Notisen/artikeln ingår i HT 18/8 1855:|64 2|

Pehr Daniel Amadeus Atterbom.

†

Stilla, o stilla! –
Nu är det tid, att dö!
Kallt är kring dal och sjö. –

1 Midt under kanondundret för en vecka sedan förnummo vi genom då ankomna svenska tidningar att Atterbom var död, och läto då inflyta i vår tidning nyheten derom, utan att kunna bifoga ett ord om hvad detta dödsfall innebar. Hvad vi då försummade vilja vi nu, sedan lugnet återvändt, med några enkla ord godtgöra, detta är en pligt icke allenast emot den hädangångne, utan äfven emot en stor del af den finska allmänheten, för hvilken detta namn i årtionden varit kärt och dyrbart.

2 Atterbom är död, det vill icke blott säga att svenska litteraturen gjort en stor, en oersättlig förlust, utan att den sista stora stjernan på svenska vitterhetens himmel, ehuru redan länge höljd af dunkla moln, nu för alltid slocknat. Men Atterbom var icke allenast Sveriges siste store skald, med honom går dessutom en hel skola, ett helt tidehvarf af utomordentlig vigt i svenska litteraturen, hvars hufvudman och förnämsta representant han varit, i grafven. Der finnes icke i svenska poesiens historia i nyare tider ett namn, som spelat en större, en mera ingripande role, än hans. Tegnér, Geijer, Franzén, Wallin, m. fl., dessa stora, herrliga namn kunna dock icke jemföras med Atterboms i ofvanberörde hänseende. Dessa nämnde stjernor af första storleken lyste äfven i andra grenar af mensklig verksamhet, Atterbom deremot, kan man säga, lefde och dog allenast för svenska poesien och litteraturen.

3 Hvilka minnen äro icke förenade med hans namn sedan nära ett halft sekel för alla vänner af poesi och konst i den skandinaviska norden, och dit kunna vi ännu i detta fall räkna Finland. Ty ehuru Atterboms första uppträdande var ungefär samtidigt med Finlands skiljsmessa från Sverige, så veta vi dock att hans sträfvanden, hans dikter äfven här helsades af talrika beundrare och omfattades med varmaste intresse. Ännu torde mången lefva äfven här, som räknar den tid af tio år från 1812 till 1822, då hans »Poetiska kalender» utkom, för sin skönaste ungdomstid.*I denna stad lefver ännu en man, som lemnat flera bidrag till ofvannämnde kalender. Och ehuru vännerna af hans skära, luftiga poesi år från år glesnat såväl i Sverige som i Finland, så lefva dock i minnesgoda hjertan många af hans lyras milda toner, och då och då hörer man dem ännu ljuda från sångares och sångarinnors läppar, så t. ex. den rörande sång, ifrån »Lycksalighetens ö», ur hvilken vårt måtto är taget, och hvartill Geijer satt den sköna melodien. Och ännu flere torde finnas, som i tacksamt hjerta bevara den rika själsnjutning Atterboms ästhetiskt-kritiska och litterärt-historiska artiklar i »Svenska Litteratur-Föreningens Tidning» med flera tidskrifter skänkt dem. Till deras antal höra vi, och ehuru vi aldrig hafva varit beundrare eller anhängare af hans åsigter, skola vi likväl icke någonsin glömma hvad vi äro honom skyldiga i detta hänseende. De flesta, isynnerhet bland den yngre generationen, som minnas honom med saknad och aktning äro dock de, hvilka studerat hans nyaste stora litterärhistoriska arbete »Svenska Siare och Skalder», hvilket arbete inom hans fädernesland återvunnit åt honom en del af hans förlorade popularitet, och numera anses såsom kronan på allt hvad han skrifvit. Vi våga dock vara af en annan mening; ehuru vi visserligen högt värdera detta så intressanta och med en så varm kärlek till sitt ämne skrifna arbete, så tro vi dock på skäl, dem det icke här är plats att anföra, att dess författare nog en dag kan förglömmas, men att deremot »blommornas älsklige skald» och just den utskrikna phosphorismens banérförare alltid skall intaga en af de mest framstående platserna uti svenska vitterhetens häfder.

4 Det har icke varit vår afsigt att skrifva någon nekrolog, dertill fordrades ett helt annat utrymme, utan blott att vara en om än aldrig så svag tolk af den kärlek och tacksamhet, hvilka äro fästade vid Atterboms namn äfven i Finland sedan långt förslutna tider. Vi lemna derföre åsido alla biografiska och litterära data, och vilja blott tillägga ett par ord om hans personlighet och sista dagar. Då man såg den lilla, ljuslätta, mildtblickande mannen, den personifierade skalden, skulle man icke i honom anat den väldige litterära stridsmannen. Detta yttre var dock ett troget uttryck af hans rena, finkänsliga personlighet, sådan den uppenbarar sig i hans lefnad och poetiska skrifter. Redan länge hade han kännt sig ensam i verlden, sedan den ena efter den andra af hans själsfränder och ungdomsvänner vandrat hädan, hvilken stöt måste icke då förlusten af hans älskade maka vara. Hon afled i fjol, och han öfverlefde henne icke länge, utan bortgick från det jordiska lifvet lördagen den 21 sistl. Juli, efter att, liksom Geijer, kort före sin död hafva flyttat från Upsala till Stockholm. Vi veta icke orsaken till att de nyhetslystne Stockholms-tidningarne icke omtalade hans död förrän följande onsdag, vi vilja icke fästa oss vid denna oförklarlighet, utan glädja oss blott öfver att det unnades honom dö midt under den skönaste sommar. Se här slutligen ett mindre kändt prof på hans odödliga skaldegåfva, en

Sommarvisa.

Ögon! hvem är mera skön.

Hvem mera huld, af de två:

Jorden, så tjusande grön;

Himlen, så tjusande blå?

Slår jag, i väljande qval,

Blickarna upp, efter ner? –

Hvem kan väl göra ett val,

Himmel och Jord, mellan Er?

Slägting till båda, min art

Tillhör er lika ännu! –

Är det väl sannt, att I snart

Skiljen mitt väsen i tu?

Grönskande Jord! skall ditt sköt

Söfva mitt hjerta till stoft.

Att det, se’n slummern förflöt.

Vaknar, som blomma i doft?

Blånande Himmel! ditt tält,

Skall det min själ hålla qvar,

Att kring ditt gränslösa fält

Än, såsom lärka, hon far?

Nej! ty det hopp slår ej felt, –

Hur än min lott faller ut, –

Att jag förblifver ett helt,

Liksom jag är det förut.

Själ! Du för evigt blef gjord

Lärka och ros på engång;

Själ! mellan Himmel och Jord

Sprid dig i vällukt och sång!

 

 

1. *I denna stad lefver ännu en man, som lemnat flera bidrag till ofvannämnde kalender.