5 Och hurudant är detta arbete, hvilket jag ser utpuffadt i alla tidningar på ett sätt, som nog mycket liknar vanliga marknadspuffar? Är det verkligen, som man säger oss, ett genialiskt, historiskt, kritiskt, vetenskapligt och dertill i hög grad lättfattligt, underhållande arbete, ett härtills oöfverträffadt konstverk, lika fjettrande och undervisande för theologer och icke theologer, för kristna och icke kristna, ja i högsta grad gagneligt för »den religiösa odlingen»?konsekvensändrat/normaliserat
6 Dessa frågor åtager jag mig ej att besvara såsom de det förtjena. Men väl må det förvåna oss lekmän, att ännu intet enda ord, såvidt jag kan påminna mig, blifvit af finska kyrkans väktare uttaladt om denna bok, som angriper kristendomen uti dess grundvalar och som äfven hos oss finner en ganska betydlig spridning. Det är sannt, att slutet saknas ännu i den svenska öfversättningen. Men då detta icke hindrat Rénans beundrare att skynda med deras loftal – hvilka, utom annonsafdelningen, varit synliga i flera bland våra tidningar, – vill det synas, som skulle en motsatt åsigt haft samma skäl att uppträda, så mycket mer som bokens första häften med tydlig tendens redan i månader funnits allmänt tillgängliga.
7 Tiliåt mig säga, att kyrkan alldeles icke bör eller kan med något sken af likgiltighet behandla Rénans bok. För kristendomen sjelf är denna i sanning föga farlig, ja fastmer en kraftig och lifvande väckelse genom sjelfva den öppna förnekelsen; men för kyrkans slummer, för Zions väktares goda middagslur är Rénans bok om »Jesu lefnad» en mycket farlig bok, som icke tillåter ens en theologie doktor att sofva på sina lagrar. Det vore visserligen beqvämast, att, såsom påfven och hans kardinaler, förbjuda detta kätterska arbete såsom en »liber detestabilis», och sålunda utan hufvudbry rensa ogräset ifrån vingården. Men denna method har i vår tid sina betänkligheter och lyckas på sin höjd att göra ogräset dubbelt frodigare. Det torde derföre vara lika klokt som konseqvent, att kasta påfvensindex i sällskap med de öfriga bullorna på Luthers berömda brasa och låta herr Rénan oförhindradt tala till punkt, såsom redan skett med flera hans meningsfränder. Ty i en sak har censuren i detta land varit verkligen liberal, nemligen deri, att, medan en hop bagateller af noll och intet värde i tidningarne hedrats med sax och svärta, ha religion och moral utan minsta hinder från den sidan blifvit illa tilltygade af literaturens kraftgenier i tusental exemplar.
8 Det lider intet tvifvel, att ju statskyrkorna sjelfva ur deras sköte framföda sådana förnekelser, som Ernest Rénans. Ju bigottare kyrkan uppträder, desto vissare trampas hon på hälarne utaf gudsförnekelsen. Hexprocessernas tidehvarf framfödde tviflets århundrade; Voltaire uppvexte i madame Maintenons skugga. Strauss hämtade sannolikt väckelsen till sin ryktbara bok från betraktandet af den undergörande rocken i Trier, och när Rénan beslöt skildra »Jesu lefnad», kände han sig dertill uppmanad af den nya påfliga dogmen om jungfru Marias öfvernaturliga härkomst. Må sjelfva vår lutherska kyrka icke för mycket lita på ofelbarheten af sin menskliga tolkning. Hon har, i strid mot sitt eget ursprung, proklamerat dogmernas orörlighet och sökt, äfven hon, att binda sina bekännare med ett samvetstvång, hvilket ännu qvarstår uti vår gällande lag. Hon har derigenom utmanat tviflet och vändt mot sig samma protesterande ande, ur hvilken hon sjelf utgick på Luthers tider. Må hon derföre vara beredd på strid, – och då stridsfältet icke mera kan vara något annat än det offentliga ordets, må hon beträda detta fält och rusta sig till försvar!
9 Svenska statskyrkan är redan länge djupt underminerad af tviflet. Knappt har den nästföregående generationen af gustavianske fritänkare afträdt från skådeplatsen, innan en ny generation af rationalister under N. Ignells fana ryster på dogmernas tusenåriga grund. Äfven Ignells motståndare kunna icke neka hans allvarliga sökande efter sanningen deras aktning. Men den ärlighet, som utmärker mästaren, finner man icke hos alla hans lärjungar. I hans spår uppträder en N. Lillja m. fl., falskeligen framsmygande i deras fårakläder, för att under religionens egen täckmantel bortrycka stöden för kristen tro. Förläggarespekulationen, som vore färdig att sälja sitt samvete för hundra riksdaler och utan betänkande skulle predika äfven Muhameds lära, endast den hade utsigt till en strykande afsättning, kapplöper tillika om att öfversvämma den svenska bokhandeln med den utländska pressens mer eller mindre öppna, mer eller mindre hätska anfall mot bibeln och kristendomen.
10 Från svenska bokhandeln inströmmar sedan en följd af år denna flod af tvifvel och hedendom äfven i finska kyrkans sköte. Det är som ville mörkrets makter frånrycka oss vår tro och vår salighet genom samma händer, af hvilka vi för sjuhundra år sedan mottogo kristendomens dyrbara gåfva. Och då den finska kyrkan beklagligen förhållit sig alltför passiv deremot, då den andliga väckelsen inom densamma sedan någon tid dels råkat i aftynande, dels tagit en något ensidig riktning åt den yttre missionen, bör det icke förundra, om äfven här – inom de s. k. bildade samhällsklasserna – marken börjar att blifva förberedd för otrons utsäde, hvars frön handlöst och utan motvigt utkastas, förnämligast bland den yngre generationen. Skulle kyrkans väktare, medan de strida om psalmbok och katekeser, hafva en aning om huru mycken otro nu redan bortstulit det kristliga lifvets rot ur otaliga själar också hos oss, – de skulle sannerligen icke af hierarkiska betänkligheter motsätta sig den inre missionen och andra väckelsemedel, eller låta så många försök till stridsföra andliga tidningar och tidskrifter gå under för likgiltigheten.
11 Det är klart, att Rénans bok, redan på förhand och innan man deraf kände annat än tendenserna, skulle med jubel helsas äfven här af de många, som icke velat, vågat eller kunnat sjelfva framträda med sina angrepp mot kristendomen, men gerna se att yxen går, endast en annan håller i skaftet. Och än flera, hvilkas tro redan undergräfts utaf tvifvel, men ännu qvarhållits af vanans, af sedens makt och af en hemlig samvetsoro vid fädernes lära, kasta sig nu med begärlighet öfver denna bok, som innehåller den afgjordaste protesten af vår tids otro, för att i den och i dess tusende beundrare finna ett stöd, ett berättigande för deras affall från kristendomen.
12 Fråga således icke, om denna bok har många köpare, läsare och anhängare. Detta är sjelffallet. Hvad åter angår frågan om bokens verkliga värde som historisk, kritisk, vetenskaplig och literär produkt, vill jag icke tillmäta mig förmågan att ingå i någon granskning deraf, hvilket må öfverlemnas åt dem som vederbör. Jag tillägger endast några ord derom, hvilka i hufvudsaken öfverensstämma med en kort kritik af fransmannen Pressensé, införd i Väktaren för den 10 September.
13 Ur historisk synpunkt innehåller Rénans bok om »Jesu lefnad», angående de förkristliga lärorna m. m., ungefär hvad hvilken person som helst med någon beläsenhet kan sammanplocka ur särskilda judiska och kyrkohistoriska arbeten. Det bästa i boken äro utan tvifvel förf:s skildringar af Judéen, hvilket han sjelf besökt och lifligt målar. Delvis nytt är också hans försök att ur då rådande tidsidéer framställa gången af frälsarens subjektiva utveckling till höjden af en inbillad mission, med åtföljande svärmerier och villfarelser. Hvad värde man må tillerkänna detta försök, – historie kan det dock aldrig kallas, redan derföre att förf. sjelf bekänner sig hafva skrifvit ett slags roman efter bristfälliga källor, hvarur ingenting annat kunnat framgå, än en väfnad af hypotheser. Lägg härtill, att dessa förutsättningar af den mest ytliga och lösliga halt lika mycket sakna ett positivt innehåll, som ett vetenskapligt berättigande, och man kan ungefär göra sig ett begrepp om bokens historiska värde. Verldens frälsare – vägen, sanningen och lifvet – är, enligt herr Rénan, en ganska märkvärdig, älskvärd svärmare, hvilken, under åtskilliga missgrepp och vilfarelser, likväl har den förtjensten att predika en stor verldsreligion, d. v. s. läran om en opersonlig, abstrakt princip, som kallas Gud, hvilken utgör inbegreppet af all moral, filosofi, poesi m. m., men för öfrigt icke besvärar menniskorna med några synnerliga anspråk, allraminst med en så underlig lära, som den gamla judiska försoningsläran. Skada, menar hr R., att Jesu vackra »plats i verldshistorien» fördunklas af denna och andra judiska drömmar, såsom t. ex. läran om Guds rike, bedrägeriet med underverken o. s. v., och att den höge missionären hade så liten beläsenhet för sin tid, att han hvarken kände grekiska eller latin, utan endast Mose och profeterna, följaktligen icke kunde blifva annat än inskränkt och ensidig i sitt bedömande utaf menskligheten!
14 Hvilken plats vår frälsare verkligen intagit i verldshistorien – hvad Han varit, är och i tidernas tider evärdeligen skall blifva för menskligheten – och hvilket vittnesbörd sjelfva detta snart tvåtusenåriga historiska faktum kastar tillbaka på helgden af Hans person och på sanningen af Nya Testamentets urkunder – om allt detta har, som man ser, herr Rénan ingen aning. Aderton seklers kristna tro, vördnadsvärd, – icke för sin ålder, ty Egyptens pyramider gå ännu längre tillbaka, – men för den underbara makt, med hvilken den lyftat menskligheten, är för hr R. ingenting annat än en förvirrad dröm, hvilken han är kallad att väcka och rensa, på det att man derur må kunna uppfiska dessa idéer af moral, filosofi, poesi o. s. v., med hvilka han vill tillfredsställa menniskohjertats eviga längtan och med hvilka en verld utan Christus – i verkligheten en verld utan Gud, – skall hädanefter lyckliggöras. Man må kalla det genialiskt, om man så vill – mörkrets furste är också ett stort geni – men hvad det är, historiskt är det åtminstone icke, derom torde vi utan svårighet blifva ense.
15 Jag tror icke, såsom måhända påfven och hans jesuiter föreställa sig, att hr Rénan är djefvulen sjelf i fransk professorsuniform; jag anser honom helt enkelt för en måttligt fyndig och temligen inbilsk frasmakare, hvilken i »Jesu lefnad» lyckats finna ett i högsta grad anslående, för fransmännen nytt ämne, hvars fria behandling gentemot det katholska bigotteriet är enkom egnad att bereda sin man både rykte och anhang. Vore herr R. en sann vetenskapsman, så skulle han icke med så mycken ostentation framlägga för allmänheten ett arbete, som i grundlighet vida öfverträffas af hans föregångare Strauss och hvars egentliga företräde består i en romantiserande stil, som gör det njutbart äfven för skolgossar och kammarjungfrur. Låtom oss höra t. ex. det sätt, på hvilket han sid. 262 och ff. helt kort och knapphändigt affärdar underverken.
16 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 3/10 1863:|229 1|
Om Ernest Rénans nya bok.
(Slut från föreg. n:r.)
17 Andra rationalister före Rénan ha, som bekant, velat bortresonnera underverken dels som bedrägerier eller synvilla, dels som taskspeleri med elektro-magnetiska konster, animal-magnetism o. s. v. Strauss förlägger det underbara i den menskliga fantasin och stöder sin sats på mythbildningen hos alla nationer. Rénan, som på förhand antager Christi gudom vara en barnslig legend, åtnöjer sig också med att blott och bart förklara alla underverk obevista. Hvarföre obevista? För det att ännu intet enda underverk – t. ex. uppväckandet af en död – blifvit fullt vetenskapligt konstateradt af kompetente vittnen, hvilka der varit närvarande, under omständigheter som utesluta hvarje möjlighet utaf svek eller sjelfbedrägerioriginal: sjelbedrägeri.
18 Man igenkänner här empirismens blinda öfvermod. Hvad! – kunde man säga till dessa herrar, – hafven I varit med om tingens upphof, om lifvets daning, om konstruerandet af de lagar, som uppehålla, som utveckla materien och anden? Hvar äro edra kompetenta vittnen, som kunna säga oss att materien är evig och gränslös – hvilket I tron – eller att anden dör med kroppen – hvilket I också tron? Bevisen oss att det finnes en Gud, eller att det icke finnes en, lika godt, endast I derpå visen oss intyg af det slag, som I godkännen! Bevisen oss, att de sinnligt förnimbara naturlagarna äro de enda och högsta i universum*)Th. Parker, i sin nya bok »om religionen», är, med alla tvifvel för öfrigt, nog moderat att icke bestrida möjligheten af för menniskan ofattbara lagar i verldsordningen.; bevisen det fullt vetenskapligt, absolut ovedersägligt, så att ingen gensägelse kan ega rum, och då skolen I, som nu vid hvarje steg möten underverk, dem I icke kunnen förklara, med någon sorts rimlighet kunna tala om underverkens omöjlighet. Edra sinnen kunna bedraga, edert omdöme kan förvillas, – I hafven tusen vittnen derpå, och I erkännen det sjelfva, när det så passar sig; – men likafullt gören I dessa svekfulla domare till högsta instansen äfven i andliga frågor. I sägen eder vara männen utaf det bevisade faktum, och I låten icke, när det är fråga om kristendomen, detta det största af alla bevisade fakta gälla hvad det förmår. En skomakare begabbar den, som mästrar hans yrke utan att känna det; en mathematiker, en filosof äga endast medlidandets löje för dem, som utan zifferkunskap eller kännedom af logiken yttra sig uti deras vetenskaper. Men I, som icke ägen minsta erfarenhet af trons väsende**)Förf. säger visserligen (sid. 47) »för att skrifva historien om en religion, är det nödvändigt att först hafva trott derpå».konsekvensändrat/normaliserat Men strax derefter anser han, att »kärleken» – intresset för ämnet – »kan finnas äfven utan denna tro».konsekvensändrat/normaliserat Och denna s. k. kärlek är för honom tillräcklig. och lifvet i Christus, – I, som af kristendomen icke förnummit annat än den döda och dödande bokstafven i gamla och nya codices med deras skiljaktiga läsearter, eller i kyrkornas dogmer, som endast äro den eviga sanningens förgängliga kropp, – I sätten eder till doms öfver den lefvande Christus i menniskors samveten och mäten honom med samma mått, som I mäten en Lamennais eller legenderna om Alexander den store och Franz af Azzisi. Om sådane domare och sådana måttstockar något förmått, då hade visserligen kristendomen längesedan blifvit qväfd i sin födsel eller spekulerad ihjäl af alla dessa grekiske och moderne vise, edra föregångare, som vanställt eller förnekat dessa främsta grundsanningar.|229 2| Och dock hafva de alla, enhvar med sin tids öfvermod likasom I, icke förmått att släcka en enda solstråle af uppenbarelsens ljus, hvilket oförstörbart lyst och skall lysa till tidernas ände, medan all eder vishet förgår som drifvande moln för dagens vindar.
19 I, som förneken underverken, – antingen måsten I ställa grundläggaren af någonting så oförstörbart som kristendomen högt öfver allt menskligt mått, eller ock måsten I erkänna det största af alla underverk, det att en menniska förmått frambringa ett så oförgängligt och befruktande lifsfrö i denna verld af beständiga vexlingar.
20 Herr Rénan vill visst icke förneka kristendomen; han kallar densamma (sid. 245) den eviga, den absoluta religionen, gällande för hela universum, liksom för menskligheten. Fraserna äro vackra. Han afkläder kristendomen endast dess Gud, hvilken han kallar »den afgrund, ur hvilken vi kommit» – och dernäst afkläder han henne »Gud i Christus, försonande verlden med sig sjelf».konsekvensändrat/normaliserat Man kan fråga: hvad återstår? Sedeläran. Man plockar blommorna från det sköna, lefvande trädet, – man håller dem vissnade i sin hand och säger: detta är lifvet!
21 Herr Rénan älskar äfven vår Frälsare, – eller, för att tala med den osmakliga tidningspuffen, »han egnar honom sin varma och inspirerade hyllning».konsekvensändrat/normaliserat Visserligen: det är ingenting nytt, att vår herres och frälsares fiender framträda till honom med judaskyssar. Han framställes, denne herr Rénans romanhjelte, som en mycket ömsint och god svärmare, en upphöjd, en oöfverträffelig menniska, som efterhand lät alltmera dåra sig af sina lidelser, sina drömmar och lärjungarnes beundran, tilldess att han slutligen blef rentaf förryckt (sid. 314). En smula bedragare var han också, det kan icke nekas, menar herr R., ty han bedrog det lättrogna folket med föregifna underverk. Men – märk väl – »Jesus får icke dömas efter reglorna för vår småaktiga konveniens» (sid. 255). »Historien är omöjlig, om man icke öppet medgifver, att uppriktigheten icke alltid får mätas med samma måttstock. Allt stort sker genom folket; man leder icke folket, om man ej lånar sig åt dess föreställningar». Cesar bedrog också folket, i det han föregaf sig vara son utaf Venus. »För oss vanmäktiga och kraftlösa menniskor är det lätt att kalla detta för lögn, att, högmodiga öfver vår blyga ärlighet(!), säga oss förakta de hjeltar, som icke dragit i betänkande att upptaga lifvets strid under andra vilkor. När vi med våra betänkligheter uträttat lika mycket, som de utträttat med sina lögner, då skola vi hafva rättighet att uppträda med stränghet mot dem.» (sid. 261).
22 Således: den ädlaste och upphöjdaste bland menniskor var dock, enligt herr Rénan, en ljugare och bedragare. Men lögn och svek sägas vara tillåtliga, endast det sker för goda ändamål. Derhän måste herr Rénan med alla sina fraser dock ändtligen komma.
23 Hvilken uppfattning af Honom, som sade: »Jag är sanningen!» Hvilken sedelära, predikad af en författare, som söker kristendomens kärna och fulländning uti en upphöjd moral! Herr Rénan märker icke sjelf, huru döda och maskstungna de blommor äro, dem han plockar från lifvets träd.
24 Om förf:s kritik är efter detta icke mycket att säga. Han utplockar ur Gamla och Nya Testamentet m. fl. källor de satser, som passa in i hans mening, men förtiger eller jäfvar de motsatta. Han antager »en stor, ofrivillig konspiration», för att redan under Frälsarens lifstid och tiderna närmast derefter omgifva denne med en öfvernaturlig glans. Teckningen af Frälsarens person och lefnad är uppfylld med de mest godtyckliga tillsatser, der källorna ej räcka till, och förf. tvekar ej att tillskrifva sin hjelte motiver, hvartill icke ett spår finnes i dessa källor. Så t. ex. omtalar han Frälsarens, visserligen »fullkomligt rena», förkärlek för sköna qvinnor af tvetydigt rykte, hvartill han finner skälet i ett slags »afund», emedan dessa sköna varelser icke borde tillbedja andra än hans dyrkade fader. En annan gång funderar förf. hurnvida icke frälsaren under sitt själslidande i Gethsemane tänkte med saknad på Galiléens klara källor och unga flickor, »af hvilka en måhända kunnat bifalla att blifva hans maka».konsekvensändrat/normaliserat – Det är i sanning motbjudande att nödgas påpeka sådana drag af herr Rénans »genialitet».konsekvensändrat/normaliserat
25 På motivernas område tager förf. det icke så noga. Johannes' evangelium är honom, bland annat, en nagel i ögat och framställes som härrörande från en ålderdomssvag gubbes sårade fåfänga. Johannes skulle nemligen på sin ålderdom hafva läst de äldre evangelierna, de s. k. synoptikerne, och der funnit sig vara alldeles för litet sjelf framhållen, hvarföre han, afundsam och högmodig öfver sin fordna plats invid Jesu bröst, skulle ha företagit sig att uppteckna sina hågkomster och tillskarfva dem med allehanda mystiska broderier, enkannerligen för att hålla sin egen person i dagen.
26 Detta om kärlekens apostel, som allra djupast och herrligast är genomträngd af sin mästares anda!
27 Som literär produkt intager boken om »Jesu lefnad» ett ganska underordnadt rum. Största förtjensten är den populära stilen, hvilken dock ofta blir pjunkig och svassande. Den »konst», hvarmed förf. säges af otillräckliga källor ha skapat »en klar och fyllig totalbild», må stå för bokhandelspuffens räkning. Hvarje tänkande läsare må sjelf bedöma, hvilken totalbild man erhåller vid skildringen af en person, den der ena gången framställes som stor, upphöjd, ädel, kraftfull, älskvärd och ömsint, andra gången åter som inbilsk, ensidig, hetsig, högmodig, befallande, trätlysten, svekfull och oredig, ja öfverspänd ända till galenskap (sid. 315 m. fl.). Förf. sjelf vacklar beständigt mellan de sublima egenskaper han »konstnärligt» vill tillägga sin hjelte och de »hjernspöken», de »lögner» han åter på nästa blad, vanligtvis urskuldande, tillägger honom. Svenske utgifvaren, hr Ignell, en vida konseqventare, ärligare och allvarligare forskare än förf. sjelf, tillrättavisar ofta i noterna herroriginal: hrr Rénan för dessa inkonseqvenser.
28 Med ett ord, herr Renan, den förklarade fienden till alla sagor och legender om frälsarens person, har sjelf om honom hopsmidt den orimligaste af alla sagor.
29 Kortast och riktigast uttalar derföre den ofvannämnde franske recensenten sitt omdöme om herr Rénans bok med dessa ord:
30 »Det är endast en dålig roman.»
31 Javäl, en dålig roman, som till sitt ämne valt det heligaste och upphöjdaste på jorden, hvilket dock borde vara fridlyst – icke för forskningens fackla, ty huru skulle sjelfva ljusets lära sky den öppnaste dag? – men fridlyst för personliga hugskott, för skymfliga tillmälen, för förnedrande ursäkter och för att, under kärlekens täckmantel, neddragas i stoftet af våra jordiska lidelser. Den sanna vetenskapen behandlar icke på detta sätt ett stort föremål. Hon förnekar auktoritetstron, hon rycker utan förskoning slöjan af mången kär illusion; men hon mäter sin måttstock, innan hon med den mäter andras; hon bekänner sanningen öppen och osminkadoriginal: osminkag; hon nedlåter sig icke att vränga fakta, vränga motiver, eller att med svarfvade fraser bemantla en uppenbar motsägelse, och derföre äger hon äfven i sina misstag rättmätiga anspråk på vår aktning, vårt erkännande. Herr Rénan har icke följt denna regel för en allvarlig forskning. Han kan derföre icke vänta någon aktning för sin öfvertygelse, ifall han verkligen äger någon, och hans bok – vore den försåld ej blott i 15 000konsekvensändrat/normaliserat, utan i 1 500 000konsekvensändrat/normaliserat exemplar och buren i triumf af dagens lösa beundran – skall i morgon åter vara spårlöst förglömd, med alla de hundrade och tusende, hvilka före honom angripit och efter honom skola angripa kristendomens grundsanningar.
32 Det är dock med en vemodig känsla man lägger ifrån sig denna bok. Hvad finnes i lifvet och döden mera kärt, mera heligt och dyrt, än Jesu Christi namn, i hvilket allena salighet finnes för arme syndare, som vi alla bekänne oss vara! Vid detta namn böjas alla knän; det har tröstande och välsignande följt oss från vaggan till grafven, slägte efter slägte, och kan icke mer ryckas bort, utan att rycka hjertat ur mensklighetens bröst. Vi veta rätt väl – hvarje kristen måste ju vara förvissad derom – att detta namn ingenting lider, utan fastmera herrligare förklaras af hvarje motsägelse; och dock kännes hvarje fösök att sudla detsamma i stoftet såsom ett attentat mot den eviga kärlekens och sanningens majestät; hvarje oheligt vidrörande går såsom ett smärtsamt stygn alltigenom vårt innersta. Detta är något subjektivt; vi böra ej derföre vägra sjelfva tviflet dess pröfningsrätt. Men vi kunna ej afkläda oss vår menskliga rätt att blöda, när man genomborrar vårt hjerta. Dessa judaskyssar isynnerhet hafva någonting hemskt. Långt hellre möta vi då på tviflets stigar dessa ärlige tviflare, som öppet och utan honungssöta fraser förkasta dogmer, symboler, och annat dithörande.
33 Vi må icke föreställa oss, att någon enda af herr Rénans läsare, huru gerna han ville det, kan vara en kall, en oväldig domare. Ur sitt väsendes rot kan man icke gå ut, och törsten till evigt lif är så oemotståndeligt nedlagd i hvarje menniskosjäl, att vi ovilkorligen måste gå framåt till någon källa. En gifver vatten; de öfriga låta oss dö uti öknen. Vi må inbilla oss hurusomhelst att kunna skapa våra sjelfgjorda gudar: välja måste vi dock mellan den lefvande Guden och hans förnekare; välja måste vi: för eller emot. Och hvardera vägen har sitt säkra mål.
34 En sorgsen känsla griper derföre den kristne läsaren af herr Rénans bok, vid tanken uppå de många tusende, hvilka nalkas denna grumliga källa för att släcka sin odödliga andes törst. Hvad gifver dem herr Rénan i stället för Jesus Christus, Guds son, verldens frälsare, och deras eviga salighet, som han rycker ifrån dem tillika med uppenbarelsens ljus? Menniskan Christus gifver han dem: en filosof, en religionsstiftare, en sedelärare, kort sagdt, allt hvad man behagar inom menskligt mått, ja den störste bland dödlige; och dock endast en svag menniska, full af synd och brist, full af vansklighet och villfarelse, likasom vi. Huru denna bräckliga, syndfulla varelse, ett stoftets barn som vi alla, skulle borttaga verldens synder och förvärfva åt oss det eviga lifvets krona, – det kan herr Rénan icke säga oss. Derföre måste han, på samma gång han från kristendomen bortrycker Christus sann Gud, äfven bortrycka hela försoningsläran: synden, ångern, nåden, bättringen, rättfärdiggörelsen, helgelsen, evigt lif – och sålunda göra hvarje menniska till sin egen frälsare. Komne engång så långt, hafva vi blott ett steg till Ludwig Feuerbachs bekanta yttrande, som med cynisk nakenhet uttalar summan och spetsen af den moderna gudsförnekelsen: Menniskan är vår Gud, vår frälsare, vår helige ande; menniskan är vårt allt, och utan menniskan finnes i andens verld intet!
35 Är detta kristendom, då må vi hellre återgå till våra förfäders hedniska tro, hvilken åtminstone erkände högre väsenden.
36 Undecumque.
*)Th. Parker, i sin nya bok »om religionen», är, med alla tvifvel för öfrigt, nog moderat att icke bestrida möjligheten af för menniskan ofattbara lagar i verldsordningen.
**)Förf. säger visserligen (sid. 47) »för att skrifva historien om en religion, är det nödvändigt att först hafva trott derpå».konsekvensändrat/normaliserat Men strax derefter anser han, att »kärleken» – intresset för ämnet – »kan finnas äfven utan denna tro».konsekvensändrat/normaliserat Och denna s. k. kärlek är för honom tillräcklig.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Om Ernest Rénans nya bok.
(Bref till en vän i norra Finland).
1 Hvad säger man hos er om Rénans bok?
2 Köper man den?
3 Läser man den?
4 Gillar man den?
5 Och hurudant är detta arbete, hvilket jag ser utpuffadt i alla tidningar på ett sätt, som nog mycket liknar vanliga marknadspuffar? Är det verkligen, som man säger oss, ett genialiskt, historiskt, kritiskt, vetenskapligt och dertill i hög grad lättfattligt, underhållande arbete, ett härtills oöfverträffadt konstverk, lika fjettrande och undervisande för theologer och icke theologer, för kristna och icke kristna, ja i högsta grad gagneligt för »den religiösa odlingen»?konsekvensändrat/normaliserat
6 Dessa frågor åtager jag mig ej att besvara såsom de det förtjena. Men väl må det förvåna oss lekmän, att ännu intet enda ord, såvidt jag kan påminna mig, blifvit af finska kyrkans väktare uttaladt om denna bok, som angriper kristendomen uti dess grundvalar och som äfven hos oss finner en ganska betydlig spridning. Det är sannt, att slutet saknas ännu i den svenska öfversättningen. Men då detta icke hindrat Rénans beundrare att skynda med deras loftal – hvilka, utom annonsafdelningen, varit synliga i flera bland våra tidningar, – vill det synas, som skulle en motsatt åsigt haft samma skäl att uppträda, så mycket mer som bokens första häften med tydlig tendens redan i månader funnits allmänt tillgängliga.
7 Tiliåt mig säga, att kyrkan alldeles icke bör eller kan med något sken af likgiltighet behandla Rénans bok. För kristendomen sjelf är denna i sanning föga farlig, ja fastmer en kraftig och lifvande väckelse genom sjelfva den öppna förnekelsen; men för kyrkans slummer, för Zions väktares goda middagslur är Rénans bok om »Jesu lefnad» en mycket farlig bok, som icke tillåter ens en theologie doktor att sofva på sina lagrar. Det vore visserligen beqvämast, att, såsom påfven och hans kardinaler, förbjuda detta kätterska arbete såsom en »liber detestabilis», och sålunda utan hufvudbry rensa ogräset ifrån vingården. Men denna method har i vår tid sina betänkligheter och lyckas på sin höjd att göra ogräset dubbelt frodigare. Det torde derföre vara lika klokt som konseqvent, att kasta påfvens index i sällskap med de öfriga bullorna på Luthers berömda brasa och låta herr Rénan oförhindradt tala till punkt, såsom redan skett med flera hans meningsfränder. Ty i en sak har censuren i detta land varit verkligen liberal, nemligen deri, att, medan en hop bagateller af noll och intet värde i tidningarne hedrats med sax och svärta, ha religion och moral utan minsta hinder från den sidan blifvit illa tilltygade af literaturens kraftgenier i tusental exemplar.
8 Det lider intet tvifvel, att ju statskyrkorna sjelfva ur deras sköte framföda sådana förnekelser, som Ernest Rénans. Ju bigottare kyrkan uppträder, desto vissare trampas hon på hälarne utaf gudsförnekelsen. Hexprocessernas tidehvarf framfödde tviflets århundrade; Voltaire uppvexte i madame Maintenons skugga. Strauss hämtade sannolikt väckelsen till sin ryktbara bok från betraktandet af den undergörande rocken i Trier, och när Rénan beslöt skildra »Jesu lefnad», kände han sig dertill uppmanad af den nya påfliga dogmen om jungfru Marias öfvernaturliga härkomst. Må sjelfva vår lutherska kyrka icke för mycket lita på ofelbarheten af sin menskliga tolkning. Hon har, i strid mot sitt eget ursprung, proklamerat dogmernas orörlighet och sökt, äfven hon, att binda sina bekännare med ett samvetstvång, hvilket ännu qvarstår uti vår gällande lag. Hon har derigenom utmanat tviflet och vändt mot sig samma protesterande ande, ur hvilken hon sjelf utgick på Luthers tider. Må hon derföre vara beredd på strid, – och då stridsfältet icke mera kan vara något annat än det offentliga ordets, må hon beträda detta fält och rusta sig till försvar!
9 Svenska statskyrkan är redan länge djupt underminerad af tviflet. Knappt har den nästföregående generationen af gustavianske fritänkare afträdt från skådeplatsen, innan en ny generation af rationalister under N. Ignells fana ryster på dogmernas tusenåriga grund. Äfven Ignells motståndare kunna icke neka hans allvarliga sökande efter sanningen deras aktning. Men den ärlighet, som utmärker mästaren, finner man icke hos alla hans lärjungar. I hans spår uppträder en N. Lillja m. fl., falskeligen framsmygande i deras fårakläder, för att under religionens egen täckmantel bortrycka stöden för kristen tro. Förläggarespekulationen, som vore färdig att sälja sitt samvete för hundra riksdaler och utan betänkande skulle predika äfven Muhameds lära, endast den hade utsigt till en strykande afsättning, kapplöper tillika om att öfversvämma den svenska bokhandeln med den utländska pressens mer eller mindre öppna, mer eller mindre hätska anfall mot bibeln och kristendomen.
10 Från svenska bokhandeln inströmmar sedan en följd af år denna flod af tvifvel och hedendom äfven i finska kyrkans sköte. Det är som ville mörkrets makter frånrycka oss vår tro och vår salighet genom samma händer, af hvilka vi för sjuhundra år sedan mottogo kristendomens dyrbara gåfva. Och då den finska kyrkan beklagligen förhållit sig alltför passiv deremot, då den andliga väckelsen inom densamma sedan någon tid dels råkat i aftynande, dels tagit en något ensidig riktning åt den yttre missionen, bör det icke förundra, om äfven här – inom de s. k. bildade samhällsklasserna – marken börjar att blifva förberedd för otrons utsäde, hvars frön handlöst och utan motvigt utkastas, förnämligast bland den yngre generationen. Skulle kyrkans väktare, medan de strida om psalmbok och katekeser, hafva en aning om huru mycken otro nu redan bortstulit det kristliga lifvets rot ur otaliga själar också hos oss, – de skulle sannerligen icke af hierarkiska betänkligheter motsätta sig den inre missionen och andra väckelsemedel, eller låta så många försök till stridsföra andliga tidningar och tidskrifter gå under för likgiltigheten.
11 Det är klart, att Rénans bok, redan på förhand och innan man deraf kände annat än tendenserna, skulle med jubel helsas äfven här af de många, som icke velat, vågat eller kunnat sjelfva framträda med sina angrepp mot kristendomen, men gerna se att yxen går, endast en annan håller i skaftet. Och än flera, hvilkas tro redan undergräfts utaf tvifvel, men ännu qvarhållits af vanans, af sedens makt och af en hemlig samvetsoro vid fädernes lära, kasta sig nu med begärlighet öfver denna bok, som innehåller den afgjordaste protesten af vår tids otro, för att i den och i dess tusende beundrare finna ett stöd, ett berättigande för deras affall från kristendomen.
12 Fråga således icke, om denna bok har många köpare, läsare och anhängare. Detta är sjelffallet. Hvad åter angår frågan om bokens verkliga värde som historisk, kritisk, vetenskaplig och literär produkt, vill jag icke tillmäta mig förmågan att ingå i någon granskning deraf, hvilket må öfverlemnas åt dem som vederbör. Jag tillägger endast några ord derom, hvilka i hufvudsaken öfverensstämma med en kort kritik af fransmannen Pressensé, införd i Väktaren för den 10 September.
13 Ur historisk synpunkt innehåller Rénans bok om »Jesu lefnad», angående de förkristliga lärorna m. m., ungefär hvad hvilken person som helst med någon beläsenhet kan sammanplocka ur särskilda judiska och kyrkohistoriska arbeten. Det bästa i boken äro utan tvifvel förf:s skildringar af Judéen, hvilket han sjelf besökt och lifligt målar. Delvis nytt är också hans försök att ur då rådande tidsidéer framställa gången af frälsarens subjektiva utveckling till höjden af en inbillad mission, med åtföljande svärmerier och villfarelser. Hvad värde man må tillerkänna detta försök, – historie kan det dock aldrig kallas, redan derföre att förf. sjelf bekänner sig hafva skrifvit ett slags roman efter bristfälliga källor, hvarur ingenting annat kunnat framgå, än en väfnad af hypotheser. Lägg härtill, att dessa förutsättningar af den mest ytliga och lösliga halt lika mycket sakna ett positivt innehåll, som ett vetenskapligt berättigande, och man kan ungefär göra sig ett begrepp om bokens historiska värde. Verldens frälsare – vägen, sanningen och lifvet – är, enligt herr Rénan, en ganska märkvärdig, älskvärd svärmare, hvilken, under åtskilliga missgrepp och vilfarelser, likväl har den förtjensten att predika en stor verldsreligion, d. v. s. läran om en opersonlig, abstrakt princip, som kallas Gud, hvilken utgör inbegreppet af all moral, filosofi, poesi m. m., men för öfrigt icke besvärar menniskorna med några synnerliga anspråk, allraminst med en så underlig lära, som den gamla judiska försoningsläran. Skada, menar hr R., att Jesu vackra »plats i verldshistorien» fördunklas af denna och andra judiska drömmar, såsom t. ex. läran om Guds rike, bedrägeriet med underverken o. s. v., och att den höge missionären hade så liten beläsenhet för sin tid, att han hvarken kände grekiska eller latin, utan endast Mose och profeterna, följaktligen icke kunde blifva annat än inskränkt och ensidig i sitt bedömande utaf menskligheten!
14 Hvilken plats vår frälsare verkligen intagit i verldshistorien – hvad Han varit, är och i tidernas tider evärdeligen skall blifva för menskligheten – och hvilket vittnesbörd sjelfva detta snart tvåtusenåriga historiska faktum kastar tillbaka på helgden af Hans person och på sanningen af Nya Testamentets urkunder – om allt detta har, som man ser, herr Rénan ingen aning. Aderton seklers kristna tro, vördnadsvärd, – icke för sin ålder, ty Egyptens pyramider gå ännu längre tillbaka, – men för den underbara makt, med hvilken den lyftat menskligheten, är för hr R. ingenting annat än en förvirrad dröm, hvilken han är kallad att väcka och rensa, på det att man derur må kunna uppfiska dessa idéer af moral, filosofi, poesi o. s. v., med hvilka han vill tillfredsställa menniskohjertats eviga längtan och med hvilka en verld utan Christus – i verkligheten en verld utan Gud, – skall hädanefter lyckliggöras. Man må kalla det genialiskt, om man så vill – mörkrets furste är också ett stort geni – men hvad det är, historiskt är det åtminstone icke, derom torde vi utan svårighet blifva ense.
15 Jag tror icke, såsom måhända påfven och hans jesuiter föreställa sig, att hr Rénan är djefvulen sjelf i fransk professorsuniform; jag anser honom helt enkelt för en måttligt fyndig och temligen inbilsk frasmakare, hvilken i »Jesu lefnad» lyckats finna ett i högsta grad anslående, för fransmännen nytt ämne, hvars fria behandling gentemot det katholska bigotteriet är enkom egnad att bereda sin man både rykte och anhang. Vore herr R. en sann vetenskapsman, så skulle han icke med så mycken ostentation framlägga för allmänheten ett arbete, som i grundlighet vida öfverträffas af hans föregångare Strauss och hvars egentliga företräde består i en romantiserande stil, som gör det njutbart äfven för skolgossar och kammarjungfrur. Låtom oss höra t. ex. det sätt, på hvilket han sid. 262 och ff. helt kort och knapphändigt affärdar underverken.
16 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 3/10 1863:|229 1|Om Ernest Rénans nya bok.
(Slut från föreg. n:r.)
17 Andra rationalister före Rénan ha, som bekant, velat bortresonnera underverken dels som bedrägerier eller synvilla, dels som taskspeleri med elektro-magnetiska konster, animal-magnetism o. s. v. Strauss förlägger det underbara i den menskliga fantasin och stöder sin sats på mythbildningen hos alla nationer. Rénan, som på förhand antager Christi gudom vara en barnslig legend, åtnöjer sig också med att blott och bart förklara alla underverk obevista. Hvarföre obevista? För det att ännu intet enda underverk – t. ex. uppväckandet af en död – blifvit fullt vetenskapligt konstateradt af kompetente vittnen, hvilka der varit närvarande, under omständigheter som utesluta hvarje möjlighet utaf svek eller sjelfbedrägerioriginal: sjelbedrägeri.
18 Man igenkänner här empirismens blinda öfvermod. Hvad! – kunde man säga till dessa herrar, – hafven I varit med om tingens upphof, om lifvets daning, om konstruerandet af de lagar, som uppehålla, som utveckla materien och anden? Hvar äro edra kompetenta vittnen, som kunna säga oss att materien är evig och gränslös – hvilket I tron – eller att anden dör med kroppen – hvilket I också tron? Bevisen oss att det finnes en Gud, eller att det icke finnes en, lika godt, endast I derpå visen oss intyg af det slag, som I godkännen! Bevisen oss, att de sinnligt förnimbara naturlagarna äro de enda och högsta i universum*)Th. Parker, i sin nya bok »om religionen», är, med alla tvifvel för öfrigt, nog moderat att icke bestrida möjligheten af för menniskan ofattbara lagar i verldsordningen.; bevisen det fullt vetenskapligt, absolut ovedersägligt, så att ingen gensägelse kan ega rum, och då skolen I, som nu vid hvarje steg möten underverk, dem I icke kunnen förklara, med någon sorts rimlighet kunna tala om underverkens omöjlighet. Edra sinnen kunna bedraga, edert omdöme kan förvillas, – I hafven tusen vittnen derpå, och I erkännen det sjelfva, när det så passar sig; – men likafullt gören I dessa svekfulla domare till högsta instansen äfven i andliga frågor. I sägen eder vara männen utaf det bevisade faktum, och I låten icke, när det är fråga om kristendomen, detta det största af alla bevisade fakta gälla hvad det förmår. En skomakare begabbar den, som mästrar hans yrke utan att känna det; en mathematiker, en filosof äga endast medlidandets löje för dem, som utan zifferkunskap eller kännedom af logiken yttra sig uti deras vetenskaper. Men I, som icke ägen minsta erfarenhet af trons väsende**)Förf. säger visserligen (sid. 47) »för att skrifva historien om en religion, är det nödvändigt att först hafva trott derpå».konsekvensändrat/normaliserat Men strax derefter anser han, att »kärleken» – intresset för ämnet – »kan finnas äfven utan denna tro».konsekvensändrat/normaliserat Och denna s. k. kärlek är för honom tillräcklig. och lifvet i Christus, – I, som af kristendomen icke förnummit annat än den döda och dödande bokstafven i gamla och nya codices med deras skiljaktiga läsearter, eller i kyrkornas dogmer, som endast äro den eviga sanningens förgängliga kropp, – I sätten eder till doms öfver den lefvande Christus i menniskors samveten och mäten honom med samma mått, som I mäten en Lamennais eller legenderna om Alexander den store och Franz af Azzisi. Om sådane domare och sådana måttstockar något förmått, då hade visserligen kristendomen längesedan blifvit qväfd i sin födsel eller spekulerad ihjäl af alla dessa grekiske och moderne vise, edra föregångare, som vanställt eller förnekat dessa främsta grundsanningar.|229 2| Och dock hafva de alla, enhvar med sin tids öfvermod likasom I, icke förmått att släcka en enda solstråle af uppenbarelsens ljus, hvilket oförstörbart lyst och skall lysa till tidernas ände, medan all eder vishet förgår som drifvande moln för dagens vindar.
19 I, som förneken underverken, – antingen måsten I ställa grundläggaren af någonting så oförstörbart som kristendomen högt öfver allt menskligt mått, eller ock måsten I erkänna det största af alla underverk, det att en menniska förmått frambringa ett så oförgängligt och befruktande lifsfrö i denna verld af beständiga vexlingar.
20 Herr Rénan vill visst icke förneka kristendomen; han kallar densamma (sid. 245) den eviga, den absoluta religionen, gällande för hela universum, liksom för menskligheten. Fraserna äro vackra. Han afkläder kristendomen endast dess Gud, hvilken han kallar »den afgrund, ur hvilken vi kommit» – och dernäst afkläder han henne »Gud i Christus, försonande verlden med sig sjelf».konsekvensändrat/normaliserat Man kan fråga: hvad återstår? Sedeläran. Man plockar blommorna från det sköna, lefvande trädet, – man håller dem vissnade i sin hand och säger: detta är lifvet!
21 Herr Rénan älskar äfven vår Frälsare, – eller, för att tala med den osmakliga tidningspuffen, »han egnar honom sin varma och inspirerade hyllning».konsekvensändrat/normaliserat Visserligen: det är ingenting nytt, att vår herres och frälsares fiender framträda till honom med judaskyssar. Han framställes, denne herr Rénans romanhjelte, som en mycket ömsint och god svärmare, en upphöjd, en oöfverträffelig menniska, som efterhand lät alltmera dåra sig af sina lidelser, sina drömmar och lärjungarnes beundran, tilldess att han slutligen blef rentaf förryckt (sid. 314). En smula bedragare var han också, det kan icke nekas, menar herr R., ty han bedrog det lättrogna folket med föregifna underverk. Men – märk väl – »Jesus får icke dömas efter reglorna för vår småaktiga konveniens» (sid. 255). »Historien är omöjlig, om man icke öppet medgifver, att uppriktigheten icke alltid får mätas med samma måttstock. Allt stort sker genom folket; man leder icke folket, om man ej lånar sig åt dess föreställningar». Cesar bedrog också folket, i det han föregaf sig vara son utaf Venus. »För oss vanmäktiga och kraftlösa menniskor är det lätt att kalla detta för lögn, att, högmodiga öfver vår blyga ärlighet(!), säga oss förakta de hjeltar, som icke dragit i betänkande att upptaga lifvets strid under andra vilkor. När vi med våra betänkligheter uträttat lika mycket, som de utträttat med sina lögner, då skola vi hafva rättighet att uppträda med stränghet mot dem.» (sid. 261).
22 Således: den ädlaste och upphöjdaste bland menniskor var dock, enligt herr Rénan, en ljugare och bedragare. Men lögn och svek sägas vara tillåtliga, endast det sker för goda ändamål. Derhän måste herr Rénan med alla sina fraser dock ändtligen komma.
23 Hvilken uppfattning af Honom, som sade: »Jag är sanningen!» Hvilken sedelära, predikad af en författare, som söker kristendomens kärna och fulländning uti en upphöjd moral! Herr Rénan märker icke sjelf, huru döda och maskstungna de blommor äro, dem han plockar från lifvets träd.
24 Om förf:s kritik är efter detta icke mycket att säga. Han utplockar ur Gamla och Nya Testamentet m. fl. källor de satser, som passa in i hans mening, men förtiger eller jäfvar de motsatta. Han antager »en stor, ofrivillig konspiration», för att redan under Frälsarens lifstid och tiderna närmast derefter omgifva denne med en öfvernaturlig glans. Teckningen af Frälsarens person och lefnad är uppfylld med de mest godtyckliga tillsatser, der källorna ej räcka till, och förf. tvekar ej att tillskrifva sin hjelte motiver, hvartill icke ett spår finnes i dessa källor. Så t. ex. omtalar han Frälsarens, visserligen »fullkomligt rena», förkärlek för sköna qvinnor af tvetydigt rykte, hvartill han finner skälet i ett slags »afund», emedan dessa sköna varelser icke borde tillbedja andra än hans dyrkade fader. En annan gång funderar förf. hurnvida icke frälsaren under sitt själslidande i Gethsemane tänkte med saknad på Galiléens klara källor och unga flickor, »af hvilka en måhända kunnat bifalla att blifva hans maka».konsekvensändrat/normaliserat – Det är i sanning motbjudande att nödgas påpeka sådana drag af herr Rénans »genialitet».konsekvensändrat/normaliserat
25 På motivernas område tager förf. det icke så noga. Johannes' evangelium är honom, bland annat, en nagel i ögat och framställes som härrörande från en ålderdomssvag gubbes sårade fåfänga. Johannes skulle nemligen på sin ålderdom hafva läst de äldre evangelierna, de s. k. synoptikerne, och der funnit sig vara alldeles för litet sjelf framhållen, hvarföre han, afundsam och högmodig öfver sin fordna plats invid Jesu bröst, skulle ha företagit sig att uppteckna sina hågkomster och tillskarfva dem med allehanda mystiska broderier, enkannerligen för att hålla sin egen person i dagen.
26 Detta om kärlekens apostel, som allra djupast och herrligast är genomträngd af sin mästares anda!
27 Som literär produkt intager boken om »Jesu lefnad» ett ganska underordnadt rum. Största förtjensten är den populära stilen, hvilken dock ofta blir pjunkig och svassande. Den »konst», hvarmed förf. säges af otillräckliga källor ha skapat »en klar och fyllig totalbild», må stå för bokhandelspuffens räkning. Hvarje tänkande läsare må sjelf bedöma, hvilken totalbild man erhåller vid skildringen af en person, den der ena gången framställes som stor, upphöjd, ädel, kraftfull, älskvärd och ömsint, andra gången åter som inbilsk, ensidig, hetsig, högmodig, befallande, trätlysten, svekfull och oredig, ja öfverspänd ända till galenskap (sid. 315 m. fl.). Förf. sjelf vacklar beständigt mellan de sublima egenskaper han »konstnärligt» vill tillägga sin hjelte och de »hjernspöken», de »lögner» han åter på nästa blad, vanligtvis urskuldande, tillägger honom. Svenske utgifvaren, hr Ignell, en vida konseqventare, ärligare och allvarligare forskare än förf. sjelf, tillrättavisar ofta i noterna herroriginal: hrr Rénan för dessa inkonseqvenser.
28 Med ett ord, herr Renan, den förklarade fienden till alla sagor och legender om frälsarens person, har sjelf om honom hopsmidt den orimligaste af alla sagor.
29 Kortast och riktigast uttalar derföre den ofvannämnde franske recensenten sitt omdöme om herr Rénans bok med dessa ord:
30 »Det är endast en dålig roman.»
31 Javäl, en dålig roman, som till sitt ämne valt det heligaste och upphöjdaste på jorden, hvilket dock borde vara fridlyst – icke för forskningens fackla, ty huru skulle sjelfva ljusets lära sky den öppnaste dag? – men fridlyst för personliga hugskott, för skymfliga tillmälen, för förnedrande ursäkter och för att, under kärlekens täckmantel, neddragas i stoftet af våra jordiska lidelser. Den sanna vetenskapen behandlar icke på detta sätt ett stort föremål. Hon förnekar auktoritetstron, hon rycker utan förskoning slöjan af mången kär illusion; men hon mäter sin måttstock, innan hon med den mäter andras; hon bekänner sanningen öppen och osminkadoriginal: osminkag; hon nedlåter sig icke att vränga fakta, vränga motiver, eller att med svarfvade fraser bemantla en uppenbar motsägelse, och derföre äger hon äfven i sina misstag rättmätiga anspråk på vår aktning, vårt erkännande. Herr Rénan har icke följt denna regel för en allvarlig forskning. Han kan derföre icke vänta någon aktning för sin öfvertygelse, ifall han verkligen äger någon, och hans bok – vore den försåld ej blott i 15 000konsekvensändrat/normaliserat, utan i 1 500 000konsekvensändrat/normaliserat exemplar och buren i triumf af dagens lösa beundran – skall i morgon åter vara spårlöst förglömd, med alla de hundrade och tusende, hvilka före honom angripit och efter honom skola angripa kristendomens grundsanningar.
32 Det är dock med en vemodig känsla man lägger ifrån sig denna bok. Hvad finnes i lifvet och döden mera kärt, mera heligt och dyrt, än Jesu Christi namn, i hvilket allena salighet finnes för arme syndare, som vi alla bekänne oss vara! Vid detta namn böjas alla knän; det har tröstande och välsignande följt oss från vaggan till grafven, slägte efter slägte, och kan icke mer ryckas bort, utan att rycka hjertat ur mensklighetens bröst. Vi veta rätt väl – hvarje kristen måste ju vara förvissad derom – att detta namn ingenting lider, utan fastmera herrligare förklaras af hvarje motsägelse; och dock kännes hvarje fösök att sudla detsamma i stoftet såsom ett attentat mot den eviga kärlekens och sanningens majestät; hvarje oheligt vidrörande går såsom ett smärtsamt stygn alltigenom vårt innersta. Detta är något subjektivt; vi böra ej derföre vägra sjelfva tviflet dess pröfningsrätt. Men vi kunna ej afkläda oss vår menskliga rätt att blöda, när man genomborrar vårt hjerta. Dessa judaskyssar isynnerhet hafva någonting hemskt. Långt hellre möta vi då på tviflets stigar dessa ärlige tviflare, som öppet och utan honungssöta fraser förkasta dogmer, symboler, och annat dithörande.
33 Vi må icke föreställa oss, att någon enda af herr Rénans läsare, huru gerna han ville det, kan vara en kall, en oväldig domare. Ur sitt väsendes rot kan man icke gå ut, och törsten till evigt lif är så oemotståndeligt nedlagd i hvarje menniskosjäl, att vi ovilkorligen måste gå framåt till någon källa. En gifver vatten; de öfriga låta oss dö uti öknen. Vi må inbilla oss hurusomhelst att kunna skapa våra sjelfgjorda gudar: välja måste vi dock mellan den lefvande Guden och hans förnekare; välja måste vi: för eller emot. Och hvardera vägen har sitt säkra mål.
34 En sorgsen känsla griper derföre den kristne läsaren af herr Rénans bok, vid tanken uppå de många tusende, hvilka nalkas denna grumliga källa för att släcka sin odödliga andes törst. Hvad gifver dem herr Rénan i stället för Jesus Christus, Guds son, verldens frälsare, och deras eviga salighet, som han rycker ifrån dem tillika med uppenbarelsens ljus? Menniskan Christus gifver han dem: en filosof, en religionsstiftare, en sedelärare, kort sagdt, allt hvad man behagar inom menskligt mått, ja den störste bland dödlige; och dock endast en svag menniska, full af synd och brist, full af vansklighet och villfarelse, likasom vi. Huru denna bräckliga, syndfulla varelse, ett stoftets barn som vi alla, skulle borttaga verldens synder och förvärfva åt oss det eviga lifvets krona, – det kan herr Rénan icke säga oss. Derföre måste han, på samma gång han från kristendomen bortrycker Christus sann Gud, äfven bortrycka hela försoningsläran: synden, ångern, nåden, bättringen, rättfärdiggörelsen, helgelsen, evigt lif – och sålunda göra hvarje menniska till sin egen frälsare. Komne engång så långt, hafva vi blott ett steg till Ludwig Feuerbachs bekanta yttrande, som med cynisk nakenhet uttalar summan och spetsen af den moderna gudsförnekelsen: Menniskan är vår Gud, vår frälsare, vår helige ande; menniskan är vårt allt, och utan menniskan finnes i andens verld intet!
35 Är detta kristendom, då må vi hellre återgå till våra förfäders hedniska tro, hvilken åtminstone erkände högre väsenden.
36 Undecumque.