Notisen/artikeln ingår i Finland 11/12 1885:|288 1|

Barnböcker till julen.

1 Nu, såsom förr, öfversvämmas bokhandeln af julgåfvor för barnen, och nu, såsom förr, äro dessa julböcker de mest efterfrågade. Föräldrar och anhöriga, vänner och gäster framträda till disken, bläddra i bokhögarna, välja på måfå de titlar eller de bilder, som anslå dem och icke äro för dyra, hvarefter de utan vidare försegla sin gåfva för julqvällen. Stundom göra de sitt val efter en anmälan i tidningarna, utan aning om huru dessa bedömanden vanligen tillkomma. Anmälaren i en tidning har jultiden brådt, han hinner sällan genomläsa den bok han bedömer. Han framtager en efter en ur den digra packe, som tillsändts honom, ögnar på bilderna, läser en sida i början, en annan i midten, en tredje i slutet, antager en känd författares namn som tillräcklig garanti, gör här och der en anmärkning och skrifver derpå sin anmälan sådan den kan blifva, oftast på god tro, men utan fast grund för sitt omdöme. Det är vanligen nog, att boken roar; hvartill skulle en barnbok tjena, om ej till att roa?

2 Ja väl, roa är ett vilkor, som ej må förbises. I valet mellan en oskadlig läsning, som roar, och en sedelärande bok, som tröttar och uttråkar sin unge läsare, må vi väl obetingadt föredraga den förra. Men då må vi ock se till, hvad som roar och huru det roar. Hvarje barnbok är ett frö, ur hvilket intryck kunna uppväxa för hela lifvet. Många intryck förskingras och glömmas, andra qvarstadna, och ingå i lifsutvecklingen. Det finns dåliga böcker, som äro mycket lustiga, ja, som slukas af sina läsare. Der kan vara en flärd, som förytligar, ett grin, som förlöjligar, ett hån, som bespottar, en sjelfviskhet, som förtrampar, en orm, som förgiftar just det, hvilket aldrig kan förytligas, förlöjligas, bespottas, förtrampas, förgiftas utan obotlig skada för det känsliga vax, som kallas ett barnahjerta. Och oftast är det just dessa »små räfvar», dessa här och der, stundom omedvetet eller omärkbart instuckna muntrande vändningar eller spännande fantasibilder, som undgå den flyktige granskaren. Det är sällsynt att finna en barnbok med afsigtligt dålig tendens, men många, många sådana äro nog lätt ihopkomna, utan begrepp om utsädets halt, hemtade ur en äldre barnväns egna välmenta, men oklara föreställningar eller en bokförläggares spekulation på det som bäst går åt. Det är för sådana man närmast bör hålla ögonen öppna.

3 Exempelvis det lilla oskyldiga ordet »tidsfördrif» som återfinnes i så många barnböcker. Hvad ondt kan ligga deri? Intet annat, än ringaktningen för det dyrbaraste kapital en tänkande menniska vet, det »virke, hvaraf lifvet är gjordt». Aldrig bör ett barn lära sig att »fördrifva» tiden; hvilket just kännetecknar den råe vilden lika med den blaserade odågan. Långt hellre bör en ung läsare äfven ur nöjets flyktiga timmar lära sig att bespara en bottensats af någonting godt, och det harmlösa, friska löjet är lika uppfostrande, som grinet förslöar de ädlare känslorna.

4 Öfverdrifna karrikatyrer böra icke gifvas åt barnen, än mindre sådana osmakliga förvrängningar af djur och menniskor, som man ofta får se i bilderböckerna. Lika litet bör deras smak förderfvas genom dessa onaturliga skrikande färger, hvarmed så mången bilderbok söker tilldraga sig de ungas uppmärksamhet. Vid dem tröttnar betraktaren snart, under det han i åratal återkommer med samma nöje till de natursanna och enkla. Det ligger icke så mycken vigt på finhet i utförandet, då ju detaljen alltid för barnet är bisak och situationen hufvudsak. Det ledsnar snarare vid de finaste stålstick, än vid några grofva drag, som tydligt markera den person eller den händelse de vilja göra åskådlig. Med det glada, det lärorika, det anslående bör man gerna förena äfven det vackra i formen och det ädla i framställningen. Afskyvärda troll och skrämmande skräckbilder, hvarom barnen|288 2| drömma, leda en lättrörlig fantasi på betänkliga afvägar.

5 I sammanhang härmed må erinras, att folksagor endast med urval må lemnas i barnens händer. Folksagan har mycket, som anslår: frisk realism, handgripliga situationer, händelser utan onödigt resonnement, kraftig humor, lekande fantasi, intet är omöjligt och intet otroligt. Men folksagan väjer ej heller för någon hänsyn till ömtåligare nerver, hon smider med slägga, hennes fantasi skenar utan tyglar, hon kan vara grof och rå, hon tager det icke så noga med mitt och ditt, hon känner ingen förskoning. En mognare ålder, vid 15 till 20 år, låter allt detta slagg falla bort och njuter af kärnan, men vid tidigare år slukas allt.

6 Det är af vigt att välja barnböcker för olika åldrar samt, i några fall, olika för gossar och flickor. Böcker »för ungdom» böra ej gifvas åt barn, emedan all brådmognad skadar. Gossars och flickors skilda tycken markera sig sjelfva, men det finns områden, der de sammanfalla, och till dessa hör den populära historiska framställningen, jemte naturkunnighet.

7 De bästa råd vi kunna gifva för valet af barnböcker äro:

8 a) att före inköpet söka göra sig klart hvilket val är det lämpligaste just för det barn, som skall mottaga gåfvan;

9 b) att aldrig köpa en barnbok obesedd, på måfå, eller ens enligt en tidningsanmälan, derest man icke har full garanti i författarens namn, samt

10 c) att − med undantag af bilderböcker utan text − icke afgöra valet förrän boken tagits till närmare granskning hemma.

11 Till tjenst för dem, hvilka, ofta i sista dagarna före jul, icke mera få tid att granska de böcker, som köpas, utdelades förlidet år genom herr G. V. Edlunds bokhandel i Helsingfors några af åtta barnvänner samvetsgrant uppgjorda, kortfattade anvisningar för valet af barnböcker, och dylika anvisningar för de sedan tillkomna torde äfven i år komma att utdelas.

12 Z. T.