1 När fordom en dag på den grönskande kusten af Finland den ensliga vallflickan sjöng sina sorger och sina fröjder för lundens löf – eller när den gamle barden sjöng sina mäktiga, sinnrika, men musikaliskt enformiga runor för pörtets folk – då anade visst ingen, att dessa nejder en dag skulle genljuda af toner, konstrika, storartade, harmoniskt och melodiskt fulländade, sådana endast en nyare tid, under musikens konstnärliga och mångsidiga utbildning, kan skapa dem. Denna dag har kommit – den är i dag! – och just i dag, då musiken i Finland frambragt sin härtills största tonska|24 2|pelse, bör man tacksamt erinra sig musikens enklaste, ursprungligaste, första form, den ljufva och friska folkvisan, ur hvilken sedan en så herrlig blomma vuxit upp, som dagens fullhet upprinner ur morgonens första späda rosende strimma i skyn. Ära och tack åt folkvisan! Den största musik – en Mozart – har hemtat ur den sin friska näring, och äfven denna dagens verk har bevisat för den sin kärlek genom att dikta en ballad i dess stil och genom att midt i sin stormiga vändpunkt oförändradt anbringa de kända tonerna af en gammal danslek.
2 Få nationer i verlden hafva med sådan varm och innerlig kärlek som Finnarne hyllat sången, deras tröst och tillflykt i framfarna hårda dagar. Men emedan sången var för dem så oändligt hög och kär, hafva de deri inlagt en sådan rikedom af ordets visdom och skönhet, att de merändels för både tankens och tonernas harmoni försummat melodin. Så arm som man trott är icke Finnen på melodier, de nyaste samlingarne af visor intyga detta; men ingen lärer neka, att ju Finnen i melodier står betydligt efter sina grannar Svenskarne och Ryssarne. Törhända utgör detta i sin mån en förklaring, hvarföre så få kompositörer uppstått i vårt land. Å andra sidan förklarar samma egenhet, hvarföre det i Finland är omöjligt att dikta ett musikstycke, större eller mindre, der orden äro så färglösa, som t. ex. i flertalet af de svenska folkvisorna.
3 Rätta stunden att kasta en blick tillbaka på musiken i Finland, – hvilken en framtid skall räkna före och efter Pacius – vore just nu. Men då vi dertill sakna både utrymme och detaljkännedom, erinra vi blott, att vårt land icke saknat exequerande och theoretiske musici af förtjenst, ingen nämnd och ingen glömd; men kompositörer ha vi ägt ganska få. I Sverige diktade Bernhard Crusell; den milde anspråkslöse Fredrik Ehrström komponerade sina enkla visor, dilettanterne skrefvo valser och angläser, och dervid blef det. Då uppträdde för 17 år sedan Spohrs lärjunge Fredrik Pacius, till börd en Hamburgare, men sedermera naturaliserad Finne och i dubbel mening vår, både genom hvad han här lefvat och diktat. Pacius hade i sanning stora svårigheter att bekämpa, och har det ännu; må man endast ihågkomma hans ensama ställning som musikus, bristen på allt större musikaliskt lif i sin omgifning – hvilket dock är den luft, hvari kompositören andas – och dessa arma resurser för exekutionen, hvilka utgöra en konstnärs förtviflan, isynnerhet när det gäller egna kompositioner. Det oaktadt hade Pacius mod och kraft att tid efter annan uppträda med egna tonverk, som vunno en förtjent uppmärksamhet och på sin tid gjorde epok i Finland. Sådana voro de båda deklamatorierna »Weihe der Tönen» och ''Tod im Tode», den sköna Zigenarkören, en storartadt instrumenterad symfonisats, de ljufliga visorna »Wär' ich ein Vögelein», »Die Mutter wird mich fragen» och flera andra, slutligen »Vårt land», som med all sin populära enkelhet är en äkta folkhymn och som sådan väl aldrig förgätes, sålänge »vårt land» är vårt. När man härtill lägger de under våra förhållanden verkligt gigantiska musikverk af utlandets störste kompositörer – Händels »Messias», Spohrs »Letzten Dinge», Grauns »Der Tod Jesu», Mendelsohns »Paulus», CherubinisRequiem och Dies Iræ m. fl. – hvilka Pacius här bragt till utförande, och det nya kraftfulla lif han förstått att ingjuta i den akademiska ungdomens sång och musiköfningar, så kan med skäl frågas: hvilken finsk man har gjort för musiken hvad han har gjort? Och hvem kan bestrida honom den äran att i vårt land vara den oförgätlige grundläggaren af tonernas sköna, herrliga och förädlande konst, som det finska folket af ålder älskat och förutan hvilken ett lands bildning skulle sakna en af sina mildaste blommor?
4 Dock saknades ännu ett. Den rika ande, som lefde i Hr Pacii toner, hade ännu icke förmått utpregla sig i ett stort och fullständigt verk af mera omfattande dimensioner. Pacius kände icke sjelf sin stora förmåga, han misstrodde den, han fortfor att nedlägga den i mindre dikter och att bringa i konsertsalen de främmande store mästarnes verk. Emellertid hade, just genom honom, ett rikare musikaliskt lif blifvit väckt och sökte sig luft i spridda yttringar. Vid universitetet bildade sig en liten skara unge män, hvilka, utan att göra anspråk på namn af musici, likväl teoretiskt studerade konsten och utskickade små kompositioner, vittnande om både kärlek för musiken och här ovanliga insigter. En af desse gick längre och försökte sin djerfva håg i en talrik mängd större och mindre musikstycken, ungdomligt trotsande reglerna, men likväl omisskänneligt röjande en rik musikalisk ande. Denna unge man var Axel Ingelius, och om han icke blifvit hvad han kunnat blifva, så är han blott en af de många, som i vårt land gå under i striden mot ogynnsama förhållanden på konstens gebit. En man kan icke göra allt, och vi ... vi äga så få mecenater!
5 Samma land som skänkte och Pacius gaf oss tio år sednare Conrad Greve – och heder och tack åt Tyskland för båda dessa gåfvor. Greve var en varm och rik själ, en äkta konstnär, grundligt bildad i Mendelsohns skola, mild som en sommarqväll och frisk som en doftande skog. Framgången af Pacii kompositioner ledde honom på den tanken att dikta för scenen, och han skref sina sköna ljufliga dikter för »Sommarnatten», »Den bergtagna», »Nylands dragon» och sednast de vackra kupletterna till »Lifvets strid». Pacius värderade Greve högt, och Greve talade med beundran om Pacius. Denne blef uppmärksam på Greves verk, och äfven hos Pacius vaknade tanken att uti en stor dikt för scenen samla hela sin musikaliska andes ingifvelser.
6 En dag – det var om våren 1850, vid den tid då lunderna knoppades – kom Greve till den som skrifver detta och bad om en operatext. Blott få dagar derefter kom Pacius med samma anhållan, och lycklig och lifvad af det sköna hopp som deri grydde för musiken, tänkte den som hedrades med detta dubbla förslag: Pacius, den storartade och sublime, skall hafva en konung på hafvets strand; Greve, den milde och romantiske, skall hafva en saga med underbara händelser. Och nästan samtidigt begyntes texten till operorna Kung Carls Jagt och Sancta Maria. Men trägna tjensteåligganden hindrade Greve att samma år påbörja sin opera, hvars plan var med honom fullständigt uppgjord scen för scen, och när han i början af året 1851 begynte med första akten, afbröts hans arbete af den oblidkeliga sjukdom, som få månader derefter bortryckte den älskvärde unge konstnären och tillika beröfvade Finlands musikvänner det sällsporda nöjet af en vacker samtidig täflan mellan tvenne så utmärkte kompositörer som Pacius och Greve.
7 Lyckligare än sin yngre medtäflare, har Hr Pacius hunnit fullända det stora musikverk, som i dag går öfver scenen. Dess första numror skrefvos i Augusti 1850; våren 1851 gåfvos fem af dessa stycken på tvenne konserter i Helsingfors. Sednare och största delen skrefs under sommaren sistnämnde år på det landtliga Backas några mil från hufvudstaden, och sedan dess har Hr Pacius oafbrutet och outtröttligt arbetat på sitt verk. Förliden höst begynte repetitionerna och ha sedermera fortfarit en eller två gånger i veckan, sedan damer och amatörer omkring 70 till antalet med vacker beredvillighet erbjudit sig att genom sin medverkan göra det möjligt att med en helt och hållet inhemsk personal utföra detta inhemska arbete. Ingen lärer vänta att en musik af sådana dimensioner och som erfordrar så stora resurser i utförandet skall kunna på ett fullt motsvarande sätt utföras af amatörer och med en för tillfället sammanbragt och äfven till stor del af amatörer bestående orkester. Allmänhetens godhet skall tacksamt taga viljan för verket och glädjas, att dock det annars omöjliga härigenom blifvit utförbart. För Hr Pacius är detta hans verk, långtifrån att anses som en slutpunkt, fastmera en begynnelse till en ny och rik verksamhet, hvilken hvarje konstens vän med glädje emotser.
8 I ett afseende är mycket lättare exequeradt, nemligen för dess afsigtliga brist på stora solopartier och egentliga arior.|24 3|Hr Pacii afsigt är att, derest stycket kommer på en större scen, i någon mån utarbeta vissa partier åt detta håll. I sitt nuvarande skick omfattar stycket en ansenlig massa musik, nemligen. N:o 1) Jägarkör; 2) Dryckesvisa (tenor); 3) Duett (sopran och alt), 4) Qvintett för karlröster; 5) Qvintett och kör; 6) Målskjutningskör (finale); 7) Ballad (sopran); 8) Duett (sopran och tenor); 9) Sextett (sopran, tenor, bas); 10) Storm-aria med kör (egentligen en barcarole för tenor); 11) Finale; 12) Marknadskör med kupletter; 13) Kuplett (alt); 14) Danslek med solopartier; 15) Sopransolo med kör; 16) Trio; 17) Finale; således, ouvertyren inberäknad, 18 musiknumror, de flesta af betydligt omfång. Talpartier omvexla med sången, som dock förbehållit sig de vigtigaste momenterna.
9 Operan Kung Carls Jagt är naturligtvis i många afseenden en lärspån i den dramatiska genren och torde som sådan hafva för sina brister att påräkna ett godhetsfullt öfverseende. Hvad angår dess genre, lärer den lämpligast kunna räknas till den romantik emedan dess motiver hufvudsakligen äro byggda på kärleken och ärelystnaden. Komiska partier äro inblandade i första och sista akterna. Slutligen må tilläggas, att ämnet i så måtto är historiskt, att konung Carl XI med en del af sitt hof år 1671 i September jagade elgar på Åland; att de grymma jaktlagarna verkligen exsisterat och att jemväl sammansvärjningen, ehuru under något olika förhållanden, af Fryxell omtalas i hans berömda berättelser.
10 Beklagande att vi icke här kunna gifva frånvarande läsare ett prof på musiken, utbe vi oss att dock så aftrycka följande duett ur andra akten, deri fiskareflickan Leonora, konungens dopsyster, uppmanar sin älskare att genom flykten undgå jaktlagarnas stränghet. Och vare det tillagdt, att duettens musikaliska skönhet vida öfverträffar orden.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Musiken i Finland och Kung Carls Jagt.
1 När fordom en dag på den grönskande kusten af Finland den ensliga vallflickan sjöng sina sorger och sina fröjder för lundens löf – eller när den gamle barden sjöng sina mäktiga, sinnrika, men musikaliskt enformiga runor för pörtets folk – då anade visst ingen, att dessa nejder en dag skulle genljuda af toner, konstrika, storartade, harmoniskt och melodiskt fulländade, sådana endast en nyare tid, under musikens konstnärliga och mångsidiga utbildning, kan skapa dem. Denna dag har kommit – den är i dag! – och just i dag, då musiken i Finland frambragt sin härtills största tonska|24 2|pelse, bör man tacksamt erinra sig musikens enklaste, ursprungligaste, första form, den ljufva och friska folkvisan, ur hvilken sedan en så herrlig blomma vuxit upp, som dagens fullhet upprinner ur morgonens första späda rosende strimma i skyn. Ära och tack åt folkvisan! Den största musik – en Mozart – har hemtat ur den sin friska näring, och äfven denna dagens verk har bevisat för den sin kärlek genom att dikta en ballad i dess stil och genom att midt i sin stormiga vändpunkt oförändradt anbringa de kända tonerna af en gammal danslek.
2 Få nationer i verlden hafva med sådan varm och innerlig kärlek som Finnarne hyllat sången, deras tröst och tillflykt i framfarna hårda dagar. Men emedan sången var för dem så oändligt hög och kär, hafva de deri inlagt en sådan rikedom af ordets visdom och skönhet, att de merändels för både tankens och tonernas harmoni försummat melodin. Så arm som man trott är icke Finnen på melodier, de nyaste samlingarne af visor intyga detta; men ingen lärer neka, att ju Finnen i melodier står betydligt efter sina grannar Svenskarne och Ryssarne. Törhända utgör detta i sin mån en förklaring, hvarföre så få kompositörer uppstått i vårt land. Å andra sidan förklarar samma egenhet, hvarföre det i Finland är omöjligt att dikta ett musikstycke, större eller mindre, der orden äro så färglösa, som t. ex. i flertalet af de svenska folkvisorna.
3 Rätta stunden att kasta en blick tillbaka på musiken i Finland, – hvilken en framtid skall räkna före och efter Pacius – vore just nu. Men då vi dertill sakna både utrymme och detaljkännedom, erinra vi blott, att vårt land icke saknat exequerande och theoretiske musici af förtjenst, ingen nämnd och ingen glömd; men kompositörer ha vi ägt ganska få. I Sverige diktade Bernhard Crusell; den milde anspråkslöse Fredrik Ehrström komponerade sina enkla visor, dilettanterne skrefvo valser och angläser, och dervid blef det. Då uppträdde för 17 år sedan Spohrs lärjunge Fredrik Pacius, till börd en Hamburgare, men sedermera naturaliserad Finne och i dubbel mening vår, både genom hvad han här lefvat och diktat. Pacius hade i sanning stora svårigheter att bekämpa, och har det ännu; må man endast ihågkomma hans ensama ställning som musikus, bristen på allt större musikaliskt lif i sin omgifning – hvilket dock är den luft, hvari kompositören andas – och dessa arma resurser för exekutionen, hvilka utgöra en konstnärs förtviflan, isynnerhet när det gäller egna kompositioner. Det oaktadt hade Pacius mod och kraft att tid efter annan uppträda med egna tonverk, som vunno en förtjent uppmärksamhet och på sin tid gjorde epok i Finland. Sådana voro de båda deklamatorierna »Weihe der Tönen» och ''Tod im Tode», den sköna Zigenarkören, en storartadt instrumenterad symfonisats, de ljufliga visorna »Wär' ich ein Vögelein», »Die Mutter wird mich fragen» och flera andra, slutligen »Vårt land», som med all sin populära enkelhet är en äkta folkhymn och som sådan väl aldrig förgätes, sålänge »vårt land» är vårt. När man härtill lägger de under våra förhållanden verkligt gigantiska musikverk af utlandets störste kompositörer – Händels »Messias», Spohrs »Letzten Dinge», Grauns »Der Tod Jesu», Mendelsohns »Paulus», Cherubinis Requiem och Dies Iræ m. fl. – hvilka Pacius här bragt till utförande, och det nya kraftfulla lif han förstått att ingjuta i den akademiska ungdomens sång och musiköfningar, så kan med skäl frågas: hvilken finsk man har gjort för musiken hvad han har gjort? Och hvem kan bestrida honom den äran att i vårt land vara den oförgätlige grundläggaren af tonernas sköna, herrliga och förädlande konst, som det finska folket af ålder älskat och förutan hvilken ett lands bildning skulle sakna en af sina mildaste blommor?
4 Dock saknades ännu ett. Den rika ande, som lefde i Hr Pacii toner, hade ännu icke förmått utpregla sig i ett stort och fullständigt verk af mera omfattande dimensioner. Pacius kände icke sjelf sin stora förmåga, han misstrodde den, han fortfor att nedlägga den i mindre dikter och att bringa i konsertsalen de främmande store mästarnes verk. Emellertid hade, just genom honom, ett rikare musikaliskt lif blifvit väckt och sökte sig luft i spridda yttringar. Vid universitetet bildade sig en liten skara unge män, hvilka, utan att göra anspråk på namn af musici, likväl teoretiskt studerade konsten och utskickade små kompositioner, vittnande om både kärlek för musiken och här ovanliga insigter. En af desse gick längre och försökte sin djerfva håg i en talrik mängd större och mindre musikstycken, ungdomligt trotsande reglerna, men likväl omisskänneligt röjande en rik musikalisk ande. Denna unge man var Axel Ingelius, och om han icke blifvit hvad han kunnat blifva, så är han blott en af de många, som i vårt land gå under i striden mot ogynnsama förhållanden på konstens gebit. En man kan icke göra allt, och vi ... vi äga så få mecenater!
5 Samma land som skänkte och Pacius gaf oss tio år sednare Conrad Greve – och heder och tack åt Tyskland för båda dessa gåfvor. Greve var en varm och rik själ, en äkta konstnär, grundligt bildad i Mendelsohns skola, mild som en sommarqväll och frisk som en doftande skog. Framgången af Pacii kompositioner ledde honom på den tanken att dikta för scenen, och han skref sina sköna ljufliga dikter för »Sommarnatten», »Den bergtagna», »Nylands dragon» och sednast de vackra kupletterna till »Lifvets strid». Pacius värderade Greve högt, och Greve talade med beundran om Pacius. Denne blef uppmärksam på Greves verk, och äfven hos Pacius vaknade tanken att uti en stor dikt för scenen samla hela sin musikaliska andes ingifvelser.
6 En dag – det var om våren 1850, vid den tid då lunderna knoppades – kom Greve till den som skrifver detta och bad om en operatext. Blott få dagar derefter kom Pacius med samma anhållan, och lycklig och lifvad af det sköna hopp som deri grydde för musiken, tänkte den som hedrades med detta dubbla förslag: Pacius, den storartade och sublime, skall hafva en konung på hafvets strand; Greve, den milde och romantiske, skall hafva en saga med underbara händelser. Och nästan samtidigt begyntes texten till operorna Kung Carls Jagt och Sancta Maria. Men trägna tjensteåligganden hindrade Greve att samma år påbörja sin opera, hvars plan var med honom fullständigt uppgjord scen för scen, och när han i början af året 1851 begynte med första akten, afbröts hans arbete af den oblidkeliga sjukdom, som få månader derefter bortryckte den älskvärde unge konstnären och tillika beröfvade Finlands musikvänner det sällsporda nöjet af en vacker samtidig täflan mellan tvenne så utmärkte kompositörer som Pacius och Greve.
7 Lyckligare än sin yngre medtäflare, har Hr Pacius hunnit fullända det stora musikverk, som i dag går öfver scenen. Dess första numror skrefvos i Augusti 1850; våren 1851 gåfvos fem af dessa stycken på tvenne konserter i Helsingfors. Sednare och största delen skrefs under sommaren sistnämnde år på det landtliga Backas några mil från hufvudstaden, och sedan dess har Hr Pacius oafbrutet och outtröttligt arbetat på sitt verk. Förliden höst begynte repetitionerna och ha sedermera fortfarit en eller två gånger i veckan, sedan damer och amatörer omkring 70 till antalet med vacker beredvillighet erbjudit sig att genom sin medverkan göra det möjligt att med en helt och hållet inhemsk personal utföra detta inhemska arbete. Ingen lärer vänta att en musik af sådana dimensioner och som erfordrar så stora resurser i utförandet skall kunna på ett fullt motsvarande sätt utföras af amatörer och med en för tillfället sammanbragt och äfven till stor del af amatörer bestående orkester. Allmänhetens godhet skall tacksamt taga viljan för verket och glädjas, att dock det annars omöjliga härigenom blifvit utförbart. För Hr Pacius är detta hans verk, långtifrån att anses som en slutpunkt, fastmera en begynnelse till en ny och rik verksamhet, hvilken hvarje konstens vän med glädje emotser.
8 I ett afseende är mycket lättare exequeradt, nemligen för dess afsigtliga brist på stora solopartier och egentliga arior.|24 3| Hr Pacii afsigt är att, derest stycket kommer på en större scen, i någon mån utarbeta vissa partier åt detta håll. I sitt nuvarande skick omfattar stycket en ansenlig massa musik, nemligen. N:o 1) Jägarkör; 2) Dryckesvisa (tenor); 3) Duett (sopran och alt), 4) Qvintett för karlröster; 5) Qvintett och kör; 6) Målskjutningskör (finale); 7) Ballad (sopran); 8) Duett (sopran och tenor); 9) Sextett (sopran, tenor, bas); 10) Storm-aria med kör (egentligen en barcarole för tenor); 11) Finale; 12) Marknadskör med kupletter; 13) Kuplett (alt); 14) Danslek med solopartier; 15) Sopransolo med kör; 16) Trio; 17) Finale; således, ouvertyren inberäknad, 18 musiknumror, de flesta af betydligt omfång. Talpartier omvexla med sången, som dock förbehållit sig de vigtigaste momenterna.
9 Operan Kung Carls Jagt är naturligtvis i många afseenden en lärspån i den dramatiska genren och torde som sådan hafva för sina brister att påräkna ett godhetsfullt öfverseende. Hvad angår dess genre, lärer den lämpligast kunna räknas till den romantik emedan dess motiver hufvudsakligen äro byggda på kärleken och ärelystnaden. Komiska partier äro inblandade i första och sista akterna. Slutligen må tilläggas, att ämnet i så måtto är historiskt, att konung Carl XI med en del af sitt hof år 1671 i September jagade elgar på Åland; att de grymma jaktlagarna verkligen exsisterat och att jemväl sammansvärjningen, ehuru under något olika förhållanden, af Fryxell omtalas i hans berömda berättelser.
10 Beklagande att vi icke här kunna gifva frånvarande läsare ett prof på musiken, utbe vi oss att dock så aftrycka följande duett ur andra akten, deri fiskareflickan Leonora, konungens dopsyster, uppmanar sin älskare att genom flykten undgå jaktlagarnas stränghet. Och vare det tillagdt, att duettens musikaliska skönhet vida öfverträffar orden.