1 Bland alla klasser i samhället finnes troligen ingen, som mera är i behof af bättre lottade medborgares välvilliga omtanke, än den tjenande klassen i städerna. Den ofta hårdt betungade jordbrukaren, dagakarlen, inhysingen, de som ofta i dag icke veta hvaraf de skola lefva i morgon, hafva under all deras tunga en regelbunden|22 3| verkningskrets, ett visst oberoende, som tillåter dem att gå till arbetet med den egna förnöjsamhet, som lagbunden frihet alstrar och som gör mödan lätt och armen stark. Äfven tjenaren på landet är ännu icke utestängd från familjerna*)Att tjenaren äfven mångenstädes på landet lefver utom familjen, vilje vi ej förneka, lika litet som att det fordna patriarkaliska förhållandet mellan husbonde och tjenare ännu stundom återfinnes äfven i städerna., han delar dessas bröd och vårdas af dem som en egen; så säger han till sig sjelf: jag arbetar för oss. Men tjenaren i städerna, och särdeles i de större, är en träl under mildare form, emedan han nödtvungen arbetar för ett intresse, som ej är hans, för en vinning, i hvilken han ej äger del; emedan familjen utstött honom ur sin gemenskap och emedan han vid den ej bindes af andra band, än klokhetens eller nödvändighetens. Bortfölle hos honom denna omtanke för egen bergning, egen vinst, hvad anginge honom den familjs ve eller väl, vid hvilken han på behaglig tid är fastknuten såsom en lös yttre länk, tillreds att bortkastas den stund han ej mer behöfves? Han har söndrat sin vinning ifrån husets; medan tjenaren på landet känner sig på engång arbeta för sig och husbonden, betraktar tjenaren i staden sin tjenst såsom ett ackord, af hvilket han med möjligast minsta besvär bör draga den möjligast största fördel. Den sednares pligt är derföre hel och hållen en yttre, blott legalt bindande, och man kan knappt fordra, att han skall annorlunda betrakta den.
2 Men i detta förhållande ligger å ena sidan en betänklig fara och å den andra ett olidligt tvång. Ur detta ständiga vädjande till klokheten, såsom den hvilken bestämmer handlingens yttre lagenlighet, och såmedelst här dess enda erkända värde, uppvexer ett ogräs, som i stort förqväfver staters blomstring och i smått förgiftar individens sedlighet med det mest dödande förderf: egoism. Till denna beslöjade afgrund leda otaliga vägar, och hvem ville fördömma tjenaren, om han, hvilken ouphörligt ser sig brukas som ett viljelöst redskap för afsigter, de der angå honom endast såvida han på dem kan förtjena något, i sin ordning betraktar hela sin omgifning som redskap för sin fortkomst? Har han kommit derhän – och derhän kommer han desto förr, ju mera han hör till de praktiskt förståndiga, som taga sig bäst fram i denna verlden, – så är hvarje sedligt band för honom af intet värde, hans sträfvande är likaså isoleradt som hans ställning och hvarje annan consideration, än den yttre klokhetens, den egna nyttans, aktas af honom ganska umbärlig. Ofta, det är sannt, äro sådana tjenares yttre skick och verksamhet korrekta, ordningsfulla; de göra hvad dem föreskrifves, och man finner det ganska naturligt, att de icke göra något derutöfver. Men ställes deras trohet på frestande prof, gäller det en handling af egen drift till husets väl och utan utsigt på omedelbar belöning, så torde man beklagligen finna, att inom denna beräknade yttre punktlighet döljer sig i lyckligare fall den största likgiltighet för husets bästa, men icke sällan en känslolös egennytta, som endast behöfde befrias från några yttre band, för att ohejdad plundra, bestjäla och ruinera det hus, i hvilket tjenaren funnit sitt dagliga bröd.
3 Men hvad man icke gör af fritt medvetande att man dermed gör något rätt och godt, hvad som framkallas af yttre impuls och utan att handlingen erkännes äga något värde i sig, derpå lastar ett tvång och en ofrihet, som måste blifva alltmera tryckande, ju mera ens verksamhet forceras af materiela behof. Kommer dertill ett yttre beroende ända in i detaljer, en fordran på ständig sjelfuppoffring, ständig påpasslighet, ständig eftergift för alla nycker inom familjerna, så vexer detta tvång till en träldom, som endast den allsmäktiga vanan lär att fördraga. Denna vana hvitmenar mycket ondt, utan att förmå afhjelpa det; hon är ock den, som insöfver de bättre lottade klasserna i deras goda ro och gör dem likgiltiga för så månget missförhållande i deras närmaste omgifning. Vore icke hon, och vore icke egoismen så hemmastadd äfven hos de förmögnare, så skulle den fördomsfrie betraktaren opåmint inse, att den tjenande klassens ställning under förändrade tidsförhållanden blifvit i hög grad beklagansvärd och förtjent af en deltagande uppmärksamhet.
4 All skillnad mellan herre och tjenare äger sin upprinnelse i familjen. Den förste herre var en familjefader, hvars makt öfver de sina var gudagifven och oinskränkt; den förste tjenare och tjenarinna voro denne faders egna barn. I fordna tider, medan friheten var en personlig, icke en mensklig rätt, framgick ur detta förhållande slafveriet; i sednare tider husbondeväldet. Mellan båda är den skillnad, att slafven är en egendom, ett bohagsting, tjenaren deremot en fri personlighet, som genom fördrag öfverlåter åt husbonden dispositionen af sin arbetskraft. Men båda hafva, som nämndes, sin gemensamma upprinnelse i familjen, följaktligen äga båda rätt att i den söka sitt fäste, sitt hem och sitt stöd. Att denna deras rätt i alla tider de jure varit obestridd, är en känd sak. Så äldre som nyare lagstiftning i länder, hvarest slafveri ägt rum, har förpligtat herren att draga försorg om nödställde slafvars behof. Lag samma gäller husbonden i förhållande till tjenaren, men – och detta är en högst vigtig inskränkning – endast så länge denne qvarstår i tjensten. Således är slafven, derigenom att han förvandlats från person till sak, sitt lif igenom lagligen betryggad för oförskyld nöd, men tjenaren deremot i sin personliga frihet utsatt för att hvilken stund som helst bortkastas som ett förbrukadt redskap och utstötas i armod, äfven när detta genom ålder och kraftlöshet blifver det mest oförskylda. Sällsama inconsequens, hvarigenom den, som af lagen betraktas lik ett lösöre, af samma lag menniskovänligt vårdas under sin hjelplöshet, medan den, hvars personliga rätt aldrig misskänts, i sin kraftlösa ålderdom kan lagligen bortkastas lik ett utslitet bohagsting!*)En berömd författare (Cassagnac) härleder med stor sannolikhet proletärerna och pauperismen i det nuvarande Europa från slafvarnes emancipation under medeltiden, hvarigenom det blef de lägre klassernas rätt, men derjemte deras pligt att försörja sig sjelfva hvar för sig.
5 Det här i norden länge öfliga patriarkaliska förhållandet mellan husbondefolk och tjenare var således ett tyst erkännande af den sednares rätt att i familjen finna stöd, vård och hem. Kanske var det just derföre att detta förhållande ansågs så gifvet och af sakens natur framkalladt, som lagstiftningen underlät att misstänka förändrade framtida förhållanden och mot dem tillräckligt skydda tjenarens rätt, – ungefär af samma skäl, som forntidens lagstiftare icke statuerade straff för fadermord. Men denna förändring inträffade efterhand. Den tid är förbi,|22 3| men ligger oss ännu ganska nära, då inom medelklassernaoriginal: medelkasserna tjenaren åt vid husbondens bord, deltog med familjen i bönstunderna och öfverhufvud behandlades som egen i huset. »Far» och »mor» voro de vackra hederstitlar, dem tjenare i dagligt tal gåfvo sitt husbondefolk, betecknande ord, som vidkändes nära och gemensama förbindelser. Vi behöfve ej föreställa oss någon gyllene ålder med paradisets oskuld ett halft eller ett helt århundrade före vår tid; det är icke ens afgjordt, att sedligheten öfverhufvud då var större än nu. Men att den tjenande klassen, under ett enklare lefnadssätt och en förtroligare förbindelse med huset, då var redligare, trognare, flitigare och, tilläggom det, lyckligare, än i våra mera konstlade dagar, lär väl ingen vilja bestrida. Det är som qvarlefvor från denna tid vi ännu ofta nog se dessa gamla trotjenare, hvilka, likt huskattor, framlefva ett helt långt och obemärkt lif i samma familj, betrakta sig der som hemma, taga sig väl ock sin lilla myndighet, stå med småaktig noggranhet på husets bästa, anse dess heder, lycka eller motgång som sin egen, gå i arf likt bohagsting och slutligen om de dö utan närmare skyld, testamentera sin lilla hopsparade egendom åt någon utkorad favorit inom samma familj. Vid närmare påseende skall man då finna, att dessa trogna inventarier tjenat i hus, der herrskapet behandlat dem som egna och till huset hörande, måhända bemött dem med stränghet, men med en faderlig, unnat dem så mycken glädje, som der varit rådrum till, alltid med vårdande välvilja förutsett deras behofver och, när de lidit af sjukdom och ålderdom, ansett för en helig pligt att bereda dem all den lättnad, som stått i dess makt. En sådan förbindelse mellan husbonde och tjenare, ett familjeband, som omsluter alla till huset hörande, är utan tvifvel det rätta och naturenliga, men kan endast äga rum under en enkelhet i seder och lefnad, hvilken man förgäfves ville söka återföra i våra dagar. Att numera förändrade förhållanden allt allmännare inträda, bör således ej tillskrifvas husbönders ökade hårdhet eller tjenares tilltagande otrohet, utan finner sin förklaring i de förändringar, hvilka det husliga lifvet efterhand, och märkbarast ifrån Gustaf III:s tid, hos oss undergått.
Notisen/artikeln ingår i HT 29/3 1845:|24 2|
Om den tjenande klassens ställning.
II.
(Se N:o 22).
1 Före Gustaf III:s tid fanns visserligen en utvald krets af de högre stånden, i Sverige och Finland, som täflade att af fransyska förebilder låna icke blott bildning, utan äfven seder och lefnadssätt. Men denna krets var fåtalig och omfattade egentligen endast hofadeln, de högre tjenstemännen och den del af officerskorpsen, som utrikes fulländat sin uppfostran. Landtadeln och hela medelklassen vidhöll, med få undantag, det enkla lif med den vid vissa tillfällen luxurierande ståt, som utmärkte sextonhundratalet och mot hvilken sednare Stjernhjelm så oförtrutet ifrade, af grundad farhåga, att den öfverdrift, hvilken på hans tid så bjert framstack som undantag, en dag skulle blifva allmän regel samt derigenom mindre anstötlig, men på samma gång mera farlig. Med Gustaf III inbröt en ny tid, hvars utmärkande egenhet just var, att småningom nedföra till medelklassen hvad som förut varit de privilegierade ståndens uteslutande förmåner, att förallmänneliga bildningens adel, samt jemna seder och lefnad till den flacka niveau, på hvilken de numera befinna sig i största delen af det civiliserade Europa. Uppfostran och lynne hade gjort Gustaf till aristokrat, och denna sin natur kunde han, med all förställning, aldrig aflägga; men hans politiska brytning med adeln tvang honom att i sin mån medverka till den fredliga fortgången af den tidsrörelse, hvars politiska kris i Frankrike han vid slutet af sin lefnad ville bekämpa. Så förklaras, huruledes denne konungs regering både genom direkta och indirekta inflytanden gjorde epok i medelklassens bildning och lefnadsordning. Sederna förfinades och förlorade till större delen sin fordna nationela pregel; anspråken på njutning och beqvämlighet stegrades på samma gång som medlen att njuta lifvet mångfaldigades; ökade behof fordrade ökade tillgångar och för att åstadkomma dessa, fordrades en rörlighet i alla levnadsförhållanden, som måste förändra mycket af det gamla och tillskapa en mängd nya situationer man och man emellan, grundade, enligt tidens kraf, mera på beräkning af ömsesidig fördel, än, såsom förut, på häfdvunnen sed. Afser man det efterhand märkbara fortskridandet af denna sakernas nya ordning inom de olika samhällsklasserna, så finnes, att hofadeln gjort början efter utländska förebilder, att likartade förändringar derpå inträffat inom tjenstemannaklassen, derpå inom landtadeln, köpmännen och öfverhufvud de förmögnare, derefter hos prester och mindre borgerskap, i sednaste tider hos handtverkarne, och slutligen, att döma efter vissa tidstecken, efterhand äfven hos massan af folket. Som vanligt, har Finland sednare än andra länder inkommit i detta strömdrag af samtiden, men att äfven vi numera befinne oss indragne deri, är uppenbart.
2 Den förändrade ställning, hvilken den tjenande klassen i följd häraf intagit i samhället och familjerna, är redan antydd i det föregående. Tjenaren har kommit att stå utom familjen, medan lagen binder hans verksamhet inom densamma. Å ena sidan stå hans pligter i hela deras lagbundna omfång orubbade: trohet, redlighet, flit, omtänksamhet, påpasslighet och försakelse af all annan egen fördel och uppmuntran, än uppehälle och lön, så länge han tjenar. Å andra sidan är hans mera på häfd beroende, än af lag garanterade rättighet till familjens kärleksfulla omvårdnad efterhand förgäten och hemfallen åt husbondens godtycke. Sålunda bevakar lagen uppfyllandet af tjenarens pligter, men anförtror större delen af hans rättigheter åt loflig sed och menniskokärlekens bud. När derföre tidslynnet vexer ut ur de gamla formerna och det som fordom var sed, icke mera fortfar att vara det, så bortfalla de garantier för tjenarens bästa, hvilka icke under sin tillvaro inom seden öfvergått till fixa bestämningar i lagen, och enskild godhet blifver den ende osäkra tillflykt, han numera äger rätt att söka.
3 Men rättighet och pligt äro innerligt och oskiljaktigt med hvarandra förenade. Att söka tillägga eller borttaga endera utan den andra, är moraliskt vådligt, en inconsequens, som förr eller sednare corrigerar sig sjelf, om icke uppenbarligen i handlingens förhållande till lag och bestående ordning, så hemligen i dess sedliga motiver. Nu har tjenaren förlorat rättigheten att betrakta sig som medlem af den familj, hos hvilken han tjenar; för denna förlust vill han hålla sig skadelös genom att bortkasta sin pligt att bidraga till familjens bästa, såsom vore det hans eget. Men lagen tvingar honom att fullgöra denna pligt; detta tvång förbittrar hans lif, oupphörligt söker han att afskudda sig det, men förgäfves; hans timliga väl är beroende af hans punktlighet derutinnan. Så återstår för honom blott att inom sig afkasta den tryckande förbindelse, hvilken lagen honom pålagt, medan han i yttre måtto fullgör densamma jemnt så länge och så vida han dertill är nödtvungen. Lagen åter, som endast bedömer den yttre handlingen, men öfverlemnar dess driffjädrar åt den omedelbara rättskänsla, som uttalar sig i seden, är med en sådan punklighet tillfredsställd och tiger stilla. Så lemnas det sedliga förderf, den kräftlika egoism, som uppstår ur detta tjenarens hemliga lössägande från sin förbindelse till familjen, i grunden oantastade. Husbonden befaller och tjenaren lyder, men båda se dervid endast på eget bästa. Den på sed, ej mindre än på ömsesidig fördel grundade förbindelsen har blifvit ett yttre fördrag, i dag hållet och i morgon brutet; tjenaren är för husbonden ett oumbärligt verktyg, husbonden för tjenaren ett nödvändigt ondt, och den vackra tillgifvenhet, som borde förbinda båda, mildra befallningen och lätta lydnaden, har blifvit en af|24 3| det praktiska förståndet utskrattad saga från en förfluten enklare tid.
4 Den som vore böjd att betrakta detta egoismens öfverhandtagande i förhållandet mellan tjenare och husbonde som ett ringa ondt, torde befinna, att hvarje rötsår i samhället – och tusenfaldigt bekräftad erfarenhet vitnar, att egoismen är af alla det mest förstörande – medför mångdubbel våda, ju lägre det nedstiger till massorna och, på samma gång som det förgiftar deras lycka och angriper de sedliga stöden för deras laglydnad, tillika undergräfver samhällets bestånd.
Notisen/artikeln ingår i HT 3/5 1845:|34 2|
Om den tjenande klassens ställning.
III.
(Se N:o 22, 24.)
1 Till närmare förtydligande af det förut sagda, må det tillåtas oss betrakta några detaljer af Legohjonsstadgan.
2 Det vore orättvist att föredra den svenska lagstiftningen, så utmärkt i vården af den svagares rätt mot den starkare och öfverhufvud så öm om de lägre klassernas rättigheter, något vårdslösande af tjenarens bästa i förhållande till husbonden. Lagen vill att tjenaren skall bemötas »med välvilja, foglighet eller alfvarsamhet»,konsekvensändrat/normaliserat försvårar hans vräkande ur tjensten, försäkrar honom med detaljerad noggranhet om lön, sjukvård och »sund spis»,konsekvensändrat/normaliserat anvisar honom klagorätt och möjlighet att i förtid skiljas från oskälig tjenst, reglerar omständligt hans städsling och beskaffenheten af hans orlofssedel samt föreskrifver slutligen: »det tjenstehjon som sist från dess trettionde års ålder således (troget, flitigt m. m.) stadigt i samma tjenst fortfarit och derutinnan sedermera tillbragt sina bästa arbetsår, till dess det omsider af ålderdom så af sig kommit, att ingen kan vidare finna sig med dess tjenst belåten, bör icke af husbonden förskjutas: utan drage han försorg, att sådant berömvärdt tjenstehjon må till sin död hafva skälig skötsel och utkomst, emot den tjenst, det förmår uträtta. Men skulle husbonde ej mägta tjenstehjonet således försörja; njute det af församlingen vård och underhåll, likasom andre behöfvande.»
3 Den menniskovänliga anda, som råder i denna del af lagstiftningen, kan icke misskännas. Men om vi, det oaktadt, vågat tro, att lagen öfverlemnat större delen af tjenarens rättigheter åt loflig sed och menniskokärlekens bud, så förklaras detta dels deraf, att husbondemakten omöjligen kan i detalj bevakas, dels af den stora vigt lagen lägger på orlofssedlarna, ur hvilka godtycket aldrig fullt kan utestängas, dels äfven af nyss citerade stadga rörande tjenarens försörjande på ålderdomen, hvilken § är af den natur, att den lättare än någon annan kan kringgås och ytterst dock alltid hvilar på husbondens frivilliga erkännande af en slik förbindelse.
4 Ju mera den ena menniskans välde öfver den andra, ehvad namn det äga må, sträcker sig in i detaljer och omfattar lifvets minsta alldagliga verksamhet, desto mera trycker det den svagare och desto närmare ligger dess missbruk. Ingen politisk eller medborgerlig makt kan till den olidliga grad förtrycka en underlydande, som fadersväldet, om det missbrukas. Men fadersvåldet, som sådant, mildras och corrigeras städse af familjekärleken; dess utgrening i husbondeväldet saknar deremot detta mäktiga correktiv, såsnart tjenaren betraktas som främling i huset. Det dagliga beroendet i småsaker, af hvilka likväl trefnad eller vantrefnad bero, står utom lagens verkningskrets, här upphöra dennas befallningar, den önskar och den varnar, men den säger till seden: gör resten. Och mellankomma ej sed och samvete, så kan ingen åklagare åtkomma det slags husliga tyranni, som dag ut och dag in förbittrar tjenarens lif medelst aldrig tillfredsställd oginhet. För tjenaren återstår att i laga tid uppsäga sin tjenst, men nödvändigheten att afse förmånlig lön binder hans nya val. För flyttning behöfver han orlofssedel; af denna åter beror hela hans fräjd som tjenstehjon, med deraf följande förmåner, samt ännu dertill hans större eller mindre frihet att välja tjensteort. Orlofssedeln gifver således husbonden en betydlig och i händelse af missbruk, vådlig makt öfver tjenaren. Lagen har insett denna fara och sökt förekomma den medelst noggranna föreskrifter, straffbestämningar och klagorätt för den förfördelade. Men likasom sjelfmant erkännande svårigheten, ja omöjligheten af en laglig controll öfver dessa vitsord, besvär och förmanar legohjonsstadgan, på flera ställen (artt. 3, §. 1; 4, §. 3 o. s. v.) samt på anförda skäl, husbonden att »vara på det nogaste omtänksam» om »sanning, redlighet och rättvisa» härutinnan. Klart är, att beviset för en orlofssedels sanning eller osanning måste vara i den mån svårare att åstadkomma, ju mera dess tillmälen eller loford beträffa sådana husliga egenskaper, dem endast husbonden kan antagas berättigad att vitsorda, såsom hörsamhet eller uppstudsighet, pålitlighet eller försumlighet o. s. v. Äfven härutinnan öfvergå således lagens befallningar till en önskan eller varning, och äfven här heter det till sed och samvete: gören resten.
5 Tvenne andra §§ rörande tjenarens bästa vädja till husbondens välvilja. Art. 2 §. 4 stadgar nemligen, att husbonden bör låta vårda sjuknadt tjenstehjon, men »afräkne dock å lönen, om han vil, hvad till läkare eller läkemedel påkostas, såframt tjenstehjonet icke i och för tjensten samt utan eget förvållande skada tagit».konsekvensändrat/normaliserat – Art. 5 §. 2 föreskrifver, att »tjenstehjon ej äger lön utfordra innan det sin tid uttjent, dock må husbonde på begäran mer eller mindre på lönen under tjensteåret förskjuta, om han vil».konsekvensändrat/normaliserat
6 Men det är i synnerhet ofvan citerade §. (Art. 3 §. 7) om åldrige tjenares försörjande, som, för att vinna verklighet, måste uppbäras af seden och den personliga rättkänslan. Lagen stadgar, att tjenaren på sin ålderdom bör försörjas, såframt han sist från sitt 30:de år berömligt och »stadigt i samma tjenst fortfarit» till dess han blifvit afsigkommen. Ingen förbindelse är lättare bort|34 3|resonnerad. För det första tillkommer det husbonden, som här är gäldenär, att vitsorda, huruvida tjenaren genom sin uppförande gjort sig förtjent af sådan välvilja. För det andra står det husbonden öppet att, genom tjenarens uppsägande när dennes krafter börja aftaga, undgå pligten att vårda den orklöse. Slutligen talar lagen endast om sådan afsigkommenhet, som härrör af ålderdom, då likväl mången trotjenare genom annan tillstöt äfven derförinnan urståndsättes att draga försorg om sin bergning. Öfverallt således och under all den ömhet, med hvilken lagen vårdar tjenarens rätt, återkommer man till det resultat, att bestående sed i sjelfva verket är den, som bör gifva lagens bokstaf lif och kraft, hvarföre då seden icke mer är hvad den var då lagen stiftades, denna sednare för tjenaren förlorat en stor del af sin skyddande kraft.
7 Korteligen, öfverallt der husbonden, efter nyare sätt att se, betraktar tjenaren som en legd främling, mot hvilken han uppfyllt all rättfärdighet när han gifver honom lön och kost under tjenstetiden, der har tjenaren kommit i en falsk ställning, som på engång medför bitterhet och våda. Familjen belastar honom med sina förbindelser, men nekar honom sina rättigheter. Han är en daglönare; ty som en sådan behandlas han. Men han äger ej daglönarens frihet att välja för dagen tjenst och arbete; han är bunden för en längre tid, bunden för hvarje sekund på dygnet, och förpligtad att opåmint vårda det husets bästa, der han äter sitt bröd, och hans beroende äger föga några andra gränser, än tjenstetiden. Äfven en rättvis, men sträng husbondes fordringar få i hans ögon utseende af förtryck. Och allt förtryck utsår trefalldig frukt: försoffning, list, trots. Den förra förlamar hvarje kraft, de sednare leda denna kraft på orätta vägar, desto vådligare, ju spänstigare kraften är och ju rikare på tillgångar menniskan. Erfarenheten tör vitna, att öfverallt, hvarest nämnde nya förhållande inträdt, just de dugligaste och klokaste hufvuden i all tysthet blifva de förslagnaste spetsbofvar eller de liderligaste sällar.
8 Vi upprepe ännu engång: den nya seden att betrakta tjenaren som en främling i huset försätter den tjenande klassen i en falsk och vådlig ställning till husbonden, till familjen, till lagen och slutligen till hela samhället. Oförmärkt har tidens ström gått fram och villande bländar redan vanans makt. Så har det inträffat, att denna för talrika folkklasser så vigtiga omsvängning i det allmänna betraktelsesättet försiggått i stillhet och fullkomligt obemärkt. Men desto märkbarare äro dess följder; och ehuru vi för ingen del förbise andra bidragande orsaker, finne vi i nämnde förändring den otvungna förklaringen af det tilltagande förderf, för hvilket man, måhända ej utan skäl, beskyller städernas tjenstefolk. Utsträcker man betraktelsen en ringa mån längre, såsom till skråordningens underlydande, så återfinnas samma förhållanden äfven der, men under andra och mera invecklade skepnader, hvilka, lika förtjenta af uppmärksamhet, som de nyss vidrörda, redan varit föremål för upplysande skriftvexlingar.
*)Att tjenaren äfven mångenstädes på landet lefver utom familjen, vilje vi ej förneka, lika litet som att det fordna patriarkaliska förhållandet mellan husbonde och tjenare ännu stundom återfinnes äfven i städerna.
*)En berömd författare (Cassagnac) härleder med stor sannolikhet proletärerna och pauperismen i det nuvarande Europa från slafvarnes emancipation under medeltiden, hvarigenom det blef de lägre klassernas rätt, men derjemte deras pligt att försörja sig sjelfva hvar för sig.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Om den tjenande klassens ställning.
I.
1 Bland alla klasser i samhället finnes troligen ingen, som mera är i behof af bättre lottade medborgares välvilliga omtanke, än den tjenande klassen i städerna. Den ofta hårdt betungade jordbrukaren, dagakarlen, inhysingen, de som ofta i dag icke veta hvaraf de skola lefva i morgon, hafva under all deras tunga en regelbunden|22 3| verkningskrets, ett visst oberoende, som tillåter dem att gå till arbetet med den egna förnöjsamhet, som lagbunden frihet alstrar och som gör mödan lätt och armen stark. Äfven tjenaren på landet är ännu icke utestängd från familjerna*)Att tjenaren äfven mångenstädes på landet lefver utom familjen, vilje vi ej förneka, lika litet som att det fordna patriarkaliska förhållandet mellan husbonde och tjenare ännu stundom återfinnes äfven i städerna., han delar dessas bröd och vårdas af dem som en egen; så säger han till sig sjelf: jag arbetar för oss. Men tjenaren i städerna, och särdeles i de större, är en träl under mildare form, emedan han nödtvungen arbetar för ett intresse, som ej är hans, för en vinning, i hvilken han ej äger del; emedan familjen utstött honom ur sin gemenskap och emedan han vid den ej bindes af andra band, än klokhetens eller nödvändighetens. Bortfölle hos honom denna omtanke för egen bergning, egen vinst, hvad anginge honom den familjs ve eller väl, vid hvilken han på behaglig tid är fastknuten såsom en lös yttre länk, tillreds att bortkastas den stund han ej mer behöfves? Han har söndrat sin vinning ifrån husets; medan tjenaren på landet känner sig på engång arbeta för sig och husbonden, betraktar tjenaren i staden sin tjenst såsom ett ackord, af hvilket han med möjligast minsta besvär bör draga den möjligast största fördel. Den sednares pligt är derföre hel och hållen en yttre, blott legalt bindande, och man kan knappt fordra, att han skall annorlunda betrakta den.
2 Men i detta förhållande ligger å ena sidan en betänklig fara och å den andra ett olidligt tvång. Ur detta ständiga vädjande till klokheten, såsom den hvilken bestämmer handlingens yttre lagenlighet, och såmedelst här dess enda erkända värde, uppvexer ett ogräs, som i stort förqväfver staters blomstring och i smått förgiftar individens sedlighet med det mest dödande förderf: egoism. Till denna beslöjade afgrund leda otaliga vägar, och hvem ville fördömma tjenaren, om han, hvilken ouphörligt ser sig brukas som ett viljelöst redskap för afsigter, de der angå honom endast såvida han på dem kan förtjena något, i sin ordning betraktar hela sin omgifning som redskap för sin fortkomst? Har han kommit derhän – och derhän kommer han desto förr, ju mera han hör till de praktiskt förståndiga, som taga sig bäst fram i denna verlden, – så är hvarje sedligt band för honom af intet värde, hans sträfvande är likaså isoleradt som hans ställning och hvarje annan consideration, än den yttre klokhetens, den egna nyttans, aktas af honom ganska umbärlig. Ofta, det är sannt, äro sådana tjenares yttre skick och verksamhet korrekta, ordningsfulla; de göra hvad dem föreskrifves, och man finner det ganska naturligt, att de icke göra något derutöfver. Men ställes deras trohet på frestande prof, gäller det en handling af egen drift till husets väl och utan utsigt på omedelbar belöning, så torde man beklagligen finna, att inom denna beräknade yttre punktlighet döljer sig i lyckligare fall den största likgiltighet för husets bästa, men icke sällan en känslolös egennytta, som endast behöfde befrias från några yttre band, för att ohejdad plundra, bestjäla och ruinera det hus, i hvilket tjenaren funnit sitt dagliga bröd.
3 Men hvad man icke gör af fritt medvetande att man dermed gör något rätt och godt, hvad som framkallas af yttre impuls och utan att handlingen erkännes äga något värde i sig, derpå lastar ett tvång och en ofrihet, som måste blifva alltmera tryckande, ju mera ens verksamhet forceras af materiela behof. Kommer dertill ett yttre beroende ända in i detaljer, en fordran på ständig sjelfuppoffring, ständig påpasslighet, ständig eftergift för alla nycker inom familjerna, så vexer detta tvång till en träldom, som endast den allsmäktiga vanan lär att fördraga. Denna vana hvitmenar mycket ondt, utan att förmå afhjelpa det; hon är ock den, som insöfver de bättre lottade klasserna i deras goda ro och gör dem likgiltiga för så månget missförhållande i deras närmaste omgifning. Vore icke hon, och vore icke egoismen så hemmastadd äfven hos de förmögnare, så skulle den fördomsfrie betraktaren opåmint inse, att den tjenande klassens ställning under förändrade tidsförhållanden blifvit i hög grad beklagansvärd och förtjent af en deltagande uppmärksamhet.
4 All skillnad mellan herre och tjenare äger sin upprinnelse i familjen. Den förste herre var en familjefader, hvars makt öfver de sina var gudagifven och oinskränkt; den förste tjenare och tjenarinna voro denne faders egna barn. I fordna tider, medan friheten var en personlig, icke en mensklig rätt, framgick ur detta förhållande slafveriet; i sednare tider husbondeväldet. Mellan båda är den skillnad, att slafven är en egendom, ett bohagsting, tjenaren deremot en fri personlighet, som genom fördrag öfverlåter åt husbonden dispositionen af sin arbetskraft. Men båda hafva, som nämndes, sin gemensamma upprinnelse i familjen, följaktligen äga båda rätt att i den söka sitt fäste, sitt hem och sitt stöd. Att denna deras rätt i alla tider de jure varit obestridd, är en känd sak. Så äldre som nyare lagstiftning i länder, hvarest slafveri ägt rum, har förpligtat herren att draga försorg om nödställde slafvars behof. Lag samma gäller husbonden i förhållande till tjenaren, men – och detta är en högst vigtig inskränkning – endast så länge denne qvarstår i tjensten. Således är slafven, derigenom att han förvandlats från person till sak, sitt lif igenom lagligen betryggad för oförskyld nöd, men tjenaren deremot i sin personliga frihet utsatt för att hvilken stund som helst bortkastas som ett förbrukadt redskap och utstötas i armod, äfven när detta genom ålder och kraftlöshet blifver det mest oförskylda. Sällsama inconsequens, hvarigenom den, som af lagen betraktas lik ett lösöre, af samma lag menniskovänligt vårdas under sin hjelplöshet, medan den, hvars personliga rätt aldrig misskänts, i sin kraftlösa ålderdom kan lagligen bortkastas lik ett utslitet bohagsting!*)En berömd författare (Cassagnac) härleder med stor sannolikhet proletärerna och pauperismen i det nuvarande Europa från slafvarnes emancipation under medeltiden, hvarigenom det blef de lägre klassernas rätt, men derjemte deras pligt att försörja sig sjelfva hvar för sig.
5 Det här i norden länge öfliga patriarkaliska förhållandet mellan husbondefolk och tjenare var således ett tyst erkännande af den sednares rätt att i familjen finna stöd, vård och hem. Kanske var det just derföre att detta förhållande ansågs så gifvet och af sakens natur framkalladt, som lagstiftningen underlät att misstänka förändrade framtida förhållanden och mot dem tillräckligt skydda tjenarens rätt, – ungefär af samma skäl, som forntidens lagstiftare icke statuerade straff för fadermord. Men denna förändring inträffade efterhand. Den tid är förbi,|22 3| men ligger oss ännu ganska nära, då inom medelklassernaoriginal: medelkasserna tjenaren åt vid husbondens bord, deltog med familjen i bönstunderna och öfverhufvud behandlades som egen i huset. »Far» och »mor» voro de vackra hederstitlar, dem tjenare i dagligt tal gåfvo sitt husbondefolk, betecknande ord, som vidkändes nära och gemensama förbindelser. Vi behöfve ej föreställa oss någon gyllene ålder med paradisets oskuld ett halft eller ett helt århundrade före vår tid; det är icke ens afgjordt, att sedligheten öfverhufvud då var större än nu. Men att den tjenande klassen, under ett enklare lefnadssätt och en förtroligare förbindelse med huset, då var redligare, trognare, flitigare och, tilläggom det, lyckligare, än i våra mera konstlade dagar, lär väl ingen vilja bestrida. Det är som qvarlefvor från denna tid vi ännu ofta nog se dessa gamla trotjenare, hvilka, likt huskattor, framlefva ett helt långt och obemärkt lif i samma familj, betrakta sig der som hemma, taga sig väl ock sin lilla myndighet, stå med småaktig noggranhet på husets bästa, anse dess heder, lycka eller motgång som sin egen, gå i arf likt bohagsting och slutligen om de dö utan närmare skyld, testamentera sin lilla hopsparade egendom åt någon utkorad favorit inom samma familj. Vid närmare påseende skall man då finna, att dessa trogna inventarier tjenat i hus, der herrskapet behandlat dem som egna och till huset hörande, måhända bemött dem med stränghet, men med en faderlig, unnat dem så mycken glädje, som der varit rådrum till, alltid med vårdande välvilja förutsett deras behofver och, när de lidit af sjukdom och ålderdom, ansett för en helig pligt att bereda dem all den lättnad, som stått i dess makt. En sådan förbindelse mellan husbonde och tjenare, ett familjeband, som omsluter alla till huset hörande, är utan tvifvel det rätta och naturenliga, men kan endast äga rum under en enkelhet i seder och lefnad, hvilken man förgäfves ville söka återföra i våra dagar. Att numera förändrade förhållanden allt allmännare inträda, bör således ej tillskrifvas husbönders ökade hårdhet eller tjenares tilltagande otrohet, utan finner sin förklaring i de förändringar, hvilka det husliga lifvet efterhand, och märkbarast ifrån Gustaf III:s tid, hos oss undergått.
Notisen/artikeln ingår i HT 29/3 1845:|24 2|Om den tjenande klassens ställning.
II.
(Se N:o 22).
1 Före Gustaf III:s tid fanns visserligen en utvald krets af de högre stånden, i Sverige och Finland, som täflade att af fransyska förebilder låna icke blott bildning, utan äfven seder och lefnadssätt. Men denna krets var fåtalig och omfattade egentligen endast hofadeln, de högre tjenstemännen och den del af officerskorpsen, som utrikes fulländat sin uppfostran. Landtadeln och hela medelklassen vidhöll, med få undantag, det enkla lif med den vid vissa tillfällen luxurierande ståt, som utmärkte sextonhundratalet och mot hvilken sednare Stjernhjelm så oförtrutet ifrade, af grundad farhåga, att den öfverdrift, hvilken på hans tid så bjert framstack som undantag, en dag skulle blifva allmän regel samt derigenom mindre anstötlig, men på samma gång mera farlig. Med Gustaf III inbröt en ny tid, hvars utmärkande egenhet just var, att småningom nedföra till medelklassen hvad som förut varit de privilegierade ståndens uteslutande förmåner, att förallmänneliga bildningens adel, samt jemna seder och lefnad till den flacka niveau, på hvilken de numera befinna sig i största delen af det civiliserade Europa. Uppfostran och lynne hade gjort Gustaf till aristokrat, och denna sin natur kunde han, med all förställning, aldrig aflägga; men hans politiska brytning med adeln tvang honom att i sin mån medverka till den fredliga fortgången af den tidsrörelse, hvars politiska kris i Frankrike han vid slutet af sin lefnad ville bekämpa. Så förklaras, huruledes denne konungs regering både genom direkta och indirekta inflytanden gjorde epok i medelklassens bildning och lefnadsordning. Sederna förfinades och förlorade till större delen sin fordna nationela pregel; anspråken på njutning och beqvämlighet stegrades på samma gång som medlen att njuta lifvet mångfaldigades; ökade behof fordrade ökade tillgångar och för att åstadkomma dessa, fordrades en rörlighet i alla levnadsförhållanden, som måste förändra mycket af det gamla och tillskapa en mängd nya situationer man och man emellan, grundade, enligt tidens kraf, mera på beräkning af ömsesidig fördel, än, såsom förut, på häfdvunnen sed. Afser man det efterhand märkbara fortskridandet af denna sakernas nya ordning inom de olika samhällsklasserna, så finnes, att hofadeln gjort början efter utländska förebilder, att likartade förändringar derpå inträffat inom tjenstemannaklassen, derpå inom landtadeln, köpmännen och öfverhufvud de förmögnare, derefter hos prester och mindre borgerskap, i sednaste tider hos handtverkarne, och slutligen, att döma efter vissa tidstecken, efterhand äfven hos massan af folket. Som vanligt, har Finland sednare än andra länder inkommit i detta strömdrag af samtiden, men att äfven vi numera befinne oss indragne deri, är uppenbart.
2 Den förändrade ställning, hvilken den tjenande klassen i följd häraf intagit i samhället och familjerna, är redan antydd i det föregående. Tjenaren har kommit att stå utom familjen, medan lagen binder hans verksamhet inom densamma. Å ena sidan stå hans pligter i hela deras lagbundna omfång orubbade: trohet, redlighet, flit, omtänksamhet, påpasslighet och försakelse af all annan egen fördel och uppmuntran, än uppehälle och lön, så länge han tjenar. Å andra sidan är hans mera på häfd beroende, än af lag garanterade rättighet till familjens kärleksfulla omvårdnad efterhand förgäten och hemfallen åt husbondens godtycke. Sålunda bevakar lagen uppfyllandet af tjenarens pligter, men anförtror större delen af hans rättigheter åt loflig sed och menniskokärlekens bud. När derföre tidslynnet vexer ut ur de gamla formerna och det som fordom var sed, icke mera fortfar att vara det, så bortfalla de garantier för tjenarens bästa, hvilka icke under sin tillvaro inom seden öfvergått till fixa bestämningar i lagen, och enskild godhet blifver den ende osäkra tillflykt, han numera äger rätt att söka.
3 Men rättighet och pligt äro innerligt och oskiljaktigt med hvarandra förenade. Att söka tillägga eller borttaga endera utan den andra, är moraliskt vådligt, en inconsequens, som förr eller sednare corrigerar sig sjelf, om icke uppenbarligen i handlingens förhållande till lag och bestående ordning, så hemligen i dess sedliga motiver. Nu har tjenaren förlorat rättigheten att betrakta sig som medlem af den familj, hos hvilken han tjenar; för denna förlust vill han hålla sig skadelös genom att bortkasta sin pligt att bidraga till familjens bästa, såsom vore det hans eget. Men lagen tvingar honom att fullgöra denna pligt; detta tvång förbittrar hans lif, oupphörligt söker han att afskudda sig det, men förgäfves; hans timliga väl är beroende af hans punktlighet derutinnan. Så återstår för honom blott att inom sig afkasta den tryckande förbindelse, hvilken lagen honom pålagt, medan han i yttre måtto fullgör densamma jemnt så länge och så vida han dertill är nödtvungen. Lagen åter, som endast bedömer den yttre handlingen, men öfverlemnar dess driffjädrar åt den omedelbara rättskänsla, som uttalar sig i seden, är med en sådan punklighet tillfredsställd och tiger stilla. Så lemnas det sedliga förderf, den kräftlika egoism, som uppstår ur detta tjenarens hemliga lössägande från sin förbindelse till familjen, i grunden oantastade. Husbonden befaller och tjenaren lyder, men båda se dervid endast på eget bästa. Den på sed, ej mindre än på ömsesidig fördel grundade förbindelsen har blifvit ett yttre fördrag, i dag hållet och i morgon brutet; tjenaren är för husbonden ett oumbärligt verktyg, husbonden för tjenaren ett nödvändigt ondt, och den vackra tillgifvenhet, som borde förbinda båda, mildra befallningen och lätta lydnaden, har blifvit en af|24 3| det praktiska förståndet utskrattad saga från en förfluten enklare tid.
4 Den som vore böjd att betrakta detta egoismens öfverhandtagande i förhållandet mellan tjenare och husbonde som ett ringa ondt, torde befinna, att hvarje rötsår i samhället – och tusenfaldigt bekräftad erfarenhet vitnar, att egoismen är af alla det mest förstörande – medför mångdubbel våda, ju lägre det nedstiger till massorna och, på samma gång som det förgiftar deras lycka och angriper de sedliga stöden för deras laglydnad, tillika undergräfver samhällets bestånd.
Notisen/artikeln ingår i HT 3/5 1845:|34 2|Om den tjenande klassens ställning.
III.
(Se N:o 22, 24.)
1 Till närmare förtydligande af det förut sagda, må det tillåtas oss betrakta några detaljer af Legohjonsstadgan.
2 Det vore orättvist att föredra den svenska lagstiftningen, så utmärkt i vården af den svagares rätt mot den starkare och öfverhufvud så öm om de lägre klassernas rättigheter, något vårdslösande af tjenarens bästa i förhållande till husbonden. Lagen vill att tjenaren skall bemötas »med välvilja, foglighet eller alfvarsamhet»,konsekvensändrat/normaliserat försvårar hans vräkande ur tjensten, försäkrar honom med detaljerad noggranhet om lön, sjukvård och »sund spis»,konsekvensändrat/normaliserat anvisar honom klagorätt och möjlighet att i förtid skiljas från oskälig tjenst, reglerar omständligt hans städsling och beskaffenheten af hans orlofssedel samt föreskrifver slutligen: »det tjenstehjon som sist från dess trettionde års ålder således (troget, flitigt m. m.) stadigt i samma tjenst fortfarit och derutinnan sedermera tillbragt sina bästa arbetsår, till dess det omsider af ålderdom så af sig kommit, att ingen kan vidare finna sig med dess tjenst belåten, bör icke af husbonden förskjutas: utan drage han försorg, att sådant berömvärdt tjenstehjon må till sin död hafva skälig skötsel och utkomst, emot den tjenst, det förmår uträtta. Men skulle husbonde ej mägta tjenstehjonet således försörja; njute det af församlingen vård och underhåll, likasom andre behöfvande.»
3 Den menniskovänliga anda, som råder i denna del af lagstiftningen, kan icke misskännas. Men om vi, det oaktadt, vågat tro, att lagen öfverlemnat större delen af tjenarens rättigheter åt loflig sed och menniskokärlekens bud, så förklaras detta dels deraf, att husbondemakten omöjligen kan i detalj bevakas, dels af den stora vigt lagen lägger på orlofssedlarna, ur hvilka godtycket aldrig fullt kan utestängas, dels äfven af nyss citerade stadga rörande tjenarens försörjande på ålderdomen, hvilken § är af den natur, att den lättare än någon annan kan kringgås och ytterst dock alltid hvilar på husbondens frivilliga erkännande af en slik förbindelse.
4 Ju mera den ena menniskans välde öfver den andra, ehvad namn det äga må, sträcker sig in i detaljer och omfattar lifvets minsta alldagliga verksamhet, desto mera trycker det den svagare och desto närmare ligger dess missbruk. Ingen politisk eller medborgerlig makt kan till den olidliga grad förtrycka en underlydande, som fadersväldet, om det missbrukas. Men fadersvåldet, som sådant, mildras och corrigeras städse af familjekärleken; dess utgrening i husbondeväldet saknar deremot detta mäktiga correktiv, såsnart tjenaren betraktas som främling i huset. Det dagliga beroendet i småsaker, af hvilka likväl trefnad eller vantrefnad bero, står utom lagens verkningskrets, här upphöra dennas befallningar, den önskar och den varnar, men den säger till seden: gör resten. Och mellankomma ej sed och samvete, så kan ingen åklagare åtkomma det slags husliga tyranni, som dag ut och dag in förbittrar tjenarens lif medelst aldrig tillfredsställd oginhet. För tjenaren återstår att i laga tid uppsäga sin tjenst, men nödvändigheten att afse förmånlig lön binder hans nya val. För flyttning behöfver han orlofssedel; af denna åter beror hela hans fräjd som tjenstehjon, med deraf följande förmåner, samt ännu dertill hans större eller mindre frihet att välja tjensteort. Orlofssedeln gifver således husbonden en betydlig och i händelse af missbruk, vådlig makt öfver tjenaren. Lagen har insett denna fara och sökt förekomma den medelst noggranna föreskrifter, straffbestämningar och klagorätt för den förfördelade. Men likasom sjelfmant erkännande svårigheten, ja omöjligheten af en laglig controll öfver dessa vitsord, besvär och förmanar legohjonsstadgan, på flera ställen (artt. 3, §. 1; 4, §. 3 o. s. v.) samt på anförda skäl, husbonden att »vara på det nogaste omtänksam» om »sanning, redlighet och rättvisa» härutinnan. Klart är, att beviset för en orlofssedels sanning eller osanning måste vara i den mån svårare att åstadkomma, ju mera dess tillmälen eller loford beträffa sådana husliga egenskaper, dem endast husbonden kan antagas berättigad att vitsorda, såsom hörsamhet eller uppstudsighet, pålitlighet eller försumlighet o. s. v. Äfven härutinnan öfvergå således lagens befallningar till en önskan eller varning, och äfven här heter det till sed och samvete: gören resten.
5 Tvenne andra §§ rörande tjenarens bästa vädja till husbondens välvilja. Art. 2 §. 4 stadgar nemligen, att husbonden bör låta vårda sjuknadt tjenstehjon, men »afräkne dock å lönen, om han vil, hvad till läkare eller läkemedel påkostas, såframt tjenstehjonet icke i och för tjensten samt utan eget förvållande skada tagit».konsekvensändrat/normaliserat – Art. 5 §. 2 föreskrifver, att »tjenstehjon ej äger lön utfordra innan det sin tid uttjent, dock må husbonde på begäran mer eller mindre på lönen under tjensteåret förskjuta, om han vil».konsekvensändrat/normaliserat
6 Men det är i synnerhet ofvan citerade §. (Art. 3 §. 7) om åldrige tjenares försörjande, som, för att vinna verklighet, måste uppbäras af seden och den personliga rättkänslan. Lagen stadgar, att tjenaren på sin ålderdom bör försörjas, såframt han sist från sitt 30:de år berömligt och »stadigt i samma tjenst fortfarit» till dess han blifvit afsigkommen. Ingen förbindelse är lättare bort|34 3|resonnerad. För det första tillkommer det husbonden, som här är gäldenär, att vitsorda, huruvida tjenaren genom sin uppförande gjort sig förtjent af sådan välvilja. För det andra står det husbonden öppet att, genom tjenarens uppsägande när dennes krafter börja aftaga, undgå pligten att vårda den orklöse. Slutligen talar lagen endast om sådan afsigkommenhet, som härrör af ålderdom, då likväl mången trotjenare genom annan tillstöt äfven derförinnan urståndsättes att draga försorg om sin bergning. Öfverallt således och under all den ömhet, med hvilken lagen vårdar tjenarens rätt, återkommer man till det resultat, att bestående sed i sjelfva verket är den, som bör gifva lagens bokstaf lif och kraft, hvarföre då seden icke mer är hvad den var då lagen stiftades, denna sednare för tjenaren förlorat en stor del af sin skyddande kraft.
7 Korteligen, öfverallt der husbonden, efter nyare sätt att se, betraktar tjenaren som en legd främling, mot hvilken han uppfyllt all rättfärdighet när han gifver honom lön och kost under tjenstetiden, der har tjenaren kommit i en falsk ställning, som på engång medför bitterhet och våda. Familjen belastar honom med sina förbindelser, men nekar honom sina rättigheter. Han är en daglönare; ty som en sådan behandlas han. Men han äger ej daglönarens frihet att välja för dagen tjenst och arbete; han är bunden för en längre tid, bunden för hvarje sekund på dygnet, och förpligtad att opåmint vårda det husets bästa, der han äter sitt bröd, och hans beroende äger föga några andra gränser, än tjenstetiden. Äfven en rättvis, men sträng husbondes fordringar få i hans ögon utseende af förtryck. Och allt förtryck utsår trefalldig frukt: försoffning, list, trots. Den förra förlamar hvarje kraft, de sednare leda denna kraft på orätta vägar, desto vådligare, ju spänstigare kraften är och ju rikare på tillgångar menniskan. Erfarenheten tör vitna, att öfverallt, hvarest nämnde nya förhållande inträdt, just de dugligaste och klokaste hufvuden i all tysthet blifva de förslagnaste spetsbofvar eller de liderligaste sällar.
8 Vi upprepe ännu engång: den nya seden att betrakta tjenaren som en främling i huset försätter den tjenande klassen i en falsk och vådlig ställning till husbonden, till familjen, till lagen och slutligen till hela samhället. Oförmärkt har tidens ström gått fram och villande bländar redan vanans makt. Så har det inträffat, att denna för talrika folkklasser så vigtiga omsvängning i det allmänna betraktelsesättet försiggått i stillhet och fullkomligt obemärkt. Men desto märkbarare äro dess följder; och ehuru vi för ingen del förbise andra bidragande orsaker, finne vi i nämnde förändring den otvungna förklaringen af det tilltagande förderf, för hvilket man, måhända ej utan skäl, beskyller städernas tjenstefolk. Utsträcker man betraktelsen en ringa mån längre, såsom till skråordningens underlydande, så återfinnas samma förhållanden äfven der, men under andra och mera invecklade skepnader, hvilka, lika förtjenta af uppmärksamhet, som de nyss vidrörda, redan varit föremål för upplysande skriftvexlingar.