
Lefver jag nöjd till min död.»
6 Att likväl det finska språket börjar komma på modet i Finland, derpå tyda flera tecken. Det skall glädja er att erfara, det ett antal hyggliga fruar och söta flickor i och Kuopio, ja man säger till och med här i det fransyskt-tyskt-ryskt-svenska Helsingfors, förenat sig uti att studera Kalevala och slå Castrén på fingrarna i öfversättningen. Det är emellertid vackert. Vill ni lyssna till en väns råd, min kapten, sa gif edra grusiska giftermålsplaner på båten, återvänd till ert land, välj er en maka bland dessa älskvärda fennomanskor, bygg er en såg vid den utstakade linien för Saima kanal och nedhugg hädanefter endast finska furor!
7 Bland andra ämnen för tidningarnas anfall, utfall och infall, nämner jag nu blott Åbo Underr:s härtåg mot de akademiska promotionerna. Det är bekant, att man i Upsala anhållit om slika högtidligheters inställande. En minoritet i Consistorium Acadcmicum derstädes lärer voterat bifall dertill, men resultatet blef afslag. Sannolikt med rätta. Må vi lemna i sitt värde de mot promotionerna anförda Men, med undantag af dc ekonomiska, ty kostnaderna äro t. ex. i Upsala en obetydlighet. Men varom då consequenta, afklädom lifvet all onödig, all umbärlig, all kostsam ståt, liksom Englands puritaner beröfvade sin gudstjenst till och med orgeln; afsvärjom alla föråldrade sedvanor, dem fördomen i sin blindhet kallar heliga; abstraherom från all form, all ceremoni, vore det än den ädlaste och mest upplyftande, på det att blott det rena, nyktra, nyttiga, förståndiga, på kopek och hårsmån värderade reela i lifvet må qvarstå och af oss förgudas; görom allt detta, och vi skola utan tvifvel bespara ofantligt mycket skiljemynt; men i de stora summorna finne vi möjligen en oväntad balans.
8 Vintern tog i början uti med hårdhanskarna, men släppte snart taget och blef saktmodig, utan att derföre blifva gråtmild, som ofta förr. Isarna, hvilka i början ofta brusto och slukade menniskolif, äro nu redan länge säkra och slädföret godt. Men ännu är hafvet öppet intill Gustafssvärds sund och ett fartyg ankrade nyss vid Porkala.
9 Julen kom, den i norden alltid kära. Julaftonen var luften mild och lugn, det klaraste månsken lekte öfver den glänsande snön. Högtiden firades inom familjerna; men i staden är det aldrig så hjertligt och riktigt jul, som på landet. Julklapparna äro i staden dyrare och bekymren större att ställa alla tillfreds. Men likasom en mörk natt kring en upplyst kyrka gör dennas ljusskimmer så underbart heligt och vackert att se uppå, så gör bygdens enslighet den hjertliga julglädjen mycket innerligare ocb förtroligare inom familjerna på landet. Lekarna äro komna ur modet i staden; de härstamma från en enklare tid, som ej visste af någon polka, ej af någon forcerad glädje. Den nya tiden har gifvit mycket godt och mycket skönt; men hvad den sjelf ej ägt och derföre ej kunnat gifva, det är den sanna ungdomsglädjens barnsliga ro, sinnets lyckliga förnöjsamhet med litet. Om julen märker man sådant bäst. Äfven seden att inhämta alla julklapparna i en korg och derifrån framtaga en efter annan, vitnar om en sednare tids nyktra förståndighet. Ty äfven den är i smått, att gripa »det reela i lifvet» utan vidare krus. Men just det mystiska hos julbocken, det hemlighetsfulla i julklapparnas inkastande, föreställningen om ett okändt väsende, som stod der bakom farstugudörren och, likt ett öde, skiftade gåfvorna efter förtjenst, just detta var förr barnasinnet så oändligen anslående och gaf hvarje gåfva dess halfva värde ... Dock – det är en utsliten visa om förr och nu; parlons d'autre chose.
|103 3|
10 Annan dag jul var en ganska besökt, picknick med mycken polka, hvars graciösa skrufgångar påminna oss nordbor om myggornas dans i aftonsolen. Privata baler följde derpå. – Som vanligt, rosade köpmännen marknaden mest. Otroligt mycket skräp såldes dagarne före jul åt de allrakäraste familjerna. De nya tullförfattningarne hafva emellertid utestängt det mesta nürnbergerkramet; man nöjer sig nu i stället med det ryska.
11 Hr Berndtons splitternya kalender, – hvaraf ett ex. medföljer till Besarabien och vid hvars framträdande man utropat »det var Necken!» – sågs naturligtvis bland de flesta unga damers fyra och tjugu julklappar. Dess finska lynne under den svenska drägten röjer sig i alltför mycken sorgsenhet och suckrikhet, och sjelfva utgifvarens glada svenska penna smittas stundom derutaf. Om det muntra stycket »Fennomanen» anmärktes som en rolighet, att den lilla täcka fennomanskan eröfrar hjeltens hjerta på svenska. – Stentrycket har lefvererat en julpolka, som haft god afsättning. – Den af H:fors Tidn omnämnde bonden Svedbergs ljuskronor hafva haft den åtgång, att inom mindre än två veckor nära 70 stycken här försålts.
12 Från Universitetet: stora nederlag i studentexamen.
13 Theater: ingen. Blott Hr Rappo i antågande. Musik: Hr Hausers fyra concerter. Den omtyckte unge virtuosen efterlemnade vid sin bortresa en här komponerad polka, mes adieux à Helsingfors, äfven »Silfverpolka» benämnd.
14 För öfrigt få nyheter och många förhoppningar.
15 Såvida ni, i skötet af er blifvande familj med de sextontusen åsnorna, har tid och ro att höra mig nästa år, vill jag fortfarande hviska åt er mina obetydliga mysteres d'Helsingfors, obekymrad om dessa förtroliga hviskningar eka i Kuopio eller annorstädes. »Små grytor ha också öron»,konsekvensändrat/normaliserat heter det; jag har ej derföre lust att sota mig på dem.
16 Åren fly och mycket förgår, såsom hade det aldrig varit. Men »gjord gerning är utan återvändo» och efterverlden sitter till doms öfver den dag som är. Vi som nu lefva äro vrånge domare, kortsynte granskare, dragne hit och dit af vindkasten i vår tid. Hvad vi prise och högt berömme, det står måhända med blygd inför efterverldens dom; hvad vi läste och förtyde, det framgår måhända med seger och ljus ur de dimmor, som omhölja samtiden. Det vanbördiga på jorden, det som för en liten tids vinning gifvit namn och minne till spillo åt en domaremakt, som aldrig mutas och aldrig dör, det må vid hvarje tidskifte darra vid tanken derpå, att kanske innan nästa solhvarf mullen hvilar öfver all och stolthet. Men den som, efter måttet af sina krafter, redligt arbetar för land och folk, han ser med gladt mod den lilla droppen af lif försvinna i det omätliga haf, som en dag skall slå sina böljor tillsamman öfver vara hufvuden. Ty, säger den ädle Klopstock:
Wo der Schlummer sich endet, wo em Strom das Meer wird,
Geit' ich über den Strom, der sanfter aufschwillt;
*Måhända äge vi under årets lopp att hoppas äfven snabbare postförbindelser här i landet. Ni vet, att t. ex. bref från Moskva och Vasa hittills varit lika gamla vid framkomsten till Helsingfors. Äfven är fråga väckt om posthemmanens afskaffande och postens befordrande medelst gästgifvarskjuts.
*Hvad jag då yttrade i samma ämne har endast kunnat missförstås af den som velat missförstå det.
**Tvenne röster hafva höjt sig mot de få ord, hvarmed jag i Oktober-brefvet omnämnde den »sansade Finnens» utgjutelser. Min ringa åsigt var verkligen den, att den »sansade» artikeln i F. A. T. näppeligen förtjenade någon vederläggning, och att hela dess vigt reducerades till en anstöt för den motsatta sidan.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Från Helsingfors.
11.
1844 Dec. 30.
1 Min Herre!*)Till Kapten Leopold i Besarabien.
2 Vi stå vid randen af ett nytt tidskifte. Vår farkost halkar utföre strömmen, de stränder, der vi kände oss hemma, fly från oss, och vi styra med snabb fart in i okända dimmor, hvilka för oss skymma både himlar ock afgrunder. Sådana betraktelser äro vanliga när man ombyter almanack; ej heller vet jag något för stunden högvigtigt, något rätt bjert framglänsande, som skulle berättiga oss till utomordentliga farhågor eller förhoppningar vid detta årskifte. Samtidens röster äro högljudda, nog, men nu, som alltid, drifver den sina vigtigaste arbeten i det tysta djupet af menniskoanden, långt under den grund och botten, på hvilken nu lefvande slägten beskäftigt sköta sina små intressen. Vår är endast den dag, som är i dag, och hvad i morgon sker, kan ingen förutsäga. Endast det är visst, att en ny tid stundar.
3 Hvem ville dölja för sig att denna tid, jag vill ej endast säga, detta år, är vigtig och betydelsefull för Fin|103 2|land och dess folk? Under ett fredligt hägn af dess grundlagar och en älskad Monarks personliga välvilja, fortfar landet att utveckla fina materiela hjelpkällor och riktar alla disponibla tillgångar på en för detsama oberäkneligt vigtig vattenkommunikation. Statsverkets inkomster hafva utfallit ovanligt höga; myntväsendet har vunnit stadga; tullförfattningarna hafva gjorts möjliga att efterlefva; i postväsendet är en början gjord till högst nödiga förbättringar*Måhända äge vi under årets lopp att hoppas äfven snabbare postförbindelser här i landet. Ni vet, att t. ex. bref från Moskva och Vasa hittills varit lika gamla vid framkomsten till Helsingfors. Äfven är fråga väckt om posthemmanens afskaffande och postens befordrande medelst gästgifvarskjuts.. Embetsmännens ställningar tryggad och gynnad; presterskapet motser, förmedelst sin nya enke- och pupillkassa, en lugnare framtid för sina familjer. Elementarläroverken äro utvidgade, nya gymnasier, fruntimmers- och söndagskolor hafva trädt i verksamhet. Landets och nationens framskridande har derunder varit fredligt och lugnt, och om understundom en droppe ungdomsblod lifligare svallat vid det insedda behofvett af finsk nationalitet, lösgjord från den svenska bildningens öfvermakt, har denna värma varit den renaste, åsyftande blott att emancipera nationen från ett förflutet och hos densama väcka den sjelfkänsla, förutan hvilken äfven det rikast lottade folk måste blifva vanmäktigt till allt stort, ädelt och godt i vetandets, ej mindre än i handlingens verld. Sedan mitt sednaste bref*Hvad jag då yttrade i samma ämne har endast kunnat missförstås af den som velat missförstå det. afgick, har åter åtskilligt blifvit yttradt med och mot svenskhet och finskhet i landet.**Tvenne röster hafva höjt sig mot de få ord, hvarmed jag i Oktober-brefvet omnämnde den »sansade Finnens» utgjutelser. Min ringa åsigt var verkligen den, att den »sansade» artikeln i F. A. T. näppeligen förtjenade någon vederläggning, och att hela dess vigt reducerades till en anstöt för den motsatta sidan.konsekvensändrat/normaliserat Låtom oss föra rättvisa åt motivernas renhet å båda sidorna, men erkännom, att de herrar, hvilka misskänna en så skarpt markerad nationel individualitet, som den finska, och förbise Finlands inträde i den politiska historien 1809, erkännom, att dessa herrar väl kunna äga mycken sans och många andra obekanta förtjenster, men åtminstone ej ett öga för den verkliga ställning hvilken naturen, ej mindre än en mild monark hänvisat deras folk. Fennomanin ... jag vill påminna mig, att del nu ofta nämnda ordet första gången förekom i ett bref till er ... har å andra sidan sina ömtåliga punkter, och det vore måhända önskeligt, att man braskade mindre med skrifivande och i stället verkligen utträttade mer för språk och folkbildning.
4 Öfverhufvud tar den stora allmänheten ganska liten del i dessa frågor. Äfven de unga i landet, denna generation som sällan i föräldrahuset hört ett ord om ett finskt folk äro böjda att sjunga med gondolieren
»Blott jag har vin och bröd,
En tärna rosenröd,
Lefver jag nöjd till min död.»
6 Att likväl det finska språket börjar komma på modet i Finland, derpå tyda flera tecken. Det skall glädja er att erfara, det ett antal hyggliga fruar och söta flickor i och Kuopio, ja man säger till och med här i det fransyskt-tyskt-ryskt-svenska Helsingfors, förenat sig uti att studera Kalevala och slå Castrén på fingrarna i öfversättningen. Det är emellertid vackert. Vill ni lyssna till en väns råd, min kapten, sa gif edra grusiska giftermålsplaner på båten, återvänd till ert land, välj er en maka bland dessa älskvärda fennomanskor, bygg er en såg vid den utstakade linien för Saima kanal och nedhugg hädanefter endast finska furor!
7 Bland andra ämnen för tidningarnas anfall, utfall och infall, nämner jag nu blott Åbo Underr:s härtåg mot de akademiska promotionerna. Det är bekant, att man i Upsala anhållit om slika högtidligheters inställande. En minoritet i Consistorium Acadcmicum derstädes lärer voterat bifall dertill, men resultatet blef afslag. Sannolikt med rätta. Må vi lemna i sitt värde de mot promotionerna anförda Men, med undantag af dc ekonomiska, ty kostnaderna äro t. ex. i Upsala en obetydlighet. Men varom då consequenta, afklädom lifvet all onödig, all umbärlig, all kostsam ståt, liksom Englands puritaner beröfvade sin gudstjenst till och med orgeln; afsvärjom alla föråldrade sedvanor, dem fördomen i sin blindhet kallar heliga; abstraherom från all form, all ceremoni, vore det än den ädlaste och mest upplyftande, på det att blott det rena, nyktra, nyttiga, förståndiga, på kopek och hårsmån värderade reela i lifvet må qvarstå och af oss förgudas; görom allt detta, och vi skola utan tvifvel bespara ofantligt mycket skiljemynt; men i de stora summorna finne vi möjligen en oväntad balans.
8 Vintern tog i början uti med hårdhanskarna, men släppte snart taget och blef saktmodig, utan att derföre blifva gråtmild, som ofta förr. Isarna, hvilka i början ofta brusto och slukade menniskolif, äro nu redan länge säkra och slädföret godt. Men ännu är hafvet öppet intill Gustafssvärds sund och ett fartyg ankrade nyss vid Porkala.
9 Julen kom, den i norden alltid kära. Julaftonen var luften mild och lugn, det klaraste månsken lekte öfver den glänsande snön. Högtiden firades inom familjerna; men i staden är det aldrig så hjertligt och riktigt jul, som på landet. Julklapparna äro i staden dyrare och bekymren större att ställa alla tillfreds. Men likasom en mörk natt kring en upplyst kyrka gör dennas ljusskimmer så underbart heligt och vackert att se uppå, så gör bygdens enslighet den hjertliga julglädjen mycket innerligare ocb förtroligare inom familjerna på landet. Lekarna äro komna ur modet i staden; de härstamma från en enklare tid, som ej visste af någon polka, ej af någon forcerad glädje. Den nya tiden har gifvit mycket godt och mycket skönt; men hvad den sjelf ej ägt och derföre ej kunnat gifva, det är den sanna ungdomsglädjens barnsliga ro, sinnets lyckliga förnöjsamhet med litet. Om julen märker man sådant bäst. Äfven seden att inhämta alla julklapparna i en korg och derifrån framtaga en efter annan, vitnar om en sednare tids nyktra förståndighet. Ty äfven den är i smått, att gripa »det reela i lifvet» utan vidare krus. Men just det mystiska hos julbocken, det hemlighetsfulla i julklapparnas inkastande, föreställningen om ett okändt väsende, som stod der bakom farstugudörren och, likt ett öde, skiftade gåfvorna efter förtjenst, just detta var förr barnasinnet så oändligen anslående och gaf hvarje gåfva dess halfva värde ... Dock – det är en utsliten visa om förr och nu; parlons d'autre chose.
|103 3|10 Annan dag jul var en ganska besökt, picknick med mycken polka, hvars graciösa skrufgångar påminna oss nordbor om myggornas dans i aftonsolen. Privata baler följde derpå. – Som vanligt, rosade köpmännen marknaden mest. Otroligt mycket skräp såldes dagarne före jul åt de allrakäraste familjerna. De nya tullförfattningarne hafva emellertid utestängt det mesta nürnbergerkramet; man nöjer sig nu i stället med det ryska.
11 Hr Berndtons splitternya kalender, – hvaraf ett ex. medföljer till Besarabien och vid hvars framträdande man utropat »det var Necken!» – sågs naturligtvis bland de flesta unga damers fyra och tjugu julklappar. Dess finska lynne under den svenska drägten röjer sig i alltför mycken sorgsenhet och suckrikhet, och sjelfva utgifvarens glada svenska penna smittas stundom derutaf. Om det muntra stycket »Fennomanen» anmärktes som en rolighet, att den lilla täcka fennomanskan eröfrar hjeltens hjerta på svenska. – Stentrycket har lefvererat en julpolka, som haft god afsättning. – Den af H:fors Tidn omnämnde bonden Svedbergs ljuskronor hafva haft den åtgång, att inom mindre än två veckor nära 70 stycken här försålts.
12 Från Universitetet: stora nederlag i studentexamen.
13 Theater: ingen. Blott Hr Rappo i antågande. Musik: Hr Hausers fyra concerter. Den omtyckte unge virtuosen efterlemnade vid sin bortresa en här komponerad polka, mes adieux à Helsingfors, äfven »Silfverpolka» benämnd.
14 För öfrigt få nyheter och många förhoppningar.
15 Såvida ni, i skötet af er blifvande familj med de sextontusen åsnorna, har tid och ro att höra mig nästa år, vill jag fortfarande hviska åt er mina obetydliga mysteres d'Helsingfors, obekymrad om dessa förtroliga hviskningar eka i Kuopio eller annorstädes. »Små grytor ha också öron»,konsekvensändrat/normaliserat heter det; jag har ej derföre lust att sota mig på dem.
16 Åren fly och mycket förgår, såsom hade det aldrig varit. Men »gjord gerning är utan återvändo» och efterverlden sitter till doms öfver den dag som är. Vi som nu lefva äro vrånge domare, kortsynte granskare, dragne hit och dit af vindkasten i vår tid. Hvad vi prise och högt berömme, det står måhända med blygd inför efterverldens dom; hvad vi läste och förtyde, det framgår måhända med seger och ljus ur de dimmor, som omhölja samtiden. Det vanbördiga på jorden, det som för en liten tids vinning gifvit namn och minne till spillo åt en domaremakt, som aldrig mutas och aldrig dör, det må vid hvarje tidskifte darra vid tanken derpå, att kanske innan nästa solhvarf mullen hvilar öfver all och stolthet. Men den som, efter måttet af sina krafter, redligt arbetar för land och folk, han ser med gladt mod den lilla droppen af lif försvinna i det omätliga haf, som en dag skall slå sina böljor tillsamman öfver vara hufvuden. Ty, säger den ädle Klopstock:
Wo der Schlummer sich endet, wo em Strom das Meer wird,
Geit' ich über den Strom, der sanfter aufschwillt;
Denn der mich begleitet, der Gott geboth's ihm!
Weine nicht, Cidli!