Notisen/artikeln ingår i HT 2/4 1864:|75 2|

Bör den nya presslagen obetingadt antagas?

(Insändt).

1 Det knapphändiga sätt, på hvilket ridderskapet och adeln i plenum den 30 Mars, »under väntan å svar på en inbjudning till medstånden», om bränvinsfrågan »efter någon diskussion» obetingadt godkännt lagutskottets betänkande om förslaget till presslag, har väckt ej ringa förvåning. Man frågar sig, om landets första stånd, som ej varit så alldeles sparsamt på tid och ord i vida mindre vigtiga frågor, icke kännt sig manadt att lägga ett belysande ord i vågskålen för en fråga, som väl onekligen tillhör de betydelsefullaste, hvilka öfverlemnats till denna landtdags pröfning. Behandlas intelligensen – hvars intressen här stå på spel – med en sådan likgiltighet af det första ståndet, hvad bör man då vänta sig af de öfriga? Och skall väl regeringen finna sig manad att, under sådana förhållanden, skänka densamma en större uppmärksamhet?

2 Lagutskottets betänkande erkännes, tro vi, temligen allmänt vara väl affattadt och motiveradt. Det oaktadt torde välgrundade inkast kunna göras mot dess obetingade godkännande. Någonting vidunderligt ligger väl redan deri, att ett lagförslag, hvilket – som utskottet tydligen visar – hvimlar af motsägelser och i många dess bestämmelser dels förnärmar laglig enskild rätt, dels stöter mot de enklaste rättsgrunder för allmän lag, det oaktadt icke allenast föreslås till antagande i oförändradt skick, i det att angifna ändringar öfverlemnas åt regeringens godtfinnande, utan ock – med utsträckande af den i förslaget antydda tiden för dess gällande kraft intill nästa landtdags slut – föreslås gälla för obestämd tid, intilldess att regering och ständer annorlunda besluta. Att härigenom regeringen erhåller ständernas godkännande för presslagen 1) utan vilkor och 2) för en så obegränsad tid, som regeringen sjelf finner för godt, detta torde väl vara klart som dagen.

3 Att regeringens afsigt varit god och liberal, det visar sjelfva det initiativ, som tagits i denna fråga. Men i detta, såsom i mycket annat, visa sig tvenne motsatta strömdrag, det ena i mera frisinnad, det andra i en mera reaktionär riktning. Bevis på dessa båda motsatta riktningar finnas till öfverflöd i detta förslag och framkalla der – att börja med § 1 – de besynnerligaste motsägelser. Det kommer an på hvilkendera riktningen får öfverhand. Och faran ligger deri, att ett sig sjelf så motsägande förslag genom ett obetingadt godkännande erhåller helgden af ständernas sanktion, utan någon visshet om upphäfvandet af dessa motsägelser.

4 Utskottet har i valet mellan nugällande pressförfattningar och det nya förslaget förordat det senare. Hvarföre så? Censuren är icke afskaffad, den qvarstår under ett annat namn och till sina följder ej mindre tryckande i § 40. Den försvåras ytterligare af hvarjehanda nya omgångar för författare, förläggare, boktryckare och bokhandlare. Den nya lagen inför en preventiv kaution, som gör intelligensen beroende af penningen, och oformliga böter, resp. fängelse, hvilka antingen skola eluderas, eller afskrämma från allt författareskap.

5 Erkännande detta, har utskottet likväl förordat förslagets antagande, hufvudsakligen på grund deraf, 1) att pressförbrytelser hädanefter skola afdömas af domstol, samt 2) emedan regeringens förslag ger denna presslag helgden af grundlag.

6 Dessa skäl synas vigtigare än de i sjelfva verket äro. Må det endast anmärkas, att förslaget saknar det allra vigtigaste och oumbärligaste för domstols åtgörande i sådana mål, nemligen jury. Utan jury blir allt mer eller mindre underkastadt faran af ensidig tolkning. Och huru är det tänkbart, att våra vanliga domstolar skola, med bästa vilja, vara i stånd att fälla riktiga utslag enligt så sväfvande bestämningar, som det nya förslagets, och i så elastiska mål, som ett ord, ett uttryck, hvilket kan tolkas på hundrade olika sätt?

7 Hvad åter angår förslagets helgd som grundlag, må endast erinras, att om denna grundlag å ena sidan garanterar ständernas medverkan, förutsätter den å andra sidan regeringens samtycke till ändring. Det beror då alldeles uppå, hurudan lagen är. En olämplig grundlag kan likaväl af den ena, som af den andra statsmakten, göras perpetuel. Och att detta lagförslag i dess nuvarande form är i hög grad olämpligt, det framgår tillräckligt af utskottets betänkande.

8 På grund af allt detta, vågar insändaren anse, att det nya pressförslaget visserligen är antagligt med uttryckligt förbehåll af de vigtigaste bland utskottets föreslagna ändringar, men att detta förslag i dess oförändrade skick snarare utgör ett steg tillbaka, än ett steg framåt, och derföre icke bör obetingadt antagas.

9 Undecumque.