1 Midt under de passioner, som uppröra samtiden, de mot hvarandra fiendtliga, på lif och död kämpande intressen, som mångenstädes skaka samhällenas grundvalar, är det i sanning en oskattbar lycka att kunna betrakta dessa strider och hvälfningar på ett afstånd nog stort för att vara oåtkomligt för partistriderna, men likväl nära nog, för att tillåta en riktig uppfattning af händelserna och deras motiver. Redan Finlands geografiska läge, skildt som det är från alla andra länder än Kejsaredömet genom hafvet – hafvet som så lyckligt förbinder folkens intressen, men stänger en skiljemur mellan deras passioner – är för en sansad och lugn betraktelse af samtiden i hög grad gynnande. Så mycket större är fördelen, när betraktaren till sin ståndpunkt kan välja ett land, som Finland, hvilket, sjelft inbegripet i ett fredligt framskridande, ser under en faderlig styrelses vård sitt väl med omsorg vårdas och under sednaste år jemväl sett naturens gifmildhet betrygga dess timliga bergning. För ett sådant land – ehvad|7 2| ofullkomligt än må dervid låda – måste den sinnenas gäsning och oro, som annorstädes uppbrusar, vara främmande, och betraktaren kan der, varm för allt menskligt godt, stå inom samtidens civilisationsprocess, men utom dess förirringar.
2 Vi begagnade uttrycket fredligt framskridande. Det gifves läror, här kända endast till namnet, men utomlands vida spridda, hvilka i detta uttryck skulle söka en motsägelse, emedan de anse framskridandet nödvändigt betingas af strid och omhvälfning. De hafva såvida rätt, som hvarje ny idé, hvarje fruktbärande sanning måste kämpa sig fram, och genom kampen stegras till lif, för att slutligen uttala sig i handling och öfvergå i verklighet. Men de fela omätligt deruti, att de förflytta striden från öfvertygelsens gebit in på passionernas, i det de göra åsigterna om allmänt väl till partiskyltar, parti-intressen, hvilka med godo eller ondo måste genomdrifvas. Det är sålunda de radikale i många länder, misströstande om att för sina läror vinna sanningens säkra, om ock dröjande segrar, predikat reformer med svärdet och brandfacklan eller gjort försök att med massornas larmskri tilltrotsa sig förbättringar, verkställbara endast som resultater af mogna öfverläggningar.
3 Exempel härpå erbjuder året 1847 i mängd. Man har sett regeringar (Rom, Turin, Florenz), på allt sätt nitälskande för sitt folks väl, villiga att lägga hand vid alla de reformer tiden med rätta fordrar, studsa tillbaka för folkyran, stadna på den begynta banan och fråga sig sjelfva: hvarthän skall detta leda? I andra länder (Portugal), der man »af nit för landets bästa» gjort allt för att ruinera det, ha våldsama omstörtningar slagit sår, hvilka ej på länge läkas, medan åter annorstädes (Neapel, Grekland, Schweitz) en sig så kallande laglig opposition, äfvenledes »för det allmänna bästa», väpnat passionerna och sölat landet med borgerligt blod. Hvilken lycka partistriderna medföra, kan af dessa exempel praktiskt inhämtas.
4 Deremot saknar ej heller året 1847 de storartade föredömen af enighet, och ädel samverkan mellan regering och folk, hvarpå vår tid, under alla sina söndringar, är måhända rikare än någon föregående. Det är denna samverkan, hvilken utgör borgen för hvad vi kallat ett fredligt framskridande, och der den funnits, der har det sednare ej uteblifvit. Framstegen kunna ha varit större här, mindre der; den moderna civilisationens mekanism är så komplicerad, att ingen kalkyl kan på förhand beräkna kraften af dess driffjädrar. Men en reaktion i den mening, att det nya och bättre åter afskaffats, föråldrade missbruk återinförts eller ens det bristfälliga gamla lemnats i allo orubbadt, en sådan reaktion är numera otänkbar. Den är ett hjernspöke, som endast i jesuitismen äger någon verklighet, och vi gå så långt i optimism, att vi tro, det regeringarne, der de slagit in på andra vägar än folken, ofta äro osams med dessa endast i sättet att förbättra.
5 Å andra sidan tro vi att man tillagt vissa revolutionära läror större vigt än de förtjena. Frankrike, för att välja ett bekant exempel, – huru mången har ej inbillat sig, att det med sina många gäsningsämnen skulle efter 1830 åter luta åt republik eller anarki? Och likväl herrskar der i denna dag ett system, i vissa delar mera konservativt, än sjelfva restaurationens, och de revolutionära satserna drifvas väl ännu stundom med stora ord, men skygga alltmera tillbaka för handlingen. Kommunismen likaså, huru ofta plägar den ej uppställas som en buse för hvarjehanda ändamål? Och likväl, säger Lamartine, kan man med trygghet öfverlemna dess bekämpande åt religionen, familjen och samhället, emedan dessa tre hufvudinstitutioner för all mensklig ordning, i det de evigt bestå, evigt skola visa tillbaka en lära, hvilken, genomförd, skulle upphäfva dem.
6 Det ligger likväl i den allmänna fruktan för kommunismen ett instinktlikt erkännande af det moderna samhällets behof af genomgripande botemedel mot den vampyr, som utsuger all dess märg och blod, mot pauperismen. Arbetare utan arbete och följaktligen utan bröd, se der de revolutionsmakare man i våra dagar egentligen har att frukta! När under en tid af tryckande dyrhet, sådan som hungeråret 1847, massor af menniskor ropa på bröd och det uppstår, man vet ej huru, ett skri: låtom oss taga det der det finns! då inträffa oordningar af den art som de tyska »Kartoffel-Unruhen»; det är magens rabulism som förför sig på egendomsrätten, och ingenting vidare; den mättaste är den fredligaste och tvärtom. Men när, såsom i England, Frankrike, Belgien, den allmänna nöden har en djupare grund, än tillfälliga missvexter och när man begynner att inse det, då rusta sig snillet och eftertanken till strid mot det onda, då uppstå dessa läror, så bländande i theorin, men ofta så opraktiska i utförandet, hvilka man i deras extremer kallar socialism, kommunism, men i deras moderatare tendenser handelsfrihet, arbetets emancipation. I dessa ord har man uttalat tvenne af samtidens vigtigaste stridsfrågor och året 1847 har i sin mån mäktigt arbetat för deras lösning.
7 I det man på de politiska och sociala reformernas väg nöjt sig med experimenter, storartade, men oafgjorda, lärorika, men vådliga, ha på det kyrkliga området meningsstriderna vuxit ut till om möjligt än skarpare motsatser samt mer än tillförene skaffat sig luft i handling. Medan grekiska kyrkan alltfort synes stå ovidrörd af tidens stormar, har i den katholska extremerna af bigotteri och otro, jesuitism (ultramontanism) och rationalism trädt mot hvarandra i öppen strid (i Schweitz), som för ögonblicket afgjorts till den sednares fördel. På alla punkter slagna (i Schweitz, Belgien, Frankrike, till och med i Rom), irra Loyolas lärjungar fridlöse omkring, men blott för att afbida ett gynnande tillfälle att åter innästla sig. Denna förbidan är långt ifrån fåvitsk. Den »allena saliggörande» katholska kyrkan har icke rum för en upplyst tro; blind tro eller otro, se der hvad den bjuder att välja, och tysk-katholicismen, som ville ställa sig mellan de båda, föll med förfärlig hastighet in i den sednare. Men det lefver dock i hvarje menniskobröst ett behof att tro, och när detta behof vaknar, har katholiken ingen annan utväg, än att åter kasta sig i armarna på jesuitism och bigotteri. Det veta de helige fäderne alltför väl och de bida sin seger med visshet. – Inom lutherska kyrkan (i Tyskland) har striden om symbolernas nödvändighet antagit en karakter, vådlig för kyrkans enhet, men ochså endast för den, enär det fria vädjandet till den heliga skrift, såsom yttersta trosnorm, städse måste bevara åt lutheranen öfvertygelsens fasta tillförsigt. Anglikanska kyrkan, stelnad i sina former, fortfar att kämpa mot en inom den smygande katholsk propaganda. Sjelfva den förstenade judendomen har ej undgått att vidröras af den allmänna upplösningen; i det den, ehuru med föga|7 3| framgång, sökt att reformera sig sjelf. Flera af de kristna folkens rättskärlek (England, Sverige, Rom) har ock slutligen upphäft de förnedrande undantagslagar, hvilka härtills drabbat judarnes medborgerliga ställning.
8 Och hvilka minnen efterlemnar väl det förgångna året för vetenskap, konst, allmän kultur? Rastlös i oändlighet mångfaldigad verksamhet; lysande upptäckter på naturvetenskapernas, medicinens, antiqviteternas, språkforskningens gebit; värderika arbeten i häfdateckningen, jemte philosophiska systemer i vanmakt och upplösning; konstens afguderi och öfverretning, enkannerligen i musiken, men tillika dess förallmänneligande och nedstigande till mängden; dikten monopoliserad af tendensromanen; folkundervisningen utvidgad nästan öfverallt och bildningen nedträngande till de lägre klasserna, men ofta ytligt och på parad; store och minnesvärda mån fallne till ovanligt antal och törhända ovanligt få vuxne att dem ersätta ....
9 Och för folkens trefnad och materiela bergning? Stor hunger och dyr tid i hela vestra samt en stor del af mellersta och södra Europa; ett helt folk (Irland) tiggande i yttersta nöd om det nödvändigaste; ovanlig sjuklighet och i östern en annalkande farsot, hvars förra härjningar ännu lefva i friskt minne; öfverspekulation och fruktansvärda kriser i handeln; deremot: öfverhufvud lyckliga skördar förliden höst; industrin framskridande än med jättesteg, än med tuppfjät; jernvägarna utsträckande sina nät ända till den ryska och svenska norden; stegrade anspråk på lifvets njutning öfverallt och i följd deraf en allt mera ökad täflan att, lika godt huru, förskansa sig det mäktiga medlet till dessa anspråks tillfredsställande, penningen ...
10 Sådana äro i några få drag de allmännaste konturerna af det år vi nyss ledsagat till hvila. Om det motsvarat de förhoppningar man gjort sig vid dess början, lemna vi oafgjordt. Svåra pröfningar, stora lärdomar har det icke saknat. Måtte de blifva fruktbärande, och menskligheten skall icke hafva lidit, icke lärt förgäfves!
2. Britannien 1847.
11 I de förenade konungarikena ser man årets krönika börja med en hungersnöd och sluta med en penningenöd. Hungersnöden stod utom mensklig makt att förebygga. Äfven i vanliga år behöfver England numera främmande bröd. Hveteskörden 1840 utföll sparsamt, potäterna gåfvo total missvext. Spanmålslagarna voro delvis upphäfda, men till all olycka sträckte sig missvexten till hela vestra Europa. Säd måste hämtas från Odessa och Nordamerika. Nöden steg och hade vid årets början uppnått sin höjd, särdeles i skottska högländerne och större delen af Irland.
12 Olyckliga Irland! det förlorade under året O’Connel, som den 8 Maj i Genua slöt sitt stormiga lif; det förlorade flera hundratusende af sina invånare, hvilka dels dogo som flugor af typhus och svält*)Bentinck uppgaf 1 Mars 1847 de i Irland af hunger döde till 240 000konsekvensändrat/normaliserat., dels öfversvämmade fattighusen och Liverpools gator, dels fördes i hela skeppslaster öfver till nya verlden. Men deruti låg ej Irlands största förlust. Förlamadt af århundradens förtryck, förlorade det sjelfva hoppet om en bättre framtid, sjelfva modet att resa sig upp ur sitt elände. Det korslade armarna, det mottog mekaniskt den enorma almosa af 8 millioner pund sterling, hvilken England räckte det, bäfvande för sitt onda samvete och för fasan att tätt invid sina rika stränder skåda 8 millioner menniskor kämpa med döden – men Irland gjorde ochså ingenting annat än höll fram sin hand för att mottaga grannens guld; det förtärde sin allmosa och återsjönk i en liknöjd dvala, fruktansvärdare än sjelfva förtviflan. Skörden 1847 var gifvande, men hvad ville man skörda af osådda fält? Mord och våldsamheter togo öfverhand, den som ägde sitt bröd ägde kanhända i morgon icke sitt lif, en krypskytts kula väntade honom hvart han gick och i Dublin utbjödo skräddarne skottfasta kläder. Sådant var Irlands olyckliga tillstånd, då i December 1847 den s. k. tvångsbillen genomdrefs i parlamentet, i kraft hvaraf vapnens bruk i vissa distrikter förbjöds och Lordlöjtnanten af Irland fick vidsträckta fullmakter till den allmänna säkerhetens betryggande.
13 England sjelft genomgick med dess vanliga spänstiga kraft årets svåra pröfningar. Intet annat land i verlden skulle stå upprätt under så enorma förluster. Ofantliga summor voro kapitaliserade i jernvägarna – endast för 1847 föreslogos nya sådana med en kostnad af 127 millioner pund! Plötsligen behöfdes spanmål, och Englands manufakturer, som redan länge måst söka sig nya marknader i China, kunde ej betala importen. Det klingande myntet strömmade ut, öfverspekulationen af en handel, som rört sig med kredit till ofta dubbla beloppet af befintliga valutor, blef med ens kännbar, stora hus föllo, misstroendet blef allmänt, hela den ofantliga vexelrörelsen led deraf och den i ziffror beräkneliga följden blef, att till den 1 Dec. 1847 fallissementerna stigit till ett belopp af 23½ millioner pund. Men denna förlust drabbade endast de trafikerande. Oräkneliga äro deremot följderna af industrins förlamande, jernvägsarbetenas nedläggande och tusendetal arbetares brödlöshet*)I slutet af Oktober voro 30 000konsekvensändrat/normaliserat bomullsspinnare och lika många jernvägsarbetare utan sysselsättning.. Äfven adeln har gjort täta bankrutter. Men England hade genomgått sådane kriser förr. Med okufvelig sjelfförtröstan bemödade det sig att afvända olyckan. En anti-gold-law-leàgue stiftades för att motarbeta det nu herrskande bank- och penningeväsendet, hvilket man ansåg som roten till det onda. En specialkomité nedsattes för att undersöka handelskrisens orsaker. Ädla metaller fingos åter från Ryssland, som tjenstvilligt uppköpte engelska fonder. Efter hand började förtroendet återkomma i handelsverlden och vid årets slut kunde krisen anses som öfverstånden.
14 1846 hade Englands export (150 877 902konsekvensändrat/normaliserat pund) med dubbla värdet öfverskjutit importen (75 953 875konsekvensändrat/normaliserat p.), men för 1847 visa tabellerna sannolikt ett mindre förmånligt resultat. Äfven bör anmärkas, att högst betydliga varulager ligga osålda i China. Statsinkomsterna för 1847 understego dem för 1840 med 2 217 454konsekvensändrat/normaliserat pund.
15 Palmerstonska ministéren har under året bibehållit sig och äger en stark majoritet i det nyvalda parlamentet, hvilket anses vara sammansatt af 200 protektionister, 105 anhängare af Sir Robert Peel samt 334 liberale. De gamla partierna Tories och Whigs försvinna efterhand ända till namnet. Bland nya lagförslager förtjena nämnas de om deportationens afskaffande, om cellfängelsers inrättande samt om judarnes emancipation.
|7 4|
16 Med utrikes makter har England haft fred, men den ryktbara entente cordiale med Frankrike fortfar att alltsedan spanska giftermålen vara ganska kylig. Midt under freden göras starka krigsrustningar; kusterna befästas, landtarmén ökas, 75 nya krigsskepp af alla dimensioner byggas på varfven och engelska örlogsflottan består af 671 större och mindre fartyg. Äfven komma, i händelse af ett krig, de nyinrättade elektriska telegraferna väl till pass. I Augusti 1847 stod London genom sådana i förbindelse med 50 skilda städer i riket.
Notisen/artikeln ingår i HT 5/2 1848:|10 1|
Ögonkast.
3. Frankrike 1847.
17 Frankrike är vant att se hela Europas blickar fästade på sig. Fiende såväl som vän, tadlare såväl som beundrare – sjelfva Tysken med sina Berliner Witze och sitt Fransosenfresserei, Engelsmannen med sin nationalstolthet och sin egoism, Spanjoren med sin hetsiga jalousi, – alla rikta sina blickar på Frankrike, likasom vänta de derifrån en impuls, vare sig till ett framsteg eller ett förderf. Vid hvarje hotande storm, hvarje misstänkt moln på framtidens horizont, vänder man sig ditåt. Och det är kanske något mer än en blott tradition, att man af Frankrike fruktar eller hoppas allt. Ty Fransmannen har det egna, att hvarken behålla ondt eller godt för sig ensam, och hans idéer dra ständigt i härnad för att eröfra verlden, äfven när hans svärd hvilar som tryggast i slidan.
18 Äfven år 1847 har Frankrike så att säga hållit sina grannar ständigt vakna. Att döma af en flyktig betraktelse, vore väl en fruktan från det hållet ogrundad. Freden med utländska makter har icke ett ögonblick blifvit störd. Fredens politik står ännu vid statsrodret, styrd af den 74-årigekonsekvensändrat/normaliseratkungens fasta hand och Guizots okufliga jernvilja. Regeringen är inom landet, om icke populär, dock aktad och stark; faktionerna nödgas böja sig för dess orubbliga konseqvens, och passionerna, der de sökt sig luft, ha antingen förlorat sin politiska färg eller stadnat vid blotta deklamationer.
19 Det oaktadt äger Frankrike för både yttre och inre fred mindre garantier nu än tillförene.
20 Törhända icke utan skäl har man kallat konung Ludvig Philips politik dynastisk, d. ä.det är man har ansett ko|10 2|nungen främst vilja betrygga sin ätt vid thronen. I detta intresse uppgjordes de spanska giftermålen i Oktober 1846, hvilkas följder: upphäfvandet af det goda förståndet med England, regeringen sannolikt varit för klarsynt att icke beräkna. Men det gällde hoppet om Spaniens thron för en fransysk prins, och engelska alliansen uppoffrades. Hvarken för Spanien eller Frankrike slogo dessa giftermål väl ut. Misstrodt af de öfriga makterna, står Frankrike mot Englanden garde, isoleradt, vacklande mellan behofvet att söka sig bundsförvandter och nödvändigheten att lyssna till folksympathierna, hvilket allt hade inledt regeringen i en vankelmodig politik (i Schweitz, Italien) och rubbat Frankrikes ställning till det öfriga Europa.
21 Inom landet har åter regeringens systematiska motstånd mot alla i kamrarna föreslagna reformer – hvilket på frågan qu'a fait le ministére? föranledde svaret: rien! rien! rien! – och bland hvilka post- och valreformerna voro de vigtigaste, framkallat en stark opposition, som gifvit sig luft i de talrika s. k. reformbanketterna. Ändamålet med dem var ursprungligen att agitera till förmån för valrättighetens utvidgande och vissa embetens oförenlighet med deputerade kallet (incompatibiliteter), men radikala tendenser blandade sig i spelet och man slutade med att hålla loftal öfver Robespierre, under det man med en viss affektation från de många skålarna uteslöt konungens. Banketterna, i hvilka omkring 100 deputerade deltogo, förfelade ej att framkalla mycken gäsning och regeringen ansåg lämpligt att i throntalet omnämna dem med ett skarpt ogillande.
22 Men vida högre och, tilläggom det, vida fruktansvärdare än valreformen har ordet korruption genljudit öfver Frankrike detta år. Den afviga sidan af borgaremakten: penningens despotism, närd och stegrad af njutningsbegäret, har burit sina frukter. Der hela samhällsklasser anstränga sig att hastigt vinna, för att lika hastigt åter förslösa, der korsas hederns vägar alltför ofta af beräkningens. En händelse bragte i dagen stora mutor och underslef, men denna händelse var i Frankrike oundviklig; offentligheten är der en makt, en omutelig sträng kontroll. Ett allmänt skri af ovilja höjde sig. Pärer, f. d. ministrar drabbades af rättvisan, skandal följde på skandal. En enda medborgare stod höjd öfver det allmänna misstroendet; det var Guizot, men skuggan af underlydandes fel föll tillbaka på regeringen sjelf och aflägsnade från den sympathierna.
23 Det syntes dock, som om ett nyckfullt öde icke unnade adeln att triumfera öfver borgaremaktens brister. Praslinska mordet med alla dess gräsligheter framkallade en af dessa vapenlösa, men vådliga revolutioner, som sätta det allmänna omdömet i harnesk mot en hel samhällsklass. Förgäfves sökte man öfvertyga Fransmännen att detta brott var en isolerad handling af brutal vildhet; händelsen gjorde – eller var det blott händelsen? – att andra brott och skandaler inom de högsta klasserna följde tätt derpå. Ordningens vänner stodo bestörta och kommunisterna jublade.
24 Genom allt detta har regeringens ställning och fredens upprätthållande detta år beröfvats sina garantier i det allmänna tänkesättet. Ministeren Guizot står likväl till utseendet orubblig, sedan den under året genomgått en modifikation och Soult afträdt. I båda kamrarna har den en kompakt majoritet, men väntar sig likväl skarpa anfall för dess opopulära utländska politik. Guizots system är i grunden intet annat än konungens eget och kan ej öfverlefva denne. Konungens helsa har de sednare tiderna varit vacklande och förlusten af en högt älskad syster (Madame Adelaide) synes ha brutit den åldrige monarkens physiska kraft.
25 Följderna af 1846 års missvext voro för Frankrike ganska kännbara. En säck mjöl om 314 marker, som i Mars 1846 kostade 64 francs, gällde i Mars 1847 115. Oroligheter uppstodo mångenstädes, men utan politisk färg. Till spanmålsbristen sällade sig pennigebrist, som dock betydligt lindrades genom H. M. Kejsar Nicolais anbud att bispringa franska banken med 50 millioner i metallisk valuta. Ohämmad införsel fyllde behofverna och landet genomgick krisen utan betänkligare följder. I Oktober negotierades dock ett statslån om 250 millioner på temligen hårda vilkor med huset Rothschild. Äfven kan antagas att året icke varit gynnande för handeln.
26 Ett persiskt sändebud mottogs under året i Paris. Ryssland utnämnde derstädes en befullmäktigad minister. För resten betecknades årets slut af en för Frankrike och specielt Algerie högst lycklig tilldragelse: Abd-el-Kaders tillfångatagande. Midt under förtjusningen öfver denna händelse är det tillfredsställande att se, huru det ridderliga i Fransmännens lynne ej förnekar sig i den beundran de uttala för en fiende, som i 12 år med alla snillets och tapperhetens resurser mot dem försvarat sitt folks oberoende och nationalitet.
27 Paris ägde 1846 1 million 053 897konsekvensändrat/normaliserat invånare. Under året afkunnades i Frankrike 67 dödsdomar. Vid domstolarna åtalades 5 á 6 000konsekvensändrat/normaliserat större och 77 000konsekvensändrat/normaliserat mindre brott. 7 400konsekvensändrat/normaliserat personer omkommo genom olyckshändelser, hvaribland 2 000konsekvensändrat/normaliserat genom sjelfmord, 3 000konsekvensändrat/normaliserat drunknade o. s. v.
Notisen/artikeln ingår i HT 16/2 1848:|13 2|
Ögonkast.
4. Österrike 1847.
28 Det är ofta anmärkt, att Österrike, med afseende å dess öfvervägande romaniska, slaviska och magyariska befolkning, är blott till namnet en tysk stat. Det synes äfven af princip draga en sträng skiljemur mellan sig och de frågor, som för närvarande uppröra Tyskland, och efter hvad man vet, har ej heller någon gäsning försports i den egentliga kärnan af monarkin, ehuru vissa af dess extremiteter, Lombardiet-Venedig, Galizien, Böhmen och Ungern, varit under året utsatta för hvarjehanda oroligheter.
29 Såsom ett echo af de nyaste tilldragelserna i Preussen lärer man få anse den af landtständerna i NederÖsterrikeframställdaoriginal: framställa propositionen om finansbudgetens publicerande, landtdagsförhandlingarnas offentlighet, presslagstiftningens reform m. fl. önskningar, som mer eller mindre högljudt uttalats i provinserna. Regeringen har med mycken försigtighet upptagit dessa frågor och synes vilja gå till väga med moget öfvervägande. Onekligt är emellertid, att dylika önskningar, ehuru loyalt de uttalats, gått regeringen i förväg och beredt henne många bekymmer.
30 Det lugn, som herrskat inom rikets tyska provinser, har varit långt ifrån att delas af de öfriga nationaliteterna. Särdeles hafva Italienarne nästan öfverallt visat Tyskarne mycken afvighet, som flerstädes gifvit sig luft i upplopp och andra trakasserier. Den slaviska och magyariska befolkningen har likaledes, men på ett loyalare sätt, täflat i ifver för sin nationalitet. Landskongregationerna i Slavonien, Dalmatien och Kroatien ha uttalat sin önskan att få landets språk infördt i förvaltningen. Böhmen, som redan vunnit denna förmån såvida, att förordningar publiceras samtidigt på tyska och czechiska, har i finans- och författningsfrågor visat en oväntad motsträfvighet. Ungern hörde med enthusiasm H. M. Kejsaren öppna dess riksdag med ett tal på magyariska språket. Det är i synnerhet i detta land ständerna täflat att med berömvärd enighet dels sjelfva föreslå, dels villigt med regeringen samverka till tidsenliga reformer, och sålunda har man sett den der så mäktiga, nästan medeltidiska adeln frivilligt samtycka att dela skattebördorna lika med det öfriga folket. Allmän fägnad väckte det ock, att regeringen till Palatin af Ungern utnämnde den för sina humana tänkesätt kända erkehertig Stephan, hvilken jemväl är född Ungrare (i Pesth 1819). En olyckshändelse störde dock glädjen, i det vid den unge furstens eriksgata genom landet en bro instörtade under den påträngande menniskomassan och flera lif förspilldes.
31 I spetsen för ärenderna står med känd konseqvens den gamle furst Metternich. Något bekymmer väckte finansernas tillstånd, i det staten i Febr. upptog hos Rotschild ett lån af 40 millioner gulden. Dyrheten lät känna sig i flera delar af riket och föranledde några mindre betydliga »Kartoffel-Unruhen».konsekvensändrat/normaliserat
5. Preussen 1847.
32 För Preussen har detta år varit af stor betydelse, och ehuru icke på långt när alla sett sina förhoppningar uppfyllda, öfverensstämma likväl alla deri, att från och|13 3| med 1847 en ny bana öppnat sig för detta rikes inre utveckling. Det är isynnerhet den 3 Febr. 1847, som för Preussen är en minnesvärd dag. Det var då H. M. Konungen, i åtanke af sin företrädares och faders kungliga ord samt i öfvertygelse om landets mogenhet för ett konstitutionen regeringssätt, utfärdade det bekanta patentet om provincialständernas sammanträdande till riksständer, hvilket ock den 11 derpå följande April ägde rum. Konungens tal till ständerna vid detta tillfälle – deri han, bland annat säger sig betrakta dem som representanter af skilda stånd och provinser, icke af skilda meningar och partier, – har blifvit olika bedömdt, men ingen har kunnat misskänna den öppenhet, hvarmed Konungen dervid uttalade sin öfvertygelse: den, att Preussen behöfde, icke en författning efter fransysk eller engelsk snitt, utan en, som historiskt utvecklat sig på grundvalen af rent germaniska förhållanden. Äfven mötte regeringen från första stunden mycken opposition*)En s. k. »Verwahrung der ständischen Rechte» inlemnades undertecknad af 137 deputerade. och största motstånd väckte förordnandet af ett statsutskott, som under mellantiderna af ständernas möten skulle besluta om vissa löpande frågor, enkannerligen i finansväg. Den förenade landtdagen uppfyllde ej heller hvad man af den väntat, i det flera vigtiga ärender saknade från ettdera hållet nödig sanktion.
33 De vigtigaste resultaterna dels af regeringens egna beslut, dels af dess samråd med ständerna voro 1) förf. om införande af offentlighet vid rättegångsförhandlingar; 2) toleransedikt, hvarigenom alla Preussens invånare tillförsäkrades samvetsfrihet och tillätos att, utan förlust af medborgerliga rättigheter, öfvergå från en troslära till en annan; 3) reglering af judarnes förhållanden; 4) konungens löfte att sammankalla ständerna hvart fjerde år och deremellan när omständigheterna så påfordra. Finansernas ordnande har jemväl i hög grad upptagit både monarkens och ständernas uppmärksamhet.
34 Det är hufvudsakligen inom Preussen de kyrkliga striderna utkämpats äfven detta år. Om tysk-katholikerne hör man knappt mera ett ord, förutom när Ronge satt i 4 veckors fängelse för en otillåten predikan; man skulle tro dem ha passerat från verkligheten in i kyrkohistorien, derest man icke händelsevis erfore, att talrika församlingar sådana ännu exsistera. Rätta förhållandet lärer emellertid vara att man kännt sig allmänneligen otillfredsställd med de blott negativa resultater, hvartill denna lära kommit; åtminstone har den icke vidare utbredt sig. Deremot har mycket larm uppkommit angående stiftaren af den »fria» evangeliska kyrkan i Königsberg, Rupp, och föreståndaren för den »allmänt-kristliga» församlingen i Magdeburg, Uhlich. Som bekant, utvoterades Rupp i Sept. 1846 från Gustaf-Adolphs-föreningen, och alltsedan har detta samfund befunnit sig i upplösningstillstånd. Uhlich åter suspenderades af regeringen för alltför häftig opposition mot de bestående kyrkodogmerna. Talrika adresser, ofta på underbart vis sammanbragta, åsyftade att för dem uttrycka det allmänna deltagandet, och sjelfva det täcka könet tog med största ifver Uhlichs parti. – Alt-lutheranerne sägas under året ha gjort flera proselyter.
35 Mot slutet af året uppstod något brydsama förhandlingar med Schveitz i anledning af kantonen Neuenburgs neutralitet, och ehuruväl frågan lyckligt bilades, trodde sig mången i denna kantons egna förhållande att underlyda på engång en republik och en utländsk monark, se en källa till hvarjehanda invecklingar i framtiden.
36 Nöden i början af året var särdeles kännbar för de lägre folkklasserna och föranledde talrika Kartoffel-Unruhen, hvilka dock stillades utan vidare påföljder. I Oktober afkunnades utslag i den s. k. Posenprocess, rörande oroligheterna i Posen 1846. Af 254 anklagare, till större delen polske adelsmän, frikändes 135, 8 dömdes till döden, med förhoppning att erhålla kunglig nåd (som äfven skett), 24 dömdes till lifstidsfängelse och de öfriga till lindrigare straffbestämmelser.
37 Vid landtdagen upplystes, att Preussens statsinkomster 1846 utgjort 64 033 697konsekvensändrat/normaliserat thaler samt lemnat ett öfverskott af 360 000konsekvensändrat/normaliserats. m.samma mynt – Den fria handelns principer ha i Preussen, och öfverhufvud i norra Tyskland, lika ifriga förfäktare, som i södra Tyskland vedersakare, och den af Preussen så verksamt befordrade tyska tullföreningens framtid synes derigenom allvarligen ifrågasatt. – För att gifva ett begrepp om den enorma bokproduktionen i Tyskland, må anmärkas, att då man 1827 i Berlin på 29 tryckerier tryckte 19 245 317konsekvensändrat/normaliserat ark, man år 1846 derstädes på 52 tryckerier producerade 40 560 000konsekvensändrat/normaliserat ark af diverse innehåll.
Notisen/artikeln ingår i HT 19/2 1848:|14 3|
Ögonkast.
6. Spanien och Portugal 1847.
38 Nu, som det länge har varit, är det en föga tacksam möda, att söka följa händelsernas gång på den pyreneiska halfön. Vacklande throner, fläckade af smädelsen, undergräfda af intrigerna; pretendenter utom landet, lurande på första tillfälle att smyga sig in; utländska makter, hotande eller smilande, allt efter omständigheterna, men städse måna om att leda landet efter sina intressen; en styrelsepersonal ledd af hersklystnaden eller egennyttan; en befolkning omogen för och mången gång ovärdig sina fria institutioner; partier i harnesk mot hvarandra; förvaltningen ett Augias stall, finanserna ett chaos; anarkin oupphörligt uppflammande och med möda undertryckt – detta är den anblick Spanien och Portugal erbjuda i denna stund. Lägg härtill de blinda passionerna, fanatismen, okunnigheten, förmälda med civilisationens spöke, otron, atheismen i de högre klasserna, och Philip II, samt med honom hans lärjungar i konsten att förvandla ett lefvande folk till ett lik, de kunna vara nöjda; deras verk har lyckats fullständigt.
39 De spanska giftermålen i Oktober 1846 slogo illa ut, hvad det kungliga paret beträffar. Vårdslösad till sin uppfostran, nyss undsluppen en moders förmynderskap, kunde drottning Isabella, som med hela sin ålders liflighet och sin nations eldiga temperament öfverlemnade sig åt maktens och nöjenas retelser, så mycket mindre älska en henne påtrugad make, som denne make, dyster och stel, en annan Gustaf IV Adolf, icke det ringaste sympathiserade med henne. Snart vexte mellan det kungliga paret likgiltigheten till uppenbar misssämja. Drottningen drog sig undan till sina lustslott och roade sig med lustridter och jagt; konung Fransisco lefde ensam för sig och tillbragte sin mesta tid med andaktsöfningar. Smädelsen dröjde icke att tillskrifva denna osämja en tredje person, general Serrano, hvars inflytande en tid ansågs allsmäktigt, men som slutligen drog sig frivilligt undan. Mot slutet af året lyckades dåmera konseljpresidenten Narvaez att återställa åtminstone skenet af endrägt emellan de höga makarna. Dermed vanns, om icke annat, dock den offentliga skandalens nedtystande.
40 Undertiden hade ministrarne styrt landet på sitt vis. Ministeren Pachecho (progressistisk) efterträddes 1 Jan. af Sotomayor (moderados), denna i Mars af Pachecho och Salamanca (blandad), denna i Sept. af Salamanca (rent progressistisk) och denna slutligen i Oktob. af Narvaez (moderados)*)Moderados heta i Spanien de konservativa, progressistos de liberala. hvars personal åter, men icke chef, ombyttes i December. Dessa täta vexlingar uppkommo för ingen del i följd af den ena eller andra åsigtens seger inom landet och ständerna (cortes). De voro fastmer frukter af hemliga hofintriger, ledda af ränkfulla personer i drottningens omgifning (kamarilla) samt engelskt och franskt inflytande. För den korta tid progressisterne under Salamanca lyckades skaffa sig väldet, spelte engelska sändebudet en stor roll och man skyndade sig nu att i hast dekretera så många lagar som möjligt till förmån för det engelska handelsintresset. Sådana voro dekreterna om de inre tulliniernas och accisens afskaffande, hvarförutom man sökte att genom nationalgodsens försäljning i massa skaffa sig penningar. Knappt hade likväl moderados under Narvaez åter kommit till styret, innan de med lika brådska skyndade att afskaffa dessa lagar och utplåna ända till spåren af de förre ministrarnes verk. Men dessa spår kunde icke utplånas: lagar, den ena dagen stiftade, den andra upphäfda, icke blott sprida förvirring i hela förvaltningen; hvad mer är, de rubba förtroendet till styrelsens fasthet och skada inom landet kronans anseende.
41 Väl synas moderados’ försök att ställa Salamanca under anklagelse för försnillning af 25 millioner realer samt progressisternes hämdeplan, att af Drottning Christina fordra redovisning för de betydliga summor hon uppburit af Cubas inkomster, stadna vid blotta skandalen; men hatet partierna emellan stegrades härigenom ända till förbittring. Hvad som under allt detta, och medan grefven af Montemolin, Don Carlos’ äldste son, allt fort äger en stor mängd anhängare i Catalonien, gör denna inre söndring så mycket vådligare, är drottningens vacklande helsa. Utan att sätta tro till det gängse ryktet, att den unga beklagansvärda furstinnan fått ett långsamt tärande gift, lärer man få antaga som säkert, att hon lider af en vådlig nervös åkomma, liknande fallandesot och som sannolikt kommer att förkorta hennes dagar. För Spaniens och Europas lugn vore drottning Isabellas död, i anseende till thronföljden och den fransyska slägtskapen, en händelse af oberäkneliga följder.
42 Carlisterne eller, som de numera kallas, Montemolinisterne, hafva under året huserat i Catalonien, dock utan att lyckas vidare utbreda upproret. Espartero återkom i slutet på året och kort före honom enkedrottningen Christina, numera hertiginnan af Montmorot, som med sina ränker leder regeringen i fransyskt intresse. – Med utrikes makter har Spanien lefvat i fred, utom med Portugal, der det med en invasionsarmé bidrog att undertrycka upproret.
43 Portugal var i början af året ett rof för inbördes krig, uppkommet i följd af bröderne Cabrals egenmäktiga åtgärder som ministrar. Halfva landet hade rest sig och drottningens trupper, anförda af Saldanha, uträttade ingenting, tills i Maj en spansk här inryckte från landssidan och en engelsk flotta samtidigt blokerade Oporto. När insurgentchefen Das Antas den 31 Maj gaf sig fången med 2 500 man, kunde kriget anses som slutadt. Drottningen lofvade nu amnesti åt de upproriske, fullkomlig glömska af det framfarna och en regering enligt mera konstitutionela principer. Icke desto mindre återvände bröderne Cabral i all tysthet till styret, icke utan ett betydligt medhåll i landet, och förhållandet blef det gamla. Don Miguel fortfar att äga många anhängare bland presterskapet och landtfolket. – Portugals samhällsskick och förvaltning äro, om möjligt, än mer ruinerade än Spaniens, och penningenöden gick under året så långt, att man ej ens kunde bestrida kostnaderna för drottningens kök.
Notisen/artikeln ingår i HT 26/2 1848:|16 2|
Ögonkast.
7. De mindre Tyska staterna 1847.
44 Tyska förbundsdagen har under året visat sig temligen ofruktsam, och icke utan skäl synes man anse de former, under hvilka nu dess förhandlingar äga rum, missgynnande för ett tidsenlig lösning af många invecklade frågor, som i Tyskland dela och uppröra den allmänna meningen. Förslaget om en för alla tyska stater likformig tryckfrihetslag kom lika litet till afgörande, som flera andra lagstiftningsfrågor. Ej heller känner man, att förbundsdagen verksamare ingripit i det qvistiga kapitlet om tullföreningen med dithörande skyddstullar, eller det af Preussen föreslagna, men af Hamburg ifrigt motverkade s. k. sjöfartsförbundet, eller den för kommunikationen så vigtiga kongressen för en allmän reform af postväsendet.
45 I Bayern föregick en märkvärdig förändring. Den reaktionära och intoleranta ministeren Abel et Comp. afskedades den 14 Febr. och en liberal ministére följde derpå, äfvensom man i konung Ludvigs under året utgifna dikter velat finna tydliga anspelningar på denne furstes förändrade tänkesätt. Den nya styrelsen har råkat ut för många kollisioner och mången har funnit sitt hopp på den bedraget; emellertid anses dess vilja vara god och med fägnad mottogs censurens upphäfvande för alla skrifter rörande den inhemska politiken. Icke ringa larm väckte i Münchens både höga och låga kretsar den till grefvinna af Landsfeld med 20 000konsekvensändrat/normaliserat floriners apanage upphöjda dansösen Lola Montez. Bayerns statsskuld utgjorde 126 186 743konsekvensändrat/normaliserat floriner och landet hade 4 315 469konsekvensändrat/normaliserat invånare, bland hvilka 3 140 469konsekvensändrat/normaliserat katholiker och 1 120 000konsekvensändrat/normaliserat protestanter.
46 Hannover lider af en föråldrad lagstiftning, hvilken dock i vissa delar reformerades genom en under året antagen ny »Gewerbeordnung». Handelsfördrag afslöts med Förenta Staterna. Ständernas i Mars uttalade petition om förhandlingarnes offentlighet afslogs af konungen, på anfördt skäl, att sådana äro blott för konstitutionela länder lämpliga.
47 Sachsen led betydligt af hungersnöd och Kartoffel-Unruhen. 12 millioner thaler upplånades till jernvägsanläggningar. Mellan regering och ständer har endrägten återvunnits. – Wurtemberg, som äfven upptagit ett större statslån à 4½ proc., har deremot varit skådeplatsen för mycken opposition, hvilken dock hållit sig inom lagliga gränser. – Likartad motsträfvighet har i än högre grad varit rådande i Baden, hvartill kommit industriela förlägenheter. Den förvaltning ministeren Beck bildat anses vara god. – Chur-Hessens furste, Wilhelm II, afled den 20 Nov. i Frankfurt och hans efterträdare befarades hysa planer till en förändring af konstitutionen; likväl synes endast varit fråga om reform af vissa delar deraf, och äfven det allenast med ständernas samtycke. Rättegång hotar att uppstå angående den aflidne furstens betydliga efterlemnade förmögenhet, hvilken han, till förfång för den legitime sonen, till större delen testamenterat åt de talrika frukterna af ett sednare morganatiskt äktenskap. Storhertigdömet Hessen har reformerat sina straff- och polislagar.
48 Hvad angår de minsta tyska staterna, må endast nämnas, att Lippe-Detmolds ständer anhållit om beslutande rätt i stats- och finansfrågor, men endast erhållit rådgifvande; att Hamburg reformerat sin polis och sitt kriminalväsende samt ifrigt kämpat för handelsfriheten; att Lübeck reviderat sin författning och åter begynt repa sig samt att Bremen rådplägat om påläggandet af en inkomsttaxa. Ett stort antal Tyskar tvungos af nöden att utflytta, de flesta till Nordamerika. År 1846 öppnades till begagnande 178 mil jernvägar, men sannolikt har året 1847 än större nya sträckor att uppvisa.
Notisen/artikeln ingår i HT 4/3 1848:|18 3|
Ögonkast.
8. Schweitz1847original: 1487.
49 Tvenne länder hafva denna tid, genom sina inbördes strider, sina skarpt delade politiska meningar och sina vågsama demonstrationer, framför andra tilldragit sig Europas uppmäksamhet: Schweitz och Italien. Båda hafva skakats af våldsama kriser, hvilka ännu äro långt ifrån öfverståndna; båda hafva ifrån theorierna skridit till handlingen, från de i deras ögon ofruktbara ordstriderna till de materiela krafternas näfrätt, och de som handlat, de som stridt, hafva i båda länderna varit massorna sjelfva – en vådlig stridsmakt, emedan ingen kan förutse, hvar den, engång lössläppt, skall stadna. En väsendtlig olikhet ligger emellertid deruti, att medan i Schweitz folk stod mot folk, i Italien deremot folken, med ett enda undantag, vände sig mot regeringarna, och denna olikhet har ej kunnat blifva utan inflytande på stridens resultater.
50 Man har från flera håll velat i de Schweitziska striderna skåda ett religionskrig – likasom vore ett sådant i nittonde seklets Europa möjligt! Det kan ej heller nekas, att ju det s. k. ultramontanska partiet, med sina jesuitiska inspirationer, gerna velat gifva saken denna färg, för att fanatisera massorna; men huru föga man deri lyckats, bevisar Separatförbundets klena försvar. I sjelfva verket kämpades striden mellan en demokratiskt sinnad majoritet och en aristokratisk minoritet; jesuitfrågan med dertill hörande var påtagligen blott den gnista, som antände den länge hotande minan.
51 Lika oriktigt har man velat tillskrifva de sednaste händelserna anarchisters och kommunisters stämplingar. Hade så varit, vore väl ock resultaterna af striden helt andra. Kommunismen, – »en dröm för skön för denna jord»,konsekvensändrat/normaliserat som Lamartine, måhända alltför poetiskt, uttrycker sig, – kan som theori på sin höjd förvrida hufvudet på fantaster okunnige i historiens abc, men så fort den sätter sin fot inom verkligheten, är den dömd att ömkligen kullbyttera. Hvad som gifvit den nämnda förutsättningen ett sken af verklighet, är att Schweitz beklagligen länge varit och fortfar att vara en fristad för alla möjliga politiska, religiösa och sociala fritänkare, de der i andra länder förgäfves sökt realisera sina planer att lyckliggöra verlden och nu från en republik i hjertat af Europa slunga sina upphetsande pamfletter än mot regeringarna, än mot den bestående ordningen i grannstaterna. Detta ofog har jemväl från åtskilliga makters sida föranledt allvarsama föreställningar, och man bör hoppas, att Schweitz i sitt eget intresse skall lyssna dertill, väl inseende, att dess garanterade neutralitet i annat fall råkar i våda.
52 Sedan de öfriga kantonerna en efter annan modifierat sina författningar i demokratisk anda, herrskade numera den fordna aristokratin endast i Luzern, Freiburg, Wallis, Zug, samt Urkantonerna Schwytz, Uri och Unterwalden. Mot Luzern, aristokratins hufvudsäte och dessutom en af de tre Vororterna, skedde friskarornas beryktade angrepp 1844. Demokraterne voro således ursprungligen de angripande. Sedan Luzern jemväl fattat det olycksbringande beslutet att inkalla jesuiterne och edsförbundet med en majoritet af 12²⁄₂ röster mot 7 (de öfriga förhöllo sig neutrala) förklarat sin kompetens att afgöra denna fråga, slöto de nämnda 7 aristokratiska kantonerna i Juni 1840 till gemensamt försvar ett s. k. Separat- eller Sonderbund samt gjorde krigsrustningar. Otvifvelaktigt var detta en högst oklok åtgärd, ty det innebar en söndring af Schweitz i tvenne fiendtliga läger, hvilken för statens bestånd var outhärdelig och följaktligen med all rätt kunde af staten undertryckas. Med den förra majoriteten af 12²⁄₂ röster beslöt alltså förbundsdagen den 20 Juli 1847 att separatförbundet skulle, i nödfall med våld, upplösas. Törhända hade, med någon eftergift, detta resultat derförinnan kunnat med godo vinnas; nu var det för sent, trots och passioner herrskade å ömse sidor och kriget utbröt, efter fattadt beslut om execution, i November förliden höst.
53 Utgången syntes i början tvifvelaktig. Majoriteten kunde väl disponera en öfverlägsen styrka af 95 à 100 000konsekvensändrat/normaliserat man, kommenderade af den kloke och krigserfarne Dufour; dess artilleri och öfriga material voro i godt skick, penningar tröto ej heller och trupperna lifvades, väl ej af synnerlig enthusiasm, dock af lugn förtröstan på segern. Å andra sidan var separatförbundets makt ej att förakta. Det kunde uppställa inemot 50 000konsekvensändrat/normaliserat man, bland hvilka de af ålder så ärofullt ryktbara Ur-Schweitzarne; det hade inom sina berg nästan ointagliga positioner; det understöddes med penningar af Österrike och åtminstone med gevär och goda råd (några säga kanoner) af Frankrike. Framförallt räknade det på fanatismen hos en redlig, men okunnig befolkning, genom jesuiternes förespeglingar öfvertygad att den skulle tåga i fält till försvar för sin he|18 4|liga religion och genom amuleter, underverk m. m. förvissad om himlens omedelbara bistånd.
54 Striden begynte, utan formlig krigsförklaring, mellan Urnare och Tessinare på sluttningen af S:t Gotthard. Snart föreföllo på gränserna täta, men sällan blodiga skärmytslingar öfverallt.
55 Mot det genom sitt läge afstängda Freiburg börjades det egentliga fälttåget. De hetlefrade förbannade en långsamhet, hvilken dock hedrade Dufour både som menniska och fältherre. Ytterst försigtig, drog han nemligen hela sin imposanta styrka i allt tätare cirkel kring staden Freiburg. Dess försvar blef derigenom omöjligt och, efter några förpostfäktningar, kapitulerade staden den 13 November.
56 Freiburg är fallet, men Luzern skall försvara sig till det yttersta, hette det nu bland separatförbundets vänner. Men Luzern bedrog deras väntan ej mindre än Freiburg. Zug hade nästan utan svärdsslag kapitulerat; 60 000konsekvensändrat/normaliserat man framryckte mot jesuiternes högqvarter. En eftermiddags fäktning vid Gislikon nära Luzern afgjorde denna stads öde. Tätt omringad, öfvergifven af sina nyss så mäktige ledare, gaf sig staden på nåd och onåd, och den 24 November, 11 dagar efter Freiburgs fall inryckte Ochsenbein i spetsen för sina kolonner genom samma port, derifrån han 3 år förut, som anförare för friskarorna, med skymf drefs ut. Separatförbundets öde var dermed afgjordt. Schwytz, Uri och Unterwalden, på hvilka man byggt de sista förhoppningarna, kapitulerade mot all förväntan strax derefter och sjelfva Wallis, som fordom i sina ointagliga bergpass trotsat Napoleons härar, fann omöjligheten af att ensam underhålla striden och gaf sig. Majoritetens seger var fullständig. Hela detta tre veckors krig, der dock 150 000konsekvensändrat/normaliserat man stodo i fält, kostade endast omkring 90 döda och 500 sårade för båda partierna sammanräknade.
57 Dufour begagnade sin seger med mycken moderation och gjorde allt för att vidmakthålla krigstukten. Detta lyckades icke alltid. I Freiburg föreföllo soldatexcesser och med jesuiternes qvarblifna förråder – de hade dock försigtigtvis medtagit nycklarna till vinkällaren – drefs mycket gyckel. I Luzern kunde de qvarblifna medlemarna af den fordna styrelsen, förhatliga för sina blodsdomar mot deltagarne i friskarorna, med möda skyddas för hämden. Nya folkförsamlingar, icke särdeles fria under fiendens bajonetter, tillsatte i alla sju kantonerna demokratiskt sinnade styrelser, jesuiternas samt de med dem affilierade ordnars eviga förvisning dekreterades, separatförbundet upplöstes formligen och dess anstiftare gjordes ansvarige för en del af de dryga krigskostnader, som borde erläggas till edsförbundets kassa. Klostren fingo jemväl vidkännas en ansenlig del af denna extra beskattning.
58 Ett intermezzo i denna korta, men händelserika dram utgjorde Appenzell inner Rhodens vägran att skicka sin kontingent i fält och Neuenburgs påyrkade samt af Preussen garanterade neutralitet. Konflikten med sistnämnda land höll på att blifva brydsam, men slutligen öfverenskoms, att Neuenburg skulle i pligt betala 300 000konsekvensändrat/normaliserat och Appenzell15 000konsekvensändrat/normaliserat schweitzer francs.
59 Österrike, Frankrike och Preussen afläto emellertid till förbundsdagen varnande noter, hvilka Ryssland sedermera förklarade sig gilla, utan att dock i dem deltaga. England förhöll sig mera passivt och syntes snarare gynna majoriteten.
60 Den närmaste och vigtigaste fråga, som nu förestår är förbundsaktens revision. Det demokratiska partiet yrkar hufvudsakligen att kantonernas rösträttighet vid förbundsdagen, i stället att, som hittills, vara lika för de mindre, som för de större kantonerna, måtte modifieras efter befolkningens olika numerär. Frågan är brydsam och kan lätteligen leda till utländska makters direkta inblandning. Det demokratiska partiet har emellertid lärt känna sin styrka och synes böjdt att genomdrifva sina åsigter utan alla konsiderationer.
Notisen/artikeln ingår i HT 15/3 1848:|21 2|
Ögonkast.
9. Franska Revolutionen 1848.
61 Utbrottet af den våldsama kris, som skakat Frankrike, och hvars följder det icke står i mensklig makt att beräkna, är genom tidningarna bekant. I det vi söke att, med den blotta berättarens lugn, deraf gifva en kort framställning, så vidt en sådan ännu är möjlig, tillåte vi oss blott en enda anmärkning: den, att, likasom det tredje ståndet, bourgeosien, gjorde 1789 års revolution, så synes det fjerde ståndet, de egentliga arbetarnes klass, varit mest verksamt vid denna. Framtiden torde derom bära tydligt vitne. De politiska revolutionerna äro öfvergående febersjukdomer; de sociala deremot inverka på en lång framtid.
62 Medelklassen hade förstått att tillegna sig alla frukterna af 1789 och 1830 års revolutioner. Regeringen stödde sig uteslutande på den. Valcensus var hög: 200 francs i utskylder fordrades för att välja deputerade; 500 för ett sjelf väljas. Deraf hände, att bourgeosin ensam representerades i deputerade kammarn, hvilken dessutom till nära hälften bestod af afsättliga embetsmän. Oppositionen beskyllde då regeringen att herrska medelst en majoritet, som var af den beroende. Man fordrade reform i vallagarna och embetsmännens uteslutande ur kammaren. Då regeringen yttrade en annan åsigt, organiserade sig i hela Frankrike s. k. reformbanketter, der ofta häftiga tal höllos. Agitationen vexte genom blottandet af betydliga underslef, föröfvade af embetsmän, genom det olyckligt ryktbara Choiseul-Praslinska mordet och genom det klander af regeringens utländska politik, hvilket oppositionen visste att göra gällande.
63 Konungen i sitt throntal d. 28 Dec. och kamrarna i sina svarsadresser ogillade strängt reformbanketterna. Likväl annonserades en sådan i sjelfva Paris den 22 Febr. Regeringen förbjöd den. Oppositionen trotsade; men sjelf bestört öfver den agitation den framkallat, drog den sig i sista ögonblicket tillbaka. Det var för sent. Massorna, engång retade, begynte en rörelse som slog långt öfver den första afsigten och slutligen förde Frankrike till republiken.
64 Den 22 Febr. höjdes ropen: vive la reforme! och à bas Guizot! Militärstyrkan var talrik och behöll öfvervigten. Nationalgardets tvekan gjorde dock saken från början betänklig. Den 23 på aftonen inträffade den beklagansvärda händelsen vid utrikes ministerns hotel, då 40 à 50 personer stupade. Folket trodde sig förrådt. Från kl. 1 om natten till 9 på morgonen den 24 Febr. slogs man oupphörligt. Sedan konungen under natten förgäfves sökt bilda en ministere Molé, blef det kl. 6 om morgonen bekant, att man hade en ministere Thiers-Barrot. Denna åtgärd kunde ej lugna folket, likaså litet som konungens kl. ½ 12 tillkännagifna afsigt att abdikera till förmån för grefven af Paris under hertiginnans af Orleans regentskap. Vid samme tid och sedan konungen, åtföljd af sin gemål, nyss lemnat Paris (kl. ½ 1) stormade folket Tuillerierna, utkastade alla möbler genom fönstren och uppbrände dem på slottsgården. Samme scener föregingo i Palais royal, som tillhör konungen enskildt; dock skonades privata våningar, och ogrundadt är att palatset skulle uppbränts.
65 S. d.Samma dag kl. 12 m. hade deputerade kammarn sammanträdt. Man talade ej mera, såsom dagen förut, om banken i Bordeaux; alla sinnen voro högst upprörda. Kl. 1 visade sig hertiginnan af Orleans jemte grefven af Paris. Dupin steg på tribunen och tillkännagaf konungens abdikation samt regentskapet. Kammaren applåderade, men Cremieux uppträdde och apellerade till folket, som emellertid i massa och till en del beväpnadt besatte tribunerna. Hertiginnan jemte sina söner och hertigen af Nemours måste lemna salen, eskorterade af nationalgardet, och nu inrättades en provisorisk regering, som proklamerade republiken. Denne bestod af Dupont de l'Eure, Arago, Lamartine, Ledru-Rollin och Cremieux jemte Louis Blanc, Marie, Flocon, Recurt, Armand Marrast och Albert som sekreterare. Man beslöt att upplösa deputerade kammarn, inhibera pärskammarns sessioner och sammankalla en national-församling. Allmän amnesti utfärdades; endast de förre ministrarne förklarades i anklagelsetillstånd.
66 Detta ellt skedde thorsdags e. m. d. 24:de. Folket hade emellertid, genom nationalgardets och större delen af linietruppernas öfvergång, blifvit segrande öfverallt och moderation trädde efterhand i den förra förbittringens ställe. Privat egendom respekterades; några af pöbeln, som begagnat tillfället att stjäla och röfva, dels arkebuserades genast af folket, dels häktades. Detta var dock ej fallet öfverallt. I kongl. slottet Neuilly inbröt sent på aftonen en vildsint hop, plundrande och förstörande. Källrarna uppbrötos, vinförråden gåfvos till pris, och vid en under denna villervalla uppkommen brand sägas omkring 100 af de berusade ha blifvit innebrända. Inalles lärer revolutionen ha kostat 5 à 600 menniskolif.
67 Emellertid återställdes lugnet innan kort. Redan den 26 gick man utan fara på gatorna. Den 27 voro de otaliga barrikaderna försvunna, bodar och verkstäder öppnades åter, skolorna vidtogo sin läsning och professorerne vid universitetet sina föredrag. Från provinserna, till hvilka kurirer och jernvägar med otrolig hastighet förde underrättelsen om sakernas nya skick, inlupo rapporter om republikens proklamerande öfverallt. Endast i Bordeaux, Amiens och Rouen hade svårare oroligheter förefallit. På sistnämnde ort uppbrände folket en stor fabrik. Bugeaud, Lamoriciere och landets flesta notabiliteter underkastade sig den nya regeringen och sjelfva Guizots organ, Journal des Débats, som ännu den 23 Febr. på det häftigaste utfor mot oppositionen, affekterar 3 dagar derefter att tala om »nos immortelles journées de fevrier».
68 De vigtigaste af den nya regeringens beslut äro: att proklamera franska republiken med valspråket liberté, egalité, fraternité; att för evigt förvisa Bourbonerne från Frankrike; att försälja de kungliga slotten och använda köpesumman till förmån för arbetarne och industrin; att förklara de stupades barn »adopterade af Frankrike»; att utdela till arbetarne i Paris en million francs af statsmedlen; att nedsätta en permanent komité för arbetets or|21 3|ganisation; att inrätta Tuillerierna till en asyl för arbetare; att afskaffa alla adelstitlar och företrädesrättigheter; att sammankalla en nationalförsamling, utfärda allmän amnesti, afskaffa dödsstraffet för alla politiska brott m. m.
Notisen/artikeln ingår i HT 22/4 1848:|31 2|
Ögonkast.
10. Tyska Förhållanden.
69 Nedanstående utdrag ur en korresp. artikel i Augsb. Allg.Augsburger Allgemeine Zeitung, daterad Berlin den 31 Mars, ger en åskådlig bild af den förvirring, som för närvarande råder i Preussen.
70 »Berlin är i ett tillstånd af stor rådlöshet, bekymmer och nedslagenhet. Vi hafva ingen regering, ingen författning, intet fast ministerium, samt lefva af förhoppningar och löften. Uppviglarne veta begagna sig af myndigheternas lamhet; lugnets vänner lida deraf; skräckfulla rykten utbredas. Allt stode annorlunda till, om vi hade en regering, som kraftigt och beslutsamt ledde ärenderne i den nya ordningens anda. Men sedan 14 dagar äro regeringens handlingar en oafbruten kedja af förordningar som upphäfva sig sjelfva. Först utkom ett edikt om censuren; man ville vänta med dess upphäfvande tills landt|31 3|dagen sammanträdde: ett par dar derefter var censuren utan landtdag upphäfd. Derpå kungjordes furstekongressen i Dresden; deraf blef, som man kunde förutse, ingenting. Derpå inkallades landtdagen till den 27 April; några dar derefter inkallades den till d. 2:dra. Den 15 Mars förklarade konungen att man ej på sex veckor kunde bygga ett hus, hvartill behöfdes halftannat år; mod och original: och försigtighet vore hans valspråk; ståndsfördelningen, förmögenhetsprerogativerna måste bibehållas: två dar derefter proklamerades konstitution med ansvariga ministrar och fullständig folkrepresentation. Nu trodde man detta skådespel af vanmakt och förödmjukelser vara slut. Men nej, nu först begynte det. Striden började, fasornas natt bröt in. Nu förklarade konungen att först måste barrikaderna utrymmas, sedan skulle militären aflägsnas: det måste ske tvärtom, sade borgarne, och tvärtom skedde det. Nu skedde det oförklarligaste, förklaringen att konungen vill öfvertaga Tysklands ledning: och denna ledning tillbakavisades af Tyskland med det bittersta hån. Hvarje steg en förnedring, hvarje ord en motsägelse; åtgärder som skulle bringa fröjd bragte blod; beslut som skulle framkalla enthusiasm framkallade smädelser. En ministere bildas; en provinsdeputation begär att tvenne af ministrarne må afskedas; konungen svarar att detta skall bero af ständerna: och två dar derefter är hela ministeren utan några ständer entledigad. Slutligen förkunnas officielt att Hr Camphausen afslagit en ministerplats: 24 timmar derefter är han premierminister. Den största politiska olycka är dock en svag regering! ....»
71 Af högsta intresse är det provisoriska nationalparlamentets förhandlingar i Frankfurt. Det är der man har att söka nyckeln till Tysklands framtid. Följande program för denna är föreslaget: I. En högste förbundschef (Kejsare?) med ansvarige ministrar. II. En senat, bildad af de skilda staternas sändebud. III. En folkrepresentation, bildad af en deputerad på 70 000konsekvensändrat/normaliserat invånare. IV. Förbundets berättigande att som centralmyndighet bestämma 1) gemensamt krigsväsende; 2) gemensam representation i utlandet; 3) gemensamt system för handel, sjöfart, tullväsende, mynt, mått, vigt, postväsende, vattenkommunikationer och jernvägar; 4) enhet i civil- och kriminallagstiftningen samt rättegångsordningen; en förbundsdomstol, samt 5) garantier för de nationela friheterna. Det är det snart sammanträdande konstituerande nationalparlamentet, som kommer att om dessa vigtiga frågor fatta beslut. Följandeoriginal: Följade radikala förslag äro bland andra till öfvervägande framlagda: afskaffande: af den stående hären, som ersättes af en borgarebeväpning; af större delen tjenstemän; af större delen pålagor, inrikes tullar, tionden, acciser m. m. (i stället skulle förmögenheten beskattas); af bördens och rikedomens företrädesrättigheter; af alla kloster med dithörande; af censur, concessioner, kautioner med dithörande; upplösning af bandet mellan kyrka och stat, trosfrihet samt rätt för kommuner och församlingar att välja sina föreståndare; arbetsministerium*)Är redan inrättadt i Preussen.; lagarnas förenkling; Tysklands indelning i rikskretsar; upphäfvande af den ärftliga monarkin och dess ersättande genom fritt valda parlamenter, med lika fritt valda presidenter, efter nordamerikanskt mönster o. s. v.
Notisen/artikeln ingår i HT 26/4 1848:|32 1|
Ögonkast.
11. Striden i och om Slesvig.
72 Tillförene (1846 N:o 74, 76) ha vi korteligen sökt redogöra för denna stridsfråga, som redan flera år tilldragit sig hela nordens uppmärksamhet. Nu, sedan man gått från ord till handling, torde några ord om sjelfva grunderna för de stridande parternas anspråk vara på sitt ställe.
73 Som bekant är, fordra Tyskarne 1) att Slesvig icke må skiljas från sin statsrättliga förbindelse med Holstein; 2) att följaktligen mansstammen ensam, med uteslutande af den qvinnliga, må efter konung Fredrik VII:s död ärfva thronen i Slesvig, likasom i Holstein; 3) att i följd deraf Slesvig jemte Holstein då skall fullkomligen afsöndras från Danmark, samt 4) att Slesvig ofördröjligen må upptagas i tyska förbundet. Till stöd för dessa fordringar åberopa Tyskarne förnämligast: 1) att Slesvigs befolkning är för det mesta af tysk härkomst samt 2) att konung Waldemar II år 1226 afträdde landet som ärftligt län åt grefve Gerhard af Holstein Schaumburg. Ytterligare lägga Tyskarne mycken vigt uppå, att efter Schauenburgska husets utgång, Christian I af Oldenburg, nuvar. danska konungahusets stamfader, år 1460 valdes till hertig af Slesvig och Holstein.
74 Danskarne å sin sida uppställa följande påståenden: 1) Slesvig har af ålder haft dansk befolkning och varit räknadt till Danmark; 2) som del af Danmark bör det skiljas från den tyska förbundsstaten Holstein; 3) att deremot tillåta Slesvig inträda i tyska förbundet m. m., vore att stycka Danmarks rike, och dertill äger konungen »hvarken rätt, makt eller vilja».
75 Att Slesvig fordom varit räknadt till Danmark bestyrka många gamla urkunder. Så säger redan Adamus Bremensis att »Eiderfloden åtskiljer Danskar och Saxare.»konsekvensändrat/normaliserat På Rendsburgs fästning lästes fordom: hic finis imperii Germanici, här är tyska rikets gräns. Urkunden af 1226 har aldrig kunnat i original framvisas och skäl förefinnas att afskrifterna äro understuckna. Hvad angår|32 2|Christian I:s val till hertig af Slesvig, anses detta som en oformlighet stridande ej mindre mot tyska rikets länsförfattning, än mot Danmarks öfverherrskap öfver Slesvig och begripelig endast genom brådskan att afgöra landstvisten mellan Christian I och Grefve Otto von Schauenburg. 1720 garanterades Danmarks välde öfver Sverige af England och Frankrike, hvarförutom dåvarande Storfursten, sedermera Kejsar Paul I år 1773, i det han till förmån för danska konungahuset afsade sig sina och sin familjs anspråk på Slesvig, jemväl garanterade förstnämnde hus besittningen af detta land. – Hvad åter nationaliteterna angå, synes det faktiskt, att om någondera blifvit i tidernas lopp undanträngd, har det varit den danska, och dock äger den ännu i dag afgjord öfvervigt i norra Slesvig från och med Flensburg.
76 Den opartiske betraktaren lärer få medgifva, att Danskarne både ur statsrättens och nationalitetens synpunkter hafva rättvisan på sin sida. Men det vore icke tillfyllest, såvida de sjelfva skulle skämt bort sin goda sak genom att förtrycka den tyska befolkningen i Slesvig och göra intrång i dess nationalitet. Detta har dock för ingen del skett; tvärtom har regeringen, jemte det den beviljat tyska språket i allo lika rättigheter som det danska, jemte det den gifvit Slesvig och hela riket en fri konstitution, tillika sökt betrygga de tyska intressena genom en skild Slesvigsk landtdag. Mera kunde icke regeringen göra. Och dock reser sig nu den tyska nationaliteten med en massa af 41 millioner och vill rycka till sig ett stycke af den lilla danska nationalitetens en och en half million, och det med så stora svassande ord, som om det gällde en Davids strid mot Goliath och icke tvärtom, – hvilket likväl ej hindrar Tyskarne att sjelfva af alla krafter undertrycka andra nationaliteter, t. ex. den böhmiska och italienska. Men det lilla danska folket har i farans stund bevisat både mod och ädelhet; det har icke räknat de 41 millionerna, som nu rusta sig till strid mot dess 1½, det har blott haft öga för rättvisan af sin sak och helgden af sin sjelfständighet. Och ett sådant folk går vanligen med seger ur striden, men dock i alla händelser med äran.
*)Bentinck uppgaf 1 Mars 1847 de i Irland af hunger döde till 240 000konsekvensändrat/normaliserat.
*)I slutet af Oktober voro 30 000konsekvensändrat/normaliserat bomullsspinnare och lika många jernvägsarbetare utan sysselsättning.
*)En s. k. »Verwahrung der ständischen Rechte» inlemnades undertecknad af 137 deputerade.
*)Moderados heta i Spanien de konservativa, progressistos de liberala.
Ögonkast.
1. Året 1847.
1 Midt under de passioner, som uppröra samtiden, de mot hvarandra fiendtliga, på lif och död kämpande intressen, som mångenstädes skaka samhällenas grundvalar, är det i sanning en oskattbar lycka att kunna betrakta dessa strider och hvälfningar på ett afstånd nog stort för att vara oåtkomligt för partistriderna, men likväl nära nog, för att tillåta en riktig uppfattning af händelserna och deras motiver. Redan Finlands geografiska läge, skildt som det är från alla andra länder än Kejsaredömet genom hafvet – hafvet som så lyckligt förbinder folkens intressen, men stänger en skiljemur mellan deras passioner – är för en sansad och lugn betraktelse af samtiden i hög grad gynnande. Så mycket större är fördelen, när betraktaren till sin ståndpunkt kan välja ett land, som Finland, hvilket, sjelft inbegripet i ett fredligt framskridande, ser under en faderlig styrelses vård sitt väl med omsorg vårdas och under sednaste år jemväl sett naturens gifmildhet betrygga dess timliga bergning. För ett sådant land – ehvad|7 2| ofullkomligt än må dervid låda – måste den sinnenas gäsning och oro, som annorstädes uppbrusar, vara främmande, och betraktaren kan der, varm för allt menskligt godt, stå inom samtidens civilisationsprocess, men utom dess förirringar.
2 Vi begagnade uttrycket fredligt framskridande. Det gifves läror, här kända endast till namnet, men utomlands vida spridda, hvilka i detta uttryck skulle söka en motsägelse, emedan de anse framskridandet nödvändigt betingas af strid och omhvälfning. De hafva såvida rätt, som hvarje ny idé, hvarje fruktbärande sanning måste kämpa sig fram, och genom kampen stegras till lif, för att slutligen uttala sig i handling och öfvergå i verklighet. Men de fela omätligt deruti, att de förflytta striden från öfvertygelsens gebit in på passionernas, i det de göra åsigterna om allmänt väl till partiskyltar, parti-intressen, hvilka med godo eller ondo måste genomdrifvas. Det är sålunda de radikale i många länder, misströstande om att för sina läror vinna sanningens säkra, om ock dröjande segrar, predikat reformer med svärdet och brandfacklan eller gjort försök att med massornas larmskri tilltrotsa sig förbättringar, verkställbara endast som resultater af mogna öfverläggningar.
3 Exempel härpå erbjuder året 1847 i mängd. Man har sett regeringar (Rom, Turin, Florenz), på allt sätt nitälskande för sitt folks väl, villiga att lägga hand vid alla de reformer tiden med rätta fordrar, studsa tillbaka för folkyran, stadna på den begynta banan och fråga sig sjelfva: hvarthän skall detta leda? I andra länder (Portugal), der man »af nit för landets bästa» gjort allt för att ruinera det, ha våldsama omstörtningar slagit sår, hvilka ej på länge läkas, medan åter annorstädes (Neapel, Grekland, Schweitz) en sig så kallande laglig opposition, äfvenledes »för det allmänna bästa», väpnat passionerna och sölat landet med borgerligt blod. Hvilken lycka partistriderna medföra, kan af dessa exempel praktiskt inhämtas.
4 Deremot saknar ej heller året 1847 de storartade föredömen af enighet, och ädel samverkan mellan regering och folk, hvarpå vår tid, under alla sina söndringar, är måhända rikare än någon föregående. Det är denna samverkan, hvilken utgör borgen för hvad vi kallat ett fredligt framskridande, och der den funnits, der har det sednare ej uteblifvit. Framstegen kunna ha varit större här, mindre der; den moderna civilisationens mekanism är så komplicerad, att ingen kalkyl kan på förhand beräkna kraften af dess driffjädrar. Men en reaktion i den mening, att det nya och bättre åter afskaffats, föråldrade missbruk återinförts eller ens det bristfälliga gamla lemnats i allo orubbadt, en sådan reaktion är numera otänkbar. Den är ett hjernspöke, som endast i jesuitismen äger någon verklighet, och vi gå så långt i optimism, att vi tro, det regeringarne, der de slagit in på andra vägar än folken, ofta äro osams med dessa endast i sättet att förbättra.
5 Å andra sidan tro vi att man tillagt vissa revolutionära läror större vigt än de förtjena. Frankrike, för att välja ett bekant exempel, – huru mången har ej inbillat sig, att det med sina många gäsningsämnen skulle efter 1830 åter luta åt republik eller anarki? Och likväl herrskar der i denna dag ett system, i vissa delar mera konservativt, än sjelfva restaurationens, och de revolutionära satserna drifvas väl ännu stundom med stora ord, men skygga alltmera tillbaka för handlingen. Kommunismen likaså, huru ofta plägar den ej uppställas som en buse för hvarjehanda ändamål? Och likväl, säger Lamartine, kan man med trygghet öfverlemna dess bekämpande åt religionen, familjen och samhället, emedan dessa tre hufvudinstitutioner för all mensklig ordning, i det de evigt bestå, evigt skola visa tillbaka en lära, hvilken, genomförd, skulle upphäfva dem.
6 Det ligger likväl i den allmänna fruktan för kommunismen ett instinktlikt erkännande af det moderna samhällets behof af genomgripande botemedel mot den vampyr, som utsuger all dess märg och blod, mot pauperismen. Arbetare utan arbete och följaktligen utan bröd, se der de revolutionsmakare man i våra dagar egentligen har att frukta! När under en tid af tryckande dyrhet, sådan som hungeråret 1847, massor af menniskor ropa på bröd och det uppstår, man vet ej huru, ett skri: låtom oss taga det der det finns! då inträffa oordningar af den art som de tyska »Kartoffel-Unruhen»; det är magens rabulism som förför sig på egendomsrätten, och ingenting vidare; den mättaste är den fredligaste och tvärtom. Men när, såsom i England, Frankrike, Belgien, den allmänna nöden har en djupare grund, än tillfälliga missvexter och när man begynner att inse det, då rusta sig snillet och eftertanken till strid mot det onda, då uppstå dessa läror, så bländande i theorin, men ofta så opraktiska i utförandet, hvilka man i deras extremer kallar socialism, kommunism, men i deras moderatare tendenser handelsfrihet, arbetets emancipation. I dessa ord har man uttalat tvenne af samtidens vigtigaste stridsfrågor och året 1847 har i sin mån mäktigt arbetat för deras lösning.
7 I det man på de politiska och sociala reformernas väg nöjt sig med experimenter, storartade, men oafgjorda, lärorika, men vådliga, ha på det kyrkliga området meningsstriderna vuxit ut till om möjligt än skarpare motsatser samt mer än tillförene skaffat sig luft i handling. Medan grekiska kyrkan alltfort synes stå ovidrörd af tidens stormar, har i den katholska extremerna af bigotteri och otro, jesuitism (ultramontanism) och rationalism trädt mot hvarandra i öppen strid (i Schweitz), som för ögonblicket afgjorts till den sednares fördel. På alla punkter slagna (i Schweitz, Belgien, Frankrike, till och med i Rom), irra Loyolas lärjungar fridlöse omkring, men blott för att afbida ett gynnande tillfälle att åter innästla sig. Denna förbidan är långt ifrån fåvitsk. Den »allena saliggörande» katholska kyrkan har icke rum för en upplyst tro; blind tro eller otro, se der hvad den bjuder att välja, och tysk-katholicismen, som ville ställa sig mellan de båda, föll med förfärlig hastighet in i den sednare. Men det lefver dock i hvarje menniskobröst ett behof att tro, och när detta behof vaknar, har katholiken ingen annan utväg, än att åter kasta sig i armarna på jesuitism och bigotteri. Det veta de helige fäderne alltför väl och de bida sin seger med visshet. – Inom lutherska kyrkan (i Tyskland) har striden om symbolernas nödvändighet antagit en karakter, vådlig för kyrkans enhet, men ochså endast för den, enär det fria vädjandet till den heliga skrift, såsom yttersta trosnorm, städse måste bevara åt lutheranen öfvertygelsens fasta tillförsigt. Anglikanska kyrkan, stelnad i sina former, fortfar att kämpa mot en inom den smygande katholsk propaganda. Sjelfva den förstenade judendomen har ej undgått att vidröras af den allmänna upplösningen; i det den, ehuru med föga|7 3| framgång, sökt att reformera sig sjelf. Flera af de kristna folkens rättskärlek (England, Sverige, Rom) har ock slutligen upphäft de förnedrande undantagslagar, hvilka härtills drabbat judarnes medborgerliga ställning.
8 Och hvilka minnen efterlemnar väl det förgångna året för vetenskap, konst, allmän kultur? Rastlös i oändlighet mångfaldigad verksamhet; lysande upptäckter på naturvetenskapernas, medicinens, antiqviteternas, språkforskningens gebit; värderika arbeten i häfdateckningen, jemte philosophiska systemer i vanmakt och upplösning; konstens afguderi och öfverretning, enkannerligen i musiken, men tillika dess förallmänneligande och nedstigande till mängden; dikten monopoliserad af tendensromanen; folkundervisningen utvidgad nästan öfverallt och bildningen nedträngande till de lägre klasserna, men ofta ytligt och på parad; store och minnesvärda mån fallne till ovanligt antal och törhända ovanligt få vuxne att dem ersätta ....
9 Och för folkens trefnad och materiela bergning? Stor hunger och dyr tid i hela vestra samt en stor del af mellersta och södra Europa; ett helt folk (Irland) tiggande i yttersta nöd om det nödvändigaste; ovanlig sjuklighet och i östern en annalkande farsot, hvars förra härjningar ännu lefva i friskt minne; öfverspekulation och fruktansvärda kriser i handeln; deremot: öfverhufvud lyckliga skördar förliden höst; industrin framskridande än med jättesteg, än med tuppfjät; jernvägarna utsträckande sina nät ända till den ryska och svenska norden; stegrade anspråk på lifvets njutning öfverallt och i följd deraf en allt mera ökad täflan att, lika godt huru, förskansa sig det mäktiga medlet till dessa anspråks tillfredsställande, penningen ...
10 Sådana äro i några få drag de allmännaste konturerna af det år vi nyss ledsagat till hvila. Om det motsvarat de förhoppningar man gjort sig vid dess början, lemna vi oafgjordt. Svåra pröfningar, stora lärdomar har det icke saknat. Måtte de blifva fruktbärande, och menskligheten skall icke hafva lidit, icke lärt förgäfves!
2. Britannien 1847.
11 I de förenade konungarikena ser man årets krönika börja med en hungersnöd och sluta med en penningenöd. Hungersnöden stod utom mensklig makt att förebygga. Äfven i vanliga år behöfver England numera främmande bröd. Hveteskörden 1840 utföll sparsamt, potäterna gåfvo total missvext. Spanmålslagarna voro delvis upphäfda, men till all olycka sträckte sig missvexten till hela vestra Europa. Säd måste hämtas från Odessa och Nordamerika. Nöden steg och hade vid årets början uppnått sin höjd, särdeles i skottska högländerne och större delen af Irland.
12 Olyckliga Irland! det förlorade under året O’Connel, som den 8 Maj i Genua slöt sitt stormiga lif; det förlorade flera hundratusende af sina invånare, hvilka dels dogo som flugor af typhus och svält*)Bentinck uppgaf 1 Mars 1847 de i Irland af hunger döde till 240 000konsekvensändrat/normaliserat., dels öfversvämmade fattighusen och Liverpools gator, dels fördes i hela skeppslaster öfver till nya verlden. Men deruti låg ej Irlands största förlust. Förlamadt af århundradens förtryck, förlorade det sjelfva hoppet om en bättre framtid, sjelfva modet att resa sig upp ur sitt elände. Det korslade armarna, det mottog mekaniskt den enorma almosa af 8 millioner pund sterling, hvilken England räckte det, bäfvande för sitt onda samvete och för fasan att tätt invid sina rika stränder skåda 8 millioner menniskor kämpa med döden – men Irland gjorde ochså ingenting annat än höll fram sin hand för att mottaga grannens guld; det förtärde sin allmosa och återsjönk i en liknöjd dvala, fruktansvärdare än sjelfva förtviflan. Skörden 1847 var gifvande, men hvad ville man skörda af osådda fält? Mord och våldsamheter togo öfverhand, den som ägde sitt bröd ägde kanhända i morgon icke sitt lif, en krypskytts kula väntade honom hvart han gick och i Dublin utbjödo skräddarne skottfasta kläder. Sådant var Irlands olyckliga tillstånd, då i December 1847 den s. k. tvångsbillen genomdrefs i parlamentet, i kraft hvaraf vapnens bruk i vissa distrikter förbjöds och Lordlöjtnanten af Irland fick vidsträckta fullmakter till den allmänna säkerhetens betryggande.
13 England sjelft genomgick med dess vanliga spänstiga kraft årets svåra pröfningar. Intet annat land i verlden skulle stå upprätt under så enorma förluster. Ofantliga summor voro kapitaliserade i jernvägarna – endast för 1847 föreslogos nya sådana med en kostnad af 127 millioner pund! Plötsligen behöfdes spanmål, och Englands manufakturer, som redan länge måst söka sig nya marknader i China, kunde ej betala importen. Det klingande myntet strömmade ut, öfverspekulationen af en handel, som rört sig med kredit till ofta dubbla beloppet af befintliga valutor, blef med ens kännbar, stora hus föllo, misstroendet blef allmänt, hela den ofantliga vexelrörelsen led deraf och den i ziffror beräkneliga följden blef, att till den 1 Dec. 1847 fallissementerna stigit till ett belopp af 23½ millioner pund. Men denna förlust drabbade endast de trafikerande. Oräkneliga äro deremot följderna af industrins förlamande, jernvägsarbetenas nedläggande och tusendetal arbetares brödlöshet*)I slutet af Oktober voro 30 000konsekvensändrat/normaliserat bomullsspinnare och lika många jernvägsarbetare utan sysselsättning.. Äfven adeln har gjort täta bankrutter. Men England hade genomgått sådane kriser förr. Med okufvelig sjelfförtröstan bemödade det sig att afvända olyckan. En anti-gold-law-leàgue stiftades för att motarbeta det nu herrskande bank- och penningeväsendet, hvilket man ansåg som roten till det onda. En specialkomité nedsattes för att undersöka handelskrisens orsaker. Ädla metaller fingos åter från Ryssland, som tjenstvilligt uppköpte engelska fonder. Efter hand började förtroendet återkomma i handelsverlden och vid årets slut kunde krisen anses som öfverstånden.
14 1846 hade Englands export (150 877 902konsekvensändrat/normaliserat pund) med dubbla värdet öfverskjutit importen (75 953 875konsekvensändrat/normaliserat p.), men för 1847 visa tabellerna sannolikt ett mindre förmånligt resultat. Äfven bör anmärkas, att högst betydliga varulager ligga osålda i China. Statsinkomsterna för 1847 understego dem för 1840 med 2 217 454konsekvensändrat/normaliserat pund.
15 Palmerstonska ministéren har under året bibehållit sig och äger en stark majoritet i det nyvalda parlamentet, hvilket anses vara sammansatt af 200 protektionister, 105 anhängare af Sir Robert Peel samt 334 liberale. De gamla partierna Tories och Whigs försvinna efterhand ända till namnet. Bland nya lagförslager förtjena nämnas de om deportationens afskaffande, om cellfängelsers inrättande samt om judarnes emancipation.
|7 4|16 Med utrikes makter har England haft fred, men den ryktbara entente cordiale med Frankrike fortfar att alltsedan spanska giftermålen vara ganska kylig. Midt under freden göras starka krigsrustningar; kusterna befästas, landtarmén ökas, 75 nya krigsskepp af alla dimensioner byggas på varfven och engelska örlogsflottan består af 671 större och mindre fartyg. Äfven komma, i händelse af ett krig, de nyinrättade elektriska telegraferna väl till pass. I Augusti 1847 stod London genom sådana i förbindelse med 50 skilda städer i riket.
Notisen/artikeln ingår i HT 5/2 1848:|10 1|Ögonkast.
3. Frankrike 1847.
17 Frankrike är vant att se hela Europas blickar fästade på sig. Fiende såväl som vän, tadlare såväl som beundrare – sjelfva Tysken med sina Berliner Witze och sitt Fransosenfresserei, Engelsmannen med sin nationalstolthet och sin egoism, Spanjoren med sin hetsiga jalousi, – alla rikta sina blickar på Frankrike, likasom vänta de derifrån en impuls, vare sig till ett framsteg eller ett förderf. Vid hvarje hotande storm, hvarje misstänkt moln på framtidens horizont, vänder man sig ditåt. Och det är kanske något mer än en blott tradition, att man af Frankrike fruktar eller hoppas allt. Ty Fransmannen har det egna, att hvarken behålla ondt eller godt för sig ensam, och hans idéer dra ständigt i härnad för att eröfra verlden, äfven när hans svärd hvilar som tryggast i slidan.
18 Äfven år 1847 har Frankrike så att säga hållit sina grannar ständigt vakna. Att döma af en flyktig betraktelse, vore väl en fruktan från det hållet ogrundad. Freden med utländska makter har icke ett ögonblick blifvit störd. Fredens politik står ännu vid statsrodret, styrd af den 74-årigekonsekvensändrat/normaliserat kungens fasta hand och Guizots okufliga jernvilja. Regeringen är inom landet, om icke populär, dock aktad och stark; faktionerna nödgas böja sig för dess orubbliga konseqvens, och passionerna, der de sökt sig luft, ha antingen förlorat sin politiska färg eller stadnat vid blotta deklamationer.
19 Det oaktadt äger Frankrike för både yttre och inre fred mindre garantier nu än tillförene.
20 Törhända icke utan skäl har man kallat konung Ludvig Philips politik dynastisk, d. ä.det är man har ansett ko|10 2|nungen främst vilja betrygga sin ätt vid thronen. I detta intresse uppgjordes de spanska giftermålen i Oktober 1846, hvilkas följder: upphäfvandet af det goda förståndet med England, regeringen sannolikt varit för klarsynt att icke beräkna. Men det gällde hoppet om Spaniens thron för en fransysk prins, och engelska alliansen uppoffrades. Hvarken för Spanien eller Frankrike slogo dessa giftermål väl ut. Misstrodt af de öfriga makterna, står Frankrike mot England en garde, isoleradt, vacklande mellan behofvet att söka sig bundsförvandter och nödvändigheten att lyssna till folksympathierna, hvilket allt hade inledt regeringen i en vankelmodig politik (i Schweitz, Italien) och rubbat Frankrikes ställning till det öfriga Europa.
21 Inom landet har åter regeringens systematiska motstånd mot alla i kamrarna föreslagna reformer – hvilket på frågan qu'a fait le ministére? föranledde svaret: rien! rien! rien! – och bland hvilka post- och valreformerna voro de vigtigaste, framkallat en stark opposition, som gifvit sig luft i de talrika s. k. reformbanketterna. Ändamålet med dem var ursprungligen att agitera till förmån för valrättighetens utvidgande och vissa embetens oförenlighet med deputerade kallet (incompatibiliteter), men radikala tendenser blandade sig i spelet och man slutade med att hålla loftal öfver Robespierre, under det man med en viss affektation från de många skålarna uteslöt konungens. Banketterna, i hvilka omkring 100 deputerade deltogo, förfelade ej att framkalla mycken gäsning och regeringen ansåg lämpligt att i throntalet omnämna dem med ett skarpt ogillande.
22 Men vida högre och, tilläggom det, vida fruktansvärdare än valreformen har ordet korruption genljudit öfver Frankrike detta år. Den afviga sidan af borgaremakten: penningens despotism, närd och stegrad af njutningsbegäret, har burit sina frukter. Der hela samhällsklasser anstränga sig att hastigt vinna, för att lika hastigt åter förslösa, der korsas hederns vägar alltför ofta af beräkningens. En händelse bragte i dagen stora mutor och underslef, men denna händelse var i Frankrike oundviklig; offentligheten är der en makt, en omutelig sträng kontroll. Ett allmänt skri af ovilja höjde sig. Pärer, f. d. ministrar drabbades af rättvisan, skandal följde på skandal. En enda medborgare stod höjd öfver det allmänna misstroendet; det var Guizot, men skuggan af underlydandes fel föll tillbaka på regeringen sjelf och aflägsnade från den sympathierna.
23 Det syntes dock, som om ett nyckfullt öde icke unnade adeln att triumfera öfver borgaremaktens brister. Praslinska mordet med alla dess gräsligheter framkallade en af dessa vapenlösa, men vådliga revolutioner, som sätta det allmänna omdömet i harnesk mot en hel samhällsklass. Förgäfves sökte man öfvertyga Fransmännen att detta brott var en isolerad handling af brutal vildhet; händelsen gjorde – eller var det blott händelsen? – att andra brott och skandaler inom de högsta klasserna följde tätt derpå. Ordningens vänner stodo bestörta och kommunisterna jublade.
24 Genom allt detta har regeringens ställning och fredens upprätthållande detta år beröfvats sina garantier i det allmänna tänkesättet. Ministeren Guizot står likväl till utseendet orubblig, sedan den under året genomgått en modifikation och Soult afträdt. I båda kamrarna har den en kompakt majoritet, men väntar sig likväl skarpa anfall för dess opopulära utländska politik. Guizots system är i grunden intet annat än konungens eget och kan ej öfverlefva denne. Konungens helsa har de sednare tiderna varit vacklande och förlusten af en högt älskad syster (Madame Adelaide) synes ha brutit den åldrige monarkens physiska kraft.
25 Följderna af 1846 års missvext voro för Frankrike ganska kännbara. En säck mjöl om 314 marker, som i Mars 1846 kostade 64 francs, gällde i Mars 1847 115. Oroligheter uppstodo mångenstädes, men utan politisk färg. Till spanmålsbristen sällade sig pennigebrist, som dock betydligt lindrades genom H. M. Kejsar Nicolais anbud att bispringa franska banken med 50 millioner i metallisk valuta. Ohämmad införsel fyllde behofverna och landet genomgick krisen utan betänkligare följder. I Oktober negotierades dock ett statslån om 250 millioner på temligen hårda vilkor med huset Rothschild. Äfven kan antagas att året icke varit gynnande för handeln.
26 Ett persiskt sändebud mottogs under året i Paris. Ryssland utnämnde derstädes en befullmäktigad minister. För resten betecknades årets slut af en för Frankrike och specielt Algerie högst lycklig tilldragelse: Abd-el-Kaders tillfångatagande. Midt under förtjusningen öfver denna händelse är det tillfredsställande att se, huru det ridderliga i Fransmännens lynne ej förnekar sig i den beundran de uttala för en fiende, som i 12 år med alla snillets och tapperhetens resurser mot dem försvarat sitt folks oberoende och nationalitet.
27 Paris ägde 1846 1 million 053 897konsekvensändrat/normaliserat invånare. Under året afkunnades i Frankrike 67 dödsdomar. Vid domstolarna åtalades 5 á 6 000konsekvensändrat/normaliserat större och 77 000konsekvensändrat/normaliserat mindre brott. 7 400konsekvensändrat/normaliserat personer omkommo genom olyckshändelser, hvaribland 2 000konsekvensändrat/normaliserat genom sjelfmord, 3 000konsekvensändrat/normaliserat drunknade o. s. v.
Notisen/artikeln ingår i HT 16/2 1848:|13 2|Ögonkast.
4. Österrike 1847.
28 Det är ofta anmärkt, att Österrike, med afseende å dess öfvervägande romaniska, slaviska och magyariska befolkning, är blott till namnet en tysk stat. Det synes äfven af princip draga en sträng skiljemur mellan sig och de frågor, som för närvarande uppröra Tyskland, och efter hvad man vet, har ej heller någon gäsning försports i den egentliga kärnan af monarkin, ehuru vissa af dess extremiteter, Lombardiet-Venedig, Galizien, Böhmen och Ungern, varit under året utsatta för hvarjehanda oroligheter.
29 Såsom ett echo af de nyaste tilldragelserna i Preussen lärer man få anse den af landtständerna i NederÖsterrike framställdaoriginal: framställa propositionen om finansbudgetens publicerande, landtdagsförhandlingarnas offentlighet, presslagstiftningens reform m. fl. önskningar, som mer eller mindre högljudt uttalats i provinserna. Regeringen har med mycken försigtighet upptagit dessa frågor och synes vilja gå till väga med moget öfvervägande. Onekligt är emellertid, att dylika önskningar, ehuru loyalt de uttalats, gått regeringen i förväg och beredt henne många bekymmer.
30 Det lugn, som herrskat inom rikets tyska provinser, har varit långt ifrån att delas af de öfriga nationaliteterna. Särdeles hafva Italienarne nästan öfverallt visat Tyskarne mycken afvighet, som flerstädes gifvit sig luft i upplopp och andra trakasserier. Den slaviska och magyariska befolkningen har likaledes, men på ett loyalare sätt, täflat i ifver för sin nationalitet. Landskongregationerna i Slavonien, Dalmatien och Kroatien ha uttalat sin önskan att få landets språk infördt i förvaltningen. Böhmen, som redan vunnit denna förmån såvida, att förordningar publiceras samtidigt på tyska och czechiska, har i finans- och författningsfrågor visat en oväntad motsträfvighet. Ungern hörde med enthusiasm H. M. Kejsaren öppna dess riksdag med ett tal på magyariska språket. Det är i synnerhet i detta land ständerna täflat att med berömvärd enighet dels sjelfva föreslå, dels villigt med regeringen samverka till tidsenliga reformer, och sålunda har man sett den der så mäktiga, nästan medeltidiska adeln frivilligt samtycka att dela skattebördorna lika med det öfriga folket. Allmän fägnad väckte det ock, att regeringen till Palatin af Ungern utnämnde den för sina humana tänkesätt kända erkehertig Stephan, hvilken jemväl är född Ungrare (i Pesth 1819). En olyckshändelse störde dock glädjen, i det vid den unge furstens eriksgata genom landet en bro instörtade under den påträngande menniskomassan och flera lif förspilldes.
31 I spetsen för ärenderna står med känd konseqvens den gamle furst Metternich. Något bekymmer väckte finansernas tillstånd, i det staten i Febr. upptog hos Rotschild ett lån af 40 millioner gulden. Dyrheten lät känna sig i flera delar af riket och föranledde några mindre betydliga »Kartoffel-Unruhen».konsekvensändrat/normaliserat
5. Preussen 1847.
32 För Preussen har detta år varit af stor betydelse, och ehuru icke på långt när alla sett sina förhoppningar uppfyllda, öfverensstämma likväl alla deri, att från och|13 3| med 1847 en ny bana öppnat sig för detta rikes inre utveckling. Det är isynnerhet den 3 Febr. 1847, som för Preussen är en minnesvärd dag. Det var då H. M. Konungen, i åtanke af sin företrädares och faders kungliga ord samt i öfvertygelse om landets mogenhet för ett konstitutionen regeringssätt, utfärdade det bekanta patentet om provincialständernas sammanträdande till riksständer, hvilket ock den 11 derpå följande April ägde rum. Konungens tal till ständerna vid detta tillfälle – deri han, bland annat säger sig betrakta dem som representanter af skilda stånd och provinser, icke af skilda meningar och partier, – har blifvit olika bedömdt, men ingen har kunnat misskänna den öppenhet, hvarmed Konungen dervid uttalade sin öfvertygelse: den, att Preussen behöfde, icke en författning efter fransysk eller engelsk snitt, utan en, som historiskt utvecklat sig på grundvalen af rent germaniska förhållanden. Äfven mötte regeringen från första stunden mycken opposition*)En s. k. »Verwahrung der ständischen Rechte» inlemnades undertecknad af 137 deputerade. och största motstånd väckte förordnandet af ett statsutskott, som under mellantiderna af ständernas möten skulle besluta om vissa löpande frågor, enkannerligen i finansväg. Den förenade landtdagen uppfyllde ej heller hvad man af den väntat, i det flera vigtiga ärender saknade från ettdera hållet nödig sanktion.
33 De vigtigaste resultaterna dels af regeringens egna beslut, dels af dess samråd med ständerna voro 1) förf. om införande af offentlighet vid rättegångsförhandlingar; 2) toleransedikt, hvarigenom alla Preussens invånare tillförsäkrades samvetsfrihet och tillätos att, utan förlust af medborgerliga rättigheter, öfvergå från en troslära till en annan; 3) reglering af judarnes förhållanden; 4) konungens löfte att sammankalla ständerna hvart fjerde år och deremellan när omständigheterna så påfordra. Finansernas ordnande har jemväl i hög grad upptagit både monarkens och ständernas uppmärksamhet.
34 Det är hufvudsakligen inom Preussen de kyrkliga striderna utkämpats äfven detta år. Om tysk-katholikerne hör man knappt mera ett ord, förutom när Ronge satt i 4 veckors fängelse för en otillåten predikan; man skulle tro dem ha passerat från verkligheten in i kyrkohistorien, derest man icke händelsevis erfore, att talrika församlingar sådana ännu exsistera. Rätta förhållandet lärer emellertid vara att man kännt sig allmänneligen otillfredsställd med de blott negativa resultater, hvartill denna lära kommit; åtminstone har den icke vidare utbredt sig. Deremot har mycket larm uppkommit angående stiftaren af den »fria» evangeliska kyrkan i Königsberg, Rupp, och föreståndaren för den »allmänt-kristliga» församlingen i Magdeburg, Uhlich. Som bekant, utvoterades Rupp i Sept. 1846 från Gustaf-Adolphs-föreningen, och alltsedan har detta samfund befunnit sig i upplösningstillstånd. Uhlich åter suspenderades af regeringen för alltför häftig opposition mot de bestående kyrkodogmerna. Talrika adresser, ofta på underbart vis sammanbragta, åsyftade att för dem uttrycka det allmänna deltagandet, och sjelfva det täcka könet tog med största ifver Uhlichs parti. – Alt-lutheranerne sägas under året ha gjort flera proselyter.
35 Mot slutet af året uppstod något brydsama förhandlingar med Schveitz i anledning af kantonen Neuenburgs neutralitet, och ehuruväl frågan lyckligt bilades, trodde sig mången i denna kantons egna förhållande att underlyda på engång en republik och en utländsk monark, se en källa till hvarjehanda invecklingar i framtiden.
36 Nöden i början af året var särdeles kännbar för de lägre folkklasserna och föranledde talrika Kartoffel-Unruhen, hvilka dock stillades utan vidare påföljder. I Oktober afkunnades utslag i den s. k. Posenprocess, rörande oroligheterna i Posen 1846. Af 254 anklagare, till större delen polske adelsmän, frikändes 135, 8 dömdes till döden, med förhoppning att erhålla kunglig nåd (som äfven skett), 24 dömdes till lifstidsfängelse och de öfriga till lindrigare straffbestämmelser.
37 Vid landtdagen upplystes, att Preussens statsinkomster 1846 utgjort 64 033 697konsekvensändrat/normaliserat thaler samt lemnat ett öfverskott af 360 000konsekvensändrat/normaliserat s. m.samma mynt – Den fria handelns principer ha i Preussen, och öfverhufvud i norra Tyskland, lika ifriga förfäktare, som i södra Tyskland vedersakare, och den af Preussen så verksamt befordrade tyska tullföreningens framtid synes derigenom allvarligen ifrågasatt. – För att gifva ett begrepp om den enorma bokproduktionen i Tyskland, må anmärkas, att då man 1827 i Berlin på 29 tryckerier tryckte 19 245 317konsekvensändrat/normaliserat ark, man år 1846 derstädes på 52 tryckerier producerade 40 560 000konsekvensändrat/normaliserat ark af diverse innehåll.
Notisen/artikeln ingår i HT 19/2 1848:|14 3|Ögonkast.
6. Spanien och Portugal 1847.
38 Nu, som det länge har varit, är det en föga tacksam möda, att söka följa händelsernas gång på den pyreneiska halfön. Vacklande throner, fläckade af smädelsen, undergräfda af intrigerna; pretendenter utom landet, lurande på första tillfälle att smyga sig in; utländska makter, hotande eller smilande, allt efter omständigheterna, men städse måna om att leda landet efter sina intressen; en styrelsepersonal ledd af hersklystnaden eller egennyttan; en befolkning omogen för och mången gång ovärdig sina fria institutioner; partier i harnesk mot hvarandra; förvaltningen ett Augias stall, finanserna ett chaos; anarkin oupphörligt uppflammande och med möda undertryckt – detta är den anblick Spanien och Portugal erbjuda i denna stund. Lägg härtill de blinda passionerna, fanatismen, okunnigheten, förmälda med civilisationens spöke, otron, atheismen i de högre klasserna, och Philip II, samt med honom hans lärjungar i konsten att förvandla ett lefvande folk till ett lik, de kunna vara nöjda; deras verk har lyckats fullständigt.
39 De spanska giftermålen i Oktober 1846 slogo illa ut, hvad det kungliga paret beträffar. Vårdslösad till sin uppfostran, nyss undsluppen en moders förmynderskap, kunde drottning Isabella, som med hela sin ålders liflighet och sin nations eldiga temperament öfverlemnade sig åt maktens och nöjenas retelser, så mycket mindre älska en henne påtrugad make, som denne make, dyster och stel, en annan Gustaf IV Adolf, icke det ringaste sympathiserade med henne. Snart vexte mellan det kungliga paret likgiltigheten till uppenbar misssämja. Drottningen drog sig undan till sina lustslott och roade sig med lustridter och jagt; konung Fransisco lefde ensam för sig och tillbragte sin mesta tid med andaktsöfningar. Smädelsen dröjde icke att tillskrifva denna osämja en tredje person, general Serrano, hvars inflytande en tid ansågs allsmäktigt, men som slutligen drog sig frivilligt undan. Mot slutet af året lyckades dåmera konseljpresidenten Narvaez att återställa åtminstone skenet af endrägt emellan de höga makarna. Dermed vanns, om icke annat, dock den offentliga skandalens nedtystande.
40 Undertiden hade ministrarne styrt landet på sitt vis. Ministeren Pachecho (progressistisk) efterträddes 1 Jan. af Sotomayor (moderados), denna i Mars af Pachecho och Salamanca (blandad), denna i Sept. af Salamanca (rent progressistisk) och denna slutligen i Oktob. af Narvaez (moderados)*)Moderados heta i Spanien de konservativa, progressistos de liberala. hvars personal åter, men icke chef, ombyttes i December. Dessa täta vexlingar uppkommo för ingen del i följd af den ena eller andra åsigtens seger inom landet och ständerna (cortes). De voro fastmer frukter af hemliga hofintriger, ledda af ränkfulla personer i drottningens omgifning (kamarilla) samt engelskt och franskt inflytande. För den korta tid progressisterne under Salamanca lyckades skaffa sig väldet, spelte engelska sändebudet en stor roll och man skyndade sig nu att i hast dekretera så många lagar som möjligt till förmån för det engelska handelsintresset. Sådana voro dekreterna om de inre tulliniernas och accisens afskaffande, hvarförutom man sökte att genom nationalgodsens försäljning i massa skaffa sig penningar. Knappt hade likväl moderados under Narvaez åter kommit till styret, innan de med lika brådska skyndade att afskaffa dessa lagar och utplåna ända till spåren af de förre ministrarnes verk. Men dessa spår kunde icke utplånas: lagar, den ena dagen stiftade, den andra upphäfda, icke blott sprida förvirring i hela förvaltningen; hvad mer är, de rubba förtroendet till styrelsens fasthet och skada inom landet kronans anseende.
41 Väl synas moderados’ försök att ställa Salamanca under anklagelse för försnillning af 25 millioner realer samt progressisternes hämdeplan, att af Drottning Christina fordra redovisning för de betydliga summor hon uppburit af Cubas inkomster, stadna vid blotta skandalen; men hatet partierna emellan stegrades härigenom ända till förbittring. Hvad som under allt detta, och medan grefven af Montemolin, Don Carlos’ äldste son, allt fort äger en stor mängd anhängare i Catalonien, gör denna inre söndring så mycket vådligare, är drottningens vacklande helsa. Utan att sätta tro till det gängse ryktet, att den unga beklagansvärda furstinnan fått ett långsamt tärande gift, lärer man få antaga som säkert, att hon lider af en vådlig nervös åkomma, liknande fallandesot och som sannolikt kommer att förkorta hennes dagar. För Spaniens och Europas lugn vore drottning Isabellas död, i anseende till thronföljden och den fransyska slägtskapen, en händelse af oberäkneliga följder.
42 Carlisterne eller, som de numera kallas, Montemolinisterne, hafva under året huserat i Catalonien, dock utan att lyckas vidare utbreda upproret. Espartero återkom i slutet på året och kort före honom enkedrottningen Christina, numera hertiginnan af Montmorot, som med sina ränker leder regeringen i fransyskt intresse. – Med utrikes makter har Spanien lefvat i fred, utom med Portugal, der det med en invasionsarmé bidrog att undertrycka upproret.
43 Portugal var i början af året ett rof för inbördes krig, uppkommet i följd af bröderne Cabrals egenmäktiga åtgärder som ministrar. Halfva landet hade rest sig och drottningens trupper, anförda af Saldanha, uträttade ingenting, tills i Maj en spansk här inryckte från landssidan och en engelsk flotta samtidigt blokerade Oporto. När insurgentchefen Das Antas den 31 Maj gaf sig fången med 2 500 man, kunde kriget anses som slutadt. Drottningen lofvade nu amnesti åt de upproriske, fullkomlig glömska af det framfarna och en regering enligt mera konstitutionela principer. Icke desto mindre återvände bröderne Cabral i all tysthet till styret, icke utan ett betydligt medhåll i landet, och förhållandet blef det gamla. Don Miguel fortfar att äga många anhängare bland presterskapet och landtfolket. – Portugals samhällsskick och förvaltning äro, om möjligt, än mer ruinerade än Spaniens, och penningenöden gick under året så långt, att man ej ens kunde bestrida kostnaderna för drottningens kök.
Notisen/artikeln ingår i HT 26/2 1848:|16 2|Ögonkast.
7. De mindre Tyska staterna 1847.
44 Tyska förbundsdagen har under året visat sig temligen ofruktsam, och icke utan skäl synes man anse de former, under hvilka nu dess förhandlingar äga rum, missgynnande för ett tidsenlig lösning af många invecklade frågor, som i Tyskland dela och uppröra den allmänna meningen. Förslaget om en för alla tyska stater likformig tryckfrihetslag kom lika litet till afgörande, som flera andra lagstiftningsfrågor. Ej heller känner man, att förbundsdagen verksamare ingripit i det qvistiga kapitlet om tullföreningen med dithörande skyddstullar, eller det af Preussen föreslagna, men af Hamburg ifrigt motverkade s. k. sjöfartsförbundet, eller den för kommunikationen så vigtiga kongressen för en allmän reform af postväsendet.
45 I Bayern föregick en märkvärdig förändring. Den reaktionära och intoleranta ministeren Abel et Comp. afskedades den 14 Febr. och en liberal ministére följde derpå, äfvensom man i konung Ludvigs under året utgifna dikter velat finna tydliga anspelningar på denne furstes förändrade tänkesätt. Den nya styrelsen har råkat ut för många kollisioner och mången har funnit sitt hopp på den bedraget; emellertid anses dess vilja vara god och med fägnad mottogs censurens upphäfvande för alla skrifter rörande den inhemska politiken. Icke ringa larm väckte i Münchens både höga och låga kretsar den till grefvinna af Landsfeld med 20 000konsekvensändrat/normaliserat floriners apanage upphöjda dansösen Lola Montez. Bayerns statsskuld utgjorde 126 186 743konsekvensändrat/normaliserat floriner och landet hade 4 315 469konsekvensändrat/normaliserat invånare, bland hvilka 3 140 469konsekvensändrat/normaliserat katholiker och 1 120 000konsekvensändrat/normaliserat protestanter.
46 Hannover lider af en föråldrad lagstiftning, hvilken dock i vissa delar reformerades genom en under året antagen ny »Gewerbeordnung». Handelsfördrag afslöts med Förenta Staterna. Ständernas i Mars uttalade petition om förhandlingarnes offentlighet afslogs af konungen, på anfördt skäl, att sådana äro blott för konstitutionela länder lämpliga.
47 Sachsen led betydligt af hungersnöd och Kartoffel-Unruhen. 12 millioner thaler upplånades till jernvägsanläggningar. Mellan regering och ständer har endrägten återvunnits. – Wurtemberg, som äfven upptagit ett större statslån à 4½ proc., har deremot varit skådeplatsen för mycken opposition, hvilken dock hållit sig inom lagliga gränser. – Likartad motsträfvighet har i än högre grad varit rådande i Baden, hvartill kommit industriela förlägenheter. Den förvaltning ministeren Beck bildat anses vara god. – Chur-Hessens furste, Wilhelm II, afled den 20 Nov. i Frankfurt och hans efterträdare befarades hysa planer till en förändring af konstitutionen; likväl synes endast varit fråga om reform af vissa delar deraf, och äfven det allenast med ständernas samtycke. Rättegång hotar att uppstå angående den aflidne furstens betydliga efterlemnade förmögenhet, hvilken han, till förfång för den legitime sonen, till större delen testamenterat åt de talrika frukterna af ett sednare morganatiskt äktenskap. Storhertigdömet Hessen har reformerat sina straff- och polislagar.
48 Hvad angår de minsta tyska staterna, må endast nämnas, att Lippe-Detmolds ständer anhållit om beslutande rätt i stats- och finansfrågor, men endast erhållit rådgifvande; att Hamburg reformerat sin polis och sitt kriminalväsende samt ifrigt kämpat för handelsfriheten; att Lübeck reviderat sin författning och åter begynt repa sig samt att Bremen rådplägat om påläggandet af en inkomsttaxa. Ett stort antal Tyskar tvungos af nöden att utflytta, de flesta till Nordamerika. År 1846 öppnades till begagnande 178 mil jernvägar, men sannolikt har året 1847 än större nya sträckor att uppvisa.
Notisen/artikeln ingår i HT 4/3 1848:|18 3|Ögonkast.
8. Schweitz 1847original: 1487.
49 Tvenne länder hafva denna tid, genom sina inbördes strider, sina skarpt delade politiska meningar och sina vågsama demonstrationer, framför andra tilldragit sig Europas uppmäksamhet: Schweitz och Italien. Båda hafva skakats af våldsama kriser, hvilka ännu äro långt ifrån öfverståndna; båda hafva ifrån theorierna skridit till handlingen, från de i deras ögon ofruktbara ordstriderna till de materiela krafternas näfrätt, och de som handlat, de som stridt, hafva i båda länderna varit massorna sjelfva – en vådlig stridsmakt, emedan ingen kan förutse, hvar den, engång lössläppt, skall stadna. En väsendtlig olikhet ligger emellertid deruti, att medan i Schweitz folk stod mot folk, i Italien deremot folken, med ett enda undantag, vände sig mot regeringarna, och denna olikhet har ej kunnat blifva utan inflytande på stridens resultater.
50 Man har från flera håll velat i de Schweitziska striderna skåda ett religionskrig – likasom vore ett sådant i nittonde seklets Europa möjligt! Det kan ej heller nekas, att ju det s. k. ultramontanska partiet, med sina jesuitiska inspirationer, gerna velat gifva saken denna färg, för att fanatisera massorna; men huru föga man deri lyckats, bevisar Separatförbundets klena försvar. I sjelfva verket kämpades striden mellan en demokratiskt sinnad majoritet och en aristokratisk minoritet; jesuitfrågan med dertill hörande var påtagligen blott den gnista, som antände den länge hotande minan.
51 Lika oriktigt har man velat tillskrifva de sednaste händelserna anarchisters och kommunisters stämplingar. Hade så varit, vore väl ock resultaterna af striden helt andra. Kommunismen, – »en dröm för skön för denna jord»,konsekvensändrat/normaliserat som Lamartine, måhända alltför poetiskt, uttrycker sig, – kan som theori på sin höjd förvrida hufvudet på fantaster okunnige i historiens abc, men så fort den sätter sin fot inom verkligheten, är den dömd att ömkligen kullbyttera. Hvad som gifvit den nämnda förutsättningen ett sken af verklighet, är att Schweitz beklagligen länge varit och fortfar att vara en fristad för alla möjliga politiska, religiösa och sociala fritänkare, de der i andra länder förgäfves sökt realisera sina planer att lyckliggöra verlden och nu från en republik i hjertat af Europa slunga sina upphetsande pamfletter än mot regeringarna, än mot den bestående ordningen i grannstaterna. Detta ofog har jemväl från åtskilliga makters sida föranledt allvarsama föreställningar, och man bör hoppas, att Schweitz i sitt eget intresse skall lyssna dertill, väl inseende, att dess garanterade neutralitet i annat fall råkar i våda.
52 Sedan de öfriga kantonerna en efter annan modifierat sina författningar i demokratisk anda, herrskade numera den fordna aristokratin endast i Luzern, Freiburg, Wallis, Zug, samt Urkantonerna Schwytz, Uri och Unterwalden. Mot Luzern, aristokratins hufvudsäte och dessutom en af de tre Vororterna, skedde friskarornas beryktade angrepp 1844. Demokraterne voro således ursprungligen de angripande. Sedan Luzern jemväl fattat det olycksbringande beslutet att inkalla jesuiterne och edsförbundet med en majoritet af 12²⁄₂ röster mot 7 (de öfriga förhöllo sig neutrala) förklarat sin kompetens att afgöra denna fråga, slöto de nämnda 7 aristokratiska kantonerna i Juni 1840 till gemensamt försvar ett s. k. Separat- eller Sonderbund samt gjorde krigsrustningar. Otvifvelaktigt var detta en högst oklok åtgärd, ty det innebar en söndring af Schweitz i tvenne fiendtliga läger, hvilken för statens bestånd var outhärdelig och följaktligen med all rätt kunde af staten undertryckas. Med den förra majoriteten af 12²⁄₂ röster beslöt alltså förbundsdagen den 20 Juli 1847 att separatförbundet skulle, i nödfall med våld, upplösas. Törhända hade, med någon eftergift, detta resultat derförinnan kunnat med godo vinnas; nu var det för sent, trots och passioner herrskade å ömse sidor och kriget utbröt, efter fattadt beslut om execution, i November förliden höst.
53 Utgången syntes i början tvifvelaktig. Majoriteten kunde väl disponera en öfverlägsen styrka af 95 à 100 000konsekvensändrat/normaliserat man, kommenderade af den kloke och krigserfarne Dufour; dess artilleri och öfriga material voro i godt skick, penningar tröto ej heller och trupperna lifvades, väl ej af synnerlig enthusiasm, dock af lugn förtröstan på segern. Å andra sidan var separatförbundets makt ej att förakta. Det kunde uppställa inemot 50 000konsekvensändrat/normaliserat man, bland hvilka de af ålder så ärofullt ryktbara Ur-Schweitzarne; det hade inom sina berg nästan ointagliga positioner; det understöddes med penningar af Österrike och åtminstone med gevär och goda råd (några säga kanoner) af Frankrike. Framförallt räknade det på fanatismen hos en redlig, men okunnig befolkning, genom jesuiternes förespeglingar öfvertygad att den skulle tåga i fält till försvar för sin he|18 4|liga religion och genom amuleter, underverk m. m. förvissad om himlens omedelbara bistånd.
54 Striden begynte, utan formlig krigsförklaring, mellan Urnare och Tessinare på sluttningen af S:t Gotthard. Snart föreföllo på gränserna täta, men sällan blodiga skärmytslingar öfverallt.
55 Mot det genom sitt läge afstängda Freiburg börjades det egentliga fälttåget. De hetlefrade förbannade en långsamhet, hvilken dock hedrade Dufour både som menniska och fältherre. Ytterst försigtig, drog han nemligen hela sin imposanta styrka i allt tätare cirkel kring staden Freiburg. Dess försvar blef derigenom omöjligt och, efter några förpostfäktningar, kapitulerade staden den 13 November.
56 Freiburg är fallet, men Luzern skall försvara sig till det yttersta, hette det nu bland separatförbundets vänner. Men Luzern bedrog deras väntan ej mindre än Freiburg. Zug hade nästan utan svärdsslag kapitulerat; 60 000konsekvensändrat/normaliserat man framryckte mot jesuiternes högqvarter. En eftermiddags fäktning vid Gislikon nära Luzern afgjorde denna stads öde. Tätt omringad, öfvergifven af sina nyss så mäktige ledare, gaf sig staden på nåd och onåd, och den 24 November, 11 dagar efter Freiburgs fall inryckte Ochsenbein i spetsen för sina kolonner genom samma port, derifrån han 3 år förut, som anförare för friskarorna, med skymf drefs ut. Separatförbundets öde var dermed afgjordt. Schwytz, Uri och Unterwalden, på hvilka man byggt de sista förhoppningarna, kapitulerade mot all förväntan strax derefter och sjelfva Wallis, som fordom i sina ointagliga bergpass trotsat Napoleons härar, fann omöjligheten af att ensam underhålla striden och gaf sig. Majoritetens seger var fullständig. Hela detta tre veckors krig, der dock 150 000konsekvensändrat/normaliserat man stodo i fält, kostade endast omkring 90 döda och 500 sårade för båda partierna sammanräknade.
57 Dufour begagnade sin seger med mycken moderation och gjorde allt för att vidmakthålla krigstukten. Detta lyckades icke alltid. I Freiburg föreföllo soldatexcesser och med jesuiternes qvarblifna förråder – de hade dock försigtigtvis medtagit nycklarna till vinkällaren – drefs mycket gyckel. I Luzern kunde de qvarblifna medlemarna af den fordna styrelsen, förhatliga för sina blodsdomar mot deltagarne i friskarorna, med möda skyddas för hämden. Nya folkförsamlingar, icke särdeles fria under fiendens bajonetter, tillsatte i alla sju kantonerna demokratiskt sinnade styrelser, jesuiternas samt de med dem affilierade ordnars eviga förvisning dekreterades, separatförbundet upplöstes formligen och dess anstiftare gjordes ansvarige för en del af de dryga krigskostnader, som borde erläggas till edsförbundets kassa. Klostren fingo jemväl vidkännas en ansenlig del af denna extra beskattning.
58 Ett intermezzo i denna korta, men händelserika dram utgjorde Appenzell inner Rhodens vägran att skicka sin kontingent i fält och Neuenburgs påyrkade samt af Preussen garanterade neutralitet. Konflikten med sistnämnda land höll på att blifva brydsam, men slutligen öfverenskoms, att Neuenburg skulle i pligt betala 300 000konsekvensändrat/normaliserat och Appenzell 15 000konsekvensändrat/normaliserat schweitzer francs.
59 Österrike, Frankrike och Preussen afläto emellertid till förbundsdagen varnande noter, hvilka Ryssland sedermera förklarade sig gilla, utan att dock i dem deltaga. England förhöll sig mera passivt och syntes snarare gynna majoriteten.
60 Den närmaste och vigtigaste fråga, som nu förestår är förbundsaktens revision. Det demokratiska partiet yrkar hufvudsakligen att kantonernas rösträttighet vid förbundsdagen, i stället att, som hittills, vara lika för de mindre, som för de större kantonerna, måtte modifieras efter befolkningens olika numerär. Frågan är brydsam och kan lätteligen leda till utländska makters direkta inblandning. Det demokratiska partiet har emellertid lärt känna sin styrka och synes böjdt att genomdrifva sina åsigter utan alla konsiderationer.
Notisen/artikeln ingår i HT 15/3 1848:|21 2|Ögonkast.
9. Franska Revolutionen 1848.
61 Utbrottet af den våldsama kris, som skakat Frankrike, och hvars följder det icke står i mensklig makt att beräkna, är genom tidningarna bekant. I det vi söke att, med den blotta berättarens lugn, deraf gifva en kort framställning, så vidt en sådan ännu är möjlig, tillåte vi oss blott en enda anmärkning: den, att, likasom det tredje ståndet, bourgeosien, gjorde 1789 års revolution, så synes det fjerde ståndet, de egentliga arbetarnes klass, varit mest verksamt vid denna. Framtiden torde derom bära tydligt vitne. De politiska revolutionerna äro öfvergående febersjukdomer; de sociala deremot inverka på en lång framtid.
62 Medelklassen hade förstått att tillegna sig alla frukterna af 1789 och 1830 års revolutioner. Regeringen stödde sig uteslutande på den. Valcensus var hög: 200 francs i utskylder fordrades för att välja deputerade; 500 för ett sjelf väljas. Deraf hände, att bourgeosin ensam representerades i deputerade kammarn, hvilken dessutom till nära hälften bestod af afsättliga embetsmän. Oppositionen beskyllde då regeringen att herrska medelst en majoritet, som var af den beroende. Man fordrade reform i vallagarna och embetsmännens uteslutande ur kammaren. Då regeringen yttrade en annan åsigt, organiserade sig i hela Frankrike s. k. reformbanketter, der ofta häftiga tal höllos. Agitationen vexte genom blottandet af betydliga underslef, föröfvade af embetsmän, genom det olyckligt ryktbara Choiseul-Praslinska mordet och genom det klander af regeringens utländska politik, hvilket oppositionen visste att göra gällande.
63 Konungen i sitt throntal d. 28 Dec. och kamrarna i sina svarsadresser ogillade strängt reformbanketterna. Likväl annonserades en sådan i sjelfva Paris den 22 Febr. Regeringen förbjöd den. Oppositionen trotsade; men sjelf bestört öfver den agitation den framkallat, drog den sig i sista ögonblicket tillbaka. Det var för sent. Massorna, engång retade, begynte en rörelse som slog långt öfver den första afsigten och slutligen förde Frankrike till republiken.
64 Den 22 Febr. höjdes ropen: vive la reforme! och à bas Guizot! Militärstyrkan var talrik och behöll öfvervigten. Nationalgardets tvekan gjorde dock saken från början betänklig. Den 23 på aftonen inträffade den beklagansvärda händelsen vid utrikes ministerns hotel, då 40 à 50 personer stupade. Folket trodde sig förrådt. Från kl. 1 om natten till 9 på morgonen den 24 Febr. slogs man oupphörligt. Sedan konungen under natten förgäfves sökt bilda en ministere Molé, blef det kl. 6 om morgonen bekant, att man hade en ministere Thiers-Barrot. Denna åtgärd kunde ej lugna folket, likaså litet som konungens kl. ½ 12 tillkännagifna afsigt att abdikera till förmån för grefven af Paris under hertiginnans af Orleans regentskap. Vid samme tid och sedan konungen, åtföljd af sin gemål, nyss lemnat Paris (kl. ½ 1) stormade folket Tuillerierna, utkastade alla möbler genom fönstren och uppbrände dem på slottsgården. Samme scener föregingo i Palais royal, som tillhör konungen enskildt; dock skonades privata våningar, och ogrundadt är att palatset skulle uppbränts.
65 S. d.Samma dag kl. 12 m. hade deputerade kammarn sammanträdt. Man talade ej mera, såsom dagen förut, om banken i Bordeaux; alla sinnen voro högst upprörda. Kl. 1 visade sig hertiginnan af Orleans jemte grefven af Paris. Dupin steg på tribunen och tillkännagaf konungens abdikation samt regentskapet. Kammaren applåderade, men Cremieux uppträdde och apellerade till folket, som emellertid i massa och till en del beväpnadt besatte tribunerna. Hertiginnan jemte sina söner och hertigen af Nemours måste lemna salen, eskorterade af nationalgardet, och nu inrättades en provisorisk regering, som proklamerade republiken. Denne bestod af Dupont de l'Eure, Arago, Lamartine, Ledru-Rollin och Cremieux jemte Louis Blanc, Marie, Flocon, Recurt, Armand Marrast och Albert som sekreterare. Man beslöt att upplösa deputerade kammarn, inhibera pärskammarns sessioner och sammankalla en national-församling. Allmän amnesti utfärdades; endast de förre ministrarne förklarades i anklagelsetillstånd.
66 Detta ellt skedde thorsdags e. m. d. 24:de. Folket hade emellertid, genom nationalgardets och större delen af linietruppernas öfvergång, blifvit segrande öfverallt och moderation trädde efterhand i den förra förbittringens ställe. Privat egendom respekterades; några af pöbeln, som begagnat tillfället att stjäla och röfva, dels arkebuserades genast af folket, dels häktades. Detta var dock ej fallet öfverallt. I kongl. slottet Neuilly inbröt sent på aftonen en vildsint hop, plundrande och förstörande. Källrarna uppbrötos, vinförråden gåfvos till pris, och vid en under denna villervalla uppkommen brand sägas omkring 100 af de berusade ha blifvit innebrända. Inalles lärer revolutionen ha kostat 5 à 600 menniskolif.
67 Emellertid återställdes lugnet innan kort. Redan den 26 gick man utan fara på gatorna. Den 27 voro de otaliga barrikaderna försvunna, bodar och verkstäder öppnades åter, skolorna vidtogo sin läsning och professorerne vid universitetet sina föredrag. Från provinserna, till hvilka kurirer och jernvägar med otrolig hastighet förde underrättelsen om sakernas nya skick, inlupo rapporter om republikens proklamerande öfverallt. Endast i Bordeaux, Amiens och Rouen hade svårare oroligheter förefallit. På sistnämnde ort uppbrände folket en stor fabrik. Bugeaud, Lamoriciere och landets flesta notabiliteter underkastade sig den nya regeringen och sjelfva Guizots organ, Journal des Débats, som ännu den 23 Febr. på det häftigaste utfor mot oppositionen, affekterar 3 dagar derefter att tala om »nos immortelles journées de fevrier».
68 De vigtigaste af den nya regeringens beslut äro: att proklamera franska republiken med valspråket liberté, egalité, fraternité; att för evigt förvisa Bourbonerne från Frankrike; att försälja de kungliga slotten och använda köpesumman till förmån för arbetarne och industrin; att förklara de stupades barn »adopterade af Frankrike»; att utdela till arbetarne i Paris en million francs af statsmedlen; att nedsätta en permanent komité för arbetets or|21 3|ganisation; att inrätta Tuillerierna till en asyl för arbetare; att afskaffa alla adelstitlar och företrädesrättigheter; att sammankalla en nationalförsamling, utfärda allmän amnesti, afskaffa dödsstraffet för alla politiska brott m. m.
Notisen/artikeln ingår i HT 22/4 1848:|31 2|Ögonkast.
10. Tyska Förhållanden.
69 Nedanstående utdrag ur en korresp. artikel i Augsb. Allg.Augsburger Allgemeine Zeitung, daterad Berlin den 31 Mars, ger en åskådlig bild af den förvirring, som för närvarande råder i Preussen.
70 »Berlin är i ett tillstånd af stor rådlöshet, bekymmer och nedslagenhet. Vi hafva ingen regering, ingen författning, intet fast ministerium, samt lefva af förhoppningar och löften. Uppviglarne veta begagna sig af myndigheternas lamhet; lugnets vänner lida deraf; skräckfulla rykten utbredas. Allt stode annorlunda till, om vi hade en regering, som kraftigt och beslutsamt ledde ärenderne i den nya ordningens anda. Men sedan 14 dagar äro regeringens handlingar en oafbruten kedja af förordningar som upphäfva sig sjelfva. Först utkom ett edikt om censuren; man ville vänta med dess upphäfvande tills landt|31 3|dagen sammanträdde: ett par dar derefter var censuren utan landtdag upphäfd. Derpå kungjordes furstekongressen i Dresden; deraf blef, som man kunde förutse, ingenting. Derpå inkallades landtdagen till den 27 April; några dar derefter inkallades den till d. 2:dra. Den 15 Mars förklarade konungen att man ej på sex veckor kunde bygga ett hus, hvartill behöfdes halftannat år; mod och
original: och försigtighet vore hans valspråk; ståndsfördelningen, förmögenhetsprerogativerna måste bibehållas: två dar derefter proklamerades konstitution med ansvariga ministrar och fullständig folkrepresentation. Nu trodde man detta skådespel af vanmakt och förödmjukelser vara slut. Men nej, nu först begynte det. Striden började, fasornas natt bröt in. Nu förklarade konungen att först måste barrikaderna utrymmas, sedan skulle militären aflägsnas: det måste ske tvärtom, sade borgarne, och tvärtom skedde det. Nu skedde det oförklarligaste, förklaringen att konungen vill öfvertaga Tysklands ledning: och denna ledning tillbakavisades af Tyskland med det bittersta hån. Hvarje steg en förnedring, hvarje ord en motsägelse; åtgärder som skulle bringa fröjd bragte blod; beslut som skulle framkalla enthusiasm framkallade smädelser. En ministere bildas; en provinsdeputation begär att tvenne af ministrarne må afskedas; konungen svarar att detta skall bero af ständerna: och två dar derefter är hela ministeren utan några ständer entledigad. Slutligen förkunnas officielt att Hr Camphausen afslagit en ministerplats: 24 timmar derefter är han premierminister. Den största politiska olycka är dock en svag regering! ....»
71 Af högsta intresse är det provisoriska nationalparlamentets förhandlingar i Frankfurt. Det är der man har att söka nyckeln till Tysklands framtid. Följande program för denna är föreslaget: I. En högste förbundschef (Kejsare?) med ansvarige ministrar. II. En senat, bildad af de skilda staternas sändebud. III. En folkrepresentation, bildad af en deputerad på 70 000konsekvensändrat/normaliserat invånare. IV. Förbundets berättigande att som centralmyndighet bestämma 1) gemensamt krigsväsende; 2) gemensam representation i utlandet; 3) gemensamt system för handel, sjöfart, tullväsende, mynt, mått, vigt, postväsende, vattenkommunikationer och jernvägar; 4) enhet i civil- och kriminallagstiftningen samt rättegångsordningen; en förbundsdomstol, samt 5) garantier för de nationela friheterna. Det är det snart sammanträdande konstituerande nationalparlamentet, som kommer att om dessa vigtiga frågor fatta beslut. Följandeoriginal: Följade radikala förslag äro bland andra till öfvervägande framlagda: afskaffande: af den stående hären, som ersättes af en borgarebeväpning; af större delen tjenstemän; af större delen pålagor, inrikes tullar, tionden, acciser m. m. (i stället skulle förmögenheten beskattas); af bördens och rikedomens företrädesrättigheter; af alla kloster med dithörande; af censur, concessioner, kautioner med dithörande; upplösning af bandet mellan kyrka och stat, trosfrihet samt rätt för kommuner och församlingar att välja sina föreståndare; arbetsministerium*)Är redan inrättadt i Preussen.; lagarnas förenkling; Tysklands indelning i rikskretsar; upphäfvande af den ärftliga monarkin och dess ersättande genom fritt valda parlamenter, med lika fritt valda presidenter, efter nordamerikanskt mönster o. s. v.
Notisen/artikeln ingår i HT 26/4 1848:|32 1|Ögonkast.
11. Striden i och om Slesvig.
72 Tillförene (1846 N:o 74, 76) ha vi korteligen sökt redogöra för denna stridsfråga, som redan flera år tilldragit sig hela nordens uppmärksamhet. Nu, sedan man gått från ord till handling, torde några ord om sjelfva grunderna för de stridande parternas anspråk vara på sitt ställe.
73 Som bekant är, fordra Tyskarne 1) att Slesvig icke må skiljas från sin statsrättliga förbindelse med Holstein; 2) att följaktligen mansstammen ensam, med uteslutande af den qvinnliga, må efter konung Fredrik VII:s död ärfva thronen i Slesvig, likasom i Holstein; 3) att i följd deraf Slesvig jemte Holstein då skall fullkomligen afsöndras från Danmark, samt 4) att Slesvig ofördröjligen må upptagas i tyska förbundet. Till stöd för dessa fordringar åberopa Tyskarne förnämligast: 1) att Slesvigs befolkning är för det mesta af tysk härkomst samt 2) att konung Waldemar II år 1226 afträdde landet som ärftligt län åt grefve Gerhard af Holstein Schaumburg. Ytterligare lägga Tyskarne mycken vigt uppå, att efter Schauenburgska husets utgång, Christian I af Oldenburg, nuvar. danska konungahusets stamfader, år 1460 valdes till hertig af Slesvig och Holstein.
74 Danskarne å sin sida uppställa följande påståenden: 1) Slesvig har af ålder haft dansk befolkning och varit räknadt till Danmark; 2) som del af Danmark bör det skiljas från den tyska förbundsstaten Holstein; 3) att deremot tillåta Slesvig inträda i tyska förbundet m. m., vore att stycka Danmarks rike, och dertill äger konungen »hvarken rätt, makt eller vilja».
75 Att Slesvig fordom varit räknadt till Danmark bestyrka många gamla urkunder. Så säger redan Adamus Bremensis att »Eiderfloden åtskiljer Danskar och Saxare.»konsekvensändrat/normaliserat På Rendsburgs fästning lästes fordom: hic finis imperii Germanici, här är tyska rikets gräns. Urkunden af 1226 har aldrig kunnat i original framvisas och skäl förefinnas att afskrifterna äro understuckna. Hvad angår|32 2| Christian I:s val till hertig af Slesvig, anses detta som en oformlighet stridande ej mindre mot tyska rikets länsförfattning, än mot Danmarks öfverherrskap öfver Slesvig och begripelig endast genom brådskan att afgöra landstvisten mellan Christian I och Grefve Otto von Schauenburg. 1720 garanterades Danmarks välde öfver Sverige af England och Frankrike, hvarförutom dåvarande Storfursten, sedermera Kejsar Paul I år 1773, i det han till förmån för danska konungahuset afsade sig sina och sin familjs anspråk på Slesvig, jemväl garanterade förstnämnde hus besittningen af detta land. – Hvad åter nationaliteterna angå, synes det faktiskt, att om någondera blifvit i tidernas lopp undanträngd, har det varit den danska, och dock äger den ännu i dag afgjord öfvervigt i norra Slesvig från och med Flensburg.
76 Den opartiske betraktaren lärer få medgifva, att Danskarne både ur statsrättens och nationalitetens synpunkter hafva rättvisan på sin sida. Men det vore icke tillfyllest, såvida de sjelfva skulle skämt bort sin goda sak genom att förtrycka den tyska befolkningen i Slesvig och göra intrång i dess nationalitet. Detta har dock för ingen del skett; tvärtom har regeringen, jemte det den beviljat tyska språket i allo lika rättigheter som det danska, jemte det den gifvit Slesvig och hela riket en fri konstitution, tillika sökt betrygga de tyska intressena genom en skild Slesvigsk landtdag. Mera kunde icke regeringen göra. Och dock reser sig nu den tyska nationaliteten med en massa af 41 millioner och vill rycka till sig ett stycke af den lilla danska nationalitetens en och en half million, och det med så stora svassande ord, som om det gällde en Davids strid mot Goliath och icke tvärtom, – hvilket likväl ej hindrar Tyskarne att sjelfva af alla krafter undertrycka andra nationaliteter, t. ex. den böhmiska och italienska. Men det lilla danska folket har i farans stund bevisat både mod och ädelhet; det har icke räknat de 41 millionerna, som nu rusta sig till strid mot dess 1½, det har blott haft öga för rättvisan af sin sak och helgden af sin sjelfständighet. Och ett sådant folk går vanligen med seger ur striden, men dock i alla händelser med äran.