Notisen/artikeln ingår i HT 8/6 1842:|44 2|

Den Finska Bibelns Jubelfest.

1 Ej utan deltagande förnummo för ett år sedan de af våra landsmän, hvilkas modersmål och bildningsorgan ännu är det Svenska tungomålet, att våra grannar och fordne bröder, Svenskarne, med anledning af den Svenska Bibelns trehundraåriga Jubileum, hemburo sina tackoffer åt Honom, från hvilken all god gåfva kommer. Det Finska folket har icke förgätit, att också det i år äger en lika glädjande och betydelsefull anledning, att prisa Guds herrliga nåd, som äfven åt vår aflägsna fosterbygd förunnat det uppenbarade ordets goda gåfva och låtit den bära välsignade frukter tvenne sekler igenom. Såsom bekant, utkom den första fullständiga Finska Bibel i Stockholm 1642 på Kongl. bekostnad, in folio och med följande titel: Biblia, se on: coco Pyhä Raamattu, Suomexi, Pääramattuin, Hebrean ja Grecan jäIken: Esipuhetten, Marginaliain, Concordantiain, Selitysten ja Registerein cansa. Stockholmis pränt. Henric Keisarilda 1642. Den Finska kyrkans yppersta och lärdaste män hade lagt hand dervid. Nya Testamentet hade redan år 1548, genom Biskop Agricolas försorg utkommit på Finska språket, samt efterföljdes af Psaltaren och åtskillige af Propheterne, hvarförutom ett icke ringa antal catecheser, psalmböcker, kyrkohandböcker och andra religieusa skrifter*)Antalet af veterligen tryckta Finska skrifter utgör på 1500-konsekvensändrat/normaliserattalet endast 13, på 1600-konsekvensändrat/normaliserattalet 77, på 1700-konsekvensändrat/normaliserattalets 297, och torde nu inalles uppgå till betydligt öfver 1 000konsekvensändrat/normaliserat. i någon mån sökte afhjelpa folkets andeliga behof. Så stor var likväl Finnarnes törst efter det lefvande ordets källa i sin helhet, att, oaktadt bokens dyrhet och landets stora fattigdom under ansträngningarne af ett långvarigt krig, den första upplagan af Finska Helbibeln inom kort tid var utsåld och en ny måste föranstaltas år 1685. Mångfaldiga gånger upplagd, lätt tillgänglig och allmänneligen spridd, har den heliga boken alltsedan under tvenne århundraden varit för det Finska folket mer, än hvad den varit för de flesta andra folk inom Christenheten, – den har varit dess allt och dess enda andliga rikedom. Öfverallt, hvarest Bibelordets ljus gått upp för nationerna, der har det mäktigt omskapat dem, genomträngt och förädlat dem, med en kraft, som bär vitne om sig, att den är ofvanefter; och det måste så vara, såvida det eviga och bestående, det som en själ genomskinande momentet i de nyare folkens bildning är till sin rot och sitt väsende Christligt, bibliskt. Men språk och natur eller blind obscurantism förneka än i dag månget Christligt folk att sjelf inhämta det heliga ordets tröst, och mångenstädes åter, der ordet är fritt, förblandas dess strålar med bländskenet af vetenskap och konst, uppmärksamheten förströs och Bibeln förlorar sig bland glittervågorna af en mångsidig litteratur, liksom vore den blott en bok, lik andra. Så var det ej i Finland och, vi hoppas det med tillförsigt, det skall ej heller på länge blifva så. Det är med en egen himmelsk dager, det heliga ordets ljus bestrålat dessa gömda nordanländer. Det Finska folket, redan i hedendomen så sammanvuxet med sin religion, har mer och innerligare än andra folk bygt hela sin bildning på den, och endast på den. Rundt omkring i den civiliserade verlden uppreste lärdomen sina bräckliga systemer och förnuftsvisheten ville komma genom syllogismer till Gud, för att efter godtfinnande nedrycka Honom från sin herrlighets thron eller befästa Honom derpå. Finnarne voro aldrig något lärdt folk, åtminstone ej i den meningen. Väl sågo de vetenskaperna uppblomstra på Auras stränder, och ett och annat brutet ljud af meningarnes strid torde väl äfven ha förnummits der. Men äfven de Finske lärde förnekade ej genom sjelfvisk förmätenhet sitt folks djupt religieusa, hängifna, innerliga och anderika charakter; »Soli Deo gloria»,konsekvensändrat/normaliserat som fordom prydde slutet af deras Academiska snilleprof, var mera än en tom hyllning åt sedvana och bruk. Ringa var likväl måttet af den verldsliga lärdom, som trängde ned till det egentliga folket; desto dyrbarare var derföre den heliga Bibeln, alla böckers bok. Lärdom, tröst, tro och hopp voro Finnarne vane att hämta ur den; den unges första läsebok är bibeln ännu, den gamles sista kära läsning är i den. Skulle ej Finnarne med djupt tacksamma hjertan begå sin Bibels tvåhundraåriga jubelfest?

2 De upplyste män, som stå i spetsen för den Finska kyrkan, hafva behjertat detta, och Hans Kejs. Majestät har, på framställning af Högvördiga DomCapitlen i Åbo och Borgå, medelst Placat af den 18 sistl. Maj, i Nåder anbefallt, att en Åminnelsefest af förenämnde anledning inom landets samtliga Evang. Lutherska församlingar skall firas Söndagen d. 31 Juli detta år. Texter äro: vid Ottesången: Psalm 105; 1, 2. Vid Högmessan: Eph. 5: 8. Vid Aftonsången: 2 Timoth. 3: 16.

 

 

1. *)Antalet af veterligen tryckta Finska skrifter utgör på 1500-konsekvensändrat/normaliserattalet endast 13, på 1600-konsekvensändrat/normaliserattalet 77, på 1700-konsekvensändrat/normaliserattalets 297, och torde nu inalles uppgå till betydligt öfver 1 000konsekvensändrat/normaliserat.