Notisen/artikeln ingår i HT 4/1 1843:|1 3|

Nyårsgratulationerna.

1 Det gifves bråda tider månget slag, den bråda skördetiden, den brydsamma julbrådskan, den angenäma brudbrådskan och s. v. Nyårsgratulationen är ock en af de största och viktigaste brådskor under detta jordelif. Säkert äger min läsare i behåll några minnen från ett nyår, tillbringadt i någon af landets mindre städer. Är det icke sannt, det var vid gratulationerna ett springande och ett åkande, en vigtighet och en högtidlighet, väl ock mångenstädes en hjertlighet och en välmening, som tog saken på fullt alfvar och hade behof att uttala sig i ett uppriktigt »godt nytt år!» och beseglas med en kraftig kyss. I de hederliga gammaldags husen visste man ej af några visitlådor; portar, dörrar och hjertan stodo öppna och gästfria, och när det smällde i knutarna af köld och när ni, frusen och rödnäsig, trädde uppför trappan, stod der redan i dörren en lyckönskande värd eller värdinna eller en rosenkindad dotter i huset, som bjöd er in i den varma salongen, der kaffeservisen doftade er till möte och bischoff och sockerbröd, kanske äfven gammalt xeres och portvin, uppfyllde er, redan vid blotta anblicken, med angenäma, menniskovänliga känslor. Då skakade ni trofast de gamlas händer, och var ni rätt hemmastadd i huset, så kunde ni väl dristigt fordra en kyss af ett par unga läppar, som voro så varma, så varma, denna kalla tid. Och då blef äfven ni så varm, om ni annars icke var af veritabel stock-, sten- och isbjörns-natur, och ni bringade på tapeten allt det goda ni vissteoriginal: visse, åt de åldriga många nya år ännu med helsan och åt de unga fästmän och fästmör och hvad annat mer, som kunde ligga deras hjertan nära.

2 Men den hjertliga tiden är numera förbi äfven i många af våra småstäder och i våra större är det nyårstiden en brådska och ett fjeskande af helt annan art. Deltagandet för nästans välgång ritar sig nu i små glatta bokstäfver på ett microscopiskt visitkort ock stoppar in sig i fyratum höga mössfällor af bleck, der minst fem dussin exemplar af våra dagars välmening ha rum, utan att trängas. Tambourdörrarna äro hermetiskt tillstängda och hvar och en behåller sina önskningar och sina kyssar för sig sjelf. De säga er ju redan allt, de två tum långa fastebrefven på er nästas välvilja, och äro de vikna i ena hörnet, så säga de er ofantligt mycket, ty originalet, hvars lithografierade personlighet står att på kortet, har då gjort sig den mödan, att i egen person bevisa, huru obeskrifligt han värderar er. De, på hvilkas lott den verkliga nyårsbrådskan har fallit i våra dagar, de, som egentligen pusta och anstränga sig af deltagande för er lycka, äro betjenterne, lakejerne, vaktmästare. Hvilken outtömlig källa af menniskokärlek måste icke finnas hos detta beställsamma slägte, då det räcker till, att deraf dela ut åt så många! Bekänn, att ni sjelf deremot, värde läsare, är en stor egoist; ni sitter ju så ogeneradt i er varma kammare och öfverlämnar åt vaktmästaren omsorgen om er nästas välgång.

3 Men jag har ett hårdt ord att säga om detta vaktmästaresprång, ett ord, som skall förkrossa det. Det är nemligen på god väg att blifva urmodigt. I större städer utrikes, såsom i Berlin, lemnar man den summa, som visitkorten och deras utdelning anses kosta, åt en Committé, att för de fattigas bästa användas. Denna sed är öflig äfven i Ryssland, såsom Odessa och Riga, och i S:t Petersburg föreslå sednaste posters tidningar följande. Emot erläggande af 15 Rub. B. A.Rubel Bankoassignationer för Nyåret, lika mycket för Påsken, och 25 Rub.Rubel för båda högtiderna tillsamman, förblifver gratulantens namn, stånd och boning genom tidningarna offentliggjorda och han anses sålunda hafva gjort allmänna visiter. Penningarne emottagas af en Committé och användas för de fattiga. Månne icke detta är en af vår tids märkvärdigaste uppfinningar? Tänk blott ... för 15 Rubel B. A.Bankoassignationer gör jag hela menskligheten min cour, gör nyårsvisiter hos några hundrade millioner, och sitter likväl hemma och doppar mitt kaffe i det mest Epikureiska lugn!