1 Några af våra tidningar hafva för sed, att vid årets början meddela öfversigter af det föregående tidskiftets politiska och kulturhistoriska vexlingar, att till ett helt sammanfatta de spridda dragen af dagens historie. Denna sed är berömlig och god. Den bildade menniskan behöfver vidga sin synkrets utom det alldagligas menniskan och närmast liggandes område; för att blifva en god och upplyst medborgare i sin fädernestat, behöfver hon känna sig såsom medlem i folkens stora samhälle och inse, att den utveckling och det framskridande, som i detta samhälle röjer sig, i väsendtlig mån ingriper i de enskilda staternas och medborgarnes förhållanden. Det finnes likväl bland oss så många bildade, som betrakta verldens gång med en likgiltighet, som ej sällan får namn af philosophisk. Emedan försynen på den stora verldstheatern anvisat oss en så underordnad politisk roll, anser mången den yttre politiken såsom varande för oss af ringa intresse. Men utom det, att denna åsigt i sig sjelf är inskränkt och ensidig, är det ett stort misstag, att med den egentliga politiken förblanda dagens historie, tiden och dess tecken, gången af verldsandens utveckling, hvilken oftast, om icke alltid, bestämmes af inre och nödvändiga orsaker, medan politiken befattar sig med de yttre och tillfälliga. Må vi derföre lugna och uppmärksamma betrakta vår samtid, så långt och så djupt, som det är svaga dödliga blickar förunnadt att städa, och af den underbara försyn, som ingenstädes tydligare uppenbarar sig än i historien, hämta lugn för närvarande och hopp för kommande dagar.
2 Vi må på förband erinra, att den hastiga blick, vi våge kasta omkring oss, icke afser detailler och öfverhufvud mindre berör politiken, än den inre riktning, tiden tagit i kullturhistoriskt afseende.
3 Vår tid är rörelsens*)Tid betecknar här, såsom ofta, tidehvarf.. Det kan synas oegentligt, att så benämna den, enär all tid är något rörligt, flytande, hvilket vi bestämme efter vissa gifna förhållanden. Men tidens rörelse, återspeglad i historien, visar sig i sina resultater än långsammare och jemnare, än hastigare och mera brådstörtande. Det är mer än troligt, att ett högre öga, än det menskliga, ser allt så likformigt, som en chronometers gång; men vi, närsynte jordebarn, skönje denna likformighet likaså litet, som vi, bedragne af kullar och dalar, uppsatte jordens klotform. Vi antage en stundom inträffande störtflod i händelsernas gång och kalle den, med ett allmänt, fast menskligt namn, revolution. Det är revolutionerna, som åtskiljt tidehvarfven och begränsat dem inbördes, som menskligt sätt att se. All historie börjar med en revolution, sjelfva jordplanetens, och det tör anses som säkert, att all historie äfven dermed slutar. Den äldsta tidens största revolutioner beträffa jordytan och hafva det egna, att de egentligen verkat genom naturförhållanden. Sedermera har menniskan och det andliga, af naturen oberoende hos henne alltmera framträdt på skådeplatsen, och at det hållet har christendomen varit den största revolution, som historien känner.
4 Det är möjligt, att förmålens närhet och detaillernas bjertare färger villa ögat; men märkeligt synes det, att den nyare tiden, jemförd med de föregående, visar så få hvilopunkter, att den snarare för ögat framställer bilden af en enda, oupphörligt arbetande och kokande andelig revolution. Rastlös har den unga tiden, utgången från reformationen, framilat, och om den stundom, för ett kort ögonblick visat sig sansad och lugn, har den derunder endast hämtat andan, för att uthärda nya, häftigare strider. Omätliga, brådstörtade hafva mensklighetens framsteg varit under de tre århundraden, som förgått sedan Luther. Liksom hastigheten af en fallande kropp ökas under fallet, så påskyndas under seklerna tidens utveckling allt snabbare. Under de sista hundrade åren hafva vi kanske vunnit mera, än under de två föregående seklerna tillsamman, och under dessa åter mera, än under fyra föregående. I vetenskap, i konst, i industri, i allmän kultur, hvilka oerhörda resultater under dessa sista århundraden, ja årtionden! Och hvilket dödligt öga kan förutse, på hvilken punkt vi härutinnan, under denna tidens parforce jagt, skola stå hundrade år härefter!
5 Må vi då kalla vår tid rörelsens och vi skola snart se, att denna rörelse är till sin grund af intellectuell, af andlig natur. Den charakteriseras emedlertid träffande af den täflan, som nu råder, att gifva åt comnumicationsmedlen, ångmachinerna och deras tillverkningar en förut ohörd hastighet. Framåt, framåt vill tiden, men hvart? det vet den icke.
6 Vår tid är vidare splittringens. Alla föregående tidehvarf framvisa å någon sida enhet och helhet; exempelvis i gamla tiden den Grekiska kulturen och|1 3| Romarväldet; i medeltiden kyrkan och hierarkin, feodalväsendet, och chevaleriet – företeelser, hvilka alla häntyda på en lugnare concentrering af tidsandens spridda elementer till ett så fullständigt helt, som det är möjligt här på jorden. Den nya tiden äger ingen sådan enhet, att framvisa. Den första lifsyttring, reformationen, var en splittring och huru många sådana hafva ej följt på denna första! Alla nyare försök att grunda mera omfattande politiska eller andliga enheter hafva misslyckats, kullstörtat. Så Habsburgiska husets, Bourbonernas, Napoleons jetteplaner; så Jesuitismens lömska försök och sjelfva den ortodoxa protestantiska kyrkans bemödanden, att gifva sina dogmer medeltidens fasthet. I vetenskapen, såsom i politiken, hafva vi skådat systemer af stor utsträckning, men föga varaktighet. Alla hafva de ramlat eller sönderfallit i otaliga underafdelningar, erkända af några och af andra förkastade. Det ena har undanträngt det andra, oförmöget likväl att sjelf bibehålla sig. I detta ögonblick, hvilka partier i kyrkan, i staten och politiken, ja äfven i vetenskapen! Hvar finnes en stor, alfvarlig enhet i konsten och hvar har den till ett vidunder uppvuxna industrin lyckats undgå oupphörliga förändringar ... förbättringar, om man så vill? Vår tid är en fortfarande, hetsig protest mot allt historiskt och bestående, en allt brantare lutning till något kommande. Hela den nyare tiden, från Luther framåt ända till oss, är icke ett tidehvarf i fulländad verldshistorisk betydelse. Den är snarare en enda stor öfvergångsperiod, som söker sin slutpunkt och sitt resultat borta i framtidens dimmor. Nu, mera än förr, lefve vi i en oupphörlig andelig kris och sjelfva lugnet har i våra dagar något feberartadt, qvalmigt, förskräckande. Enhet, helhet behöfver vår tid, men hvar den skall finna den, hvem säger oss det?
7 (Forts.)
Notisen/artikeln ingår i HT 7/1 1843:|2 2|
Tiden och dess tecken.
II.
1 Under den märkvärdiga rörlighet och den splittring, som äro våra dagar egna, ser man sig med längtan om efter en makt, en medelpunkt, att binda tidens oro vid och gifva den ro. Hvar skola de idéer, som besjäla tidehvarfvet, de stora intressen, som dela det, finna en förenings- och stödjepunkt, mäktig nog, att försonande upptaga dem alla i sig och länka dem till ett skönt, ädelt och upphöjdt mål?
2 En tafla är framför alla färgrik, lysande, storartad, vid helt blick, man kastar på den närvarande tiden. Civilisation! stora, glänsande afgud för våra dagars tillbedjan! Det är i den, som så många intressen mötas, så många förhoppningar finna sin näring, så många ädla förmågor sin verksamhetskrets. I detta enda ord sammanföres numera allt, hvad samtiden äger dyrbarast hela summan af dess bildning, dess institutioner och dess samhällslif, dess allmänna och enskilda förkofran, – resultater af årtusendens verk. Civilisationen är det vigtigaste ord på tidehvarfvets tunga; den är tidens anlete, i hvilket alla intryck, alla känslor, allt andeligt lif afspeglar sig i våra dagar. Och vår tid skulle sakna enhet, helhet ...!
3 Men ... i den nyare civilisationens grundväsende ligger någonting vidöppet, obegränsadt, längtande, mot en framtid bortsträfvande, som nödvändigt måste i densamma gynna en splittring, så snart jemnvigten rubbas, derigenom att något af dess elementer vexer till på de andras bekostnad. Det var ett helt annat förhållande med de forntida folkens kultur. Rotad i en sinnlig, nästan barnslig verldsåskådning, var deras civilisation ett slutet och fullständigt helt, cirkelformigt och sjelftillräckligt, begränsadt, utan forntid och utan framtid. Derföre passade den blott för det folk, i hvars sköte den uppblomstrat; barbar hette fordom allt, som icke talade den Grekiska bildningens tungomål. Men Christendomen, som gifvit alla folk en Gud, en himmel och ett brodersnamn, var den nyEuropeiska civilisationens moderkälla. Deraf den sednares uppåtsträfvande, andliga och tillika allmänna, obegränsade charakter. Sålänge nu Christendomen var dess lif och dess rätta medelpunkt, så länge var civilisationens riktning bestämd och dess spridda elementer höllos tillhopa af en inre andlig makt. Men nya tider kommo, reformationen klyfde tro och vetande i tvenne delar, tanken kände sig fullvuxen, friboren, och började söka sin stödjepunkt och sin fullkomning inom sig sjelf. Då började det stora förstörelseverket; från att hafva varit en slaf, blef tanken en Jacobin och förödde himlarna, – kastade sig derefter öfver jordiska samhällsformer, nedref och omskapade utan hejd. Lossadt var nu det hand, som höll civilisationen tillsamman, dess själ var bortfallen; den hade brustit i stycken och hvarje stycke ville vara en sjelfständigt helt för sig. Hänförande tid af så många extremer, dina stormar hafva lugnat, dina verldsböljor hafva lagt sig, men dyningarna gå ännu i dag djupt, djupt!
4 De, som böja knä för den Europeiska civilisationen, förutspå den en omätlig framtid, grundad på phenomenet af dess långsamma utveckling*)»Se der 15 sekler, som den varar, under hvilka den år i ett tillstånd af ständigt framskridande. Den har icke framgått så hastigt, som den Grekiska civilisationen, men den har icke upphört att vexa. Den emotser framför sig en omätlig bana och den kallar sig allt hastigare in på den.» Guitzot, la Civilisation en Europe s. 40.. Måhända skall den dag komma, då denna profetia går upp i rök. Det lider intet tvifvel, att icke den nyare civilisationen, aflägsnad från Christendomen, uppstaplat sig till en Babelstorn, som måste leda till förbistring och fall. Lik en mensklig organism, på hvilken hufvud och extremiteter oformligt utvexa, medan hjertat tvinar bort och lider**)Med bibehållande af samma bild, kunde man säga, att medeltidens hjerta vexte för stort på hufvudets bekostnad. Hos de gamle var en instinktartad harmoni mellan båda., äger vår bildning ofantligt mycket stort och upplyftande för tanken och för snillet; men det rätt sublima, det i grunden himmelska hos menniskan, det som ingjuter i henne en ny lefvande ande och oemotståndligt genombäfvar hennes varelse, det finnes icke mera der. Försvunnet är som en ljus, men flyktig dröm, det, för hvilket många tusende fordom gingo med glädje till döden. Det nya Europa, som med politisk kallsinnighet ser het heliga landet förtrampas och skändas af Europeiske Asiater, Turkarne, applauderar en Taglioni med ursinnig enthusiasm. En Beethoven dör i armod och en Bosco samlar guld. Hvilken olikhet mot fordom! Vi äge dock våra martyrer: det är de, som svindla och gå förlorade på tankens höjder eller i sinnenas rus. Förståndsklarheten är i våra dagar, den öfvervägande; derjemte ett otygladt njutningsbegär, egoism, materialism. Så gå oädla begär och låga tankesätt hand i hand med förbildningen. Det var så fordom i den Alexandrinska förfiningens dagar, och det är så nu. Då följde åskregn på qvalmig lust; det har ock följt i våra dagar och skall följa ännu.
5 De revolutioner, vi sednast öfverlefvat, hafva gällt politiska förhållanden. Den, som förestår, och som måste komma, är bestämd, att gripa den Europeiska civilisationen i dess hjerta, ombilda den, ingjuta i den en ny ande och ett nytt lif. Det vore förmätet, att söka bestämma huru och när. Verldsuret går sin gång i det dolda tysta. Men den dödlige äger lof, att gifva akt på sekundernas flygt, och när tecknen tydligt tala, må menniskan icke tillsluta ögon och öron för dem. Erfarne män spå väderskifte i Europas athmospher. Liksom jordathmospheren, äger civilisationen en mättningsgrad, då den ej kan insupa några dunster mer. Guds mäktiga ljungeld nalkas då, att rensa och förklara. Historien talar fördolda ord och målar i det framfarna det kommandes bild. En dag skall komma, då allt är annorlunda. Vi skola kanske icke upplefva den. Måhända ligger en ny Luther i lindan ännu och bidar den tid, när han blir kallad till Guds verk.
6 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 14/1 1843:|4 1|
Tiden och dess tecken.
III.
1 Det är ett märkeligt tidens tecken, att just i våra dagar, så rika på intressen, som borde binda oss, på sympathier, som borde locka oss, äro vi mer än någonsin böjde att rädda oss bort i ett förflutet eller i ett kommande. Å ena sidan gifven det få, äfven mörkare, tidehvarf,|4 2| under hvilka menniskan genom profetior eller förhoppningar så kastat sig in på framtiden, som i våra dagar; å andra sidan förvånas man öfver den oemotståndliga längtan, med hvilken folken sedan några tiotal år begynt gå i minnet tillbaka till sin forntid och återkalla de kära hågkomsterna af sina barndomsdagar. Så handlar icke en tid, som har ro och helhet i sig sjelf. Är då tidsanden vorden en gubbe, som, näst hoppet om ett tillkommande lif, icke äger något kärare, än minnet af de längesedan flydda år, då hans kraft var ung och hans hopp var ljust, som en vårdag utan moln?
2 Vid stranden förnimmer man vågornas röster som en, men ingen räknar deras tal, der de gå öfver fjärdarna. Alltså civilisationen i våra dagar. Den är ett solbeglänst haf af oräkneliga vågor, hvars spetsar bryta sig mot hvarandra. Men emellan hvarje våg är en afgrund, i hvilken mången seglare funnit sin graf.
3 Innerst vid betraktandet af civilisationens källa och rot, om hvilken skriften lärer, att ingen kan lägga annan grund, än den som lagd är, – vid religionen, hvilken anblick! Om vi med rätta glädje oss, att de dystra tider äro förbi, då fanatismen sölade sig i blod för Guds äras skull och jorden föröddes, för att befolka himmelen, så må vi i våra dagar sörja, att det heliga försvunnit, på samma gång som dess missbruk. Hos en stor del af Europas folk är Christendomen ett namn, ur hvilket betydelsen bortfallit, ett ord, som ställes i jemnbredd med många andra. Grunden till ett så olyckligt förhållande ligger djupare och mera invecklad, än att den här, ehuru ofvan antydd, kan utredas. Det torde likväl kunna som ett factum antagas, att de Catholska folken kastas af och an mellan bigotteri och fritänkeri, att den protestantiska kyrkan bär en hårdnackad, ännu oförsonad strid mellan tro och vetande inom sitt sköte. Sektväsendet har dock icke vidare gripit omkring sig i Europa, såsom det en tid hotade, utan har i America uppslagit sitt stamsäte, der kyrkan splittras af hundrade sekter, som ofta blott i ett ord eller en formalitet, men likväl ytterst ihärdigt, skilja sig från hvarandra. Ett annat tidens tecken bekräftar religiositetens förfall. Det är nemligen en gammal erfarenhet, att i tider af vacklande religiositet ett allmänt moraliserande och dygdepredikande låter höra sig, för att utifrån förbättra menniskan, då sådant ej mera kan ske inifrån. Vi hafve, det är sannt, öfverlefvat det 18:de seklets torra och hjertlösa moraler; men detta dygdeäflande har i våra dagar öfvergått från ord till handling och verksammast uppträdt i de vidtberyktade nykterhetsföreningarna. Stora äro de resultater, man lofvat sig af dem och vacker den enthusiasm, hvarmed de omfattats; men väl kunde man fråga: hvartill tjenar det, att utifrån bortplocka last efter last, om icke menniskans sinne i grunden förbättras och omskapas, så att hon kan, lik en gammal klädnad, bortkasta sina brister alla? Är icke förderfvet en hydra, hvars hufvuden det icke båtar att afhugga ett och ett i sender, emedan nya ständigt tillvexa?
4 Å en annan sida vore det likväl i hög grad orättvist, att förneka de ljusare förhoppningar i afseende å religionen, hvartill vår tid berättigar, framför den närmast föregående. – Ytterligheter, sådana som vår tids sjelfviskhet och otro, framkalla alltid reactioner, och vi behöfve ej söka dem långt. Från Tyskland, Europas andliga hjerta, på samma gång som dess geografiska, har en djup och storartad religiös rörelse utgått, en rörelse, som på mångahanda sätt uppenbarar sig och skarpast framträder i det oss välbekanta phenomen, som vi benämne pietism. Män af större competens och insigt må sitta till doms öfver detta märkvärdiga phenomen. Oss fylles det blott, som hade tidens pendel, nyss så excentrisk i sin svängning mot den orätt såkallade philosophiska otron*)Intet verkligt philosophiskt system i våra dagar vill åtminstone bekriga Christendomen. Det var blott det förra århundradets ytliga, usla Encyclopedism, som uppblåste sig till en Goliath i strid mot Herrens smorda., i pietismen gått till ytterlighet åt det motsatta hållet. Den dag torde komma, då det skarpa, kantiga och excentriska i pietismens opposition mot tidsrikningen af sig sjelf försvinner, i det denna rikning just af de religiösa rörelserna blifvit länkad åt ett bättre mål. Då torde det besinnas, att pietismen, såvida den i sin mån befrämjat detta mål och med varmt nit varit beredd att uppoffra allt för hvad den ansett heligt och sannt, varit för Christendomen välsignelserik och på folken utöfvat ett välgörande inflytande. – Äfven andra hugneliga religiösa tecken spörjas. Missionsverket framskrider i aflägsna och föga kända länder; omätliga äro de eröfringar, det i en framtid skall vinna äfven för civilisationen. Hemma i vårt Europa gör bibelordet sin rund i de fattigaste hyddor; ädla och högsinnade föreningar befrämja dess utspridande. Och mångenstädes finner det en fruktbar jordmån. Det religiösa lifvet lefver ännu varmt i månget bröst; det stora Ryska och det lilla Finska folket finner ännu sin ro deri, som förr.
5 Hvilka olyckliga följder, en i andelösa former hårdnad religion utöfvar hos ett folk, bevisar oss det nära exemplet af Judarne. Snart i två årtusenden har deras religion qvarstått som en mumie utan själ, som en Loths stod, förstenad vid anblicken af Zions förstöring. De äro Europas Chineser, framsläpade af tiden, utan att af den hafva erfaritoriginal: erfarat annat, än knäppningarna af dess gyllene ur. Ett annat Europeiskt folk, Turkarne, lär oss, huruledes att somna bort från sin religion är detsamma, som att somna bort från sin stat. Väl hafva Christendomens sednaste framsteg i Asien derstädes uppsporrat äfven Muhamedanismen till proselytmakeri; men Islam är murken, som ett föråldradt Chanvälde, grundadt på förflygande enthusiasm, och dess blodröda fanor hafva svajat ut sin tid öfver verlden. Vissnad – ty den kan ej mera föryngras – tandlös – ty den kan ej mera bitas – liknar den en mot grafven staplande gubbe, i hvilkens bål hela hans ätt en dag skall med veklagan störta sig, att der förgås, medan Christendomen, evigt ung och evigt stark, skall i alla tider blomstra öfver förgångna menskliga institutioners sorgliga grift.
6 Det ottomanniska väldets hotande ruin leder oss in på ett fält, hvilket vi blott med lättaste hand beröre, på politikens. Det är politikenoriginal: poliken, som hos Europas ynglingar, Fransmännen, och hos många andra med dem, bestigit religionens lediga thron. Nära bakom oss skåde vi en tid af convulsiviska skakningar. Yrvakna efter en lång politisk slummer, mätte folken sina domnade krafter mot hvarandra och mot sig sjelfva, med hetsig enthusiasm. Jättesnillet från Corsica, som fattade den skenande tidens tyglar, mindre för att hejda, än för att styra den, hade fallit; i Europa var det så lugnt som på hafvet, när böljorna slagit tillsamman öfver det ditstörtade klippstycket.|4 3| Då nödgades regeringarna använda all omsorg, att läka de öfverståndna stormarnas förhärjningar och undvika nya. Det var då, diplomatiken, sedan länge ej mera ett barn, uppträdde i all sin finhet, all sin smidighet, för att jemka, försona och bortsmusla alla moln på den politiska horizonten. Öfverhufvud blef från denna tid alla Europeiska makters politik fredlig och gynnande för folkens framskridande i intellectuell och materiell förkofran. Pennorna, partistriderna och parlamentstalen hafva efterträdt svärden, fältslagen, kanondundren, och om man skådar en rök, är det icke af krut, utan af ångmachiner. Makternas välförstådda intresse för freden förebygger alla misssämjor. Ett hörn af den politiska byggnaden hotar i synnerhet att ramla; den stora Ottomanniska Porten. Öfriga vigtigare politiska moln äro den commerciella afunden mellan England och Frankrike, den revolutionära propagandan i detta sednare land och Italien, det politiska och financiella trasslet på Pyreneiska halfön, samt utom Europa de democratiska principernas ytterligheter i America, Förenta Staternas hotande bankrutt, Mexicos sönderfallande; i Africa Fransmännens eröfringar och granskap med Marocco, samt i AsienRysslands och Englands snart sammanträffande råmärken, Persiska monarkins förfall och oförmåga att utgöra den naturliga skilnaden mellan båda de förenämnda och ändtligen den stora, måhända ej alltid fredliga omskapning, som förestår det millionerbefolkade China, sedan dess fredsslut med England, en af vårt århundrades vigtigaste tilldragelser, uppslagit dess portar å vid gafvel för den Europeiska civilisationen.
7 Den nära förvandtskap, hvilken politiken under det förflutna seklet antog med verldshandeln, gör sig ännu till någon del gällande. Rivalitet är oundviklig, i synnerhet på de stora marknadsplaner, som nu synas öppna sig i Orienten. Men i allmänhet vinna friare och liberalare grundsatser allt större insteg vid de särskilda ländernas commerciella relationer, och man tar det icke mera, som förr, för ett axiom, att ett land bör, för att vinna välstånd, producera så mycket och consumera så litet, som möjligt. Ty produktionen, det har man nu insett, framgår i jemna steg med consumtionen, och för att ett land skall till ett annat föryttra den möjligast största quantitet varor, fordras, att det förra förbrukar en motsvarande quantitet af det sednares tillverkningar. Prohibitivsystemerna och de höga importtullarna hafva derföre i de flesta länder mycket förmildrats, och förr eller sednare torde en af tidens lifligast diskuterade handelsfrågor, den Engelska Spanmålstullen, lösas på ett sätt, som öfverensstämmer med liberalare åsigter.
8 Handeln, så vigtig i alla tider, har i våra dagar vunnit en mera storartad betydelse, än någonsin, genom den omätliga mångfald och utsträckning, som utmärker vår industri. Med luxen och njutningsbegäret har äfven industrin mångdubblats, och alla dess grenar bedrifvas i stor skala, efter förbättrade tillverkningsmethoder. Vi anse här ej nödigt, att utgjuta oss i declamationer öfver ångkraften. Dess förvånande resultater äro kända. Lik den Kantiska philosophin, förklarar den ett oförsonligt krig mot tid och rum. Undersökningen rörande olyckan på jernvägen mellan Versailles och Parisförl.förliden vår upplyser, att de ångvagnar, man dervid begagnat, framilat med den hastighet, hvilken mathematiskt beräknas tillhöra stormen. I fabrikerna uträttar nu ett barn på en dag, hvad fordom fyra fullvuxne med möda uträttade på en vecka.
9 Menniskan beler sig sjelf i machinerna. Vid första inträdet på en stor mechanisk fabrik, t. ex. ett bomullsspinneri, hänföres man af beundran och nyfikenhet. Men den nästa känslan har tycke af beklämning. Man stirrar på dessa machiner, som göra sitt arbete så sjelfmant, så punktligt och nästan förnuftigt; man frågar sig sjelf, om de äro lefvande varelser af stål, slafvar under en besvärjares vink. Och åter frågar man, om dessa menskliga varelser, som så enformigt och mechaniskt röra sig mellan sina verksamma apparater, sjelfva äro machiner, utan vilja och utan själ. Menniskan en machin ... store Gud! En erfarenhet är det visserligen, att ett helt och hållet mechaniskt arbete verkar oförmånligt på själskrafterna, och i England hafva menniskovänner lifligt satt sig emot barns användande på fabrikerna, ehuru mera af omtanke för de spädas helsa, som deraf lidit.
10 För att med framgång drifvas, fordrar industrin nödvändigt kapitaler, en orsak, hvarföre den så långsamt framskridit i vårt fattiga Finland. Ofantliga summor användas utrikes på industriella företag, svindlande spekulationer uppsluka innom kort frukterna af ett helt lifs mödor. Detta spekulationsraseri hade för kort tid sedan stigit till sin höjd. Enorma quantiteter af råämnen och manufakturer hopades, consumtionen svarade ej deremot, afsättning brast, kapitalerna lågo döda, en mängd bankrutter följde, handeln och krediten fingo mångenstädes en svår stöt. Intet land led likväl deraf så hårdt, som NordAmerica, der en mängd provincialbanker, i det de på ett oerhördt sätt missbrukat den allmänna krediten, fulländat förvirringen och bringat Förenta Staterna på branten af en nationalbankrutt. Det är för öfrigt kändt, att financerna i våra dagar spela en högst betydande roll både i allmän och enskild politik ... ett förhållande, hvilket utrymmet hindrar oss att vidare utveckla.
11 Industrin har gjort inkräktningar äfven på konstens område. Man behöfver blott erinra sig de otaliga gipsaftrycken af skulpturens mästerverk, positiverna och speldosorna, Herr Kaufmanns automater, Daguerrotypen, galvanoplastiken m. m. Äfven i dessa företag röjer sig snillets makt öfver materielt, men ock tillika ett förakt för menniskans fria sjelfverksamhet, hvilken ingjuter mästarens själ i de skapelser, han frambringar, och låter honom i dem igenkänna den ädlaste delen af hans varelse. Huru himmelsk är icke konsten, der den i det sinnliga uppenbarar och förkroppsligar andens skönhet! Mycket herrligt har den i våra dagar skapat och det vore oförlåtligt, att misskänna det. Men icke skulle den, såsom ofta sker, beundras ända till afguderi, icke skulle den med politiken dela den tvetydiga äran, att mångenstädes i samtiden bestiga religionensoriginal: religions furstesäte! Det är icke godt att menniskan tillbeder sig sjelf, icke ens i det ädlaste och ljufvaste, som hon är mäktig att skapa.
12 Dock vi hoppas, att en annan gång, och med ledning af erfarnares omdömen, kunna återkomma till detta ämne, äfvensom till literatur och vetenskap. Vi slute för denna gång vår flyktiga öfversigt, så ofullständig den är. Kan den ej gälla för annnat, så må den åtminstone gälla för en enskild trosbekännelse. Mången skarpare blick, än vår, på en så krokig och rörlig tid, som denna, kan bländas och förvillas. Den tafla, vi betraktat, har haft sina skuggor; försynen vill så hafva det, att dess dager må falla rätt strålande och himmelsk deröfver. Vi lefve i hoppets tid; fullkomningen ligger fjer|4 4|ran, men Guds verk gå fram. Blind är en menniskoblick; hon ser blott det förgängliga, som faller till stoft allt rundtoriginal: rudt omkring. Men Guds öga vakar.
*)»Se der 15 sekler, som den varar, under hvilka den år i ett tillstånd af ständigt framskridande. Den har icke framgått så hastigt, som den Grekiska civilisationen, men den har icke upphört att vexa. Den emotser framför sig en omätlig bana och den kallar sig allt hastigare in på den.» Guitzot, la Civilisation en Europe s. 40.
**)Med bibehållande af samma bild, kunde man säga, att medeltidens hjerta vexte för stort på hufvudets bekostnad. Hos de gamle var en instinktartad harmoni mellan båda.
*)Intet verkligt philosophiskt system i våra dagar vill åtminstone bekriga Christendomen. Det var blott det förra århundradets ytliga, usla Encyclopedism, som uppblåste sig till en Goliath i strid mot Herrens smorda.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Tiden och dess tecken.
I.
The time is out of joint.
Hamlet.
1 Några af våra tidningar hafva för sed, att vid årets början meddela öfversigter af det föregående tidskiftets politiska och kulturhistoriska vexlingar, att till ett helt sammanfatta de spridda dragen af dagens historie. Denna sed är berömlig och god. Den bildade menniskan behöfver vidga sin synkrets utom det alldagligas menniskan och närmast liggandes område; för att blifva en god och upplyst medborgare i sin fädernestat, behöfver hon känna sig såsom medlem i folkens stora samhälle och inse, att den utveckling och det framskridande, som i detta samhälle röjer sig, i väsendtlig mån ingriper i de enskilda staternas och medborgarnes förhållanden. Det finnes likväl bland oss så många bildade, som betrakta verldens gång med en likgiltighet, som ej sällan får namn af philosophisk. Emedan försynen på den stora verldstheatern anvisat oss en så underordnad politisk roll, anser mången den yttre politiken såsom varande för oss af ringa intresse. Men utom det, att denna åsigt i sig sjelf är inskränkt och ensidig, är det ett stort misstag, att med den egentliga politiken förblanda dagens historie, tiden och dess tecken, gången af verldsandens utveckling, hvilken oftast, om icke alltid, bestämmes af inre och nödvändiga orsaker, medan politiken befattar sig med de yttre och tillfälliga. Må vi derföre lugna och uppmärksamma betrakta vår samtid, så långt och så djupt, som det är svaga dödliga blickar förunnadt att städa, och af den underbara försyn, som ingenstädes tydligare uppenbarar sig än i historien, hämta lugn för närvarande och hopp för kommande dagar.
2 Vi må på förband erinra, att den hastiga blick, vi våge kasta omkring oss, icke afser detailler och öfverhufvud mindre berör politiken, än den inre riktning, tiden tagit i kullturhistoriskt afseende.
3 Vår tid är rörelsens*)Tid betecknar här, såsom ofta, tidehvarf.. Det kan synas oegentligt, att så benämna den, enär all tid är något rörligt, flytande, hvilket vi bestämme efter vissa gifna förhållanden. Men tidens rörelse, återspeglad i historien, visar sig i sina resultater än långsammare och jemnare, än hastigare och mera brådstörtande. Det är mer än troligt, att ett högre öga, än det menskliga, ser allt så likformigt, som en chronometers gång; men vi, närsynte jordebarn, skönje denna likformighet likaså litet, som vi, bedragne af kullar och dalar, uppsatte jordens klotform. Vi antage en stundom inträffande störtflod i händelsernas gång och kalle den, med ett allmänt, fast menskligt namn, revolution. Det är revolutionerna, som åtskiljt tidehvarfven och begränsat dem inbördes, som menskligt sätt att se. All historie börjar med en revolution, sjelfva jordplanetens, och det tör anses som säkert, att all historie äfven dermed slutar. Den äldsta tidens största revolutioner beträffa jordytan och hafva det egna, att de egentligen verkat genom naturförhållanden. Sedermera har menniskan och det andliga, af naturen oberoende hos henne alltmera framträdt på skådeplatsen, och at det hållet har christendomen varit den största revolution, som historien känner.
4 Det är möjligt, att förmålens närhet och detaillernas bjertare färger villa ögat; men märkeligt synes det, att den nyare tiden, jemförd med de föregående, visar så få hvilopunkter, att den snarare för ögat framställer bilden af en enda, oupphörligt arbetande och kokande andelig revolution. Rastlös har den unga tiden, utgången från reformationen, framilat, och om den stundom, för ett kort ögonblick visat sig sansad och lugn, har den derunder endast hämtat andan, för att uthärda nya, häftigare strider. Omätliga, brådstörtade hafva mensklighetens framsteg varit under de tre århundraden, som förgått sedan Luther. Liksom hastigheten af en fallande kropp ökas under fallet, så påskyndas under seklerna tidens utveckling allt snabbare. Under de sista hundrade åren hafva vi kanske vunnit mera, än under de två föregående seklerna tillsamman, och under dessa åter mera, än under fyra föregående. I vetenskap, i konst, i industri, i allmän kultur, hvilka oerhörda resultater under dessa sista århundraden, ja årtionden! Och hvilket dödligt öga kan förutse, på hvilken punkt vi härutinnan, under denna tidens parforce jagt, skola stå hundrade år härefter!
5 Må vi då kalla vår tid rörelsens och vi skola snart se, att denna rörelse är till sin grund af intellectuell, af andlig natur. Den charakteriseras emedlertid träffande af den täflan, som nu råder, att gifva åt comnumicationsmedlen, ångmachinerna och deras tillverkningar en förut ohörd hastighet. Framåt, framåt vill tiden, men hvart? det vet den icke.
6 Vår tid är vidare splittringens. Alla föregående tidehvarf framvisa å någon sida enhet och helhet; exempelvis i gamla tiden den Grekiska kulturen och|1 3| Romarväldet; i medeltiden kyrkan och hierarkin, feodalväsendet, och chevaleriet – företeelser, hvilka alla häntyda på en lugnare concentrering af tidsandens spridda elementer till ett så fullständigt helt, som det är möjligt här på jorden. Den nya tiden äger ingen sådan enhet, att framvisa. Den första lifsyttring, reformationen, var en splittring och huru många sådana hafva ej följt på denna första! Alla nyare försök att grunda mera omfattande politiska eller andliga enheter hafva misslyckats, kullstörtat. Så Habsburgiska husets, Bourbonernas, Napoleons jetteplaner; så Jesuitismens lömska försök och sjelfva den ortodoxa protestantiska kyrkans bemödanden, att gifva sina dogmer medeltidens fasthet. I vetenskapen, såsom i politiken, hafva vi skådat systemer af stor utsträckning, men föga varaktighet. Alla hafva de ramlat eller sönderfallit i otaliga underafdelningar, erkända af några och af andra förkastade. Det ena har undanträngt det andra, oförmöget likväl att sjelf bibehålla sig. I detta ögonblick, hvilka partier i kyrkan, i staten och politiken, ja äfven i vetenskapen! Hvar finnes en stor, alfvarlig enhet i konsten och hvar har den till ett vidunder uppvuxna industrin lyckats undgå oupphörliga förändringar ... förbättringar, om man så vill? Vår tid är en fortfarande, hetsig protest mot allt historiskt och bestående, en allt brantare lutning till något kommande. Hela den nyare tiden, från Luther framåt ända till oss, är icke ett tidehvarf i fulländad verldshistorisk betydelse. Den är snarare en enda stor öfvergångsperiod, som söker sin slutpunkt och sitt resultat borta i framtidens dimmor. Nu, mera än förr, lefve vi i en oupphörlig andelig kris och sjelfva lugnet har i våra dagar något feberartadt, qvalmigt, förskräckande. Enhet, helhet behöfver vår tid, men hvar den skall finna den, hvem säger oss det?
7 (Forts.)
Notisen/artikeln ingår i HT 7/1 1843:|2 2|Tiden och dess tecken.
II.
1 Under den märkvärdiga rörlighet och den splittring, som äro våra dagar egna, ser man sig med längtan om efter en makt, en medelpunkt, att binda tidens oro vid och gifva den ro. Hvar skola de idéer, som besjäla tidehvarfvet, de stora intressen, som dela det, finna en förenings- och stödjepunkt, mäktig nog, att försonande upptaga dem alla i sig och länka dem till ett skönt, ädelt och upphöjdt mål?
2 En tafla är framför alla färgrik, lysande, storartad, vid helt blick, man kastar på den närvarande tiden. Civilisation! stora, glänsande afgud för våra dagars tillbedjan! Det är i den, som så många intressen mötas, så många förhoppningar finna sin näring, så många ädla förmågor sin verksamhetskrets. I detta enda ord sammanföres numera allt, hvad samtiden äger dyrbarast hela summan af dess bildning, dess institutioner och dess samhällslif, dess allmänna och enskilda förkofran, – resultater af årtusendens verk. Civilisationen är det vigtigaste ord på tidehvarfvets tunga; den är tidens anlete, i hvilket alla intryck, alla känslor, allt andeligt lif afspeglar sig i våra dagar. Och vår tid skulle sakna enhet, helhet ...!
3 Men ... i den nyare civilisationens grundväsende ligger någonting vidöppet, obegränsadt, längtande, mot en framtid bortsträfvande, som nödvändigt måste i densamma gynna en splittring, så snart jemnvigten rubbas, derigenom att något af dess elementer vexer till på de andras bekostnad. Det var ett helt annat förhållande med de forntida folkens kultur. Rotad i en sinnlig, nästan barnslig verldsåskådning, var deras civilisation ett slutet och fullständigt helt, cirkelformigt och sjelftillräckligt, begränsadt, utan forntid och utan framtid. Derföre passade den blott för det folk, i hvars sköte den uppblomstrat; barbar hette fordom allt, som icke talade den Grekiska bildningens tungomål. Men Christendomen, som gifvit alla folk en Gud, en himmel och ett brodersnamn, var den nyEuropeiska civilisationens moderkälla. Deraf den sednares uppåtsträfvande, andliga och tillika allmänna, obegränsade charakter. Sålänge nu Christendomen var dess lif och dess rätta medelpunkt, så länge var civilisationens riktning bestämd och dess spridda elementer höllos tillhopa af en inre andlig makt. Men nya tider kommo, reformationen klyfde tro och vetande i tvenne delar, tanken kände sig fullvuxen, friboren, och började söka sin stödjepunkt och sin fullkomning inom sig sjelf. Då började det stora förstörelseverket; från att hafva varit en slaf, blef tanken en Jacobin och förödde himlarna, – kastade sig derefter öfver jordiska samhällsformer, nedref och omskapade utan hejd. Lossadt var nu det hand, som höll civilisationen tillsamman, dess själ var bortfallen; den hade brustit i stycken och hvarje stycke ville vara en sjelfständigt helt för sig. Hänförande tid af så många extremer, dina stormar hafva lugnat, dina verldsböljor hafva lagt sig, men dyningarna gå ännu i dag djupt, djupt!
4 De, som böja knä för den Europeiska civilisationen, förutspå den en omätlig framtid, grundad på phenomenet af dess långsamma utveckling*)»Se der 15 sekler, som den varar, under hvilka den år i ett tillstånd af ständigt framskridande. Den har icke framgått så hastigt, som den Grekiska civilisationen, men den har icke upphört att vexa. Den emotser framför sig en omätlig bana och den kallar sig allt hastigare in på den.» Guitzot, la Civilisation en Europe s. 40.. Måhända skall den dag komma, då denna profetia går upp i rök. Det lider intet tvifvel, att icke den nyare civilisationen, aflägsnad från Christendomen, uppstaplat sig till en Babelstorn, som måste leda till förbistring och fall. Lik en mensklig organism, på hvilken hufvud och extremiteter oformligt utvexa, medan hjertat tvinar bort och lider**)Med bibehållande af samma bild, kunde man säga, att medeltidens hjerta vexte för stort på hufvudets bekostnad. Hos de gamle var en instinktartad harmoni mellan båda., äger vår bildning ofantligt mycket stort och upplyftande för tanken och för snillet; men det rätt sublima, det i grunden himmelska hos menniskan, det som ingjuter i henne en ny lefvande ande och oemotståndligt genombäfvar hennes varelse, det finnes icke mera der. Försvunnet är som en ljus, men flyktig dröm, det, för hvilket många tusende fordom gingo med glädje till döden. Det nya Europa, som med politisk kallsinnighet ser het heliga landet förtrampas och skändas af Europeiske Asiater, Turkarne, applauderar en Taglioni med ursinnig enthusiasm. En Beethoven dör i armod och en Bosco samlar guld. Hvilken olikhet mot fordom! Vi äge dock våra martyrer: det är de, som svindla och gå förlorade på tankens höjder eller i sinnenas rus. Förståndsklarheten är i våra dagar, den öfvervägande; derjemte ett otygladt njutningsbegär, egoism, materialism. Så gå oädla begär och låga tankesätt hand i hand med förbildningen. Det var så fordom i den Alexandrinska förfiningens dagar, och det är så nu. Då följde åskregn på qvalmig lust; det har ock följt i våra dagar och skall följa ännu.
5 De revolutioner, vi sednast öfverlefvat, hafva gällt politiska förhållanden. Den, som förestår, och som måste komma, är bestämd, att gripa den Europeiska civilisationen i dess hjerta, ombilda den, ingjuta i den en ny ande och ett nytt lif. Det vore förmätet, att söka bestämma huru och när. Verldsuret går sin gång i det dolda tysta. Men den dödlige äger lof, att gifva akt på sekundernas flygt, och när tecknen tydligt tala, må menniskan icke tillsluta ögon och öron för dem. Erfarne män spå väderskifte i Europas athmospher. Liksom jordathmospheren, äger civilisationen en mättningsgrad, då den ej kan insupa några dunster mer. Guds mäktiga ljungeld nalkas då, att rensa och förklara. Historien talar fördolda ord och målar i det framfarna det kommandes bild. En dag skall komma, då allt är annorlunda. Vi skola kanske icke upplefva den. Måhända ligger en ny Luther i lindan ännu och bidar den tid, när han blir kallad till Guds verk.
6 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 14/1 1843:|4 1|Tiden och dess tecken.
III.
1 Det är ett märkeligt tidens tecken, att just i våra dagar, så rika på intressen, som borde binda oss, på sympathier, som borde locka oss, äro vi mer än någonsin böjde att rädda oss bort i ett förflutet eller i ett kommande. Å ena sidan gifven det få, äfven mörkare, tidehvarf,|4 2| under hvilka menniskan genom profetior eller förhoppningar så kastat sig in på framtiden, som i våra dagar; å andra sidan förvånas man öfver den oemotståndliga längtan, med hvilken folken sedan några tiotal år begynt gå i minnet tillbaka till sin forntid och återkalla de kära hågkomsterna af sina barndomsdagar. Så handlar icke en tid, som har ro och helhet i sig sjelf. Är då tidsanden vorden en gubbe, som, näst hoppet om ett tillkommande lif, icke äger något kärare, än minnet af de längesedan flydda år, då hans kraft var ung och hans hopp var ljust, som en vårdag utan moln?
2 Vid stranden förnimmer man vågornas röster som en, men ingen räknar deras tal, der de gå öfver fjärdarna. Alltså civilisationen i våra dagar. Den är ett solbeglänst haf af oräkneliga vågor, hvars spetsar bryta sig mot hvarandra. Men emellan hvarje våg är en afgrund, i hvilken mången seglare funnit sin graf.
3 Innerst vid betraktandet af civilisationens källa och rot, om hvilken skriften lärer, att ingen kan lägga annan grund, än den som lagd är, – vid religionen, hvilken anblick! Om vi med rätta glädje oss, att de dystra tider äro förbi, då fanatismen sölade sig i blod för Guds äras skull och jorden föröddes, för att befolka himmelen, så må vi i våra dagar sörja, att det heliga försvunnit, på samma gång som dess missbruk. Hos en stor del af Europas folk är Christendomen ett namn, ur hvilket betydelsen bortfallit, ett ord, som ställes i jemnbredd med många andra. Grunden till ett så olyckligt förhållande ligger djupare och mera invecklad, än att den här, ehuru ofvan antydd, kan utredas. Det torde likväl kunna som ett factum antagas, att de Catholska folken kastas af och an mellan bigotteri och fritänkeri, att den protestantiska kyrkan bär en hårdnackad, ännu oförsonad strid mellan tro och vetande inom sitt sköte. Sektväsendet har dock icke vidare gripit omkring sig i Europa, såsom det en tid hotade, utan har i America uppslagit sitt stamsäte, der kyrkan splittras af hundrade sekter, som ofta blott i ett ord eller en formalitet, men likväl ytterst ihärdigt, skilja sig från hvarandra. Ett annat tidens tecken bekräftar religiositetens förfall. Det är nemligen en gammal erfarenhet, att i tider af vacklande religiositet ett allmänt moraliserande och dygdepredikande låter höra sig, för att utifrån förbättra menniskan, då sådant ej mera kan ske inifrån. Vi hafve, det är sannt, öfverlefvat det 18:de seklets torra och hjertlösa moraler; men detta dygdeäflande har i våra dagar öfvergått från ord till handling och verksammast uppträdt i de vidtberyktade nykterhetsföreningarna. Stora äro de resultater, man lofvat sig af dem och vacker den enthusiasm, hvarmed de omfattats; men väl kunde man fråga: hvartill tjenar det, att utifrån bortplocka last efter last, om icke menniskans sinne i grunden förbättras och omskapas, så att hon kan, lik en gammal klädnad, bortkasta sina brister alla? Är icke förderfvet en hydra, hvars hufvuden det icke båtar att afhugga ett och ett i sender, emedan nya ständigt tillvexa?
4 Å en annan sida vore det likväl i hög grad orättvist, att förneka de ljusare förhoppningar i afseende å religionen, hvartill vår tid berättigar, framför den närmast föregående. – Ytterligheter, sådana som vår tids sjelfviskhet och otro, framkalla alltid reactioner, och vi behöfve ej söka dem långt. Från Tyskland, Europas andliga hjerta, på samma gång som dess geografiska, har en djup och storartad religiös rörelse utgått, en rörelse, som på mångahanda sätt uppenbarar sig och skarpast framträder i det oss välbekanta phenomen, som vi benämne pietism. Män af större competens och insigt må sitta till doms öfver detta märkvärdiga phenomen. Oss fylles det blott, som hade tidens pendel, nyss så excentrisk i sin svängning mot den orätt såkallade philosophiska otron*)Intet verkligt philosophiskt system i våra dagar vill åtminstone bekriga Christendomen. Det var blott det förra århundradets ytliga, usla Encyclopedism, som uppblåste sig till en Goliath i strid mot Herrens smorda., i pietismen gått till ytterlighet åt det motsatta hållet. Den dag torde komma, då det skarpa, kantiga och excentriska i pietismens opposition mot tidsrikningen af sig sjelf försvinner, i det denna rikning just af de religiösa rörelserna blifvit länkad åt ett bättre mål. Då torde det besinnas, att pietismen, såvida den i sin mån befrämjat detta mål och med varmt nit varit beredd att uppoffra allt för hvad den ansett heligt och sannt, varit för Christendomen välsignelserik och på folken utöfvat ett välgörande inflytande. – Äfven andra hugneliga religiösa tecken spörjas. Missionsverket framskrider i aflägsna och föga kända länder; omätliga äro de eröfringar, det i en framtid skall vinna äfven för civilisationen. Hemma i vårt Europa gör bibelordet sin rund i de fattigaste hyddor; ädla och högsinnade föreningar befrämja dess utspridande. Och mångenstädes finner det en fruktbar jordmån. Det religiösa lifvet lefver ännu varmt i månget bröst; det stora Ryska och det lilla Finska folket finner ännu sin ro deri, som förr.
5 Hvilka olyckliga följder, en i andelösa former hårdnad religion utöfvar hos ett folk, bevisar oss det nära exemplet af Judarne. Snart i två årtusenden har deras religion qvarstått som en mumie utan själ, som en Loths stod, förstenad vid anblicken af Zions förstöring. De äro Europas Chineser, framsläpade af tiden, utan att af den hafva erfaritoriginal: erfarat annat, än knäppningarna af dess gyllene ur. Ett annat Europeiskt folk, Turkarne, lär oss, huruledes att somna bort från sin religion är detsamma, som att somna bort från sin stat. Väl hafva Christendomens sednaste framsteg i Asien derstädes uppsporrat äfven Muhamedanismen till proselytmakeri; men Islam är murken, som ett föråldradt Chanvälde, grundadt på förflygande enthusiasm, och dess blodröda fanor hafva svajat ut sin tid öfver verlden. Vissnad – ty den kan ej mera föryngras – tandlös – ty den kan ej mera bitas – liknar den en mot grafven staplande gubbe, i hvilkens bål hela hans ätt en dag skall med veklagan störta sig, att der förgås, medan Christendomen, evigt ung och evigt stark, skall i alla tider blomstra öfver förgångna menskliga institutioners sorgliga grift.
6 Det ottomanniska väldets hotande ruin leder oss in på ett fält, hvilket vi blott med lättaste hand beröre, på politikens. Det är politikenoriginal: poliken, som hos Europas ynglingar, Fransmännen, och hos många andra med dem, bestigit religionens lediga thron. Nära bakom oss skåde vi en tid af convulsiviska skakningar. Yrvakna efter en lång politisk slummer, mätte folken sina domnade krafter mot hvarandra och mot sig sjelfva, med hetsig enthusiasm. Jättesnillet från Corsica, som fattade den skenande tidens tyglar, mindre för att hejda, än för att styra den, hade fallit; i Europa var det så lugnt som på hafvet, när böljorna slagit tillsamman öfver det ditstörtade klippstycket.|4 3| Då nödgades regeringarna använda all omsorg, att läka de öfverståndna stormarnas förhärjningar och undvika nya. Det var då, diplomatiken, sedan länge ej mera ett barn, uppträdde i all sin finhet, all sin smidighet, för att jemka, försona och bortsmusla alla moln på den politiska horizonten. Öfverhufvud blef från denna tid alla Europeiska makters politik fredlig och gynnande för folkens framskridande i intellectuell och materiell förkofran. Pennorna, partistriderna och parlamentstalen hafva efterträdt svärden, fältslagen, kanondundren, och om man skådar en rök, är det icke af krut, utan af ångmachiner. Makternas välförstådda intresse för freden förebygger alla misssämjor. Ett hörn af den politiska byggnaden hotar i synnerhet att ramla; den stora Ottomanniska Porten. Öfriga vigtigare politiska moln äro den commerciella afunden mellan England och Frankrike, den revolutionära propagandan i detta sednare land och Italien, det politiska och financiella trasslet på Pyreneiska halfön, samt utom Europa de democratiska principernas ytterligheter i America, Förenta Staternas hotande bankrutt, Mexicos sönderfallande; i Africa Fransmännens eröfringar och granskap med Marocco, samt i Asien Rysslands och Englands snart sammanträffande råmärken, Persiska monarkins förfall och oförmåga att utgöra den naturliga skilnaden mellan båda de förenämnda och ändtligen den stora, måhända ej alltid fredliga omskapning, som förestår det millionerbefolkade China, sedan dess fredsslut med England, en af vårt århundrades vigtigaste tilldragelser, uppslagit dess portar å vid gafvel för den Europeiska civilisationen.
7 Den nära förvandtskap, hvilken politiken under det förflutna seklet antog med verldshandeln, gör sig ännu till någon del gällande. Rivalitet är oundviklig, i synnerhet på de stora marknadsplaner, som nu synas öppna sig i Orienten. Men i allmänhet vinna friare och liberalare grundsatser allt större insteg vid de särskilda ländernas commerciella relationer, och man tar det icke mera, som förr, för ett axiom, att ett land bör, för att vinna välstånd, producera så mycket och consumera så litet, som möjligt. Ty produktionen, det har man nu insett, framgår i jemna steg med consumtionen, och för att ett land skall till ett annat föryttra den möjligast största quantitet varor, fordras, att det förra förbrukar en motsvarande quantitet af det sednares tillverkningar. Prohibitivsystemerna och de höga importtullarna hafva derföre i de flesta länder mycket förmildrats, och förr eller sednare torde en af tidens lifligast diskuterade handelsfrågor, den Engelska Spanmålstullen, lösas på ett sätt, som öfverensstämmer med liberalare åsigter.
8 Handeln, så vigtig i alla tider, har i våra dagar vunnit en mera storartad betydelse, än någonsin, genom den omätliga mångfald och utsträckning, som utmärker vår industri. Med luxen och njutningsbegäret har äfven industrin mångdubblats, och alla dess grenar bedrifvas i stor skala, efter förbättrade tillverkningsmethoder. Vi anse här ej nödigt, att utgjuta oss i declamationer öfver ångkraften. Dess förvånande resultater äro kända. Lik den Kantiska philosophin, förklarar den ett oförsonligt krig mot tid och rum. Undersökningen rörande olyckan på jernvägen mellan Versailles och Paris förl.förliden vår upplyser, att de ångvagnar, man dervid begagnat, framilat med den hastighet, hvilken mathematiskt beräknas tillhöra stormen. I fabrikerna uträttar nu ett barn på en dag, hvad fordom fyra fullvuxne med möda uträttade på en vecka.
9 Menniskan beler sig sjelf i machinerna. Vid första inträdet på en stor mechanisk fabrik, t. ex. ett bomullsspinneri, hänföres man af beundran och nyfikenhet. Men den nästa känslan har tycke af beklämning. Man stirrar på dessa machiner, som göra sitt arbete så sjelfmant, så punktligt och nästan förnuftigt; man frågar sig sjelf, om de äro lefvande varelser af stål, slafvar under en besvärjares vink. Och åter frågar man, om dessa menskliga varelser, som så enformigt och mechaniskt röra sig mellan sina verksamma apparater, sjelfva äro machiner, utan vilja och utan själ. Menniskan en machin ... store Gud! En erfarenhet är det visserligen, att ett helt och hållet mechaniskt arbete verkar oförmånligt på själskrafterna, och i England hafva menniskovänner lifligt satt sig emot barns användande på fabrikerna, ehuru mera af omtanke för de spädas helsa, som deraf lidit.
10 För att med framgång drifvas, fordrar industrin nödvändigt kapitaler, en orsak, hvarföre den så långsamt framskridit i vårt fattiga Finland. Ofantliga summor användas utrikes på industriella företag, svindlande spekulationer uppsluka innom kort frukterna af ett helt lifs mödor. Detta spekulationsraseri hade för kort tid sedan stigit till sin höjd. Enorma quantiteter af råämnen och manufakturer hopades, consumtionen svarade ej deremot, afsättning brast, kapitalerna lågo döda, en mängd bankrutter följde, handeln och krediten fingo mångenstädes en svår stöt. Intet land led likväl deraf så hårdt, som NordAmerica, der en mängd provincialbanker, i det de på ett oerhördt sätt missbrukat den allmänna krediten, fulländat förvirringen och bringat Förenta Staterna på branten af en nationalbankrutt. Det är för öfrigt kändt, att financerna i våra dagar spela en högst betydande roll både i allmän och enskild politik ... ett förhållande, hvilket utrymmet hindrar oss att vidare utveckla.
11 Industrin har gjort inkräktningar äfven på konstens område. Man behöfver blott erinra sig de otaliga gipsaftrycken af skulpturens mästerverk, positiverna och speldosorna, Herr Kaufmanns automater, Daguerrotypen, galvanoplastiken m. m. Äfven i dessa företag röjer sig snillets makt öfver materielt, men ock tillika ett förakt för menniskans fria sjelfverksamhet, hvilken ingjuter mästarens själ i de skapelser, han frambringar, och låter honom i dem igenkänna den ädlaste delen af hans varelse. Huru himmelsk är icke konsten, der den i det sinnliga uppenbarar och förkroppsligar andens skönhet! Mycket herrligt har den i våra dagar skapat och det vore oförlåtligt, att misskänna det. Men icke skulle den, såsom ofta sker, beundras ända till afguderi, icke skulle den med politiken dela den tvetydiga äran, att mångenstädes i samtiden bestiga religionensoriginal: religions furstesäte! Det är icke godt att menniskan tillbeder sig sjelf, icke ens i det ädlaste och ljufvaste, som hon är mäktig att skapa.
12 Dock vi hoppas, att en annan gång, och med ledning af erfarnares omdömen, kunna återkomma till detta ämne, äfvensom till literatur och vetenskap. Vi slute för denna gång vår flyktiga öfversigt, så ofullständig den är. Kan den ej gälla för annnat, så må den åtminstone gälla för en enskild trosbekännelse. Mången skarpare blick, än vår, på en så krokig och rörlig tid, som denna, kan bländas och förvillas. Den tafla, vi betraktat, har haft sina skuggor; försynen vill så hafva det, att dess dager må falla rätt strålande och himmelsk deröfver. Vi lefve i hoppets tid; fullkomningen ligger fjer|4 4|ran, men Guds verk gå fram. Blind är en menniskoblick; hon ser blott det förgängliga, som faller till stoft allt rundtoriginal: rudt omkring. Men Guds öga vakar.