Notisen/artikeln ingår i HT 17/6 1846:|47 2|

Korvetten Carlskronas Skeppsbrott.

1 Sednaste svenska post medförde underrättelse om följande bedröfliga olyckshändelse, som försänker många svenska familjer i sorg och möjligen äfven rör anförvandter i Finland. Ur flere beskrifningar göre vi ett utdrag.

2 Kongl. Svenska Örlogskorvetten Carlskrona, kommenderad af kapten E. G. af Klint och stadd på en öfningsexpedition i de vestindiska farvattnen, lemnade Havanna hamn den 30 sistl. April. kl. 7 på morgonen, styrande derifrån NO. t. O. Kl. ½ 6 e. m. pejlades Pan de Matanzas i S. 27 V. på komp. 25' gissad distans. Kl. 6 var vinden NV, kursen NO., luften halfmulen, något mörkare i NV., dock långt ifrån att bebåda något våldsamt oväder, fastmer lik början till en regnby. Alle man kallades på däck och första refvet i märsseglen intogs. Chefen ville se hvad det skulle blifva af det mörka i NV., såg ständigt åt lovart och sade åt Kapten-Löjtnanten Tersmeden »jag tror ej det blir något af denna by»,konsekvensändrat/normaliserat hvarpå T. svarade »jag anser den ej heller så hotande.» Dock tillade han lyssnande, »vind har den allt med sig ändå.» »Ja»,konsekvensändrat/normaliserat svarade Chefen och innan han hann säga hvilka segel först skulle bergas, voro stora gigtåg och gårdingar samt mesan räckta. »Nej, vi berga bramseglen först»,konsekvensändrat/normaliserat yttrade Chefen. Bramseglen bergades och kommando gafs till storseglets och mesans bergande, att lägga upp rodret och att låta märsseglen löpa. Folket på trossbottnen uppkallades. Under utförandet af dessa befallningar föll öfver korvetten den mest förfärande orkanby, som kastade den på sidan, så att kanonerne lossnade från surrningarne och rullade öfver däcket på sina lavetter, hvarefter fartyget med otrolig hastighet inom 3 à 4 sekunder kantrade med hela tacklingen i vatnet, vände kölen i vädret och blef så liggande en, högst två minuter, då akterskeppet sjönk och strax derefter förskeppet. Ingen ända sprang, ingen rundhult bräcktes; det såg ut, som hade ej tågverket hunnit undergå den sträckning och trädvirket den böjning, som erfordras innan det går. Af de gifna befallningarne hade man hunnit utföra märsfallens losskastande, men seglen löpte ej; rodret blef lagdt till lovart, undersegelsskoten losskastades, men de öfverhalade sig ej mycket, troligen, åtminstone hvad man vet om fockskot, för kink och skäggning i skifgattet. B. B. st. märsskot hann äfven komma loss.

3 Den scen som följde omedelbart på kantringen var obeskrifligt ryslig, men af kort varaktighet. Barkassen hann ej losskapas; slupen var den enda båt som kom i sjön. Men de fleste, chefen inberäknad, neddrogos i den hvirfvel, som bildades vid fartygets sjunkande. Af hela den 131 man starka besättningen, som bestod af chef och 16 officerare, 12 underofficerare, 1 läkare (Dr Sjeurin), 1 proviantförvaltare, 4 handtverkare, 90 matroser, båtsmän och jungmän samt 6 skeppsgossar, räddades, såvidt man hitills vet, endast 17 man, nemligen Kapt. Löjt. Tersmeden, som sedermera till H. M. Konungen inrapporterade olyckshändelsen, Sekund-Löjtnanterne Ringheim och Dahlström, Öfverstyrman Sandvall, Öfverkonstapeln Hansson, Underskepparen Nyman och 10 man af gemenskapen. De saknade officerarne voro Chefen Kapten af Klint, Premier Löjtn. Frih. C. P. von Schwerin, samt Sekund-Löjtnanterne Bildt, Bergenstråle, Rålamb, Rosenqvist, Palm, Rahm, v. Heidenstam, Arnoldson, Afzelius, Hammar, Lidman och Ankarkrona. I det längsta bör man dock hoppas att flera af de olycklige på ett eller annat sätt kunnat rädda sig på spillror och stänger, utan att under den allmänna förvirringen hafva blifvit bemärkta af sina kamrater.

4 När orkanen kort efter olyckan upphört och hafvet stillnat, befunno sig på den kringdrifvande vattenfyllda slupen 8 personer, till hvilka sedan ytterligare 9 sällade sig. Nästän utan kläder passerades första natten. Man varseblef ljuset från ett fartyg, och nödrop uppgåfvos, som repeterades rundtomkring. Efter ¼ timme höll fartyget af och gick ur sigte. Först kl. 4 e. m. följande dag lyckades man, dertill tvungen af den mängd hajar, som omgaf de olycklige, att med otroliga ansträngningar länsa slupen, och i den kringirrade nu alla 17 utan mat och kläder i stark solhetta alltintill d. 3 Maj kl. 10 f. m. då de upptogos af Amerikanska barkskeppet Swan, Kapt. Snel från Philadelphia, som förde dem till denna stad. De hafva der samtliga kommit till krafter igen.