2 Din långa tystnad, som så litet öfverensstämmer med ditt köns älskvärda vana, begynner att oroa mig. Sedan snart sex veckor är du stummare än löjan i Lojo sjöar och den tigande klippan på Vichtis kyrkbacke. Hvad är orsaken? Är du sjuk, min aimabla kusin? Litet frossa kanhända? Eller onkels aristokratiska gikt? Eller det flitiga arbetet med drifbänkar, hyacintlökar och georginrötter? Skulle lösväskan förkommit? Jag ryser för en sådan förlust. Du skulle då ha gått miste om fyra bref af det allra intressantaste innehåll? Jag måste då säga dig hvarom de varit?
3 Men det är kanske öfverflödigt. Jag tror mig ana tystnadens vältalighet. Du är mankerad, min kusin! Din qvinnliga stolthet är sårad utaf mitt första bref om de infama nya fruntimmershattarna! Ja, vid min kammarskrifvare ära, jag sade ditt kön en rätt osminkad sanning. Du har så ofta talat om qvinnans mod. Mode vill du säga; det skumma e förklarar ju allt. Jag sade dig: bevisar det mod, att som dresserade apor efterhärma hvarje dårskap, om än så ursinnig? Dessa hattar – ja, skratta du! – dessa hattar, som under Frankrikes milda himmel gå till den yttersta gränsen af det möjliga, som tyskarne redan förbanna, som engelsmännen förlöjliga, – de skola nu här, under vår bistra nordiska vinter, sätta i fara det lilla förstånd, som damerna, de moderna damerna, ännu ha qvar! Bästa Betty, gå med bart hufvud om vintern i Paris, och du kan på sin höjd bli litet förryckt, men gå med bart hufvud i Finland, och du blir ...
4 Nej, intet ord vidare, icke ens om de vida nya ärmarna, som åtminstone ha den förtjensten att se bra ut, hvilket vore synd att säga om aphattarna. Man förlåter det vackra mycket, till och med att det släpar i soppan, att det gillrar ut en luftballong för alla Eoli vindar och att det kostar en öm pappa 65 alnar till två klädningar. Nej, intet ord mera. Jag ämnar aldrig gifta mig, och sker det, så sker det i Kajana. Således, Betty, behåll dina ärmar, men förskona mig, i geografins och det sunda förnuftets och det qvinnliga modets namn (utan stumt e), för aphattarna, åt hvilka dina b– förlåt mig, våra b– nej, våra efterkommande, en dag skola skratta sig förderfvade, när dessa parodier på menskliga hufvudbonader visa sig på scenen uti en komedi af Scribe eller en farce af Nestroy.
5 Mitt andra bref var om riddar Olof och elfvorna. Det tredje om kejsaren. Det fjerde om freden. Omöjligt kan du ha haft något annat deremot, än att ej sjelf ha varit med. Är det nu verkligt sannt, frågar du, att man åter får kaffe och socker för 17 kopek skålpundet? att man ej mera behöfver väga saltet med lodbessman? att man åter får resa på ångfartyg? att man åter får borttaga bomullen, med hvilken man tillstoppat sina öron, för att ej, som Ulysses, höra sirensången af Dundas bomber? att man åter kan anse turken för menniska? att man åter utan fasa kan öppna en blecklåda med delikata sardiner? att man åter kan tänka på Paris utan att darra? att man åter kan förtjusas af Dickens utan att tänka på – jag har glömt hans namn (Betty, har du någonsin tänkt det?)?tillagt av utgivaren Ja, min bästa, det är allt så sannt, som att det mäktiga hafvet i denna stund bryter sin boja, icke för kanonernas dån – de äro vanmäktiga att bräcka dess isar – utan för vårens och solens eldblick, som är mäktigare än all makt i naturen. Och menskligheten är ett haf, Betty! Vinterns mörker har lagt bojor på den; men icke våld och hat, utan vårsol och kärlek äro bestämda att återgifva den frihet och lif!
6 Passons. Jag tackar himlen att vi engång åter blifva qvitt de politiska kannstöperierna (hvarom skola nu herrarne gråta? frågade nyss en ung och älskvärd fru? Om nästa krig, svarades det) och så få vi engång åter tala om gladare, fredligare ting, som på sin höjd kosta några droppar bläck, men icke en droppe blod, om ej för någon blessyr af Afrodites knappnål, som Homerus omtalar. Ja, Betty, hvem hindrar oss numera att läsa vackra böcker, sjunga glada visor, se på förtjusande taflor och tänka på vår blifvande verkligt inhemska theater? Medgif, att om det icke alltid är fredligare, så är det bestämdt mycket roligare. Nyss sjöngos här tre finska visor på konserten för Literatursällskapet. De sjöngos i stor kör af fruntimmer och herrar, utan orkester likväl. Det var icke någonting alldeles nytt, man har hört sådant engång förut, men musikaliskt blir det ännu länge en nyhet och, nationelt taget, var det tillika ett tillbörlig uppmärksamhet åt Literatursällskapet – troligen det enda literatursällskap i verlden som har någon musikalisk anstrykning.
7 Och hvarföre skulle musiken i stort bry sig om dessa enkla fyrradiga visor, hvilka der, i det förnäma sällskapet af Gluck, Rossini, Verdi, Beriot, Crusell, Pacius, alltid måste stå såsom småbarnsskolornas piltar och flickebarn vid sidan af de höglärde herrar magistrar, doktorer och blåstrumpor ute i verlden? Jo, min goda Betty, just derföre att lärdomen ständigt behöfver påminnas om naturen, och derföre att musiken i dess högsta konstmessiga utbildning så väl behöfver en lexa af vallflickan i skogen och fiskaregossens sång i sin båt på den ensliga insjön. Hvari ligger den hemlighetsfulla tjusningen af dessa de allra enklaste toner, ja stundom blott uti vallhornets ljud på afstånd i skogen? Deri att naturens helsa och ungdom genomströmma dem, och derföre gå de till hjertat. Jag ville att man alltid kunde säga detsamma om de store mästarnes kompositioner; först derigenom blefve de verkligt stora. Icke är det sagdt, att jag derföre önskar musiken tillbaka till fåglalåt och skogsvisor, likaså litet som det vore rimligt att önska lärdomen tillbaka till småbarnsskolan. Men natur, helsa och frimodig skönhet måste man önska i alla konstens och bildningens skapelser, och det är derföre mästaren har så mycket att lära af natursångaren och den visaste man mycket att lära af ett jollrande barn.
8 Nationelt åter är det godt, att äfven det ringaste kommer till heder, såsnart det bär på sin panna något ädelt eller något skönt. I dessa visor sjunger folket för oss sin sorg och sin glädje, dess röst kommer till oss ifrån glömda ödemarker, med större resonans, men i samma suckar och samma löjen. Vi förstå den på det sättet bättre. Om hon stode framför oss, den sotiga flickan, som, nyss kommen från sveden, sjöng för Collan sin »Tuoll’ on mun kultani»,konsekvensändrat/normaliserat så skulle kanske mången bland oss gå ur vägen för henne för att icke bli sotad, och mången läpp, med eller utan mustacher, skulle krökas för skämtet vid hennes åsyn, då deremot hennes visa lockar tåren ur våra ögon. Och så är det med alla äkta folkvisor. Der är något fremmande uti dem, för det att vi kommit så långt från naturen, med ändock känna vi det, likasom stadsbon, när han öppnar sitt fönster och vårvinden för till honom en fläkt ifrån skogen*)Jag tror mig ha sagt dig ungefär detsamma engång förut, men en god sak tål höras flera gånger..
9 De tre visorna voro: 1) Ah mun rakas lintuisen; 2) Rannalla istuja och 3) Laulu lapista. De två första äro sorgsna, den tredje deremot munter, nästan uppsluppen. Bland de tre vinner »Rannalla istuja» utan motsägelse skönhetens pris. Det är en ädel visa med högburen panna och fina, innerliga drag. Den antyder sjelf sitt ursprung ur ensamheten och saknaden på den speglande insjöns strand, under fågelsången i aftonens lugn:
Yksin istun ja lauleskelen;
Aikan’ on niin ikävä.
Vesi seisoo ja linnut laulaa,
Eikä tuulikaan vedetä.
11 Säger dig icke visan med dessa få ord hela den finska lyrikens upprinnelse? En enslig sommargrön strand har varit dess första konsertsal, och talltrasten har varit dess förste Pacius.
12 Från visorna ber jag dig, bästa Betty, följa mig på ett kort besök till konstföreningens exposition. Der äro nu 38 taflor utställda; flera har ej utrymmet medgifvit, ty salens väggar upptagas af stora glasskåp med allehanda krypfän, ormar, ödlor, etcetera, hörande till universitetets samlingar. Inbilla dig likväl ej att de äro lefvande; nej, min bästa, då hade expositionen varit klent besökt, man har nog af att se dem i glasburkar med sprit. Af de 38 äro 17 originaler af finske målare, nemligen 1 af R. W. Ekman, 5 af Magnus v. Wright, 4 af Ferdinand v. Wright, 4 af W. Holmberg, 1 af L. Forstén och 2 af Plantin; vidare 2 svenska originaler: ett af Billing och ett af mad:lle Plageman; 7 porträtter, hvaribland Franzéns af Westin; slutligen 12 kopior af unga finska målarinnor: mad:llerna Crohns, Cronholm, Nyberg, Rein, Redlieffsky, Wallenius och Åberg. Jag kan ej lofva dig mer än några få ord som bihang till katalogen, hvilken jag låter medfölja brefvet.
13 Ekman – för att börja med det största namnet, ehuru rangskillnad är ett oting! – Ekman har målat Regina von Emmeritz i det ögonblick hon springer tillbaka med dragen dolk, när konung Gustaf Adolf vänder sig om och förlamar henne med den höga och stränga herrskareblicken. Hon står vid sitt ödes vändpunkt, darrande, mörk, tvekande, som svärmeriet alltid gör, när det kommer till handling. Vid hennes sida står fanatismen i munkeskepnad, och den tvekar icke, den ville gerna slå till, men förmår det icke och flyr. Längst till venster sitter på slottstrap|30 3|pan den sårade fursten, som förbindes af konungens läkare. Det är nederlaget vid sidan af segern; men dess fall är ridderligt. Bakom stå trettioåra krigets hjeltar, Larsson med svenska fanan och pagen Leubelfingen, som sedan stupade vid konungens sida på Lützens fält. Slottet med dess sköna arkitektur är en förstenad medeltid, öfver hvilken den nya tidens morgonsol kastar sina första strålar vid konungens inträde. Pikarna glimma i solen, väktaren står på vallen. Luften är sydländsk och glödande varm. Det hela är ett förherrligande af ljusets segrar.
14 Magnus v. Wrights fem stycken äro alla sommarlandskaper, nemligen Waldemarsudde i Stockholms Djurgård, Tullgarn i månsken, Somero, Tammela och Haminanlaks. Det är allt episka stycken, täcka, lugna, fridfulla, idylliska. Knappt vågar höjden resa sig öfver sjön, utan att afbedja sin stolthet med en spegelbild uti djupet. Ror der en båt på Saaris sjöar, så väntar redan theköket på den vackra stranden. Simmar en sjöfågel i Haminanlaks vik, så lurar ingen bössmynning på honom i aftonens lugn. Brinner en sved i Somero skog, så lurar ingen storm att förvandla honom till brand. Denna pensel är godhetens pensel; man döme honom huru som helst; älskas måste han alltid.
15 Ferdinand v. Wright har försökt dikta lyrik i Haminanlaks’ i månsken. Det är ett dystert stycke, som kanske begär för mycket af aningen eller minnet. Också den penseln är mycket lugn till sitt lynne. I ett litet vinterlandskap har han uppfattat en ovanlig situation. Den första snön har fallit om hösten på trädens sista löf och de flyttande sjöfåglarnas sista ströftåg på viken. Utsigten från Pujo backe öfver Kuopio stad och Kallavesi vann med rätta ett stort rykte på hemorten. Så målas ett barndomsminne, omstråladt af den första kärlekens rosenfärg. Man måste vara född i eller nära Kuopio, för att förstå och älska den taflan. För andra har den något på engång för blekt och för skimrande. Men gånge enhvar tillbaka i sina minnen, så har han sett något dylikt, och så blek och så röd på engång är en sjunkande Junisol öfver nordens sjöar.
16 F. v. Wrights nya dufvor ha väckt mycken förtjusning, ja beundran. I bakgrunden är ett sommarlandskap i solrök med en nyss skördad åker och kornskylar. I förgrunden vid hörnet af en lada sitta sex dufvor på störar och trädstammar mellan blad och humle. En mästerlig fjäder och ett kornax ligga bredvid. En dufva plockar ett frö, en annan utbreder vingen, en tredje plockar sin hals, en fjerde sitter varsamt på utkik, de öfriga se så menlöst lyckliga ut, som om all denna verldens strid ej angick dem det minsta. Staffaget har jag hört klandras; »det är konditoriverk».konsekvensändrat/normaliserat Möjligt; men täcka och ljufveliga äro dessa dufvor. Ingen poet har skrifvit en mera älsklig idyll om naturens oskuld.
17 Werner Holmbergs fyra sommarlandskap ha förvånat den som vet att de äro ungdomsstudier. Utan tvekan ser man i dem en börjande mästare. Det äro kraft och sans, raskhet och beräkning. Skolan i Düsseldorf vill ha molniga himlar och starka skuggor. Vid första anblicken ha sådana taflor något grumligt och nästan vildt. Men de klarna märkvärdigt. Alla dessa fyra landskap, de minsta som de största, ha i begränsning, gruppering och skuggning något utmärkt. Den största ibland dem, motivet efter Kyrö fall, är en vildskön tafla. Skuggad af dystra regnmoln, nedstörtar vattenfallet utför branta klippor, omgifna af ödemarker. Vattnets färgspel silar sig öfver stenarna. Till venster är en sågqvarn i gång. En bonde med sitt lass åker nedför den branta vägen. Två andra bortföra plankor i en platt båt på lugnvattnet nedanför fallet. Molnskuggorna öfver fallet äro mästerliga och så beräknade, att mesta dagern faller på qvarnen. »Bra, Werner!» sade vid expositionen en röst bakom mig. Det var en ung flicka, kanske en barndomsvän. Målaren borde ha hört det. Lika godt, jag tror att mången säger som hon: det är bra, fortfar bara!
18 Skada, Betty, att papper och tid äro korta!
19 L. Forsténs landskap vittnar att denna produktiva pensel icke för andra värf glömt sin gamla kärlek till hemlandets natur. Likasom Wrightarne är han född i nejden af Kuopio. Sådana nejder fostra landskapsmålare. Och naturens lynne färgar alltid ifrån sig.
20 BillingsKolmården och Plagemans blommor äro vackra taflor. Jag ville gerna säga dig något om våra unga målarinnor. Men – Betty, du har ingett mig en så stor respekt för damerna, att jag ej vågar säga dem ens en artighet. Jag önskar dem all glädje af deras vackra konst och vet också rätt väl, att de varit bland den unga målarekonstens första och flitigaste gynnarinnor, hvilket ej kan lända dem till annat än heder.
21 Nu, lefväl för denna gång, min kusin! Såsnart du hunnit calmera dig öfver hattarna och uppfunnit ett öfvertygande bevis om de vida ärmarnas förträfflighet, så hoppas jag du åter med några rader ihågkommer din alltid underdånige tjenare
22 Gabriel.
23 H:fors 10 April 56.
*)Jag tror mig ha sagt dig ungefär detsamma engång förut, men en god sak tål höras flera gånger.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Bref från Gabriel.
(Om finska visor och taflor.)
1 Goda Betty!
2 Din långa tystnad, som så litet öfverensstämmer med ditt köns älskvärda vana, begynner att oroa mig. Sedan snart sex veckor är du stummare än löjan i Lojo sjöar och den tigande klippan på Vichtis kyrkbacke. Hvad är orsaken? Är du sjuk, min aimabla kusin? Litet frossa kanhända? Eller onkels aristokratiska gikt? Eller det flitiga arbetet med drifbänkar, hyacintlökar och georginrötter? Skulle lösväskan förkommit? Jag ryser för en sådan förlust. Du skulle då ha gått miste om fyra bref af det allra intressantaste innehåll? Jag måste då säga dig hvarom de varit?
3 Men det är kanske öfverflödigt. Jag tror mig ana tystnadens vältalighet. Du är mankerad, min kusin! Din qvinnliga stolthet är sårad utaf mitt första bref om de infama nya fruntimmershattarna! Ja, vid min kammarskrifvare ära, jag sade ditt kön en rätt osminkad sanning. Du har så ofta talat om qvinnans mod. Mode vill du säga; det skumma e förklarar ju allt. Jag sade dig: bevisar det mod, att som dresserade apor efterhärma hvarje dårskap, om än så ursinnig? Dessa hattar – ja, skratta du! – dessa hattar, som under Frankrikes milda himmel gå till den yttersta gränsen af det möjliga, som tyskarne redan förbanna, som engelsmännen förlöjliga, – de skola nu här, under vår bistra nordiska vinter, sätta i fara det lilla förstånd, som damerna, de moderna damerna, ännu ha qvar! Bästa Betty, gå med bart hufvud om vintern i Paris, och du kan på sin höjd bli litet förryckt, men gå med bart hufvud i Finland, och du blir ...
4 Nej, intet ord vidare, icke ens om de vida nya ärmarna, som åtminstone ha den förtjensten att se bra ut, hvilket vore synd att säga om aphattarna. Man förlåter det vackra mycket, till och med att det släpar i soppan, att det gillrar ut en luftballong för alla Eoli vindar och att det kostar en öm pappa 65 alnar till två klädningar. Nej, intet ord mera. Jag ämnar aldrig gifta mig, och sker det, så sker det i Kajana. Således, Betty, behåll dina ärmar, men förskona mig, i geografins och det sunda förnuftets och det qvinnliga modets namn (utan stumt e), för aphattarna, åt hvilka dina b– förlåt mig, våra b– nej, våra efterkommande, en dag skola skratta sig förderfvade, när dessa parodier på menskliga hufvudbonader visa sig på scenen uti en komedi af Scribe eller en farce af Nestroy.
5 Mitt andra bref var om riddar Olof och elfvorna. Det tredje om kejsaren. Det fjerde om freden. Omöjligt kan du ha haft något annat deremot, än att ej sjelf ha varit med. Är det nu verkligt sannt, frågar du, att man åter får kaffe och socker för 17 kopek skålpundet? att man ej mera behöfver väga saltet med lodbessman? att man åter får resa på ångfartyg? att man åter får borttaga bomullen, med hvilken man tillstoppat sina öron, för att ej, som Ulysses, höra sirensången af Dundas bomber? att man åter kan anse turken för menniska? att man åter utan fasa kan öppna en blecklåda med delikata sardiner? att man åter kan tänka på Paris utan att darra? att man åter kan förtjusas af Dickens utan att tänka på – jag har glömt hans namn (Betty, har du någonsin tänkt det?)?tillagt av utgivaren Ja, min bästa, det är allt så sannt, som att det mäktiga hafvet i denna stund bryter sin boja, icke för kanonernas dån – de äro vanmäktiga att bräcka dess isar – utan för vårens och solens eldblick, som är mäktigare än all makt i naturen. Och menskligheten är ett haf, Betty! Vinterns mörker har lagt bojor på den; men icke våld och hat, utan vårsol och kärlek äro bestämda att återgifva den frihet och lif!
6 Passons. Jag tackar himlen att vi engång åter blifva qvitt de politiska kannstöperierna (hvarom skola nu herrarne gråta? frågade nyss en ung och älskvärd fru? Om nästa krig, svarades det) och så få vi engång åter tala om gladare, fredligare ting, som på sin höjd kosta några droppar bläck, men icke en droppe blod, om ej för någon blessyr af Afrodites knappnål, som Homerus omtalar. Ja, Betty, hvem hindrar oss numera att läsa vackra böcker, sjunga glada visor, se på förtjusande taflor och tänka på vår blifvande verkligt inhemska theater? Medgif, att om det icke alltid är fredligare, så är det bestämdt mycket roligare. Nyss sjöngos här tre finska visor på konserten för Literatursällskapet. De sjöngos i stor kör af fruntimmer och herrar, utan orkester likväl. Det var icke någonting alldeles nytt, man har hört sådant engång förut, men musikaliskt blir det ännu länge en nyhet och, nationelt taget, var det tillika ett tillbörlig uppmärksamhet åt Literatursällskapet – troligen det enda literatursällskap i verlden som har någon musikalisk anstrykning.
7 Och hvarföre skulle musiken i stort bry sig om dessa enkla fyrradiga visor, hvilka der, i det förnäma sällskapet af Gluck, Rossini, Verdi, Beriot, Crusell, Pacius, alltid måste stå såsom småbarnsskolornas piltar och flickebarn vid sidan af de höglärde herrar magistrar, doktorer och blåstrumpor ute i verlden? Jo, min goda Betty, just derföre att lärdomen ständigt behöfver påminnas om naturen, och derföre att musiken i dess högsta konstmessiga utbildning så väl behöfver en lexa af vallflickan i skogen och fiskaregossens sång i sin båt på den ensliga insjön. Hvari ligger den hemlighetsfulla tjusningen af dessa de allra enklaste toner, ja stundom blott uti vallhornets ljud på afstånd i skogen? Deri att naturens helsa och ungdom genomströmma dem, och derföre gå de till hjertat. Jag ville att man alltid kunde säga detsamma om de store mästarnes kompositioner; först derigenom blefve de verkligt stora. Icke är det sagdt, att jag derföre önskar musiken tillbaka till fåglalåt och skogsvisor, likaså litet som det vore rimligt att önska lärdomen tillbaka till småbarnsskolan. Men natur, helsa och frimodig skönhet måste man önska i alla konstens och bildningens skapelser, och det är derföre mästaren har så mycket att lära af natursångaren och den visaste man mycket att lära af ett jollrande barn.
8 Nationelt åter är det godt, att äfven det ringaste kommer till heder, såsnart det bär på sin panna något ädelt eller något skönt. I dessa visor sjunger folket för oss sin sorg och sin glädje, dess röst kommer till oss ifrån glömda ödemarker, med större resonans, men i samma suckar och samma löjen. Vi förstå den på det sättet bättre. Om hon stode framför oss, den sotiga flickan, som, nyss kommen från sveden, sjöng för Collan sin »Tuoll’ on mun kultani»,konsekvensändrat/normaliserat så skulle kanske mången bland oss gå ur vägen för henne för att icke bli sotad, och mången läpp, med eller utan mustacher, skulle krökas för skämtet vid hennes åsyn, då deremot hennes visa lockar tåren ur våra ögon. Och så är det med alla äkta folkvisor. Der är något fremmande uti dem, för det att vi kommit så långt från naturen, med ändock känna vi det, likasom stadsbon, när han öppnar sitt fönster och vårvinden för till honom en fläkt ifrån skogen*)Jag tror mig ha sagt dig ungefär detsamma engång förut, men en god sak tål höras flera gånger..
9 De tre visorna voro: 1) Ah mun rakas lintuisen; 2) Rannalla istuja och 3) Laulu lapista. De två första äro sorgsna, den tredje deremot munter, nästan uppsluppen. Bland de tre vinner »Rannalla istuja» utan motsägelse skönhetens pris. Det är en ädel visa med högburen panna och fina, innerliga drag. Den antyder sjelf sitt ursprung ur ensamheten och saknaden på den speglande insjöns strand, under fågelsången i aftonens lugn:
Yksin istun ja lauleskelen;
Aikan’ on niin ikävä.
Vesi seisoo ja linnut laulaa,
Eikä tuulikaan vedetä.
11 Säger dig icke visan med dessa få ord hela den finska lyrikens upprinnelse? En enslig sommargrön strand har varit dess första konsertsal, och talltrasten har varit dess förste Pacius.
12 Från visorna ber jag dig, bästa Betty, följa mig på ett kort besök till konstföreningens exposition. Der äro nu 38 taflor utställda; flera har ej utrymmet medgifvit, ty salens väggar upptagas af stora glasskåp med allehanda krypfän, ormar, ödlor, etcetera, hörande till universitetets samlingar. Inbilla dig likväl ej att de äro lefvande; nej, min bästa, då hade expositionen varit klent besökt, man har nog af att se dem i glasburkar med sprit. Af de 38 äro 17 originaler af finske målare, nemligen 1 af R. W. Ekman, 5 af Magnus v. Wright, 4 af Ferdinand v. Wright, 4 af W. Holmberg, 1 af L. Forstén och 2 af Plantin; vidare 2 svenska originaler: ett af Billing och ett af mad:lle Plageman; 7 porträtter, hvaribland Franzéns af Westin; slutligen 12 kopior af unga finska målarinnor: mad:llerna Crohns, Cronholm, Nyberg, Rein, Redlieffsky, Wallenius och Åberg. Jag kan ej lofva dig mer än några få ord som bihang till katalogen, hvilken jag låter medfölja brefvet.
13 Ekman – för att börja med det största namnet, ehuru rangskillnad är ett oting! – Ekman har målat Regina von Emmeritz i det ögonblick hon springer tillbaka med dragen dolk, när konung Gustaf Adolf vänder sig om och förlamar henne med den höga och stränga herrskareblicken. Hon står vid sitt ödes vändpunkt, darrande, mörk, tvekande, som svärmeriet alltid gör, när det kommer till handling. Vid hennes sida står fanatismen i munkeskepnad, och den tvekar icke, den ville gerna slå till, men förmår det icke och flyr. Längst till venster sitter på slottstrap|30 3|pan den sårade fursten, som förbindes af konungens läkare. Det är nederlaget vid sidan af segern; men dess fall är ridderligt. Bakom stå trettioåra krigets hjeltar, Larsson med svenska fanan och pagen Leubelfingen, som sedan stupade vid konungens sida på Lützens fält. Slottet med dess sköna arkitektur är en förstenad medeltid, öfver hvilken den nya tidens morgonsol kastar sina första strålar vid konungens inträde. Pikarna glimma i solen, väktaren står på vallen. Luften är sydländsk och glödande varm. Det hela är ett förherrligande af ljusets segrar.
14 Magnus v. Wrights fem stycken äro alla sommarlandskaper, nemligen Waldemarsudde i Stockholms Djurgård, Tullgarn i månsken, Somero, Tammela och Haminanlaks. Det är allt episka stycken, täcka, lugna, fridfulla, idylliska. Knappt vågar höjden resa sig öfver sjön, utan att afbedja sin stolthet med en spegelbild uti djupet. Ror der en båt på Saaris sjöar, så väntar redan theköket på den vackra stranden. Simmar en sjöfågel i Haminanlaks vik, så lurar ingen bössmynning på honom i aftonens lugn. Brinner en sved i Somero skog, så lurar ingen storm att förvandla honom till brand. Denna pensel är godhetens pensel; man döme honom huru som helst; älskas måste han alltid.
15 Ferdinand v. Wright har försökt dikta lyrik i Haminanlaks’ i månsken. Det är ett dystert stycke, som kanske begär för mycket af aningen eller minnet. Också den penseln är mycket lugn till sitt lynne. I ett litet vinterlandskap har han uppfattat en ovanlig situation. Den första snön har fallit om hösten på trädens sista löf och de flyttande sjöfåglarnas sista ströftåg på viken. Utsigten från Pujo backe öfver Kuopio stad och Kallavesi vann med rätta ett stort rykte på hemorten. Så målas ett barndomsminne, omstråladt af den första kärlekens rosenfärg. Man måste vara född i eller nära Kuopio, för att förstå och älska den taflan. För andra har den något på engång för blekt och för skimrande. Men gånge enhvar tillbaka i sina minnen, så har han sett något dylikt, och så blek och så röd på engång är en sjunkande Junisol öfver nordens sjöar.
16 F. v. Wrights nya dufvor ha väckt mycken förtjusning, ja beundran. I bakgrunden är ett sommarlandskap i solrök med en nyss skördad åker och kornskylar. I förgrunden vid hörnet af en lada sitta sex dufvor på störar och trädstammar mellan blad och humle. En mästerlig fjäder och ett kornax ligga bredvid. En dufva plockar ett frö, en annan utbreder vingen, en tredje plockar sin hals, en fjerde sitter varsamt på utkik, de öfriga se så menlöst lyckliga ut, som om all denna verldens strid ej angick dem det minsta. Staffaget har jag hört klandras; »det är konditoriverk».konsekvensändrat/normaliserat Möjligt; men täcka och ljufveliga äro dessa dufvor. Ingen poet har skrifvit en mera älsklig idyll om naturens oskuld.
17 Werner Holmbergs fyra sommarlandskap ha förvånat den som vet att de äro ungdomsstudier. Utan tvekan ser man i dem en börjande mästare. Det äro kraft och sans, raskhet och beräkning. Skolan i Düsseldorf vill ha molniga himlar och starka skuggor. Vid första anblicken ha sådana taflor något grumligt och nästan vildt. Men de klarna märkvärdigt. Alla dessa fyra landskap, de minsta som de största, ha i begränsning, gruppering och skuggning något utmärkt. Den största ibland dem, motivet efter Kyrö fall, är en vildskön tafla. Skuggad af dystra regnmoln, nedstörtar vattenfallet utför branta klippor, omgifna af ödemarker. Vattnets färgspel silar sig öfver stenarna. Till venster är en sågqvarn i gång. En bonde med sitt lass åker nedför den branta vägen. Två andra bortföra plankor i en platt båt på lugnvattnet nedanför fallet. Molnskuggorna öfver fallet äro mästerliga och så beräknade, att mesta dagern faller på qvarnen. »Bra, Werner!» sade vid expositionen en röst bakom mig. Det var en ung flicka, kanske en barndomsvän. Målaren borde ha hört det. Lika godt, jag tror att mången säger som hon: det är bra, fortfar bara!
18 Skada, Betty, att papper och tid äro korta!
19 L. Forsténs landskap vittnar att denna produktiva pensel icke för andra värf glömt sin gamla kärlek till hemlandets natur. Likasom Wrightarne är han född i nejden af Kuopio. Sådana nejder fostra landskapsmålare. Och naturens lynne färgar alltid ifrån sig.
20 Billings Kolmården och Plagemans blommor äro vackra taflor. Jag ville gerna säga dig något om våra unga målarinnor. Men – Betty, du har ingett mig en så stor respekt för damerna, att jag ej vågar säga dem ens en artighet. Jag önskar dem all glädje af deras vackra konst och vet också rätt väl, att de varit bland den unga målarekonstens första och flitigaste gynnarinnor, hvilket ej kan lända dem till annat än heder.
21 Nu, lefväl för denna gång, min kusin! Såsnart du hunnit calmera dig öfver hattarna och uppfunnit ett öfvertygande bevis om de vida ärmarnas förträfflighet, så hoppas jag du åter med några rader ihågkommer din alltid underdånige tjenare
22 Gabriel.
23 H:fors 10 April 56.