Notisen/artikeln ingår i HT 12/2 1845:|12 1|

Svensk Literatur.

1 Nordstjernan. Den milda vintern, som länge försummade att slå sina isbryggor öfver Ålands haf, beredde oss tillfälle att ännu med sjölägenhet erhålla de tidigast utkomna alstren af Stockholms jul-literatur. Tacksama för en så stor lycka, kaste vi vår första blick på andra årgången af Nordstjernan, ostridigt en af de täckast utrustade och derföre lyckligast utfallande spekulationer i den vägen. Detta häfte, lika gentilt som det föregående, innehåller porträtter, facsimiler och bidrag af Fredrika Bremer, Adlersparre, von Beskow, Carlén, Grafström, Ingelman, Kullberg och Sätherberg samt ännu dertill ett litet stycke af författarinnan till Kusinerna, som allt envisas att bibehålla sin genomskinliga anonymitet och alls icke har lust att »bli förtryckt i sten, sitta i alla fönster af alla boklådar, ligga på botten under en hög af andra lithografier på alla salongsbord, sitta i dåliga ramar på likgiltiga väggar, slutligen dansa verlden omkring i en kalender af den vanliga julgrödan, och höra den läsande och gapande allmänheten säga: ’Åhkonsekvensändrat/normaliserat bevars! ser hon så ut? jag hade föreställt mig henne helt annorlunda. Nu försvann en stor illusion för mig;’tillagt av utgivaren – eller ock: Aha, är det hon det? hon ser dum ut. Hon ser ledsam ut. Hon är fasligt lik fru A. B. C. D. öfver ögonen. Hon är rysligt lik Mamsell E. F. G. öfver munnen. Hennes ställning är hemskt lik fröken H. J. K. o. s. v.»

2 Fredrika Bremers porträtt är täckt, quinligt och framförallt trefligt, som ju äfven är rätta ordet för hela hennes författareskap. Hon har beskrifvit några friare-äfventyr, kallade »Den rätta eller Hustru min»,konsekvensändrat/normaliserat obetydliga till innehållet, men intagande genom den mest lekande stil. – Friherrinnan Knorrings lilla uppsats »Trolofningen»,konsekvensändrat/normaliserat äfven i lättaste stil, är en knapphändig teckning af en ensam stunds fantasier öfver en hvirflande rök. – Adlersparre (känd under namnet Albano) ser arristokratisk ut, men nog redobogen att taga sig en middagslur. »Rafael Sanzio»,konsekvensändrat/normaliserat ett prisbelönt poem, är lika rikt på färg, bilder och ord, som fattigt på tankar.|12 2| »Ett blad ur Militärdespotismens historia» (prosa) är sökt men ingalunda så märkeligt, som förf. synes hafva föreställt sig. – Bernhard von Beskow. Herr Hofmarskalken ser krånglig ut. Efterverlden skall sannolikt ej tillerkänna Tit. det höga skaldenamn, som en del af samtiden och sjelfve Oehlenschläger så underbart protegerat. Man bör likväl rättvist erkänna, att förf:s här införda »Scener ur skådespelet Gustaf Adolf i Tyskland» tillhöra de lyckligaste försök i denna väg inom svenska vitterheten. »En vandring i Rom»,konsekvensändrat/normaliserat ehuru akademiskt hållen, läses med intresse. – J. G. Carlén påminner om studerkammaren i Uppsala. Obetydlig som poet, har han lemnat till Nordstjernan tre poemer, bland hvilka, »Den förste döde» genomgås af en vacker, ehuru uttänjd idé. – A. A. Grafström ser ut som en goddagspilt i vår Herres vingård. Som skald äger han i Sverige ett ej obetydligt anseende, men sannolikt skall tiden bortsopa hans rykte med så mången annans, hvilken dagen fjäsat. Af 7 här införda poemer äro de flesta under medelmåttan. – G. G. Ingelman, den olycklige poeten, som kort före jul så plötsligen försvann, ser så dyster ut, som ämnade han försvinna. Lika dystra äro hans båda här införda poemer »Tid och Rum»,konsekvensändrat/normaliserat samt »Mossrosen»;konsekvensändrat/normaliserat både likväl förtjenta att nämnas som de vackraste i hela kalendern. – Karl Kullbergs porträtt är bland de manliga i samlingen det mest intagande; mera quickt, än egentligen snillrikt, mera behagligt, än just markeradt och uttrycksfullt, liknar det träffande Kullbergs literära personlighet. Denne unge man förtjenade vara mera bemärkt, än han är i Sverige. Lik Almqvist, är han hemma på engång i dikten och verkligheten; en ljus och genomträngande blick, qvickhet, målande fantasi, talent i teckning och utmärkt stilistisk förmåga göra Kullberg till en af Sveriges lyckligaste, om äfven ej störste, författare. Hans bidrag till Nordstjernan: »En svensk ädling i Paris under restaurationen» och »En aristokrat och hans boning» äro tvenne med talent utförda skizzer ur den förnäma verlden. – J. G. Sätherberg, den omtyckte författaren till så mången frisk skogs- och jägaresång, är af naturen begåfvad med ett af dessa spetsigt ovala släta ansigten, som vi äro vane att finna hos ryska köpmän. Till Nordstjernan har han gifvit tvenne poetiska bidrag: »Hafvet» och »Dufvan i spanska sjön»,konsekvensändrat/normaliserat båda genomandade af friska vindar, ehuru till formen knagliga.