Notisen/artikeln ingår i HT 29/1 1853:|8 2|

Folkvisan i Helsingfors.

1 Ofta läser man i tidningar och böcker om den finska folksången, och likväl hör man den så ytterst sällan i städerna. Nyss var den här, för att revidera banken; Puhakka var här; Puhakka diktar förträffligt, men melodin är icke hans sak. Knappt var han borta, innan den fullständiga folkvisan i hela sin skönhet och egendomlighet vågade sig, klädd uti armodets drägt, till de stolta, för henne så främmande platserna af Finlands hufvudstad.

2 För få dagar sedan anlände hit en fattig familj i sin hembygds drägt; en torftig släde, dragen af en utmagrad häst, sökte sig skygg en bostad och fann den slutligen hos enskild gästfrihet. Denna familj hade rest mer än 60 mil – för att sjunga. Det var bondhustrun Greta Jakobsdotter från Haapasalo i Öfver Vetil finska kapell af Gamla-Carleby socken med två de äldsta af sina åtta barn. Hennes namn är icke okändt i landets norra delar, men veterligen har det aldrig förr varit nämndt i tryck. Hon är 39 år gammal och bebor, med man och barn, ett af de minsta kronohemman. Knappt var alltid deras bröd, och förra årets missvext jagade modren ut att sjunga ihop en skärf åt de sina. Men det är icke medlidandet hon behöfver anlita. Hvarje hjerta, öppet för folkvisans innerliga och rörande enkelhet, skall med sällsynt glädje lyssna till denna underbart sköna poetiska genius, uppvuxen under hårda försakelser i nordens ödemarker.

3 Vi frågade denna qvinna af hvem hon lärt sina sköna sånger, och hon svarade oss: »af sorgen».konsekvensändrat/normaliserat Intet svar kunde vara mera träffande sannt; hvem mins icke dervid den finska sagan om sångens ursprung? I sin späda barndom hörde hon en gubbe sjunga runor på en sjusträngad kantele. Vid sex års ålder begynte hon sjelf att spela på sex strängar, spända öfver ett bräde. Sednare, när hennes stora anlag blefvo bekanta, gjorde henne en man i kapellet den 14 strängade kantele, på hvilken hon nu spelar med sjelflärd ovanlig lätthet och färdighet. De yttersta strängarna äro stämda unisont, så att egentliga omfånget är blott en oktav. När hon efter en visa i dur vill spela en visa i moll, nedstämmer hon e-strängen och får då den s. k. lilla tersen, som utmärker moll. Hon spelar och sjunger en stor mängd både egna och andras visor rent som en klocka, med en mycket vacker och böjlig, ehuru, som man lätt kan förstå, icke utbildad röst (sopran). Hennes föredrag är konstlöst, alldeles flärdfritt och mycket uttrycksfullt. Hela hennes personlighet svarar deremot. Det gläder henne, när hon får ställa sin kantele på resonansen af ett piano, ty tonen blir starkare då.

4 En skräddare, hos hvilken hon arbetade, lärer varit den som först uppmanade henne att resa ut i verlden. »Min nål brast och min tråd gick af»,konsekvensändrat/normaliserat beskref hon naivt; »då sade skräddaren till mig: hvad är det värdt att du syr? Du sjunger bättre än du syr; gå till staden och sjung ditt bröd!» – Och detta råd har hon följt. Hon har sjungit i Gamla- och Ny-Carleby, Jakobstad, Brahestad, Uleåborg, Jyväskylä och Tavastehus samt rönt mycken välvilja. Folkvisan ger ej konserter; hvad skulle väl hon, den gröna skogens barn, i salongens lampsken? Men hemma i enskilda kretsar sjunger hon, nöjd med ett vänligt ord och en skärf för de sina. Vi tro att hon skall förstås äfven här.