Notisen/artikeln ingår i HT 23/5 1862:|118 1|

Revy: 22 Maj.

1 Det berättas, att när den store Franklin engång fann några flugor drunknade i ett fat gammal malvoisir madera, lade han dem i solskenet på fönsterkarmen och såg med förundran huru de om en stund qvicknade vid. »Det vore minsann icke så dumt, utropade han, att låta dränka sig i fat madera och sedan läggas hundrade år härefter i solskenet, för att qvickna vid och betrakta verldens dåvarande tillstånd.»

2 Hade Franklins samtida, den gamle hedersmannen Johan Cristopher Frenckell, år 1762 följt denna goda anvisning och blifvit återkallad till lifvet anno mundi 1862, skulle han sannolikt haft anledning att anställa hvarjehanda jemförelser angående boktryckerikonsten och dess alster i Finland. Icke derföre att någondera kommit så särdeles långt på dessa hundrade år. I stället för ett tryckeri har man nu omkring 20, och om Finlands årstryck den tiden beqvämt kunde rymmas uti en byrålåda, så skulle det nuförtiden väl knappast fylla en månads tryck uti tidningen Times. Men något tuppfjät har man väl tagit ändå. Gamle Frenckell skulle troligen med någon förundran ha läst Morgonbladet och Papperslyktan, för att icke tala om statskalendern och disputationstrycket på svenska och finska. De enda bland hans firmas produkter, som oförändrade gått genom seklet, äro psalmboken och almanackan, under det att tidens vindpustar bladdrat i sjelfva katkesens helgade blad.

3 Ser man sig om, så finner man lätt, att maderan visst icke behöft vara hundra år gammal. Om framlidne baron X följt Franklinska methoden, så torde han nu ha haft anledning att falla i mycken förundran. Det som förr hviskades eller trycktes ytterst konfidentielt, det pratas nu högt i gathörnen och står att läsa i verkligt ostruket tryck uti dagens tidningar. Märkvärdigt nog har man t. ex. ett helt år talat om landtdag, och ännu märks intet tecken till den förutspådda revolutionen. Man har vågat finna en eller annan af styrelsens åtgärder mindre välbetänkt, och likväl har icke verlden blifvit rubbad ur sina grundvalar. En tjensteman åtnjuter icke mera majestätets oantastlighet i sina embetsåtgärder; den patriarkaliska styrelseformen anses icke mera såsom ett mönster af fullkomlighet. Och likväl har samhället icke kullbytterat; likväl ha lagarna icke förlorat sin kraft, den sedliga ordningen icke sin tyngdpunkt i tänkesätten.

4 Hvilket surrande af mygg i dessa nordiska vårqvällar! Forstväsendet, bankstyrelsen, theaterdirektionen, – hvad finnes numera fredadt för myggbetten?

5 Visst behöfver man något gröfre hull, än det sammetsfina, som förr fann sig såradt af minsta påflugenhet. Men dräpes man af myggen, så är man sin död värd. Har forstväsendet idel skogstjufvar emot sig, så kan det vara lugnt. Har bankstyrelsen lag på sin sida, så kan den småle åt »statsbankrutten».

6 Den sednare saken, det måste bekännas, ser något österrikisk ut. Om A. har dåliga, men B. temmeligen goda affärer och A. bjuder sina fordringsägare t. ex. 90½ procent; bör då B. i sin rörelse mottaga A:s reverser till nominela beloppet? Medan B. funderar derpå, skynda A:s kreditorer att transportera A:s reverser på B, i hopp att erhålla full valuta. B. märker att detta, som ordstäfvet säger, »bär hus i Helsingland»,konsekvensändrat/normaliserat och börjar begrunda, om han icke sjelf kunde bjuda sina fordringsägare så och så många procent i ackord. Men nu har B. en mängd egna gamla kunder, som på god tro insatt hos honom, icke reverser af tvifvelaktigt värde, utan redbar egendom, samt i utbyte mottagit B:s uttryckliga skuldförbindelse på motsvarande belopp. Dessa gamla kunder förnimma med mycken förvåning B:s liberalitet mot A. på bekostnad af deras rätt och egendom; en liberalitet, som icke har minsta inverkan på A:s affärer, medan den ruinerar B:s. De tro icke sina öron, när de höra att äfven B. tänker på ackord, och fråga hvarandra, om B. möjligen icke läst hvad lag stadgar om dylika fall af konkurs- och fordringsmål. De begrunda ytterligare, med hvilket mått hvar man skall hädanefter mäta sin nästas rätt, om det krönta, laggilda alnmåttet godtyckligt förkortas med en eller annan tum.

7 Det är med staten och äganderätten som med visst folk och skogen. Gamla oseder sitta i från den tid, när skogen var allmänning. Man får ej i sitt hufvud att träd äro egendom. Man vill ej begripa att sedlar äro reverser. Och hvilka reverser! Utan domstol, utan pantfogde, utställda på det allmänna förtroendet och med den offentliga moralen till ende borgesman!

8 Dock tiderna förändras. Man har nu ett forstväsende för skogen; man har ständer för äganderätten....

9 – Frågan om den s. k. »porten» på Skatudden är också en gengångare från de patriarkaliska tiderna. Det är nästan befängdare, än vattenkuren i Kajsaniemi park. Helsingfors tillhör icke sig sjelf allena, det tillhör landet: det kan ej, om det ock ville, sälja sin framtid. Engång krigshamn, vore det ej mera hemma hos sig. Mot denna plan reser sig hvar dag äfven en rysk protest. Man vill dock icke enkom göra den nya grekiska kyrkan till ett mål för Armstrongskanonerna.

10 – Literaturbladet ställer, på goda skäl, både jernvägen till Petersburg och den mångomordade Hangöbanan på framtiden. I stället utredes klart, att sjöarnas förbindelse med hafvet måste vidhållas som hufvudsak; att jernvägen Tavastehus-Tammerfors är den som först bör komma i fråga, samt att hvarje uppskof medför direkt och betydlig förlust för finska statsverket. Tillika föreslåsoriginal: föreskås, att enskilda kapitaler, in- och utländska, må intresseras i företaget samt möjligen öfvertaga äfven Helsingfors-Tavastehusbanan, t. o. m. om staten måste garantera ett bolag 5 procents ränta. Statsverket skulle då ingå som intressent i bolaget.

11 – Litbl. har numera äfven tillämpat sina artiklar om tryckfriheten på finska förhållanden. »När man, säger Ltbl., begär reformer i samhället, är det nödvändigt att inskränka fordringarna till det för tiden möjliga. Men ju mera anspråken inskränkas, desto fastare bör man hålla på det begärda. Dessa två punkter alltså: tryckfrihet för hvad i landet på finska och svenska språken tryckes, samt en tryckfrihetslag för ändamålet, tillkommen genom ständernas medverkan, – de äro i vår tanke oeftergifliga vilkor för ett tillstånd, som kan motsvara finska folkets närvarande behof. Det öfriga må lemnas oberoende af hvad förhållandena medgifva.»

12 Det skall bli af intresse att se presskomiténs förslag.

13 – I en stund, när så stora frågor vidga tidens flämtande bröst, vore det förvånande att se en fråga som theaterorkestern framkalla så mycket oväsen, derest man icke visste af erfarenhet, att theaterfrågorna höra till de mest eldfängda i alla länder. Orsaken är att de ligga inom allas synkrets, om också ej inom allas omdöme. Om dem gäller hvad man i allmänhet sagt om den framställande konstnärens lif, att »ögonblicket är deras efterverld».konsekvensändrat/normaliserat I dag gifva de ämnen åt hundrade samtal. I morgon skall man med möda leta deras spår i tidningarnas register.

14 Undecumque.