Notisen/artikeln ingår i HT 25/1 1866:|20 2|

Konversation.

Den 24 Januari.

1 – Fiskeristadgan har utkommit och gäller från den 1 nästkommande Maj. Allt beror på huru den efterlefves. Härtills har man i de tusen sjöarnas land obehindrad drifvit det mest oförnuftiga utrotningskrig mot vattnets invånare, med den påföljd, att sjöar och elfvar nu flyta toma, under det att många tusende, som från dem kunnat hämta sin näring, svälta på stränderna af landets stora förrådshus. Om stadgan efterlefves – hvilket kommer att möta mycken gensträfvighet – skola landets naturliga tillgångar vin|20 3|na en större tillvext, än mången anar, som nu är glad att få steka några spinkiga mörtar vid Saimas och Päjänes stränder; men efterlefves den icke, så blir fisk-inspektören en lyxartikel, och vi skola, i detta som mycket annat, förtjena vår fattigdom.

2 – Se här ett litet prof, huru man lyckats utrota fisken i en af landets elfvar, der ännu för 40 år tillbaka en mängd lax och stora stim af sik brukade stiga till mer än 10 mil ifrån mynningen. Först uppfördes utan all förståndig beräkning dammar för mjölqvarnarna, der fisken gått upp. Derefter byggdes sågqvarnar utan ringaste vård om sågspånen. Derefter anlades garfverier vid stränderna och förgiftade vattnet. Vidare stängdes under lektiden hela elfven nära dess mynning af djupnät. Slutligen plundrades fjärdarna närmast mynningen vintertid med en isnot, så trång i kilen, att yngel af alla fiskslag, föga mer än en tum i längd, östes i massor ur notkilen. En del af ynglet qvarlemnades liknöjdt på isen, en annan del såldes i stora massor för 15 kopek pundet åt upplandsbönder. Så verksamma medel måste ändtligen lyckas. Sedan flera år har man ej fångat en lax i elfven, siken är lyckligen förjagad till elfmynningen eller hafvet, och de andra fisksorterna följa småningom deras exempel. Ännu några år, och medan man i andra delar af landet äflas med rommkläckningsanstalter, skall man här ha lyckats att utrota allt lefvande, utom tagelmaskar och vattenspindlar, hvilka då skola fröjda sig åt ett obestridt herravälde i det fordom fiskrika vattendraget.

3 – Så rikliga fisken, som uti fordna tider, kan man visserligen ej mera förvänta. Orsaken är, att så många stränder nu äro kala, der fordom täta skogar framalstrade en mängd insekter och larfver, hvilka tjenade till näring för vattnets hoppfulla ungdom. Den nya stadgans §§ 20 och 40 fästa med rätta vigt vid skogen. Wid den nämnda elfmynningen stod en vacker skogsdunge af ståtliga hundraåriga granar, kommunens fridlysta egendom alltsedan urminnes tid. En gästgifvare arrenderade platsen för betet på stranden, och en vacker dag befanns att han låtit för egen räkning fälla och bortsläpa de åldriga träden. Ingen rörde hand eller fot, för att väcka åtal derom. Det var ju blott några träd, – men så går det till här i landet.

4 – Vid Sörnäs nära Helsingfors bodde för 12 eller 15 år sedan en rysse, som drog not med väfkil och brukade för en ringa penning sälja det nästan mikroskopiska fiskynglet åt andra landsmän, ty läckerheten saltades orensad och breddes under fastan på brödet, i stället för smör. Följden var, att den fordom fiskrika viken blef utödd. Under kriget – 1854 eller 55 – blef noten konfiskerad, och några år förgingo, utan att någon vidare brydde sig om att fiska i det lönlösa vattnet. 1860 på våren, om jag minns rätt, företog sig någon att der utlägga ryssjor och fick grof abbor i mängd. Andra följde exemplet, och i den toma Sörnäsviken gjordes så rika fängen, att ypperlig abbor såldes i veckotal här vid hamnen för 40 kopek pundet.

5 – Apropos af fisk. Finns någon lefvande menniska, som kan erinra sig ha obehindradt seglat i Helsingfors hamnar den 23 Januari? 1822 skall vintern ha varit något ditåt, dock icke som denna.

6 – I Paris stod barometern den 11 Januari så lågt, att man dess like ej sett på nära hundrade år, eller sedan 1768. Samma dag föll barometern här i Helsingfors till nära tempête (740 enligt magnet. observatorium), eller lägre än på mer än ett år. Det finns således sympathier mellan Helsingfors och Paris, ehuru de ej gått så långt, att våra damer placerat möss i hattarna.

7 – »Die Finnländer sind kein Reitervolk», finnarne duga ej till ryttare, säger i Köln. Zeitung en författare, som skrifvit en intressant artikel om ryska armén. Att nutidens finnar äro utmärkte ryttare (om icke på ord), vore djerft att påstå. Men det låter dock eget att höra vår klena ridkonst omtalas från ett land, som mer än engång, från Elben ända till Donau, trampats af finska hästars hofvar och darrat för finske ryttares förfärliga hugg. Tiderna hafva förändrats. Det är nu tyskarne, som i utbyte skicka till Finland ett mindre våldsamt kavalleri af – profryttare.

8 – Censuren kom engång till påfven och begärde att blifva kanoniserad som helgon. – Med största nöje, – svarade hans helighet, som för tillfället satt och studerade Index; – man kan ej nog värdigt belöna så trogna tjenare. Men tyvärr finns ett hinder; vi bruka ej kanonisera andra än döda. – Är det intet annat, – inföll censuren – så kan jag ju ställa mig skendöd. – Det går an, – sade påfven. – I sådant fall, min dotter, vill jag förklara dig skenhelig.

9 – Denna lilla anekdot säges vara historisk, blott med den skillnad att det var österrikiska ministern i Rom, som utbad sig äran. Emellertid skulle man mycket misstaga sig, om man ansåg det nya helgonet dödt.tillagt av utgivaren I Paris fann nyligen theatercensuren följande anstötliga ord i en ny pjes: »Hvad gör ni i Vichy?» Svar: »Jag har tråkigt». – Det ansågs vara ganska oanständigt att hafva tråkigt i en stad, der kejsaren hvarje år brukar bada, och följden var att repliken ströks. Här i Finland ha vi så länge öfverträffat Frankrike, att det verkligen är en variation, när vi engång finna oss vara Frankrike underlägsna.

10 Bore.