Notisen/artikeln ingår i HT 1/2 1843:|9 1|

Literatur.

1 Inländsk. Pietismen, dess rätta uppfattning och behandling, af Carl Fromman, Phil. och Theol. D:r, Pastor. Öfvers. af O. V. Ehrström, Pastor. Helsingfors, J. C. Frenckell et Son 1842. 34 sidd.sidor 8:o.

2 Herr Stenbäck utgaf ej längesedan en liten skrift om, eller rättare för pietismen, och det var berömligt gjordt af Hr S. att uttala sin och mången annans öfvertygelse derutinnan, enär det skedde med hofsamhet och moderation. Nu (egentl. före Hr S.) uppträder Hr Fromman i samma fråga med en annan skrift, införd i den Dorpatska tidskriften »Mittheilungen und Nachrichten für die Evang. Geistlichkeit Russlands» och under ofvanstående titel öfversatt af Hr Ehrström. Hr Fromman vänder sig emot pietismen; det är åter hans och mången annans öfvertygelse, som här med lugnt alfvar uttalas, och det är godt att så sker. Vi sätte nemligen det goda och förtjenstfulla i båda de resp. författarnes skrifter mindre i den inre halten af hvarderas öfvertygelse, än deruti, att de båda åsigterna numera uppträdt mot hvarandra i ärlig|9 2| och öppen fejd för sanningens skull. Dermed är så mycket vunnet, att striden från squallrets och de ömsesidiga fördomarnas fält blifvit införd på det enda gebit, der den kan afgöras, på sjelfva troslärans.

3 Hr F. uppställer resultaterna af sin undersökning om pietismen på förhand sålunda: 1) Pietismen är en tadelvärd, kyrkan fara bringande företeelse, ett fel i det religiösa lifvet, nemligen 2) icke i nämnde lif i allmänhet, utan endast inom den evangeliska kyrkan, samt 3) piensmen består, enligt sitt väsende, icke i en falsk theoretisk riktning, utan i en praktisk förvillelse och yttrar sig i en felaktig utöfning af det religiöst kyrkliga lifvet. Förf.Författaren anser derföre pietismen ingalunda som separatism, ehuru den stundom kan dertill urarta, utan blott som en ensidighet, hvilken grundar sig uti en dualistisk åsigt af en absolut motsats mellan det gudomliga och det menskliga, det himmelska och det jordiska, Guds rike och verlden, det timliga och det eviga, hvilka alla antagas såsom oförsonliga, aldrig i hvarandra upplösliga eller förenliga. Pietisten har således icke den fria blicken, att skåda det evigt och herrliga och himmelska redan i detta timliga återspegladt, och känslan af den i verlden och i honom sjelf inneboende synden har till den grad bemäktigat sig honom, att icke den fria kärleken till Gud, utan det ängsliga behofvet af räddning från en andelig nöd leder honom till sill frälsare. Vidare skådar han i Guds ord en motsats till det menskliga förnuftet, och anser föremålen för tron såsom hemligheter, hvilka menniskan ej får eller behöfver försöka att begripa, och hvilka underbarligen och utan egen medverkan henne meddelas. Han betraktar således dogmer och symbola såsom ett gifvet, stelt, såsom en bokstaf; han använder dem lika stelt, han känner blott en åtskilnad mellan tro och otro, och hvad, som icke ingår i hans uppfattningssätt, anser han såsom otro. – Begreppet verld är hos pietisten af stort omfång, och han anser nödvändigheten att lefva i de förhållanden, hvilka dertill höra, blott som ett åsamkadt ondt, hvarföre all glad och fri utsigt är honom betagen i detta lif och endast att söka i ett kommande. I kyrkan åter blir han, utan att vilja det, separatist, emedan han ignorerar skilnaden emellan en synlig och en osynlig kyrka. Förf.Författaren anser den evang. pietismen till sin inre grund identisk med munkväsendet inom Catholska kyrkan, samt daterar dess framträdande dels från den stora frihetskampens inverkan i Tyskland, dels från en realistisk reaktion mot den nyare theologiska idealismen hos Strauss m. fl. Derefter gör Förf. en jemförelse mellan Pietismen och Hernhutianismen i Ryssland, samt kommer slutligen till den förras rätta behandling hvilken han allestädes pålägger läraren, som bör indirekt, i motsats mot det felaktiga hos pietismen, i lära och vandel aflägga ett lefvande vitnesbörd om kyrkans sanna och äkta Christna tro.

4 Öfversättaren har onekligen förvärfvat sig anspråk på mångens tacksamhet, i det han bekantgjort en skrift, som väl annars varit känd af ganska få bland oss, och hvilken likväl synes förtjena att vara det. Öfver den theologiska halten af Hr Frommans skrift må män af erfoderlig insigt sitta till doms. Vårt kall inskränker sig i detta, liksom i de flesta andra fall, blott till en anmälan.

5 – Utländsk. En Skalds Lustvandringar i Tyskland, Italien, Grekland och Orienten, af H. C. Andersen; öfvs. från Danska originalet: En Digters Bazar, förra delen. 1843, 251 sidd. – 40 sk. B:coskilling Banco. Andersen är hos oss genom öfversättningar af Improvisatören, O. T., Gamla Minnen m. m. känd såsom en af de lifligaste, talentfullaste och mest underhållande romanförfattare; hans målningar äro mästerliga, färgrika och lekande, stundom lättsinniga, ofta qvicka, alltid behagliga och lediga. Sjelf är han bland yngre Danska författare en af de mest omtyckta, och ofvannämnde nyaste alster af hans penna, – mindre en resebeskrifning, än en rad af lifliga skildringar, berömmes mycket. original: »Digteren säger till sina läsare:

»Kom lad os wandre her, om kun paa Prent

I sex med Billed-Rigdom reiste Buer;

Imellem Kiöbenhawn og Orient

Sig stræcker den Bazar, som her du skuer.»

7 Och läsaren ångrar troligen ej detta ressällskap.