Notisen/artikeln ingår i HT 23/4 1859:|32 2|

Utsigterna till krig.

1 Handeln i Europa är öfverallt uppskrämd af krigsryktena. Vid det friska minnet af sednaste förluster, vid den hotande risken att åter förlora en ny handelsflotta och se trafikens alla intressen ånyo satta på spel, är det ganska naturligt, att äfven den finska handeln delar dessa allmänna farhågor. Det är derföre af vigt att söka göra sig reda för ställningen och de närmaste utsigterna, såvidt sådant är möjligt. Här således några få ord derom, – icke för dem, som sjelfva med uppmärksamhet följt de utländska tidningarna, utan för dem, som dertill icke haft tid eller tillfälle. Ställningen är för öfrigt ännu oklar på månget håll; allt hvad man härom kan säga reducerar sig till blotta sannolikheter, och dessa gestalta sig nu ungefärligen så:

2 1) Ett å ömse sidor förbittradt krig, mellan Österrike å ena samt Sardinien och dess bundsförvandt Frankrike på andra sidan, anses numera nästan oundvikligt och kan hvilken dag som helst bryta löst. Orsaken är den djupa förnedring, det politiska förtryck, det andeliga slafveri och de usla styrelser, under hvilka det sköna Italien så länge suckat och som der, till våda för Europas lugn, framkalla beständiga uppror, konspirationer och lönnmord. För detta elände, som omöjligt kan länge fortfara, bär Österrike med rätta största skulden, icke blott för det utsugnings- och tvångssystem, som dess mörka militärvälde infört i dess egna italienska provinser, konungariket Lombardiet-Venedig, utan ock för det medelbara inflytande det förstått att genom specialfördrag med de öfriga regeringarne tillskansa sig öfver hela Italien, det konstitutionela Piemont (Sardinien) ensamt undantaget. Hvarje reform, hvarje frihet i hela Italien undertryckes således af Österrike såsom ett vådligt föredöme för dess eget välde. Österrike har härigenom samlat öfver sig hela det glödande hat, hvarmed italienarne kämpat ett helt årtusende igenom mot de tyske (ända till 1806 s. k. romerske) kejsarnes öfvervälde. Sjelfva dess egna provinser skola vid första möjlighet resa sig som en man att afskudda oket. Piemont deremot, kringhvärfdt och hotadt af Österrikes bajonetter, Österrikes jesuitpolitik, har modigt och ärelystet ställt sig i spetsen för det italienska nationalpartiet och understödes nu deri af Frankrike, som har politiska skäl att önska Österrikes försvagande och ett franskt inflytande i Italien. Ingendera parten kan utan stort nödtvång gifva vika: Österrike emedan det är sammanlappadt af olika nationaliteter, hvilka det begagnar att kufva den ena den andra och för hvilka exemplet af Italiens frigörande vore en vådlig frestelse; Piemont emedan det härigenom skulle förlora Italiens sympathier och löpa fara att öfverflyglas på ena sidan af Österrike, på den andra af Mazzinis revolutionsmän, som drömma om en italiensk republik.

3 2) Vid en sådan ställning är föga att hoppas af en kongress, som blott kunde stöda sig på 1815 års, redan mer än en gång delvis öfverkorssade traktater, hvilka i allt väsentligt äro i Österrikes intresse. Kriget kommer att hufvudsakligen blifva ett landtkrig och sannolikt kämpas endast på italiensk botten. I sådan händelse är troligt att alla de öfriga makterna iakttaga en neutral och afvaktande ställning, dels emedan de ej ogerna se att två så mäktiga stater, som Frankrike och Österrike, utmattas genom ett blodigt och förstörande krig, dels emedan freden för alla är ett kännbart behof. Endast i följande möjliga händelser, hvilka man likväl bör hoppas att regeringarnes klokhet kan undvika, är ett allmänt europeiskt krig att befara:

4 3) Om Frankrike försöker att göra eröfringar i Italien, eller på någon af dess throner insätta en napoleonid, i hvilket fall England torde komma att deremot protestera med väpnad hand.

5 4) Om franska arméer framrycka mot Rhen och hota Österrikes tyska besittningar, i hvilket fall Preussen och Tyskland afgjordt samt England möjligtvis skulle göra gemensam sak med Österrike;

6 5) Om Österrike skulle lida svåra nederlag och dess öfriga provinser, särdeles Ungern, Kroatien och Galicien, i följd deraf försöka rycka sig lösa, med samma våda som 1849 att se hela monarkin falla sönder, i hvilket fall äfven sannolikt Tyskland och England, men denna gång icke Ryssland, skulle ställa sig på Österrikes sida;

7 6) Om Servien, Moldau och Walachiet eller andra turkiska provinser skulle begagna tillfället att frigöra sig, hvilket skulle sätta hela Turkiets bestånd på spel. I sådant fall skulle sannolikt Ryssland, i förbund med Frankrike, komma i krig med Österrike, England och Turkiet, utan möjlighet att förutse, hvilka af de öfriga makterna, som deri kunde blifva indragna.

8 Sådana äro de yttersta, så att säga grofva konturerna af den nuvarande ställningen, hvilken likväl är tillräckligt invecklad, för att kunna gäcka äfven de sannolikaste utsigter. Skulle, mot förmodan och oaktadt Rysslands stora behof af lugn för dess inre reformer, äfven vårt land olyckligtvis blifva inveckladt i den förestående striden – hvilket åtminstone icke alltför snart är att befara – så bör man hoppas, att styrelsen i tid derom underrättar handeln och sjöfarten, på det att de denna gång må undgå 1854 års missräkningar.