Notisen/artikeln ingår i HT 8/1 1845:|2 1|

Literatur.

1 »Till Finlands Ära»,konsekvensändrat/normaliserat Grekiskt Skaldestycke af Johannes Paulinus, med öfversättning af Ax. Gabr. Sjöström. Se här en rätt egen nyårsgåfva, hvilken under sina 170 år rundligt tillfyllestgjort det nu så sällan begrundade prematur in nonum annum. Denne Paulinus, sedermera Grefve Lillienstedt och Finne tlll börden, hvaraf han berömmer sig, var en af de ljusaste, förslagnaste och märkeligaste män under den elfte och tolfte Carl samt dog efter många lyckans skiften i Pommern 1732. Som student i Åbo, uppläste han 1674 vid 19 års ålder ett carmen oratorium på klingande latinsta distiker och fyra år sednare i Upsala det nu utgifna »Magnus Principatus Finlandiæ, epico carmine depicta»,konsekvensändrat/normaliserat förut tryckt i Stockholm utan årtal och numera mycket sällsynt. – Att just nu ur mer än hundraårigt dam uppsöka det gamla grekista lofqvädet, som, med all dess klassiska lärdomsståt, likväl omisskänligen andas en varm kärlek för den finska fosterbygden, var i alla fall en lycklig tanke, för hvilken Utgifvaren förtjenar tacksamhet. Efter en tillbörlig inledning och mention honorable åt Finnarnes gudsfruktan, målar Förf. ett gyllene ålder i Finland, huru Japhets storhjertade söner här »tillbringade lycksaliga dar, de odödliga likt»,konsekvensändrat/normaliserat samt huru »Finnonias folk oförfärade sutto i ro»,konsekvensändrat/normaliserat medan Kyros, Alexandros och Romarne kufvade verlden, en lycka som kommer Förf. att utropa: »O I lycksalige Gubbar!» Derpå omtalas kristendomens och reformationens införande (»den store Lutheros») och sedan följa loftal först öfver folkets gammaldags goda seder, huru »ej finnes hos dem arg list eller lögner.»tillagt av utgivaren

2 »Sneda beslut, krumgående knep, städsvexlande bukter»;konsekvensändrat/normaliserat sedan öfver sjelfva landet och alla de lefvande varelser, som der finnas och icke finnas; derpå öfver dess hjeltar och riddersmän, samt Åbo akademi med alla dess fakulteter, äfvensom Hof-Rätten, och slutligen en varmhjertad bön för Finland och dess konung.

3 Vid öfversättningen kunde några friheter anmärkas, såsom »Runsala»,konsekvensändrat/normaliserat »poteter»,konsekvensändrat/normaliserat och »sneda allongeperuker»,konsekvensändrat/normaliserat hvilka ej återfinnas i originalet; kanske har detta skett, för att förtydliga det lärda arbetet for läsarinnor. Öfversättarens kända sjelfständighet i behandlingen af svenska språket förnekar sig ej heller här, som synes af uttrycken »dansrymlige Hellas»,konsekvensändrat/normaliserat »falsklige gudar»,konsekvensändrat/normaliserat »mångfruktige åker»,konsekvensändrat/normaliserat »svårvärmelig björn»,konsekvensändrat/normaliserat »skräckögde Bonasser»,konsekvensändrat/normaliserat »munterblickiga ekorrn»,konsekvensändrat/normaliserat »skogfrätande bocken»,konsekvensändrat/normaliserat »klarblinde Kalbinos»,konsekvensändrat/normaliserat »månggråteligt krig» m.  fl. äfven i det lilla täcka profstycke vi tage oss friheten här bifoga.

Dock, skönstämmige sångarefolk i Finnonias lunder,

Eder ej rättvist vore, att jag i mitt qväde förglömde.

Ty då jag mången vår satt under de tjusande träden,

Ioriginal: J med tonernas makt från tunga bekymren mig lösten.

Finns väl ett hjerta, som ej konstljudige Näktergalen

Gitter förtjusa, då han uppstämmer mot drillande Finken

Sången ifrån sin qvist, eller arlabasunande Lärkan,

Mot gladpratiga Siskan, emot gällljudda Steglitsen.

Torpets gubbe dervid mellertid (han blyges ej derför)

Trampar i oxarnes spår, eller mjölkar de raggiga Getter,

Och framlefver sin dag, som är sjelfförnöjsam och flärdlös;

Men hans gumma, som inne är qvar, om helaste huset

Bäst anordnar, ty hon uppväcker båd töser och drängar,

Hon undfägnar enhvar; hon delar den dagliga kosten

Ut. Långt härifrån Ioriginal: J, som Sybaritiska rätters

Läckerbitar begären, åt hvilka sin hela besittning

Fram på det prunkande bord kräsmagige värdarne sätta,

Alle, som söken en hofmans pomp med dyrbara prunkkärl,

Silfverpokaler, och bägrar af sten, eller renaste guldet!

Jag förnöjer, att gästa i anspråkslösa gelagen

Mig förnöjer, utur stenskåln, eller ock ur ett träfat.

Med lättköpelig Gröt, eller ock brunskinniga Bönor,

Med bondmessiga Kåln, med Rättikor, Rofvor och Kålrot,

Samt klotrunda Poteter, derhos ock kosteligt Svinkött,

Äfven med spenvarm Mjölk, och derjemte med Osten, den feta

Att förpläga mig, tyst undslippande brännande hunger.

Fri från dagens besvär, jag aldrig på skarlakans bäddar,

Kosteligt glänsande, nej, vid ljufpragtiga källans

Rännilar, slumrande in uppå friskgrönskande gräset.

Plägar i sommarens tid smärtdöfvande luren mig taga.

Hvart går vägen? Vi lupit minsann förmycket åt sidan.