Notisen/artikeln ingår i HT 3/2 1844:|9 2|

Från Ord till Sak.

1 Helsingfors Tidningar N:o 98 förl.förlidet år anmälde i få, men välmenta ordalag den nya finska tidningen Maamiehen Ystäwä och yttrade dervid: »Vi kunne ej möta det folkvänliga bladet med en vänligare välönskan, än den, att det måtte blifva, ej blott intellektuellt och sedligt bildande, som Morgonbladet hoppas, utan ock tillegna sig det finska folkets djupt religiösa grundfärg, hvilka ämnen det än må behandla. Blott så kan det vinna insteg inom den finska allmogens kretsar, från hvilka minsta doft af rationalism skulle ohjelpligen utestänga detsama.»

2 Häröfver förgrymmade sig Helsingfors Morgonblad och frågade »huruvida icke äfven religionen inbegripes i hvad H:fors Tidn. kalla intellektuell och sedlig bildning hos ett folk?» Denna fråga besvarades enligt vår öfvertygelse och med vidhållande af sak samt motiverande af vår ofvannämnde önskan, hvilket svar ej hade lyckan tillvinna sig MBl:s bifall, utan bemöttes med diverse sidosprång*)Morgonbladet N:o 9 tillåter sig den fina insinuationen, att en Hr B–s, som i Borgå Tidning ordat om polemiken mellan MBl. och H:fors Tidn., vore part i saken, hvilket MBl. »dock ej vill tro».konsekvensändrat/normaliserat O menlöshet!. Mera oväntadt synes det, att Saima (N:o 4) behagat näsknäppa samma vår riksfarliga önskan, och det på ett sätt, som ej kan undgå för tillbörliga tillrättavisning.

3 Saima finner i våra ofvan citerade ord en »kättareangifvelse», ett försök att redan i god tid misskreditera Maamiehen Ystäwä hos presterskap och allmoge. Törs man fråga, enligt hvilken logik Saima dragit så klyftiga slutsatser ur en lika mycket af välvilja, som af öfvertygelse förestafvad önskan, hvilken uttalades innan man ännu sett en rad af Maamiehen Ystäwä och innan vi, eller veterligen någon annan här på orten, erfarit något om nämnde tidnings redaktionspersonal? Hvad föröfrigt »censur» och »konsistorier» härmed hafva att skaffa, är en hemlighet, hvilken Saima utan tvifvel ämnar uppdaga i nästa knäpp.

4 Detta var corpus delicti och nu kommer den fasliga knäppen. Artigt frågas, »hvart H:fors Tidn. suddat något af denna (religiösa) grundfärg?» »Kanske i artikeln Menniskokärlekens Evangelium, der det oförtäckt påstås, att religionen företrädesvis är af nöden i samhällets lägre och fattigare kretsar; att då den saknas, endast der alla laster frodas och inympas på den spädaste ålder o. s. v. Doftar detta af rationalism eller icke»? – Visserligen; Saima rår ej för, att vår mening i dess spalter är något skrufvad. Vi talade om religionens sedliga vigt för alla, om en vårdad uppfostrans makt att quarhålla inom det skickligas gräns, äfven der religionen dött ut; och att, i sådant fall, de lägre klasserna bära ett förderf utan mask, en last utan hejd och ingen respekt för lag, emedan de derjemte sakna uppfostran. Kan Saima misskänna, att här var fråga om det skickliga, det i yttre måtto sed- och lagenliga, hvilket sällan saknas hos individer med uppfostran, men derföre ej utesluter möjligheten af ett stort och hemligt inre förderf, för hvilket religionen ensam erbjuder en osviklig helsodryck –? Huru vill Saima häraf framtrolla det ordaförstånd, »att religionen företrädesvis är af nöden i samhällets lägre och fattigare klasser?»

5 Sist knäpper Saima på en sträng, hvilken vi, till ära för Saimas egen humanitet, helst önskat se ovidrörd. Huru ringa de krafter äro, hvilka vi förmå egna till den finska publicitetens och nationalitetens tjenst, inser ingen bättre, än vi sjelfva. Men detta oaktadt, kunne vi med gladt mod vädja till våra läsares rättvisa och fråga, med handen på hjertat, som Saima vill: har fosterlandet på våra läppar varit en lockmat? Och våra annonserade|9 3| »finska syften»,konsekvensändrat/normaliserat hafva de »haft den bestämmelse, att strö den prenumererande allmänheten sand i ögonen?» – Må Saima nedlåta sig att emottaga ett råd, till utbyte mot sitt. Må hon framgå på sin bana så raskt, som hon börjat; må hon knäppa oss andra, när vi somna eller skena; men må hon aldrig missbruka sin öfvade dialektik och aldrig sälja åt quickhetens Momus sin skyldiga humanitet!

6 Nu i korthet från ord till sak. Ingen af berörde våra båda motparter har aktat nödigt bemärka, att oftanämnde vår önskan i N:o 98 närmast berört en fråga, hvilken, efter så mången obehaglig erfarenhet, väl synes värd att behjertas, ej att begabbas, nemligen: hvilken ande bör genomgå ett finskt folkblad, som vill välgörande intränga i allmogens hyddor? Vi hafve sagt: en religiös ande! vi hafve motiverat vår åsigt och äre beredde att ytterligare göra det. Vi anhålle, att Saima såväl som Morgonbladet må polemisera mot denna åsigt med sakbevis och utan sidosprång. Intill dess sådant skett, anse vi alla »rysligt tillämnade» knäppar för – ord.

 

 

1. *)Morgonbladet N:o 9 tillåter sig den fina insinuationen, att en Hr B–s, som i Borgå Tidning ordat om polemiken mellan MBl. och H:fors Tidn., vore part i saken, hvilket MBl. »dock ej vill tro».konsekvensändrat/normaliserat O menlöshet!