1 I det ögonblick de båda finska sjöekipagerna*)Det andra är ännu under uppsättning. gå ombord, för att, vid sidan af ryska flottan, försvara sin fädernekust emot den starkaste flotta som Europas starkaste sjömakter någonsin utrustat, ha den finska hufvudstadens invånare velat i hela landets namn bringa desse våra redlige sjömän ett farväl och en välönskan, innan de möta farorna. Man har erinrat sig, att sjömannaära i fred och krig är en arfvedel af våra tvenne haf, ett vilkor för hela vårt välstånd och en borgen för hela vår trygghet. Man har ihågkommit, att desse män, som nu, i dag eller i morgon, skola gjuta sitt blod för oss i en fruktansvärd strid, – i ett af de märkvärdigaste sjökrig som historien vet omtala, emedan hafvet är det slagfält, på hvilket tre af verldens mäktigaste riken nu skola kämpa om herraväldet öfver haf och land, – man har ihågkommit att desse män äro söner af våra hyddor, hjerta af vårt hjerta, blod af vårt blod, och att de, försakande alla de kära band, som fästa vid lifvet ett menniskohjerta, bjuda för allas vår välfärd åt faran sitt manliga bröst, i det de säga till härarnes Gud: om det så är Din vilja, så tag våra lif till offer för fäderneslandet!
2 Denna tanke har djupt gripit alla de närvarande. Det nuvarande slägtet är födt och fostradt under en långvarig fred; derföre är tanken på en stor, allvarlig och blodig strid för de flesta så ny, att de knappt kunnat fatta den. Men både rummet och ögonblicket voro egnade att göra denna tanke åskådlig för alla. Man samlades d. 28 April middagstiden vid första sjöekipagets kasern, belägen på en udde; i norr såg man en vidsträckt hamn med det finska linieskeppet Andreas, den finska ångfregatten Olaf samt tvenne väldiga ryska ångfregatter, alla snart fullrustade till strid och ankrade tätt invid kasernens murar; i söder en annan än vidare hamn, med utsigten öfver Sveaborg och de väldiga kolosserna af en hel örlogsflotta; slutligen längst bort i söder Finska vikens oöfverskådliga vattenyta, der man hvarje ögonblick kunde vänta att se den fientliga flottans mäster, bådande strid och förstöring, afteckna sig mot den molnbetäckta horizonten.
3 En sådan situation och ett sådant ögonblick voro ovanliga. Äfven de lugnaste sinnen måste anslås deraf, och derföre hade denna fest en lyftning, en högtidlighet, olik andra tillfällen af en festlig sammanvaro och väl värd att med några korta ord förvaras åt minnet.
4 För underofficerare och matroser var en måltid anrättad på kasernens rymliga gård, omgifven af talrika åskådare. Här uppträdde å värdarnes, Helsingfors invånares, vägnar, Professor Ilmoni samt föreslog på svenska och finska språken underdåniga skålar för DD. MM. Kejsaren och Kejsarinnan, H. K. H. Storfursten Thronföljaren och hela det Kejserliga huset, samt särskildt för H. K. H. Storfursten Konstantin, i förening med en skål för H. D. Furst Menschikoff och den ryska marinen. Alla dessa skålar beledsagades af höga hurrarop, och särskildt fann talarens utrop: »länge och lyckligt lefve Hans Majestät Nikolai den förste!» ett ljudande eko från alla, äfven åskådarnes, läppar, hvari blandades tonerna af den samtidigt af musiken uppstämda ryska folksången. Derefter vände sig talaren med följande ord till matroserne:
5 »Slutligen en afskedsskål till kejserliga finska första och andra sjöekipagernes underofficerare och matroser. Vimplarne svaja, snart lyftas ankarne, och seglen svälla. Det bär till sjöss, men ej till en lustfärd, utan till en sannolikt blodig kamp på lif och död. Dock i förhållande till faran stiger ock det sanna mannamodet, vidgar det kraftiga bröstet och eldar hjertat till sällsporda hjeltedater. Detta hoppas vi alla skall äfven bevisas af våra raske landsmän och vänner i den förestående striden. Vi tro, att de, under sina tappre officerares ledning och i ädel täflan med sina tappre ryske stridskamrater, skola i det yttersta fullgöra sin pligt att ådagalägga trohet mot monarken, kärlek till fäderneslandet och tapperhet i striden intill sista blodsdroppen, – att de så skola hedra kejsarens vidtfrejdade flagga och det gamla finska krigarenamnet. Måtten I, Finlands tappre söner, i förtröstan på den Allsmäktiges beskydd, stå upprätte midt i de hvinande dödarne och segra, eller ock – om det så är beskärdt – stupa med en ära, som skall länge, länge lefva i ett tacksamt fosterlands minne! Lycka till och välkomne åter, så månge som Herren vill, tillbaka till ett älskadt fosterland! Gud välsigne eder, gossar! Farväl!»
6 Dessa ord besvarades af förnyade hurrarop, hvarefter en af underofficerarne trädde fram och på sina kamraters vägnar tackade såväl talaren, som Helsingfors invånare för deras välvilja, under försäkran att finska sjöekipagerne ej skola svika deras landsmäns förhoppningar och deras pligt. Härefter uppträdde Statsrådet Professor Nordmann med följande till manskapet riktade finska tal:
7 En taida sanojani niin somasti sovittaa kuin muuan tuttavistani, joka puhutteli toisia kumppalianne päivällistä syödessänne; eikä nytkään anna aika myöten paljon tässä puhua; kuitenkin tahdon ainoastaan muutamilla sanoilla muistuttaa teitä siitä, jotta isä-vainajani jo soti Korkiasaaren ja Ruotsinsalmen meritappeluissa ja hänen viis poikaansa seurasivat hänen esimerkiänsä. Vanhin veljeni on jo toista kymmentä vuotta ollut päämiehenne ja saattajanne, niin maalla kuin merelläkin, – olette kylläki jo keksineet hänen tointansa ja urhoollisuuttansa. – Toinenki veikkoni on myöski merimies, ja on Navarinon kuuluisassa meritappelussa jo Turkkilaisia vastaan tuimasti sotinut. – Kolmas veikkoni on hevoisväessä; sekin on nyt ehkä paraikaa Turkkilaisten kanssa tappelemassa. Vaan koska ilman syömistä ei synny sotaankaan käyminen, niin neljäs veljeni, oltuansa sotamiehenä, on ottanut hankkiaksensa sotarahvaalle leipää ja hengen elatusta. – Viides veli-vainajani oli myöski sotaväessä, ja jos vaan olisin vielä minäkin jalastani terve, niin heittäisin kyllä kaikki kirjani nurkkaan ja antaisin itseni merimieheksi, ampuakseni teidän kanssa maamme vihollisia, enkä ajaisi, niinkuin nyt, jäniksiä ja vesilintuja. Koska epäilemättä kohta joudutte tappeluun vihollisiamme vastaan, niin sanokaa heille: »ampukaa hiljaan! Mutta teidän tulee ampua tarkoin ja visusti; elkää sentähden hätäilkö, älkääkä löyhytellä, vaan sihtakaa suoraan, jotta joutuisivat kerran semoiseen selkä-saunaan, ett’eivät niin milloinkaan ole tulisempata maistaneet, ja jotta saisivat ei ainoastaan tuntea, mitenkä Suomenmaassa lihoja palvataan, mutta myöskin että ne, jotka heistä vielä sieltä pois palajavat, mahtaisivat, kotiinsa tultuansa, sanoa: lempo sinne menköön, rautain kiljuvien kitaan, keihäs-miesten käsiin; meri on täynnä karia ja sala-luotoja, ja Suomenpojat ampuvat miehiä sukkelasti kuin hylkeitäkin. Sentähden saakaa tästä, miehet! Onneksenne ja hyväksenne!»
8 Efter att jemväl med sitt jubel ha helsat dessa för allas fattning lämpade ord uppå modersmålet, slöt manskapet sin måltid och återfördes derefter i god tid på eftermiddagen ombord.
9 Emellertid var för ekipagernes chefer och officerare i den närbelägna prydliga och för tillfället med segelduk och granar dekorerade manegen af sten en måltid föranstaltad, hvartill äfven de nyss till orten ankomna truppernas chefer och flera högre militärer voro inbjudne. Här föreslogos af Landshöfdingen Langensköld underdåniga skålar för DD. MM. Kejsaren och Kejsarinnan, af Universitetets Rector Magnificus Professor Rein för H. K. H. Thronföljaren samt ytterligare af förstnämnde talare för det Kejserliga huset, för H. K. H. Storfursten Konstantin, för H. D. Furst Menschikoff, för H. Ex. t. f. Generalguvernören öfver Finland, för H. Ex. Minister-Statssekreteraren och Kejserliga Senaten för Finland samt den ryska armén och dess härvarande representanter, äfvensom af Statsrådet Nordmann för Amiral Nachimoff. Slutligen uppträdde Professor Cygnæus, föreslående en välgångsskål för de finska sjöekipagernas chefer och officerare*)Hr Cygnæi tal skall nästa gång särskildt meddelas., hvarefter verser afsjöngos**)Se detta blad N:o 32. med särskildt komponerad musik. Dessa ord gjorde ett djupt intryck på alla närvarande, och talaren afbröts ofta af förnyade bifallsyttringar.
10 Chefen för första sjöekipaget Kaptenen af 1:sta rangen Nordmann uppträdde, besvarande denna välönskan med följande ord på ryska språket***)Emedan ett större antal närvarande militärchefer icke förstodo vårt lands språk. Öfversättningen är benäget meddelad.:
11 »Stunden för afskedet från vördade chefer, från välvillige medborgare och vänner är en sorglig stund, men det höga mål, som är anledningen till denna fest, måste för ögonblicket aflägsna alla sorgliga tankar från dem, hvilkas ställning nu afundas af mången. Vi, de lycklige, hasta gladt och med godt mod till det mål, som alla vår store monarks trogne undersåter eftersträfva, till det fält, der ära och beröm stå att skörda. Vi finna en tröst i den tanken, att vi, under känslan af en helig pligt, äro beredde att måhända stupa för vår älskade monarks rättvisa sak, och denna tanke är en helande balsam för deras hjerta, hvilka ännu i denna stund så högsint arbeta för verldens fred. Då jag, med min skara af finske sjömän, har den lyckan att räknas som en ringa del af vår flotta, skall jag föra dem hvarthelst vi anbefallas att gå. Ingen af oss i krigsyrket ännu oerfarne finske sjömän har härtills pröfvat det fruktansvärda af en sjödrabbning; vi vete att en sådan icke är ett lätt dagens gästabud, men vi skola möta striden med gladt mod och till sista blodsdroppen kämpa för Kejsaren, vår beskyddare, och för vår unge Kejserlige Befälhafvare, under hvars flagga vi hafva lyckan att afbida signalen till en strid, som ej kan blifva annat än ärofull för vårt fosterland. I denna vår önskan om en lycklig utgång inneslute vi en tacksägelse för dem som anordnat dagens fest. Kamrater, en skål för tillställarne, för deltagarne i denna fest, hvars like i våra bygder ej förr blifvit sedd!»
12 Omedelbart härpå tillkännagaf talaren, att han för sin del ville hos H. M. Kejsaren anhålla om nåden att få öfverlemna ettusen rubel silfver till Invalidkassans disposition.
13 Med ekot af talarens välönskan, helsad af gästernes lifliga bifall, blandades åter musikens toner. »Vårt land» genljöd från alla läppar, och derefter följde, med särskild tillämpning på sjömännens farväl, den bekanta, af valda röster och med ackompagnement af harmonimusik utförda afskedssången ur Kung Carls Jagt:
Festen för Sjöekipagerne.
1 I det ögonblick de båda finska sjöekipagerna*)Det andra är ännu under uppsättning. gå ombord, för att, vid sidan af ryska flottan, försvara sin fädernekust emot den starkaste flotta som Europas starkaste sjömakter någonsin utrustat, ha den finska hufvudstadens invånare velat i hela landets namn bringa desse våra redlige sjömän ett farväl och en välönskan, innan de möta farorna. Man har erinrat sig, att sjömannaära i fred och krig är en arfvedel af våra tvenne haf, ett vilkor för hela vårt välstånd och en borgen för hela vår trygghet. Man har ihågkommit, att desse män, som nu, i dag eller i morgon, skola gjuta sitt blod för oss i en fruktansvärd strid, – i ett af de märkvärdigaste sjökrig som historien vet omtala, emedan hafvet är det slagfält, på hvilket tre af verldens mäktigaste riken nu skola kämpa om herraväldet öfver haf och land, – man har ihågkommit att desse män äro söner af våra hyddor, hjerta af vårt hjerta, blod af vårt blod, och att de, försakande alla de kära band, som fästa vid lifvet ett menniskohjerta, bjuda för allas vår välfärd åt faran sitt manliga bröst, i det de säga till härarnes Gud: om det så är Din vilja, så tag våra lif till offer för fäderneslandet!
2 Denna tanke har djupt gripit alla de närvarande. Det nuvarande slägtet är födt och fostradt under en långvarig fred; derföre är tanken på en stor, allvarlig och blodig strid för de flesta så ny, att de knappt kunnat fatta den. Men både rummet och ögonblicket voro egnade att göra denna tanke åskådlig för alla. Man samlades d. 28 April middagstiden vid första sjöekipagets kasern, belägen på en udde; i norr såg man en vidsträckt hamn med det finska linieskeppet Andreas, den finska ångfregatten Olaf samt tvenne väldiga ryska ångfregatter, alla snart fullrustade till strid och ankrade tätt invid kasernens murar; i söder en annan än vidare hamn, med utsigten öfver Sveaborg och de väldiga kolosserna af en hel örlogsflotta; slutligen längst bort i söder Finska vikens oöfverskådliga vattenyta, der man hvarje ögonblick kunde vänta att se den fientliga flottans mäster, bådande strid och förstöring, afteckna sig mot den molnbetäckta horizonten.
3 En sådan situation och ett sådant ögonblick voro ovanliga. Äfven de lugnaste sinnen måste anslås deraf, och derföre hade denna fest en lyftning, en högtidlighet, olik andra tillfällen af en festlig sammanvaro och väl värd att med några korta ord förvaras åt minnet.
4 För underofficerare och matroser var en måltid anrättad på kasernens rymliga gård, omgifven af talrika åskådare. Här uppträdde å värdarnes, Helsingfors invånares, vägnar, Professor Ilmoni samt föreslog på svenska och finska språken underdåniga skålar för DD. MM. Kejsaren och Kejsarinnan, H. K. H. Storfursten Thronföljaren och hela det Kejserliga huset, samt särskildt för H. K. H. Storfursten Konstantin, i förening med en skål för H. D. Furst Menschikoff och den ryska marinen. Alla dessa skålar beledsagades af höga hurrarop, och särskildt fann talarens utrop: »länge och lyckligt lefve Hans Majestät Nikolai den förste!» ett ljudande eko från alla, äfven åskådarnes, läppar, hvari blandades tonerna af den samtidigt af musiken uppstämda ryska folksången. Derefter vände sig talaren med följande ord till matroserne:
5 »Slutligen en afskedsskål till kejserliga finska första och andra sjöekipagernes underofficerare och matroser. Vimplarne svaja, snart lyftas ankarne, och seglen svälla. Det bär till sjöss, men ej till en lustfärd, utan till en sannolikt blodig kamp på lif och död. Dock i förhållande till faran stiger ock det sanna mannamodet, vidgar det kraftiga bröstet och eldar hjertat till sällsporda hjeltedater. Detta hoppas vi alla skall äfven bevisas af våra raske landsmän och vänner i den förestående striden. Vi tro, att de, under sina tappre officerares ledning och i ädel täflan med sina tappre ryske stridskamrater, skola i det yttersta fullgöra sin pligt att ådagalägga trohet mot monarken, kärlek till fäderneslandet och tapperhet i striden intill sista blodsdroppen, – att de så skola hedra kejsarens vidtfrejdade flagga och det gamla finska krigarenamnet. Måtten I, Finlands tappre söner, i förtröstan på den Allsmäktiges beskydd, stå upprätte midt i de hvinande dödarne och segra, eller ock – om det så är beskärdt – stupa med en ära, som skall länge, länge lefva i ett tacksamt fosterlands minne! Lycka till och välkomne åter, så månge som Herren vill, tillbaka till ett älskadt fosterland! Gud välsigne eder, gossar! Farväl!»
6 Dessa ord besvarades af förnyade hurrarop, hvarefter en af underofficerarne trädde fram och på sina kamraters vägnar tackade såväl talaren, som Helsingfors invånare för deras välvilja, under försäkran att finska sjöekipagerne ej skola svika deras landsmäns förhoppningar och deras pligt. Härefter uppträdde Statsrådet Professor Nordmann med följande till manskapet riktade finska tal:
7 En taida sanojani niin somasti sovittaa kuin muuan tuttavistani, joka puhutteli toisia kumppalianne päivällistä syödessänne; eikä nytkään anna aika myöten paljon tässä puhua; kuitenkin tahdon ainoastaan muutamilla sanoilla muistuttaa teitä siitä, jotta isä-vainajani jo soti Korkiasaaren ja Ruotsinsalmen meritappeluissa ja hänen viis poikaansa seurasivat hänen esimerkiänsä. Vanhin veljeni on jo toista kymmentä vuotta ollut päämiehenne ja saattajanne, niin maalla kuin merelläkin, – olette kylläki jo keksineet hänen tointansa ja urhoollisuuttansa. – Toinenki veikkoni on myöski merimies, ja on Navarinon kuuluisassa meritappelussa jo Turkkilaisia vastaan tuimasti sotinut. – Kolmas veikkoni on hevoisväessä; sekin on nyt ehkä paraikaa Turkkilaisten kanssa tappelemassa. Vaan koska ilman syömistä ei synny sotaankaan käyminen, niin neljäs veljeni, oltuansa sotamiehenä, on ottanut hankkiaksensa sotarahvaalle leipää ja hengen elatusta. – Viides veli-vainajani oli myöski sotaväessä, ja jos vaan olisin vielä minäkin jalastani terve, niin heittäisin kyllä kaikki kirjani nurkkaan ja antaisin itseni merimieheksi, ampuakseni teidän kanssa maamme vihollisia, enkä ajaisi, niinkuin nyt, jäniksiä ja vesilintuja. Koska epäilemättä kohta joudutte tappeluun vihollisiamme vastaan, niin sanokaa heille: »ampukaa hiljaan! Mutta teidän tulee ampua tarkoin ja visusti; elkää sentähden hätäilkö, älkääkä löyhytellä, vaan sihtakaa suoraan, jotta joutuisivat kerran semoiseen selkä-saunaan, ett’eivät niin milloinkaan ole tulisempata maistaneet, ja jotta saisivat ei ainoastaan tuntea, mitenkä Suomenmaassa lihoja palvataan, mutta myöskin että ne, jotka heistä vielä sieltä pois palajavat, mahtaisivat, kotiinsa tultuansa, sanoa: lempo sinne menköön, rautain kiljuvien kitaan, keihäs-miesten käsiin; meri on täynnä karia ja sala-luotoja, ja Suomenpojat ampuvat miehiä sukkelasti kuin hylkeitäkin. Sentähden saakaa tästä, miehet! Onneksenne ja hyväksenne!»
8 Efter att jemväl med sitt jubel ha helsat dessa för allas fattning lämpade ord uppå modersmålet, slöt manskapet sin måltid och återfördes derefter i god tid på eftermiddagen ombord.
9 Emellertid var för ekipagernes chefer och officerare i den närbelägna prydliga och för tillfället med segelduk och granar dekorerade manegen af sten en måltid föranstaltad, hvartill äfven de nyss till orten ankomna truppernas chefer och flera högre militärer voro inbjudne. Här föreslogos af Landshöfdingen Langensköld underdåniga skålar för DD. MM. Kejsaren och Kejsarinnan, af Universitetets Rector Magnificus Professor Rein för H. K. H. Thronföljaren samt ytterligare af förstnämnde talare för det Kejserliga huset, för H. K. H. Storfursten Konstantin, för H. D. Furst Menschikoff, för H. Ex. t. f. Generalguvernören öfver Finland, för H. Ex. Minister-Statssekreteraren och Kejserliga Senaten för Finland samt den ryska armén och dess härvarande representanter, äfvensom af Statsrådet Nordmann för Amiral Nachimoff. Slutligen uppträdde Professor Cygnæus, föreslående en välgångsskål för de finska sjöekipagernas chefer och officerare*)Hr Cygnæi tal skall nästa gång särskildt meddelas., hvarefter verser afsjöngos**)Se detta blad N:o 32. med särskildt komponerad musik. Dessa ord gjorde ett djupt intryck på alla närvarande, och talaren afbröts ofta af förnyade bifallsyttringar.
10 Chefen för första sjöekipaget Kaptenen af 1:sta rangen Nordmann uppträdde, besvarande denna välönskan med följande ord på ryska språket***)Emedan ett större antal närvarande militärchefer icke förstodo vårt lands språk. Öfversättningen är benäget meddelad.:
11 »Stunden för afskedet från vördade chefer, från välvillige medborgare och vänner är en sorglig stund, men det höga mål, som är anledningen till denna fest, måste för ögonblicket aflägsna alla sorgliga tankar från dem, hvilkas ställning nu afundas af mången. Vi, de lycklige, hasta gladt och med godt mod till det mål, som alla vår store monarks trogne undersåter eftersträfva, till det fält, der ära och beröm stå att skörda. Vi finna en tröst i den tanken, att vi, under känslan af en helig pligt, äro beredde att måhända stupa för vår älskade monarks rättvisa sak, och denna tanke är en helande balsam för deras hjerta, hvilka ännu i denna stund så högsint arbeta för verldens fred. Då jag, med min skara af finske sjömän, har den lyckan att räknas som en ringa del af vår flotta, skall jag föra dem hvarthelst vi anbefallas att gå. Ingen af oss i krigsyrket ännu oerfarne finske sjömän har härtills pröfvat det fruktansvärda af en sjödrabbning; vi vete att en sådan icke är ett lätt dagens gästabud, men vi skola möta striden med gladt mod och till sista blodsdroppen kämpa för Kejsaren, vår beskyddare, och för vår unge Kejserlige Befälhafvare, under hvars flagga vi hafva lyckan att afbida signalen till en strid, som ej kan blifva annat än ärofull för vårt fosterland. I denna vår önskan om en lycklig utgång inneslute vi en tacksägelse för dem som anordnat dagens fest. Kamrater, en skål för tillställarne, för deltagarne i denna fest, hvars like i våra bygder ej förr blifvit sedd!»
12 Omedelbart härpå tillkännagaf talaren, att han för sin del ville hos H. M. Kejsaren anhålla om nåden att få öfverlemna ettusen rubel silfver till Invalidkassans disposition.
13 Med ekot af talarens välönskan, helsad af gästernes lifliga bifall, blandades åter musikens toner. »Vårt land» genljöd från alla läppar, och derefter följde, med särskild tillämpning på sjömännens farväl, den bekanta, af valda röster och med ackompagnement af harmonimusik utförda afskedssången ur Kung Carls Jagt:
Och ila vi bort från Finlands strand,
Det älskade land, det dyra land,
Så helsa vi högt dess blomstrande skär,
Så lemna vi minnen och hjertan der.
Och lefve du fritt och sällt och gladt,
Du älskade land, vårt hjertas skatt!
Högt stige vår bön till himmelens rand
För dig, för dig, o vårt fosterland!