1 För tre år sedan reorganiserades vid talrikt besökta möten i Helsingfors den år 1870 stiftade och öfver hela landet spridda s. k. Majföreningen (Kevät-yhtiö) till småfoglarnas skydd. Skolorna, till hvilka denna förening vädjat såsom sin bästa och naturligaste bundsförvandt hafva till större delen visat sig likgiltiga, några äfven fiendtliga mot detta försök att tillämpa en utvecklingsform för den växande ålderns rättskänsla. Pedagogerne hafva betraktat hela saken som en barnlek och trott sig kunna med lämpliga förmaningar åstadkomma allt hvad Majföreningen åsyftat. Nedanstående torde närmare utreda frågan och klargöra grundtanken i denna förening.
2 Så många skolfrågor ha varit å bane sedan tjugu år, – läroämnen, metoder, handslöjd, gymnastik, helsovård, dagordning, löneförhållanden och annat mer, – men föga uppmärksamhet har egnats en af skolans, samhällets och lifvets mest positiva grundvalar, ungdomens rättskänsla. Antingen har man ansett denna fråga höra till disciplinen, eller betraktat skolan i dess helhet såsom en rättsanstalt, der sed och lagbunden ordning äro grundläggande för ungdomens uppfattning.
3 Detta må erkännas: hvad vore skolan, om hon icke grundlade ett rättsmedvetande? Men derifrån är ännu ett steg till den rättskänsla, som får sitt uttryck i handling. Det är icke nog att veta det rätta. Det är icke ens nog att vilja det rätta; framför allt annat måste man göra det. Skolan säger: jag lär det sedligt goda, jag förmanar dertill, belönar det rätta, bestraffar det orätta. Sant. Men hvad är läran, hvad är förmaningen utan tillämpning? Och om dess tillämpning är endast belöning och straff, hvad är belöningen utan samvetets godkännande, hvad är straffet utan ånger? Vetandet måste omsättas i tillämpning, viljan i handling, belöning och straff i den belönades eller straffades eget inre vittnesbörd.
4 Dertill behöfves en positiv grund, icke hopp om belöning eller fruktan för straff, utan en utbildad rättskänsla. Kalla den samvete, kalla den kristlig tro, det kommer på ett ut; vi kalla den rättskänsla, detta inre vittnesbörd, som ständigt afgör rätt eller orätt, ständigt kontrollerar icke blott handlingen, utan äfven tanken och ordet. Och denna rättskänsla finnes så medfödd hos hvarje normal ungdom, att de torde vara lätt räknade, som, genom abnorma anlag eller medfödda, i tidigt förderf utvecklade onda böjelser, utgöra undantag från denna allmänna regel. Det finns ingen så tacksam jordmån för ädla frön, som denna medfödda rättskänsla i ungdomens bröst. Hvarje far eller mor, hvarje lärare eller lärarinna vet, att det är till den, som man främst bör vädja vid ungdomens uppfostran. De veta, att det växande barnets hjerta är i skolåldern mottagligt för alla intryck såsom ett vax och att denna ålder grundlägger lifsuppfattningen. De veta, att om det finnes någon period i menniskolifvet, när man kan gå i elden för hvad man anser rätt, är det just den senare skolåldern mellan 12 och 18 år.|85 2| Men denna skolungdomens rättskänsla behöfver vård och utbildning för att ej råka på afvägar. Före de tolf åren är den vanligen flyktig som fladdrande dun; senare blifver den lätt halstarrig. Utvecklingsperioden mellan 13 och 17 år är lättretlig och granntyckt. De bästa och naturligaste känslor antaga ofta ett trotsande öfvermått. Kärleken till frihet blir trots, och lagen kännes som boja. Sträfvan efter utmärkelse blir falsk ärelystnad, inställsamhet, fåfänga, skryt. Mod blir öfvermod; allt skall vika. Vekare lynnen blifva gråtmilda och pjunkiga; de styfvare hårda, de lättsinniga grymma, utan att tänka derpå. Liknöjdheten är sällsynt i denna känsliga ålder, men framkallas stundom af lättja, kamraters drift eller upprepade straff och förebråelser. Det mest utmärkande draget för skolåldern efter 12 år är en växande sjelfviskhet, hvilken står i en besynnerlig motsägelse till den uppoffring och sjelfförsakelse, som i särskilda fall äro denna ålders framstående drag.
5 Skolans pligter som uppfostrarinna, icke blott lärarinna, äro numera allmänt erkända. Men om sedens grundval, rättskänslan, kan hon endast i disciplinära frågor reglementera, och äfven der endast ytligt. En god eller sned riktning beror vanligen af lärarens och lärarinnans personlighet och dernäst af den riktning, som får öfverhand inom klassen. I klassens eller läroverkets inflytande på individen ligger en tydlig fingervisning. Det är associationens förenade makt, som beherskar den enskilde. Skolan, representerad af sina elever, är en association, der två eller tre energiska viljor lätt få öfverhand öfver trettio svaga, och på att tämja dessa två eller tre beror mycket, men icke allt. Associationen upptager deras arf och skolans annaler äro uppfylda af häfdvunna oseder, som gått från slägte till slägte. Derför måste skolans vakande öga ständigt riktas mera på associationen, än på individen. Klassen för sig och läroverket i sin helhet böra stå solidariska, en för alla och alla för en.
6 Skolan kan på tre sätt utbilda sina elevers rättskänsla. Hon kan i sin domsrätt öfver belöning och straff handla som jury: det är, döma motiverna strängare än felet eller förtjensten. Hon kan verka genom föredömen af rättvisa; hon kan slutligen verka genom frivilliga associationer för goda ändamål. Märk, att i allt detta bör ingå positiv handling. Förmaningar, lärdomar, ord i vinden!
7 Ty det, som vår tids ungdom behöfver, är icke förmaningar eller teorier, hvaraf den har nog, utan mycket mer initiativ, handling, sjelfverksamhet, förmåga att göra något, uppoffra något, vedervåga något för det, som man vet vara rätt, ädelt och godt. Dessa halfva, haltlösa karaktärer, dessa famlande, obestämda lefnadsmål, som nu äro så allmänna, ha utgått från slapphet i hemmen, som efterföljts af slapphet i skolan och utmynnat i slapphet för lifvet. Hurumånga bland dessa tusende unga, som veta och vilja det rätta, äro äfven beredde att göra det, såsnart det kostar dem en sjelf försakelse, en fara eller ett omak? Hvilket fält för skolan, om hon lyckas medverka till ett aktivt rättsmedvetande hos den ungdom, som anförtrotts henne i såningstiden för lifvet!
8 Skolan står så inklämd mellan hemmets och omgifningens inflytanden, att hon omöjligt kan isolera sig. Antagom ett par rättsfrågor. En elev har de bästa vitsord i skolan, men beträdes utom skolan med stöld. Kan skolan undgå att straffa eller förvisa honom? Nej. En annan elev uppför sig i skolan oklanderligt, men misshandlar utom skolan ett värnlöst barn. Kan skolan lemna detta obeaktadt? Nej. Hon kan i båda fallen öfverlemna bestraffningen åt hemmet eller polismakten, men hennes egen rättsordning tillåter henne icke att förblifva passiv. Hon måste, för sitt eget bestånd, påtrycka hemmet och omgifningen sin uppfattning, så långt hon förmår.
9 Konseqvenserna deraf gå långt: de pålägga skolan ett vidtgående ansvar för hennes eget handlingssätt. För att återgå till de anförda exemplen: skolan bestraffar stöld. Men om hon icke allenast icke bestraffar, utan i naturkunskapens missbrukade namn uppmuntrar plundringen af fågelbon, är icke detta stöld? Vidare bestraffar hon misshandling af värnlösa. Men när hon tillåter sina elever att misshandla, fånga, såra, stympa och döda sångfåglarna, är detta henne värdigt, och är det konseqvent? I vår tid med dess djurskyddsföreningar kan hon icke svara, att orättvisa är rättvisa, när den föröfvas mot djur. Som pedagog måste hon veta, att grymhet förvildar och att det är ett mycket kort steg från det sinnelag, hvarmed man behandlar djur, till det sinnelag, hvarmed man behandlar menniskor.
10 Detta om skolans föredömen, som ju i månget fall äro goda. Ett par exempel må tilläggas om hennes sätt att verka genom associationer. Vi känna ett läroverk, der några gossar om 14 till 16 år frivilligt förenat sig om att icke smaka starka drycker, icke röka och icke svärja. Vi känna flickskolor, der eleverna, likaledes frivilligt, förenat sig om handarbeten på lofdagar till förmån för fattiga kamrater och feriekolonier. Sådana frivilliga associationer uppstå, eller kunna uppstå i flera riktningar, t. ex. skiljedomare för kamraternas inbördes tvister, – och skolan, som sjelffallet bör öfvervaka dem, bör äfven förunna dem nödig frihet, – den frihet, som uppfostrar eget initiativ, det första vilkoret för en lifvad, ungdomlig sjelfverksamhet i det rättas tjenst.
11 Majföreningen är nu en association för den yngre skolåldern: man kan ju utfinna andra och bättre. Det första löftet förbinder ledamoten att aldrig finna nöje i andras lidande, aldrig af lättsinne eller elakhet pina någon lefvande varelse. I sista löftet lofvar han att aldrig samtycka till någon orättvisa eller liknöjd låta den ske, när han kan förhindra den. Mellan dessa ändpunkter uppställes beskyddet för de små fåglarna, som närmast anslå barnåldern, och dessa löften innehålla rättvisa mot eller försvar för de värnlösa, befriandet af oskyldiga fångar, kärlek till Gud och hans skapade verk. Man kan fritt utgå ur föreningen, såsom man fritt ingått deri, och intet löfte förbinder för längre tid än man der qvarstår. Majföreningen är ett begränsadt djurskydd, emedan den allmänna djurskyddsföreningen är för vidsträckt för att rätt lämpa sig för barn.
12 Stadgar och löften kunna erhållas å 10 penni i hrr Wickström & C:os samt Waseniuska bokhandeln i Helsingfors på svenska eller finska språken. Lärare och lärarinnor bedjas taga kännedom om detta program eller utfinna något bättre.
13 Z. T.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Skolungdomens rättskänsla.
(Till lärare och lärarinnor).
1 För tre år sedan reorganiserades vid talrikt besökta möten i Helsingfors den år 1870 stiftade och öfver hela landet spridda s. k. Majföreningen (Kevät-yhtiö) till småfoglarnas skydd. Skolorna, till hvilka denna förening vädjat såsom sin bästa och naturligaste bundsförvandt hafva till större delen visat sig likgiltiga, några äfven fiendtliga mot detta försök att tillämpa en utvecklingsform för den växande ålderns rättskänsla. Pedagogerne hafva betraktat hela saken som en barnlek och trott sig kunna med lämpliga förmaningar åstadkomma allt hvad Majföreningen åsyftat. Nedanstående torde närmare utreda frågan och klargöra grundtanken i denna förening.
2 Så många skolfrågor ha varit å bane sedan tjugu år, – läroämnen, metoder, handslöjd, gymnastik, helsovård, dagordning, löneförhållanden och annat mer, – men föga uppmärksamhet har egnats en af skolans, samhällets och lifvets mest positiva grundvalar, ungdomens rättskänsla. Antingen har man ansett denna fråga höra till disciplinen, eller betraktat skolan i dess helhet såsom en rättsanstalt, der sed och lagbunden ordning äro grundläggande för ungdomens uppfattning.
3 Detta må erkännas: hvad vore skolan, om hon icke grundlade ett rättsmedvetande? Men derifrån är ännu ett steg till den rättskänsla, som får sitt uttryck i handling. Det är icke nog att veta det rätta. Det är icke ens nog att vilja det rätta; framför allt annat måste man göra det. Skolan säger: jag lär det sedligt goda, jag förmanar dertill, belönar det rätta, bestraffar det orätta. Sant. Men hvad är läran, hvad är förmaningen utan tillämpning? Och om dess tillämpning är endast belöning och straff, hvad är belöningen utan samvetets godkännande, hvad är straffet utan ånger? Vetandet måste omsättas i tillämpning, viljan i handling, belöning och straff i den belönades eller straffades eget inre vittnesbörd.
4 Dertill behöfves en positiv grund, icke hopp om belöning eller fruktan för straff, utan en utbildad rättskänsla. Kalla den samvete, kalla den kristlig tro, det kommer på ett ut; vi kalla den rättskänsla, detta inre vittnesbörd, som ständigt afgör rätt eller orätt, ständigt kontrollerar icke blott handlingen, utan äfven tanken och ordet. Och denna rättskänsla finnes så medfödd hos hvarje normal ungdom, att de torde vara lätt räknade, som, genom abnorma anlag eller medfödda, i tidigt förderf utvecklade onda böjelser, utgöra undantag från denna allmänna regel. Det finns ingen så tacksam jordmån för ädla frön, som denna medfödda rättskänsla i ungdomens bröst. Hvarje far eller mor, hvarje lärare eller lärarinna vet, att det är till den, som man främst bör vädja vid ungdomens uppfostran. De veta, att det växande barnets hjerta är i skolåldern mottagligt för alla intryck såsom ett vax och att denna ålder grundlägger lifsuppfattningen. De veta, att om det finnes någon period i menniskolifvet, när man kan gå i elden för hvad man anser rätt, är det just den senare skolåldern mellan 12 och 18 år.|85 2| Men denna skolungdomens rättskänsla behöfver vård och utbildning för att ej råka på afvägar. Före de tolf åren är den vanligen flyktig som fladdrande dun; senare blifver den lätt halstarrig. Utvecklingsperioden mellan 13 och 17 år är lättretlig och granntyckt. De bästa och naturligaste känslor antaga ofta ett trotsande öfvermått. Kärleken till frihet blir trots, och lagen kännes som boja. Sträfvan efter utmärkelse blir falsk ärelystnad, inställsamhet, fåfänga, skryt. Mod blir öfvermod; allt skall vika. Vekare lynnen blifva gråtmilda och pjunkiga; de styfvare hårda, de lättsinniga grymma, utan att tänka derpå. Liknöjdheten är sällsynt i denna känsliga ålder, men framkallas stundom af lättja, kamraters drift eller upprepade straff och förebråelser. Det mest utmärkande draget för skolåldern efter 12 år är en växande sjelfviskhet, hvilken står i en besynnerlig motsägelse till den uppoffring och sjelfförsakelse, som i särskilda fall äro denna ålders framstående drag.
5 Skolans pligter som uppfostrarinna, icke blott lärarinna, äro numera allmänt erkända. Men om sedens grundval, rättskänslan, kan hon endast i disciplinära frågor reglementera, och äfven der endast ytligt. En god eller sned riktning beror vanligen af lärarens och lärarinnans personlighet och dernäst af den riktning, som får öfverhand inom klassen. I klassens eller läroverkets inflytande på individen ligger en tydlig fingervisning. Det är associationens förenade makt, som beherskar den enskilde. Skolan, representerad af sina elever, är en association, der två eller tre energiska viljor lätt få öfverhand öfver trettio svaga, och på att tämja dessa två eller tre beror mycket, men icke allt. Associationen upptager deras arf och skolans annaler äro uppfylda af häfdvunna oseder, som gått från slägte till slägte. Derför måste skolans vakande öga ständigt riktas mera på associationen, än på individen. Klassen för sig och läroverket i sin helhet böra stå solidariska, en för alla och alla för en.
6 Skolan kan på tre sätt utbilda sina elevers rättskänsla. Hon kan i sin domsrätt öfver belöning och straff handla som jury: det är, döma motiverna strängare än felet eller förtjensten. Hon kan verka genom föredömen af rättvisa; hon kan slutligen verka genom frivilliga associationer för goda ändamål. Märk, att i allt detta bör ingå positiv handling. Förmaningar, lärdomar, ord i vinden!
7 Ty det, som vår tids ungdom behöfver, är icke förmaningar eller teorier, hvaraf den har nog, utan mycket mer initiativ, handling, sjelfverksamhet, förmåga att göra något, uppoffra något, vedervåga något för det, som man vet vara rätt, ädelt och godt. Dessa halfva, haltlösa karaktärer, dessa famlande, obestämda lefnadsmål, som nu äro så allmänna, ha utgått från slapphet i hemmen, som efterföljts af slapphet i skolan och utmynnat i slapphet för lifvet. Hurumånga bland dessa tusende unga, som veta och vilja det rätta, äro äfven beredde att göra det, såsnart det kostar dem en sjelf försakelse, en fara eller ett omak? Hvilket fält för skolan, om hon lyckas medverka till ett aktivt rättsmedvetande hos den ungdom, som anförtrotts henne i såningstiden för lifvet!
8 Skolan står så inklämd mellan hemmets och omgifningens inflytanden, att hon omöjligt kan isolera sig. Antagom ett par rättsfrågor. En elev har de bästa vitsord i skolan, men beträdes utom skolan med stöld. Kan skolan undgå att straffa eller förvisa honom? Nej. En annan elev uppför sig i skolan oklanderligt, men misshandlar utom skolan ett värnlöst barn. Kan skolan lemna detta obeaktadt? Nej. Hon kan i båda fallen öfverlemna bestraffningen åt hemmet eller polismakten, men hennes egen rättsordning tillåter henne icke att förblifva passiv. Hon måste, för sitt eget bestånd, påtrycka hemmet och omgifningen sin uppfattning, så långt hon förmår.
9 Konseqvenserna deraf gå långt: de pålägga skolan ett vidtgående ansvar för hennes eget handlingssätt. För att återgå till de anförda exemplen: skolan bestraffar stöld. Men om hon icke allenast icke bestraffar, utan i naturkunskapens missbrukade namn uppmuntrar plundringen af fågelbon, är icke detta stöld? Vidare bestraffar hon misshandling af värnlösa. Men när hon tillåter sina elever att misshandla, fånga, såra, stympa och döda sångfåglarna, är detta henne värdigt, och är det konseqvent? I vår tid med dess djurskyddsföreningar kan hon icke svara, att orättvisa är rättvisa, när den föröfvas mot djur. Som pedagog måste hon veta, att grymhet förvildar och att det är ett mycket kort steg från det sinnelag, hvarmed man behandlar djur, till det sinnelag, hvarmed man behandlar menniskor.
10 Detta om skolans föredömen, som ju i månget fall äro goda. Ett par exempel må tilläggas om hennes sätt att verka genom associationer. Vi känna ett läroverk, der några gossar om 14 till 16 år frivilligt förenat sig om att icke smaka starka drycker, icke röka och icke svärja. Vi känna flickskolor, der eleverna, likaledes frivilligt, förenat sig om handarbeten på lofdagar till förmån för fattiga kamrater och feriekolonier. Sådana frivilliga associationer uppstå, eller kunna uppstå i flera riktningar, t. ex. skiljedomare för kamraternas inbördes tvister, – och skolan, som sjelffallet bör öfvervaka dem, bör äfven förunna dem nödig frihet, – den frihet, som uppfostrar eget initiativ, det första vilkoret för en lifvad, ungdomlig sjelfverksamhet i det rättas tjenst.
11 Majföreningen är nu en association för den yngre skolåldern: man kan ju utfinna andra och bättre. Det första löftet förbinder ledamoten att aldrig finna nöje i andras lidande, aldrig af lättsinne eller elakhet pina någon lefvande varelse. I sista löftet lofvar han att aldrig samtycka till någon orättvisa eller liknöjd låta den ske, när han kan förhindra den. Mellan dessa ändpunkter uppställes beskyddet för de små fåglarna, som närmast anslå barnåldern, och dessa löften innehålla rättvisa mot eller försvar för de värnlösa, befriandet af oskyldiga fångar, kärlek till Gud och hans skapade verk. Man kan fritt utgå ur föreningen, såsom man fritt ingått deri, och intet löfte förbinder för längre tid än man der qvarstår. Majföreningen är ett begränsadt djurskydd, emedan den allmänna djurskyddsföreningen är för vidsträckt för att rätt lämpa sig för barn.
12 Stadgar och löften kunna erhållas å 10 penni i hrr Wickström & C:os samt Waseniuska bokhandeln i Helsingfors på svenska eller finska språken. Lärare och lärarinnor bedjas taga kännedom om detta program eller utfinna något bättre.
13 Z. T.