»Du denkst Nur anders und du glaubst desswegen Schon recht zu denken.»
Goethe.
1 Med de tidningar, hvilka lida af det onda, ofvanstående rubrik antyder, mena vi denna gång icke Hf. Tidningar , utan Hf. Morgonblad. Detta blad upptog för någon tid sedan en emot oss ovänlig uppsats, hvari åsigter, dem vi uttalat angående den Svenska »litteraturens varg i veum»,konsekvensändrat/normaliserat strängt tadlades. Vi hafva dröjt något, att lemna svar på den fråga, M:bladet ställt till oss i anledning af våra förgripliga villomeningar. Detta dröjsmål bör likväl ej tydas såsom en oartighet af oss; ty dess afledning är en helt annan. Skola vi fördrista oss att utgifva densamma? Kanske gjorde vi rättast uti att förtiga den – men kanske ochså icke. Vi hafva nemligen velat öfverlemna åt tiden, att förmedlande, försonande tränga sig emellan det oangenäma intryck, M:bladets hårda ton förorsakade, och vårt sinne. Ty ehuru vi i åtskilligt »sympathisera» med vår gode och trogne granne, M:bladet, afvika likväl våra åsigter angående polemik icke så litet från dettas. Vi tro, att en discussion, särdeles om en vigtig och allvarlig sak, bör utföras med lugn och hofsamhet, hvilka ingalunda behöfva afkyla värman för den goda – saken. De oädla, demoniska krafter, dem en ohejdad kamp på publicitetens vädjobana mångenstädes lösgjort, och hvilka måhända icke heller sakna tjusningsförmåga för det Finska folklynnets hämmade stridslust, stirra varnande och afskräckande åtminstone emot oss. Och när man en gång besinnat de förderfliga följderna af att reta onda magter, till hvilkas besvärjande och stillande man ingen kraft eger qvar, sedan de brutit alla band, känner man hvarken mod eller lust, att arbeta för deras emancipation. Ty pennan, ehuru i sitt slag ett lika skarpt vapen, som någonsin ett annat, saknar oftast den egenskap, mythen tillägger det svärd, hvars skaft förmådde läka de sår, hvilka dess udd blodigt slagit. – Gerna medgifve vi emedlertid, att det för den, som åsyftar endast seger, till hvilket pris som helst, öfver sin motståndare, kan kännas icke så litet påkostande, att nedlägga de slående vapen, det skarpa ordet erbjuder. Det kan synas som en uppoffring, att försaka det blixtlika sken, hvarmed de ljungande eller qvicka frasernas raska omsvängning sällan förfelar att blanda åtminstone mängdens ögon. Men när man åsyftar endast upplysning angående ett ämne, hvars sanning är för en dyrbar, hvad tillfredsställelse kunde väl då en medelst han tillintetgjord motståndares förödmjukelse erbjuda, hvad behag förmådde väl en gloria, återkastad af en annans lidande, gjuta kring segrarn! Den besegrades fel, att ur en annan synpunkt än motståndaren hafva betraktat en sak, kan väl dessutom svårligen berättiga till sådant sätt att förfara. Än mera. Ju högre man ställer sjelfva saken, sjelfva segrens mål, desto mera borde ju lusten till handgemängets närgångna ryttarbravoure förflygtigas. Äfven polemiken inom tankens verld, borde sträfva att hinna till den förädling, polemiken inom verklighetens sphärer undergått med krutets uppfinning; och förbittringen, alstrad genom att tränga motståndarn på lifvet, skulle ej förlora på att mildras förmedelst afståndet emellan de kämpande. Och ingenting lämpar sig väl bättre till att fylla detta afståndets tomrum, än lust sjelfva saken, framträdande, der personerna dragit sig tillbaka. – Måhända röna äfven dessa »metaforer» missödet att synas nog »starka»;konsekvensändrat/normaliserat men vi tro ändå, att de beteckna en – sanning.
2 Men, såsom sagdt, vår mening är i detta, liksom i andra fall, icke författarens i M:bladet. Detta kan likväl icke rubba vår föresats, att nu, då ett för Finska tidningar ej alldeles vanligt tillfälle, att ingå i discussion angående vigtiga ämnen, erbjudes oss, begagna detta på ett sätt, som öfverensstämmer med vår alfvarligaste öfvertygelse.
3 Det är icke endast practiskt, d. v. s. genom sitt mot oss begagnade stridssätt, M:bladsförf. visat, huru högeligen hans åsigt om polemik, afviker från den, hviken vi hålla för den rätta. Han talar visserligen med en ton af högt förakt om den i Sverige nu oftast öfliga taktik i publicistiska fejder. Men till något annat resultat än föraktets förer honom likväl ej anblicken deraf. Han betraktar den en bagatelle. Då tallösa pennor hvässas emot ett enda menniskohjerta, ser han häri endast »en liten hvardagsscène»,konsekvensändrat/normaliserat beröfvad allt djupare menskligt intresse. Antingen misstage vi oss, eller ock far M:bladsförf. vilse, men vi tro ändå, att dessa phänomener hafva en vida djupare betydelse, än bemälde förf. visar sig böjd att deri lägga. Vi, för vår del, se äfven i dem exponenter af den verldsevolution, menskligheten genomgått inom sednaste århundraden.
4 Länge hade den höga läran, att den som griper till svärd, bör falla för svärd, sin fulla tillämpning. De brott, denna verldens starke begingo, begagnade förnämligast armens styrka såsom häfstång för öfverdådiga bedrifter. Och sjelfva den straffande rättvisan gällde föga, ifall ej äfven dess rätt var den starkares. Men näfrättens högsta rätt nödgades småningom sänka sina blodiga vapen inför »Guds frid».konsekvensändrat/normaliserat Och äfven förbrytelserna kastade sig alltmera på andra tummelplatser än fordom. Dock äfven den i sitt eget djup alltmera försjunkande andens, verkliga eller inbillade, förvillelser beifrades ännu med lekamliga vapen. Ju mera invecklade de förstnämnda befunnos vara, desto mera complicerade blefvo äfven de sednare. Inqvisitionens uppfinningsrika tortur är typen för hithörande, rent Katholska förhållanden.
5 Men protestantismens tider stundade. Dennas högste kämpe var en ovanligt stridslysten och häftig man. Och likväl flyttade hans anande ande valplatserna för fejderna inom tankens områden uteslutande på dessa områdens egen grund. Ehuru med ena handen utkastande brandfacklan öfver verlden, tillbakahöll han med den andra de härar, som brunno af begär, att rusa till strid för hans meningars seger. Rikare på lycka, oaktadt alla sina lidanden, än de fleste dödlige, egde han äfven den, att få tillsluta sina ögon, innan de nödgades se utbrottet af den|88 4| kamp, hans ande hade antändt. Man vet, att på den kring hans graf upplågande stridens sista valplatser de folkslag qvarstodo sist, hvilka nu visa sig icke sakna anlag till att gå långt äfven i ett förändradt stridssätt: det Finska folket och det Svenska.
6 Vi erkänne, att äfven vi i dessa betraktelser gått nog långt, ehuru i annan mening änden, hvari ordet nyss begagnades. Men kunna ej föremålen för dessa betraktelser hos Finske läsare göra anspråk på åtminstone lika högt menskligt intresse, som ett par spalter, uppfyllda med hvad man i dagligt tal benämner tidningsovett etc., och som en eller annan läsare kanske trott sig hafva rätt att denna gång förvänta, då beklage vi djupt icke oss, utan någonting som eger anspråk på oändeligen högre värde.
Notisen/artikeln ingår i HT 16/11 1842:|90 2|
»Tidningarne äro onda.»
II.
1 Vi våge icke följa det stridslystna ordets utveckling på den bana, hvarpå det sluteligen förirrat sig derhän, att det, lika fräckt som den stridslystna armen under näfrättens vildaste tider, gjort – i mer än ett hänseende – hemgång uti sjelfva familjens heliga frid. Vi anmärke endast i förbigående, att den hetsiga södern på sitt vulkaniska städ tidigast omsmidt menniskosinnet till den antydda förvandlingen. Derifrån spred sig skakningen af detta grofsmide långsamt, men djupt gripande, uppåt till det folk, som, ehuru af locala förhållanden bundet vid Nordens tröghet, genom sitt kämpalynne, likt en af nordanstormen drifven flamma, städse känt en orolig dragning mot sydligare nejder: Nordens Fransoser, Svenskarne.
2 För den omkastning, det Svenska folkets inneboende stridslust under sednaste decennier rönt, har skalden Almqvist kanske mer än någon annan Svensk man fallit ett offer, – i flerfaldig betydelse af ordet. Emedan vi ej kunne undvika det, tillåte vi oss att ett ögonblick dröja vid sättet, hvarpå sådant för sig gått, nödsakade att kasta en hastig återblick äfven på A:s tidigare öden, emedan dessa i betydlig grad inverkat på sednare, dem han såsom menniska och författare rönt. Oaktadt den aktning, vi för andras öfvertygelse hyse, kunne vi ej undgå, att äfven härvid vidröra omständigheter, som icke bestyrka de åsigter, förf. i M:bladet angående A. uttalat, och hvilka aftvungit oss denna replik. Så räknar bemälde förf. A. till samtidens unge författare äfven »i physiskt och aritmetiskt» hänseende, för att låna ett uttryck af Atterbom. Detta räkningssätt öfverensstämmer likväl ej alldeles med det begrepp, man vanligtvis fäster vid ordet ungdom. Ty under sin femtioåriga vandring genom jordlifvet, har A. bordt hinna trampa ut åtminstone barnskona, äfven om man ej skulle vilja medgifva, att det gamla talesättet »i krig blir man tidigt gammal»,konsekvensändrat/normaliserat kunde på honom tillämpas. Påståendet att A:s äldre arbeten med särdeles bifall i Sverige emottogos, torde äfven tåla betydlig afprutning.
3 Det synes oss verkeligen, som om icke alltför måga skalder, i sednare tider, af »omständigheternas» vidtutgrenade magt blifvit satta på äfventyrligare prof, än just Almqvist. Hans kosa, äfven genom hvardagslifvets bränningar, har ofta varit sådan, att ifall man ej bestämdt visste, att en samtidig mans öden deraf blifvit burna, man skulle tro sig höra legenden om någon bland dessa »phantasiens martyrer»,konsekvensändrat/normaliserat hvilkas lefnadstragedi tider, hemskare för litteratören än våra, diktat. Visserligen tänker M:bladsförf. så högt om sorgespelet, att han förmenar ämnet derföre icke kunna vara någonting mindre, än ett helt folks undergång. Men nog spelar ödet ändå i hvarje djupt menniskohjerta stundom fragmenter af en tragedi, som, åtminstone för den det angår, har sin oändligt sorgeliga betydelse. Och då man läser t. ex. Goethes Torqvato Tasso, kan man icke neka, att skaldens qval kan adlas äfven till ett högre, mera vidtomfattande intresse, än allenast ett enskildt. Äfven vid äfventyr, att ännu en gång göra oss skyldige till löjlighet, våge vi upprepa vår tro, att tider skola stunda, då man finner uti de pröfningar, »Litteraturens varg i veum» undergått, någonting annat än föremål för löje. Ringa torde ju numera deras antal vara, hvilka t. ex. uti Thorilds öde, hvarmed A:s eger en så omisskännelig likhet, upptäcka någonting särdeles löjligt. Gerna medgifve vi likväl, att A. i några hänseenden, vida mer än den nyssnämnde titanen, har att skylla sig sjelf för hvad som drabbat honom; men en sådan tröst förminskar ingalunda omständigheternas halsbrytande förmåga och knappt nog ens deras tragiska intresse.
4 Mindre än M:bladsförf., och troligen mången med honom, förmena, har A. skytt »tid och möda» för att arbeta sig fram. Ensam bland alla skalder i detta brådmognande sekel hade han redan hunnit fram till sin lefnads fulla middagshöjd, innan knappt någon förmådde ana, hvilka stora krafter kämpade om försoning i A:s själ. Hans jemnårige själafrände, Stagnelius, hade redan hunnit sluta sitt vanskliga jordiska lopp och sitt odödliga litterära. Domen hade längesedan, upphöjande eller förkastande, fallit öfver A:s öfrige samtidige medbröders i Apollo vittra idrotter. Men ännu föll det ingen in, att innan kort nästan en hel verldsdel skulle anse det mödan värdt, att sätta sig till doms öfver honom, äfven om sådant skedde blott för att afkunna interdiktet öfver »litteraturens varg i veum».konsekvensändrat/normaliserat Hårdhändtare sinnen afspisade honom med den blodiga frasen, »att man icke har snille för det man är galen»,konsekvensändrat/normaliserat medan de mildaste måhända tyckte, att det var synd om »sjelfspillingen»,konsekvensändrat/normaliserat då han ej helst något så när förmådde documentera de anspråk, hvartill han möjligen kunde ega en rätt. En mängd skrifter hade han redan under ett decennium (allt ifrån 1814) låtit utgå till allmänheten, och dymedelst skördat endast armod på förtroende till sig sjelf – samt möjligen äfven till andra, alstradt af bristen på deltagande och erkännande. På tio år, sedan han såsom författare uppträdt, hade han ej hunnit längre, än att han icke vågade uppställa å publicitetens äfventyrliga expositions salong Amorina, denna fantastiska bataljmålning, hvari striderna, utkämpade i skaldens egen själ, sig afspeglade. Några »grinare» fingo likväl tag på vissa fragmenter deraf, och hånet drack eldig lust ur det uppsnappade. Äfven välmeningen skakade, icke utan skäl, betänkligt sitt visa hufvud. – Sådana förhållanden voro föga egnade, att stärka detta »öfvermod och denna känsla af egen storhet, denna sjelfförtroendets ostörbara känsla»,konsekvensändrat/normaliserat förf. i M:bladet förmenar utgöra det characteristiska uti A:s författarskap. Så vidt|90 3| vi hafva och bekant, har A. ej en enda gång fönämt afvisat kritikens alla anmärkningar med det bekanta: »tillagt av utgivarenty så roar mig att måla»,konsekvensändrat/normaliserat ehuru sådant tages för afgjordt. Tvärtom vete vi ej annat, än att A. lagt den »klingande frasen» i en af ånger och ruelse djupt förkrossad och nedböjd mans mun, och hvad helst än deri må ligga, »öfvermod och känsla af egen storhet framskimrar» åtminstone ej ur densamma. Ochså låg länge uti A:s polemik ett lynne af ödmjukhet, af undfallande, som sannolik mer än någonting annat ingaf de oädlare bland hans toppridare det öfvermod, hvaråt de sökte frisk luft uti fejder emot honom. Äfven han, liksom förf. i M:bladet, talade om sin »litenhet» etc. och bemälde förf. vet väl bäst af egen erfarenhet, på huru alfvarlig betydelse sådana uttryck kunna göra anspråk. Ännu sedan han diktat sin Signora Luna, hvars sällsporda fulländning såsom poetisk composition svårligen lärer kunna bestridas, klagade han bitterligen öfven det brustna, osammanhängande uti sitt väsende. Och man trodde honom, åtminstone härutinnan beredvilligt på orden. I allmänhet röjde A. i sitt författarskap ett skyggande tillbaka för gjorda anmärkningar, ett sträfvande att undvika, uti nya producter, de fel, man lagt honom till last, ett behof att urskulda sig, som betecknade just motsatsen af sjelfförtroende och endast kan förklaras genom den brist på deltagande, hvaraf han mer än någon annan utmärktare samtidig författare länge hemsöktes, ehuru han måste veta med sig sjelf – och billigheten skall väl icke frånkänna honom all rätt dertill – att han förtjenade åtminstone en ringa del af det erkännande, som rikeligen vederfors skalder, hvilka voro oändeligen honom underlägsna i skapande krafter. Möjligen skulle man kunna förklara mer än ett bland de afsteg, hvartill A. i sednare tider gjort sig skyldig, just från känslan af det armod på sjelfförtroende, hans landsmäns likgiltighet emot honom fostrat. Desse hade dessutom sport, att han, öfvergifvande civilisationens soliga kullar, för ombytes skull, med samma händer, hvarmed han sedermera nedskref Signora Luna, fört – plogen öfver kullar af helt annat slag. Och äfven denna Cincinatus-osed kunde ingalunda i våra dagar särdeles bidraga till stärkandet af en rubbad fides.
5 Så ungefär stodo A:s actier, då Törnrosens bok såg dagsljuset först. Nu bröts – det kunde ej hjelpas – åtminstone något likgiltighetens is. Atterbom uttalade, ehuru i början med återhållen andedrägt, sitt vänliga: varde ljus! och det begynte åtminstone för någras blickar skymta en hägring af klarhet kring skaldens sällsamma målningar. Äfven från Finland förnams vid denna tid en ädel, beundrande stämma, som gjorde A:s vid sådant ovana hjerta godt. Denna period af hans skaldiska lif var kanske den fridfullaste, hvari han någonsin andats. Äfven han rönte nu det, hvaraf konstnären, såsom han sjelf bekänt, har oändeligen mera behof än af »berömmet». Han kände »glädjen af att vid sin sida se en medkännande – en, som, när han står framför taflan, förstår hvad artisten har velat, och älskar hvad han älskar». Det var väl känslan deraf, att en sådan flägt af mensklighet andades kring honom, som ingaf idéen till Signora Lunashumanisering, och att måla »kapellets» inbyggare sådana som menniskorna verkeligen äro. Den teint af andeväsende, som obestrideligen vidlåder de flesta bland den enslige mästarns tidigare taflor, begynte gifva vika för ett incarnat af menniskofärg. Det mystiska trollflöjtljudet begynte öfvergå till fulla toner ur ett menniskobröst. Ett hufvudcharacters drag, hvilket i olika nyanceringar stod tecknadt på de flesta gestalters panna, dem A. målat , och betydligast likväl på Tintomaras, lemnade rum åt andra, som gåfvo anletena ett menskligare uttryck. Ty skalden framställde ej mera varelser, hvilka, förskjutna af menskligheten, egde qvar endast den tvetydiga lyckan, att af nästan inga menskliga begär och behof vara vid densamma fästade. Med ett ord: A:s gestalter liknade allt mindre en skara, hvilken mystiskt rör sig i halfdunklet, som af det nedfällda förhänget åstadkommes och hvaröfver nästan en likfärg sig lägrat, ehuru naturen utanföre lefver glad i solstrålar, fågelsång och böljornas friska gång.
Notisen/artikeln ingår i HT 19/11 1842:|91 3|
»Tidningarne äro onda.»
III.
1 Vi hafve uti det föregående sökt visa, huruledes den milda känslan af ett menskligare beteende från andras sida närmade Almqvist, uti dikten, alltmera till menskligheten. Men ehuru verkligheten sålunda ur diktens spegel vänligare log emot skalden, mötte honom verkligheten uti lifvets förhållanden ej med samma hulda blick. Han fördristade sig t. ex., att inlemna ansökning om en ärofull plats i samhället – Aesthetices professionen i Lund – den han med sin, äfven af Förf. i M:bladet vitsordade »mångsidiga bildning»,konsekvensändrat/normaliserat sitt vidtomfattande mått af kunskaper, rikt som hans snille, tycktes vuxen att, lika väl såsom hvilken annan man som helst i Europa, med heder fylla. Till förargelse af intet slag hade hans skrifter icke heller då ännu gifvit skälig anledning. Möjligen saknade han likväl något, hvaraf vid detta tillfälle synnerligast gjordes honom behof. Måhända egde han ej den själsstyrka, som man är van att fordra af – andra, hvilken kunnat ingifva honom en stor glädje deröfver, att hans fädernesland bland sina yngre söner räknade en honom uti de erforderliga styckena öfverlägsen personlighet. Vi känna naturligtvis ej huruvida han verkeligen lät en sådan otacksamhet komma sig till last. Då vore han ju visserligen utan ursäkt. Och alla de, hvilka ega i sitt våld skatten af det stolta medvetande, att de, seende sig händelsevis »förbigångna»,konsekvensändrat/normaliserat bortstötta ur sphären af en hel lefnads ädlaste, mest efterlängtade verkningskrets, hafva emottagit underrättelsen om denna tysta förvisning med hög känsla af behag och tillfredsställelse – dessa alla ega också full rätt, att, äfven i detta hänseende, kasta första stenen på A., ifall han härutinnan visat sig dem underlägsen. Men åtminstone de så afstående gjorde kanske rättast uti att ej slösa med sina kastmachiner. Gerna medgifve vi, att äfven detta missöde, hvarom vi nämnt, i det stora hela, men också blott i det, är den obetydligaste obetydlighet, en hvardagssmåsak, hvaröfver ingen eger skäl att klaga – (också har A. deröfver ej beklagat sig). Det är, betraktadt från det helas högsta ståndpunkt, en ännu lumpnare bagatell än om en half nation högljudt ropar, att ett stort snille är en galning, medan den andra hälften har lika möda osparad i att bedyra, det samma snille är en niding, en varg i veum, en sjelfspilling. Vanan vid det hårda ordets hudflängning borde ju dessutom göra sinnet hårdt mot intresse. Men vanans magt röjer, ty värr, samma svaghet, hvartill den gjorde sig skyldig i tiden, då en handgripligare hudflängning hörde till de starkes ordning för dagen. De svage voro ju nog lågtänkte, att icke finna uti den bålde Herr Riddarns förnyade lanssting ett läkemedel emot tidigare hugg. – Menniskohjertat är ändå stundom ett bräckligt ting. Det behöfs så litet, att såra det, och någon gång mindre än man tror, att krossa det helt och hållet. Sjelfva statsmannen, hvilken likväl kan peka på de verk, han fullbordat, såsom på de kraftigaste, ojäfaktigaste sakförare, älskar ju ej särdeles, att se sina afsigter misstydda, sina skapelser utskrikna såsom galenskaper eller fräcka tilltag. Och huru många andra tröstegrunder återstå ej dessutom för den mägtige, hvilka alla skymta i ett, lika ouppnådt som oefterlängtadt fjerran för skaldens blick. Dennes verk är ju i sig sjelft en dikt allenast, ett intet för alla dem, som icke vilja låta det gälla för något. Och när man med stark lunga försäkrar honom, att hans själs ädlaste blommor äro idel törne och tistel, vore det höjden af fräckhet, att icke tro försäkringen derom. Kanske har Goethe ej så orätt, då han påstår, att:
Der Lorbeerkrantz ist, vo er dir erscheint,
Ein Zeichen mehr des Leidens als des Glücks.
3 Men olyckan kan väl ej särdeles mildras deraf, att lagerkransen ryckes, sönderrifven af hårda händer, från skaldens hjessa. Äfven den Brittiska litteraturens varg i veum, Byron, hvilken likväl uti sin seigneurala herrlighet och i så mycket annat, då smädelsens Samum härjande for öfver hans lager, egde omäteliga läskande källor, som icke finnas till för A., klagade ju bitterliga öfver sitt öde. – Man skall finna jemförelsen olämplig, kanske hufvudsakligast derföre, att Byron icke behöfver klaga mer. Men det oförgängligt stora hos Almqvist är och blir åtminstone, att han aldrig klagat.
4 Men om han icke sjelf begagnat denna sin rätt emot andra, hafva desse desto mindre sparat anklagelse mot honom. Och vi hafve aldrig bestridt och skola aldrig bestrida, att han dertill, gifvit mer än tillräcklig anledning. Ifall man så behagar, kan man taga för afgjordt, att den känslighet A. begynta röja för luftdrag, som, från olika håll af verlden, i dessa yttersta tider, lyfta på förlåt, höljande det förflutnas och det kommandes mysterier, står i|91 4| intet sammanhang med de missöden, han rönt. Det vissa är i alla fall, att hans ande, förr så hemmastadd uti medeltidens förhållanden , ryckte sig på en gång från dem lös, vändande sig emot nya, från hvilka hans hand bordt darrande draga sig tillbaka. Ömtåliga strängar vidrördes, och skorret deraf öfverhöljdes af ett larmskri, döfvande såväl hans egna, som andras öron. Tider kommo, då äfven de, hvilka menat A. väl, nödgades medgifva, att, när han nu blef ad bestias damnatus, honom vederfors hvad hans gerningar förtjent hade. Äfven de togo sörjande sig anledning att dissekera sjelspillingen i snille och menniska, menande med det sednare uttrycket ett fallet, skuldbelastadt väsende.
5 Man dömer stundom menskliga handlingar efter de verkningar, de åstadkomma. Men detta är ett orättvist sätt att döma. Förhölle det sig icke sålunda, skulle en enda blick på följderna af A:s »död» verka oändeligen mildrande på den afkunnade domen. Han har verkat »blindt som anden ville». Han afkopierade taflor, hvarpå äfven tidens onda tendenser framträdde. Men har ej just skuggan af denna åverkan ställt i rikare ljus, gifvit högre relief åt de föremål, dunklet tycktes hota att öfverhölja? När han omtalade meningar, hvilka länge varit i omlopp och öfvergått till helt annat an meningar blott, då lyssnade man med förfäran dertill, liksom om sinnet deraf nu för första gången blifvit drabbadt. När han en enda gång beträdde smädelsens luxurierande hufvudskalleplats, då kastade man sig rysande tillbaka, liksom för en gengången från afgrundens sataniska djup. – Menniskor af alla möjliga slag slogo sig frimodigt till riddare på honom, och man tycktes tro, att all skuld vore afplanad endast han kunde i grund förderfvas. Gick man ej häri för långt? En enda Svensk man eger rätt att hata Almqvist in i döden. Och han har visserligen utsträckt sin rättighet dertill så långt som mensklighetens skrankor det medgifva, eller möjligen ännu ett stycke längre. Det är han, som, blodigt förorättad sjelf, erbjudit sitt eget blod, till att der dränka minnet af hvad han lidit. Och den, som skrifver detta, kan ej neka, att af alla A:sdåd intet är honom så oförklarligt, som det underlåtna, hvartill han gjorde sig skyldig, då han ej lyssnade till sådan uppmaning.
6 Vinningen deraf, att tidens onda tendenser, genom A:s ord, blifvit förda till sin spets, som måste brytas och dessa sålunda förlora sin skärpa, är i alla fall oberäknelig. Det onda har fått sitt rätta namn och blifvit såsom sådant erkändt. Och om A., ledd af sin onda genius »blindt»,konsekvensändrat/normaliserat icke egde att åberopa någonting annat än detta till sitt ursakande, kunde han frimodigt hembjuda sig såsom offer åt sitt af honom så varmt älskade fosterland, som i honom numera ser endast sin varg i veum, och säga: »jag har lefvat».konsekvensändrat/normaliserat Men han eger ändock i högre grad än de fleste Sveriges litteratörer äfven annat, att åberopa. Och åtminstone för dettas skull borde hans landsmän icke jubla öfver en enda mans fall mera högljudt, än de gjort det öfver alla fina segrar tillsammantagna, ifrån den afgjorda vid Narva intill den vid Ratan, som var det mindre. Det är egenteligen denna vilda segerfröjd, som förekommit oss något besynnerlig. Med sådant omvänder man ingen felande; och äfven detta ändamål borde ju erkännas åtminstone såsom en bisak bland så många hufvudsaker. För att en menniska må kunna blifva god, behöfver hon röna någon gnista af godhet, framtindrande ur något menniskohjerta.
7 Vi trodde för någon tid sedan, att ett sådant deltagande, väckt af de ädlare bland A:s skrifter, andades lika djupt som mildt inom Finland, för den hårdt pröfvade skalden. Häpnande öfver den förföljelse, för hvilken han i sitt hemland var utsatt, tilläto vi oss någonting hvartill vi ingen rätt egde, då vi djerfdes för litteraturens varg i Veum öppna en port, ledande till området af den ande, som lefver och hafver sin rörelse inom det Finska folket. I anledning af den protest, som i Fäderneslandets namn blifvit inlagd emot var mening, bedyre vi högt, att vår afsigt ej var, att kränka den fosterjords helgd, som för oss är lika dyrbar, som för hvem det än vara månde. Också medgifve vi, att påståendet om själafrändskapen mellan det Finska folkets genius och A:s, var lika ensidigt, som förhastadt. Men vi medgifve det likväl af helt andra skäl, än dem, hvarmed förf. i M:bladet bestridt detsamma. Universalitet är, så vidt vi förmå inse, characteren af A:s skaldeskap. Hvarhelst än han utväljer local för sina framställningar, tyckes han ju, äfven i de mest olika regioner, vara lika hemmastadd. Sju städer täflade om Homerus. A. är väl ingen Homerus, utan endast A. Men kanske kunde ändå sju länder yrka, att hans snille ej är främmande för dem. Oaktadt all dess dristighet, vidlåder för mycken ensidighet det finska folkets fantasi, för att den med A:s skulle kunna uthärda någon jemförelse. När man dertill besinnar, att A. uti allt, som tillhörer den poetiska inventionen, står högt öfver all jemförelse framom alla nordiska skaldenaturer, har man ej mera mod, att begå mot A. den orättvisa, som uti den utställda jemförelsen nödvändigt ligger.
8 Också förleddes vi ej till detta vågstycke af tanken på de Almqvistska producter, hvari förf. i M:bladet har den hårdheten, att finna anledning till var misslyckade æqvation. Det var tvärtom de obetydligaste bland A:s skrifter, sådana som: »kapellet», »menniskans stöd»,konsekvensändrat/normaliserat »nybygget i Grimstahamn». Särdeles vid läsningen af sistnämnda stycke kunde vi ej afvärja den tro, att A. haft för sin själs ögon det första folk i Europa uti förmågan att umbära, att lida, att vara sitt armods och sitt ödes öfverman. Kan det Finska folket förlåta oss ett sådant misstag?
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
»Tidningarne äro onda.»
Frithiofs saga.
I.
»Du denkst
Nur anders und du glaubst desswegen
Schon recht zu denken.»
Goethe.
1 Med de tidningar, hvilka lida af det onda, ofvanstående rubrik antyder, mena vi denna gång icke Hf. Tidningar , utan Hf. Morgonblad. Detta blad upptog för någon tid sedan en emot oss ovänlig uppsats, hvari åsigter, dem vi uttalat angående den Svenska »litteraturens varg i veum»,konsekvensändrat/normaliserat strängt tadlades. Vi hafva dröjt något, att lemna svar på den fråga, M:bladet ställt till oss i anledning af våra förgripliga villomeningar. Detta dröjsmål bör likväl ej tydas såsom en oartighet af oss; ty dess afledning är en helt annan. Skola vi fördrista oss att utgifva densamma? Kanske gjorde vi rättast uti att förtiga den – men kanske ochså icke. Vi hafva nemligen velat öfverlemna åt tiden, att förmedlande, försonande tränga sig emellan det oangenäma intryck, M:bladets hårda ton förorsakade, och vårt sinne. Ty ehuru vi i åtskilligt »sympathisera» med vår gode och trogne granne, M:bladet, afvika likväl våra åsigter angående polemik icke så litet från dettas. Vi tro, att en discussion, särdeles om en vigtig och allvarlig sak, bör utföras med lugn och hofsamhet, hvilka ingalunda behöfva afkyla värman för den goda – saken. De oädla, demoniska krafter, dem en ohejdad kamp på publicitetens vädjobana mångenstädes lösgjort, och hvilka måhända icke heller sakna tjusningsförmåga för det Finska folklynnets hämmade stridslust, stirra varnande och afskräckande åtminstone emot oss. Och när man en gång besinnat de förderfliga följderna af att reta onda magter, till hvilkas besvärjande och stillande man ingen kraft eger qvar, sedan de brutit alla band, känner man hvarken mod eller lust, att arbeta för deras emancipation. Ty pennan, ehuru i sitt slag ett lika skarpt vapen, som någonsin ett annat, saknar oftast den egenskap, mythen tillägger det svärd, hvars skaft förmådde läka de sår, hvilka dess udd blodigt slagit. – Gerna medgifve vi emedlertid, att det för den, som åsyftar endast seger, till hvilket pris som helst, öfver sin motståndare, kan kännas icke så litet påkostande, att nedlägga de slående vapen, det skarpa ordet erbjuder. Det kan synas som en uppoffring, att försaka det blixtlika sken, hvarmed de ljungande eller qvicka frasernas raska omsvängning sällan förfelar att blanda åtminstone mängdens ögon. Men när man åsyftar endast upplysning angående ett ämne, hvars sanning är för en dyrbar, hvad tillfredsställelse kunde väl då en medelst han tillintetgjord motståndares förödmjukelse erbjuda, hvad behag förmådde väl en gloria, återkastad af en annans lidande, gjuta kring segrarn! Den besegrades fel, att ur en annan synpunkt än motståndaren hafva betraktat en sak, kan väl dessutom svårligen berättiga till sådant sätt att förfara. Än mera. Ju högre man ställer sjelfva saken, sjelfva segrens mål, desto mera borde ju lusten till handgemängets närgångna ryttarbravoure förflygtigas. Äfven polemiken inom tankens verld, borde sträfva att hinna till den förädling, polemiken inom verklighetens sphärer undergått med krutets uppfinning; och förbittringen, alstrad genom att tränga motståndarn på lifvet, skulle ej förlora på att mildras förmedelst afståndet emellan de kämpande. Och ingenting lämpar sig väl bättre till att fylla detta afståndets tomrum, än lust sjelfva saken, framträdande, der personerna dragit sig tillbaka. – Måhända röna äfven dessa »metaforer» missödet att synas nog »starka»;konsekvensändrat/normaliserat men vi tro ändå, att de beteckna en – sanning.
2 Men, såsom sagdt, vår mening är i detta, liksom i andra fall, icke författarens i M:bladet. Detta kan likväl icke rubba vår föresats, att nu, då ett för Finska tidningar ej alldeles vanligt tillfälle, att ingå i discussion angående vigtiga ämnen, erbjudes oss, begagna detta på ett sätt, som öfverensstämmer med vår alfvarligaste öfvertygelse.
3 Det är icke endast practiskt, d. v. s. genom sitt mot oss begagnade stridssätt, M:bladsförf. visat, huru högeligen hans åsigt om polemik, afviker från den, hviken vi hålla för den rätta. Han talar visserligen med en ton af högt förakt om den i Sverige nu oftast öfliga taktik i publicistiska fejder. Men till något annat resultat än föraktets förer honom likväl ej anblicken deraf. Han betraktar den en bagatelle. Då tallösa pennor hvässas emot ett enda menniskohjerta, ser han häri endast »en liten hvardagsscène»,konsekvensändrat/normaliserat beröfvad allt djupare menskligt intresse. Antingen misstage vi oss, eller ock far M:bladsförf. vilse, men vi tro ändå, att dessa phänomener hafva en vida djupare betydelse, än bemälde förf. visar sig böjd att deri lägga. Vi, för vår del, se äfven i dem exponenter af den verldsevolution, menskligheten genomgått inom sednaste århundraden.
4 Länge hade den höga läran, att den som griper till svärd, bör falla för svärd, sin fulla tillämpning. De brott, denna verldens starke begingo, begagnade förnämligast armens styrka såsom häfstång för öfverdådiga bedrifter. Och sjelfva den straffande rättvisan gällde föga, ifall ej äfven dess rätt var den starkares. Men näfrättens högsta rätt nödgades småningom sänka sina blodiga vapen inför »Guds frid».konsekvensändrat/normaliserat Och äfven förbrytelserna kastade sig alltmera på andra tummelplatser än fordom. Dock äfven den i sitt eget djup alltmera försjunkande andens, verkliga eller inbillade, förvillelser beifrades ännu med lekamliga vapen. Ju mera invecklade de förstnämnda befunnos vara, desto mera complicerade blefvo äfven de sednare. Inqvisitionens uppfinningsrika tortur är typen för hithörande, rent Katholska förhållanden.
5 Men protestantismens tider stundade. Dennas högste kämpe var en ovanligt stridslysten och häftig man. Och likväl flyttade hans anande ande valplatserna för fejderna inom tankens områden uteslutande på dessa områdens egen grund. Ehuru med ena handen utkastande brandfacklan öfver verlden, tillbakahöll han med den andra de härar, som brunno af begär, att rusa till strid för hans meningars seger. Rikare på lycka, oaktadt alla sina lidanden, än de fleste dödlige, egde han äfven den, att få tillsluta sina ögon, innan de nödgades se utbrottet af den|88 4| kamp, hans ande hade antändt. Man vet, att på den kring hans graf upplågande stridens sista valplatser de folkslag qvarstodo sist, hvilka nu visa sig icke sakna anlag till att gå långt äfven i ett förändradt stridssätt: det Finska folket och det Svenska.
6 Vi erkänne, att äfven vi i dessa betraktelser gått nog långt, ehuru i annan mening änden, hvari ordet nyss begagnades. Men kunna ej föremålen för dessa betraktelser hos Finske läsare göra anspråk på åtminstone lika högt menskligt intresse, som ett par spalter, uppfyllda med hvad man i dagligt tal benämner tidningsovett etc., och som en eller annan läsare kanske trott sig hafva rätt att denna gång förvänta, då beklage vi djupt icke oss, utan någonting som eger anspråk på oändeligen högre värde.
Notisen/artikeln ingår i HT 16/11 1842:|90 2|»Tidningarne äro onda.»
II.
1 Vi våge icke följa det stridslystna ordets utveckling på den bana, hvarpå det sluteligen förirrat sig derhän, att det, lika fräckt som den stridslystna armen under näfrättens vildaste tider, gjort – i mer än ett hänseende – hemgång uti sjelfva familjens heliga frid. Vi anmärke endast i förbigående, att den hetsiga södern på sitt vulkaniska städ tidigast omsmidt menniskosinnet till den antydda förvandlingen. Derifrån spred sig skakningen af detta grofsmide långsamt, men djupt gripande, uppåt till det folk, som, ehuru af locala förhållanden bundet vid Nordens tröghet, genom sitt kämpalynne, likt en af nordanstormen drifven flamma, städse känt en orolig dragning mot sydligare nejder: Nordens Fransoser, Svenskarne.
2 För den omkastning, det Svenska folkets inneboende stridslust under sednaste decennier rönt, har skalden Almqvist kanske mer än någon annan Svensk man fallit ett offer, – i flerfaldig betydelse af ordet. Emedan vi ej kunne undvika det, tillåte vi oss att ett ögonblick dröja vid sättet, hvarpå sådant för sig gått, nödsakade att kasta en hastig återblick äfven på A:s tidigare öden, emedan dessa i betydlig grad inverkat på sednare, dem han såsom menniska och författare rönt. Oaktadt den aktning, vi för andras öfvertygelse hyse, kunne vi ej undgå, att äfven härvid vidröra omständigheter, som icke bestyrka de åsigter, förf. i M:bladet angående A. uttalat, och hvilka aftvungit oss denna replik. Så räknar bemälde förf. A. till samtidens unge författare äfven »i physiskt och aritmetiskt» hänseende, för att låna ett uttryck af Atterbom. Detta räkningssätt öfverensstämmer likväl ej alldeles med det begrepp, man vanligtvis fäster vid ordet ungdom. Ty under sin femtioåriga vandring genom jordlifvet, har A. bordt hinna trampa ut åtminstone barnskona, äfven om man ej skulle vilja medgifva, att det gamla talesättet »i krig blir man tidigt gammal»,konsekvensändrat/normaliserat kunde på honom tillämpas. Påståendet att A:s äldre arbeten med särdeles bifall i Sverige emottogos, torde äfven tåla betydlig afprutning.
3 Det synes oss verkeligen, som om icke alltför måga skalder, i sednare tider, af »omständigheternas» vidtutgrenade magt blifvit satta på äfventyrligare prof, än just Almqvist. Hans kosa, äfven genom hvardagslifvets bränningar, har ofta varit sådan, att ifall man ej bestämdt visste, att en samtidig mans öden deraf blifvit burna, man skulle tro sig höra legenden om någon bland dessa »phantasiens martyrer»,konsekvensändrat/normaliserat hvilkas lefnadstragedi tider, hemskare för litteratören än våra, diktat. Visserligen tänker M:bladsförf. så högt om sorgespelet, att han förmenar ämnet derföre icke kunna vara någonting mindre, än ett helt folks undergång. Men nog spelar ödet ändå i hvarje djupt menniskohjerta stundom fragmenter af en tragedi, som, åtminstone för den det angår, har sin oändligt sorgeliga betydelse. Och då man läser t. ex. Goethes Torqvato Tasso, kan man icke neka, att skaldens qval kan adlas äfven till ett högre, mera vidtomfattande intresse, än allenast ett enskildt. Äfven vid äfventyr, att ännu en gång göra oss skyldige till löjlighet, våge vi upprepa vår tro, att tider skola stunda, då man finner uti de pröfningar, »Litteraturens varg i veum» undergått, någonting annat än föremål för löje. Ringa torde ju numera deras antal vara, hvilka t. ex. uti Thorilds öde, hvarmed A:s eger en så omisskännelig likhet, upptäcka någonting särdeles löjligt. Gerna medgifve vi likväl, att A. i några hänseenden, vida mer än den nyssnämnde titanen, har att skylla sig sjelf för hvad som drabbat honom; men en sådan tröst förminskar ingalunda omständigheternas halsbrytande förmåga och knappt nog ens deras tragiska intresse.
4 Mindre än M:bladsförf., och troligen mången med honom, förmena, har A. skytt »tid och möda» för att arbeta sig fram. Ensam bland alla skalder i detta brådmognande sekel hade han redan hunnit fram till sin lefnads fulla middagshöjd, innan knappt någon förmådde ana, hvilka stora krafter kämpade om försoning i A:s själ. Hans jemnårige själafrände, Stagnelius, hade redan hunnit sluta sitt vanskliga jordiska lopp och sitt odödliga litterära. Domen hade längesedan, upphöjande eller förkastande, fallit öfver A:s öfrige samtidige medbröders i Apollo vittra idrotter. Men ännu föll det ingen in, att innan kort nästan en hel verldsdel skulle anse det mödan värdt, att sätta sig till doms öfver honom, äfven om sådant skedde blott för att afkunna interdiktet öfver »litteraturens varg i veum».konsekvensändrat/normaliserat Hårdhändtare sinnen afspisade honom med den blodiga frasen, »att man icke har snille för det man är galen»,konsekvensändrat/normaliserat medan de mildaste måhända tyckte, att det var synd om »sjelfspillingen»,konsekvensändrat/normaliserat då han ej helst något så när förmådde documentera de anspråk, hvartill han möjligen kunde ega en rätt. En mängd skrifter hade han redan under ett decennium (allt ifrån 1814) låtit utgå till allmänheten, och dymedelst skördat endast armod på förtroende till sig sjelf – samt möjligen äfven till andra, alstradt af bristen på deltagande och erkännande. På tio år, sedan han såsom författare uppträdt, hade han ej hunnit längre, än att han icke vågade uppställa å publicitetens äfventyrliga expositions salong Amorina, denna fantastiska bataljmålning, hvari striderna, utkämpade i skaldens egen själ, sig afspeglade. Några »grinare» fingo likväl tag på vissa fragmenter deraf, och hånet drack eldig lust ur det uppsnappade. Äfven välmeningen skakade, icke utan skäl, betänkligt sitt visa hufvud. – Sådana förhållanden voro föga egnade, att stärka detta »öfvermod och denna känsla af egen storhet, denna sjelfförtroendets ostörbara känsla»,konsekvensändrat/normaliserat förf. i M:bladet förmenar utgöra det characteristiska uti A:s författarskap. Så vidt|90 3| vi hafva och bekant, har A. ej en enda gång fönämt afvisat kritikens alla anmärkningar med det bekanta: »tillagt av utgivarenty så roar mig att måla»,konsekvensändrat/normaliserat ehuru sådant tages för afgjordt. Tvärtom vete vi ej annat, än att A. lagt den »klingande frasen» i en af ånger och ruelse djupt förkrossad och nedböjd mans mun, och hvad helst än deri må ligga, »öfvermod och känsla af egen storhet framskimrar» åtminstone ej ur densamma. Ochså låg länge uti A:s polemik ett lynne af ödmjukhet, af undfallande, som sannolik mer än någonting annat ingaf de oädlare bland hans toppridare det öfvermod, hvaråt de sökte frisk luft uti fejder emot honom. Äfven han, liksom förf. i M:bladet, talade om sin »litenhet» etc. och bemälde förf. vet väl bäst af egen erfarenhet, på huru alfvarlig betydelse sådana uttryck kunna göra anspråk. Ännu sedan han diktat sin Signora Luna, hvars sällsporda fulländning såsom poetisk composition svårligen lärer kunna bestridas, klagade han bitterligen öfven det brustna, osammanhängande uti sitt väsende. Och man trodde honom, åtminstone härutinnan beredvilligt på orden. I allmänhet röjde A. i sitt författarskap ett skyggande tillbaka för gjorda anmärkningar, ett sträfvande att undvika, uti nya producter, de fel, man lagt honom till last, ett behof att urskulda sig, som betecknade just motsatsen af sjelfförtroende och endast kan förklaras genom den brist på deltagande, hvaraf han mer än någon annan utmärktare samtidig författare länge hemsöktes, ehuru han måste veta med sig sjelf – och billigheten skall väl icke frånkänna honom all rätt dertill – att han förtjenade åtminstone en ringa del af det erkännande, som rikeligen vederfors skalder, hvilka voro oändeligen honom underlägsna i skapande krafter. Möjligen skulle man kunna förklara mer än ett bland de afsteg, hvartill A. i sednare tider gjort sig skyldig, just från känslan af det armod på sjelfförtroende, hans landsmäns likgiltighet emot honom fostrat. Desse hade dessutom sport, att han, öfvergifvande civilisationens soliga kullar, för ombytes skull, med samma händer, hvarmed han sedermera nedskref Signora Luna, fört – plogen öfver kullar af helt annat slag. Och äfven denna Cincinatus-osed kunde ingalunda i våra dagar särdeles bidraga till stärkandet af en rubbad fides.
5 Så ungefär stodo A:s actier, då Törnrosens bok såg dagsljuset först. Nu bröts – det kunde ej hjelpas – åtminstone något likgiltighetens is. Atterbom uttalade, ehuru i början med återhållen andedrägt, sitt vänliga: varde ljus! och det begynte åtminstone för någras blickar skymta en hägring af klarhet kring skaldens sällsamma målningar. Äfven från Finland förnams vid denna tid en ädel, beundrande stämma, som gjorde A:s vid sådant ovana hjerta godt. Denna period af hans skaldiska lif var kanske den fridfullaste, hvari han någonsin andats. Äfven han rönte nu det, hvaraf konstnären, såsom han sjelf bekänt, har oändeligen mera behof än af »berömmet». Han kände »glädjen af att vid sin sida se en medkännande – en, som, när han står framför taflan, förstår hvad artisten har velat, och älskar hvad han älskar». Det var väl känslan deraf, att en sådan flägt af mensklighet andades kring honom, som ingaf idéen till Signora Lunas humanisering, och att måla »kapellets» inbyggare sådana som menniskorna verkeligen äro. Den teint af andeväsende, som obestrideligen vidlåder de flesta bland den enslige mästarns tidigare taflor, begynte gifva vika för ett incarnat af menniskofärg. Det mystiska trollflöjtljudet begynte öfvergå till fulla toner ur ett menniskobröst. Ett hufvudcharacters drag, hvilket i olika nyanceringar stod tecknadt på de flesta gestalters panna, dem A. målat , och betydligast likväl på Tintomaras, lemnade rum åt andra, som gåfvo anletena ett menskligare uttryck. Ty skalden framställde ej mera varelser, hvilka, förskjutna af menskligheten, egde qvar endast den tvetydiga lyckan, att af nästan inga menskliga begär och behof vara vid densamma fästade. Med ett ord: A:s gestalter liknade allt mindre en skara, hvilken mystiskt rör sig i halfdunklet, som af det nedfällda förhänget åstadkommes och hvaröfver nästan en likfärg sig lägrat, ehuru naturen utanföre lefver glad i solstrålar, fågelsång och böljornas friska gång.
Notisen/artikeln ingår i HT 19/11 1842:|91 3|»Tidningarne äro onda.»
III.
1 Vi hafve uti det föregående sökt visa, huruledes den milda känslan af ett menskligare beteende från andras sida närmade Almqvist, uti dikten, alltmera till menskligheten. Men ehuru verkligheten sålunda ur diktens spegel vänligare log emot skalden, mötte honom verkligheten uti lifvets förhållanden ej med samma hulda blick. Han fördristade sig t. ex., att inlemna ansökning om en ärofull plats i samhället – Aesthetices professionen i Lund – den han med sin, äfven af Förf. i M:bladet vitsordade »mångsidiga bildning»,konsekvensändrat/normaliserat sitt vidtomfattande mått af kunskaper, rikt som hans snille, tycktes vuxen att, lika väl såsom hvilken annan man som helst i Europa, med heder fylla. Till förargelse af intet slag hade hans skrifter icke heller då ännu gifvit skälig anledning. Möjligen saknade han likväl något, hvaraf vid detta tillfälle synnerligast gjordes honom behof. Måhända egde han ej den själsstyrka, som man är van att fordra af – andra, hvilken kunnat ingifva honom en stor glädje deröfver, att hans fädernesland bland sina yngre söner räknade en honom uti de erforderliga styckena öfverlägsen personlighet. Vi känna naturligtvis ej huruvida han verkeligen lät en sådan otacksamhet komma sig till last. Då vore han ju visserligen utan ursäkt. Och alla de, hvilka ega i sitt våld skatten af det stolta medvetande, att de, seende sig händelsevis »förbigångna»,konsekvensändrat/normaliserat bortstötta ur sphären af en hel lefnads ädlaste, mest efterlängtade verkningskrets, hafva emottagit underrättelsen om denna tysta förvisning med hög känsla af behag och tillfredsställelse – dessa alla ega också full rätt, att, äfven i detta hänseende, kasta första stenen på A., ifall han härutinnan visat sig dem underlägsen. Men åtminstone de så afstående gjorde kanske rättast uti att ej slösa med sina kastmachiner. Gerna medgifve vi, att äfven detta missöde, hvarom vi nämnt, i det stora hela, men också blott i det, är den obetydligaste obetydlighet, en hvardagssmåsak, hvaröfver ingen eger skäl att klaga – (också har A. deröfver ej beklagat sig). Det är, betraktadt från det helas högsta ståndpunkt, en ännu lumpnare bagatell än om en half nation högljudt ropar, att ett stort snille är en galning, medan den andra hälften har lika möda osparad i att bedyra, det samma snille är en niding, en varg i veum, en sjelfspilling. Vanan vid det hårda ordets hudflängning borde ju dessutom göra sinnet hårdt mot intresse. Men vanans magt röjer, ty värr, samma svaghet, hvartill den gjorde sig skyldig i tiden, då en handgripligare hudflängning hörde till de starkes ordning för dagen. De svage voro ju nog lågtänkte, att icke finna uti den bålde Herr Riddarns förnyade lanssting ett läkemedel emot tidigare hugg. – Menniskohjertat är ändå stundom ett bräckligt ting. Det behöfs så litet, att såra det, och någon gång mindre än man tror, att krossa det helt och hållet. Sjelfva statsmannen, hvilken likväl kan peka på de verk, han fullbordat, såsom på de kraftigaste, ojäfaktigaste sakförare, älskar ju ej särdeles, att se sina afsigter misstydda, sina skapelser utskrikna såsom galenskaper eller fräcka tilltag. Och huru många andra tröstegrunder återstå ej dessutom för den mägtige, hvilka alla skymta i ett, lika ouppnådt som oefterlängtadt fjerran för skaldens blick. Dennes verk är ju i sig sjelft en dikt allenast, ett intet för alla dem, som icke vilja låta det gälla för något. Och när man med stark lunga försäkrar honom, att hans själs ädlaste blommor äro idel törne och tistel, vore det höjden af fräckhet, att icke tro försäkringen derom. Kanske har Goethe ej så orätt, då han påstår, att:
Der Lorbeerkrantz ist, vo er dir erscheint,
Ein Zeichen mehr des Leidens als des Glücks.
3 Men olyckan kan väl ej särdeles mildras deraf, att lagerkransen ryckes, sönderrifven af hårda händer, från skaldens hjessa. Äfven den Brittiska litteraturens varg i veum, Byron, hvilken likväl uti sin seigneurala herrlighet och i så mycket annat, då smädelsens Samum härjande for öfver hans lager, egde omäteliga läskande källor, som icke finnas till för A., klagade ju bitterliga öfver sitt öde. – Man skall finna jemförelsen olämplig, kanske hufvudsakligast derföre, att Byron icke behöfver klaga mer. Men det oförgängligt stora hos Almqvist är och blir åtminstone, att han aldrig klagat.
4 Men om han icke sjelf begagnat denna sin rätt emot andra, hafva desse desto mindre sparat anklagelse mot honom. Och vi hafve aldrig bestridt och skola aldrig bestrida, att han dertill, gifvit mer än tillräcklig anledning. Ifall man så behagar, kan man taga för afgjordt, att den känslighet A. begynta röja för luftdrag, som, från olika håll af verlden, i dessa yttersta tider, lyfta på förlåt, höljande det förflutnas och det kommandes mysterier, står i|91 4| intet sammanhang med de missöden, han rönt. Det vissa är i alla fall, att hans ande, förr så hemmastadd uti medeltidens förhållanden , ryckte sig på en gång från dem lös, vändande sig emot nya, från hvilka hans hand bordt darrande draga sig tillbaka. Ömtåliga strängar vidrördes, och skorret deraf öfverhöljdes af ett larmskri, döfvande såväl hans egna, som andras öron. Tider kommo, då äfven de, hvilka menat A. väl, nödgades medgifva, att, när han nu blef ad bestias damnatus, honom vederfors hvad hans gerningar förtjent hade. Äfven de togo sörjande sig anledning att dissekera sjelspillingen i snille och menniska, menande med det sednare uttrycket ett fallet, skuldbelastadt väsende.
5 Man dömer stundom menskliga handlingar efter de verkningar, de åstadkomma. Men detta är ett orättvist sätt att döma. Förhölle det sig icke sålunda, skulle en enda blick på följderna af A:s »död» verka oändeligen mildrande på den afkunnade domen. Han har verkat »blindt som anden ville». Han afkopierade taflor, hvarpå äfven tidens onda tendenser framträdde. Men har ej just skuggan af denna åverkan ställt i rikare ljus, gifvit högre relief åt de föremål, dunklet tycktes hota att öfverhölja? När han omtalade meningar, hvilka länge varit i omlopp och öfvergått till helt annat an meningar blott, då lyssnade man med förfäran dertill, liksom om sinnet deraf nu för första gången blifvit drabbadt. När han en enda gång beträdde smädelsens luxurierande hufvudskalleplats, då kastade man sig rysande tillbaka, liksom för en gengången från afgrundens sataniska djup. – Menniskor af alla möjliga slag slogo sig frimodigt till riddare på honom, och man tycktes tro, att all skuld vore afplanad endast han kunde i grund förderfvas. Gick man ej häri för långt? En enda Svensk man eger rätt att hata Almqvist in i döden. Och han har visserligen utsträckt sin rättighet dertill så långt som mensklighetens skrankor det medgifva, eller möjligen ännu ett stycke längre. Det är han, som, blodigt förorättad sjelf, erbjudit sitt eget blod, till att der dränka minnet af hvad han lidit. Och den, som skrifver detta, kan ej neka, att af alla A:s dåd intet är honom så oförklarligt, som det underlåtna, hvartill han gjorde sig skyldig, då han ej lyssnade till sådan uppmaning.
6 Vinningen deraf, att tidens onda tendenser, genom A:s ord, blifvit förda till sin spets, som måste brytas och dessa sålunda förlora sin skärpa, är i alla fall oberäknelig. Det onda har fått sitt rätta namn och blifvit såsom sådant erkändt. Och om A., ledd af sin onda genius »blindt»,konsekvensändrat/normaliserat icke egde att åberopa någonting annat än detta till sitt ursakande, kunde han frimodigt hembjuda sig såsom offer åt sitt af honom så varmt älskade fosterland, som i honom numera ser endast sin varg i veum, och säga: »jag har lefvat».konsekvensändrat/normaliserat Men han eger ändock i högre grad än de fleste Sveriges litteratörer äfven annat, att åberopa. Och åtminstone för dettas skull borde hans landsmän icke jubla öfver en enda mans fall mera högljudt, än de gjort det öfver alla fina segrar tillsammantagna, ifrån den afgjorda vid Narva intill den vid Ratan, som var det mindre. Det är egenteligen denna vilda segerfröjd, som förekommit oss något besynnerlig. Med sådant omvänder man ingen felande; och äfven detta ändamål borde ju erkännas åtminstone såsom en bisak bland så många hufvudsaker. För att en menniska må kunna blifva god, behöfver hon röna någon gnista af godhet, framtindrande ur något menniskohjerta.
7 Vi trodde för någon tid sedan, att ett sådant deltagande, väckt af de ädlare bland A:s skrifter, andades lika djupt som mildt inom Finland, för den hårdt pröfvade skalden. Häpnande öfver den förföljelse, för hvilken han i sitt hemland var utsatt, tilläto vi oss någonting hvartill vi ingen rätt egde, då vi djerfdes för litteraturens varg i Veum öppna en port, ledande till området af den ande, som lefver och hafver sin rörelse inom det Finska folket. I anledning af den protest, som i Fäderneslandets namn blifvit inlagd emot var mening, bedyre vi högt, att vår afsigt ej var, att kränka den fosterjords helgd, som för oss är lika dyrbar, som för hvem det än vara månde. Också medgifve vi, att påståendet om själafrändskapen mellan det Finska folkets genius och A:s, var lika ensidigt, som förhastadt. Men vi medgifve det likväl af helt andra skäl, än dem, hvarmed förf. i M:bladet bestridt detsamma. Universalitet är, så vidt vi förmå inse, characteren af A:s skaldeskap. Hvarhelst än han utväljer local för sina framställningar, tyckes han ju, äfven i de mest olika regioner, vara lika hemmastadd. Sju städer täflade om Homerus. A. är väl ingen Homerus, utan endast A. Men kanske kunde ändå sju länder yrka, att hans snille ej är främmande för dem. Oaktadt all dess dristighet, vidlåder för mycken ensidighet det finska folkets fantasi, för att den med A:s skulle kunna uthärda någon jemförelse. När man dertill besinnar, att A. uti allt, som tillhörer den poetiska inventionen, står högt öfver all jemförelse framom alla nordiska skaldenaturer, har man ej mera mod, att begå mot A. den orättvisa, som uti den utställda jemförelsen nödvändigt ligger.
8 Också förleddes vi ej till detta vågstycke af tanken på de Almqvistska producter, hvari förf. i M:bladet har den hårdheten, att finna anledning till var misslyckade æqvation. Det var tvärtom de obetydligaste bland A:s skrifter, sådana som: »kapellet», »menniskans stöd»,konsekvensändrat/normaliserat »nybygget i Grimstahamn». Särdeles vid läsningen af sistnämnda stycke kunde vi ej afvärja den tro, att A. haft för sin själs ögon det första folk i Europa uti förmågan att umbära, att lida, att vara sitt armods och sitt ödes öfverman. Kan det Finska folket förlåta oss ett sådant misstag?