Notisen/artikeln ingår i HT 7/11 1849:|88 5|

Seden att gå och se på brudar.

1 Såvidt vi känna, råder i hela Finland den sed, att, förutom bjudne brölloppsgäster, äfven objudne samlas i gästabudsgården, »för att se bruden».konsekvensändrat/normaliserat Denna sed är så gammal och så allmän, att det icke faller någon in att sätta sig deremot. Att icke låta bruden visa sig, det vore att »göra folket misslynt»,konsekvensändrat/normaliserat och det vill man ju icke, helst på en glädjefest, der man gerna ser sin fröjd delad af så många som möjligt. Tillgången härvid är på olika orter olika. Än visar sig bruden ensam, än åtföljd af sina tärnor, än för obetäckt fönster, än stigande på en stol i farstu eller tambur. Stundom ledsagas hon härvid af tärnorna, stundom af brudgummen, som likaledes från höjden af en stol framter sin för tillfället uppstärkta personlighet. Öfverallt är man van att höra frispråkiga omdömen om brudens, stundom äfven om brudgummens utseende yttras af åskådarne, och sålänge den håller sig inom det skickligas gräns, finner man en sådan uppriktighet helt naturlig.

2 På många orter går man ännu längre i sitt undseende för de objudne. Ståndspersoner skicka ut åt dem förfriskningar; allmogen ger dem inträde i brölloppsstugan, undfägnar dem der och tillåter dem att deltaga i dansen. Det är sannt, att i sednare fallet betala de på sätt och vis entrée, enär bruket fordrar, att äfven den objudne (»golfståndaren»), då han dansar med bruden, sticker sin lilla gåfva i hennes hand.

3 Denna sed, så oskyldig i sig sjelf och uppkommen af en lätt förklarlig nyfikenhet, urartar likväl stundom till straffbara oordningar. På landsbygden ger den icke sällan anledning till vilda slagsmål. Vi känna orter, der den ena byns, manliga ungdom begifver sig till bröllopp i den andra byn, enkom i afsigt att hos flickorna uttränga grannbyns ungkarlar; svartsjuka och bränvin upphetsa passionerna, och leken slutas ofta med blodiga hufvuden. Detta har på några orter gifvit polismyndigheterna anledning att förbjuda s. k. golfstånderi, men oss veterligen har man ingenstädes lyckats att utrota det. Oseden har man stundom afböjt genom vaksamhet, men seden står qvar, seden är alltid seg och hänger vid genom mansåldrar.

4 I städerna har hyfsningen uträttat så mycket ändock, att väl sällan handgripligt intrång kommer i fråga. Att likväl oskick äfven der äger rum vid sådana tillfällen, kan icke nekas. Det ofta uppriktiga deltagandet för de nygifta, som i mången landsort gifver denna sed en oskyldig, nästan vacker betydelse, har i städerna mer eller mindre lemnat rum för en oförsynt nyfikenhet, någon gång för uppenbar illvilja. Pöbelqvickheterna, trängseln, pockandet, oljudet och det nästan tjutande skrän, hvarmed man, t. ex. här i Helsingfors,*)Här är det så långt gånget, att sällan något bröllopp passerar så, att icke något oskick yppas utanföre, och i hvarje flickas glada tankar på den stundande brölloppsdagen blandar sig fruktan för de aldrig uteblifvande åskådarnes oförskämdhet. hör bruden framropas, verka högst vidrigt och störande på ett bildadt samqväm. Och om gästerna deraf finna sig störda, huru mycket mera måste der icke vara fallet med dem, för hvilka festen har en särskild betydelse! Man tänke sig en ung brud så ytterst känslig för alla intryck just den dagen – den vigtigaste i hennes lif! – man tänke sig henne så öm, älskande, hängifven, sökande i hvarje öga ett deltagande i sin sällhet, – och man tänke sig sedan den vidriga kontrasten af en brutal pöbelfräckhet, för hvilken hon måste utsätta sig, när den stormande massan derutanföre så befaller! I sanning, om man kunde föreställa sig att personer med bildning och hjerta deltoge i sådana uppträden, måste man till deras heder hos dem antaga en hög grad af tanklöshet; det vore annars ett barbari, oförenligt med deras ädlare känslor.

5 Vi antaste icke sjelfva seden att se på brudar; den är, som redan nämndes, oskyldig i sig sjelf; men det är mot dess missbruk vi ifra. Här är icke fråga om någon simpel förbrytelse mot konvenansen; vi tro tillochmed, att denna bör vara mindre nogräknad med ett och annat uppriktigt ord vid ett sådant tillfälle. Det gäller den känsla af humanitet, af grannlagenhet, af aktning för aktningsvärda medmenniskors enskilda och fridlysta fester, hvilken äfven den obildade, blott han är god, af instinkt ses följa, men hvilken den bildade minst har rätt att uraktlåta. Och det är till denna känsla – till den ensam – vi här tagit oss friheten vädja.

6 Ty att genom polismyndigheters mellankomst vilja afböja oskicket för framtiden, är så mycket mindre var mening, som den ifrågavarande festen derigenom skulle förlora sin hjertliga, sin kärleksfulla karakter. Vi hysa för mycken aktning för det allmänna omdömet, för att icke anse det enkla vädjandet till dess rättskänsla tillräckligt för ändamålet. Och skulle äfven våra ord icke framtränga till flertalet af den publik, som befolkar trappor och tamburer i brölloppsgårdarna, så veta vi, att denna publik dock mottager intryck och efterdömen af en annan, till hvilken dessa rader nå, och vi hysa det hopp, att härutinnan, som ofta annars, den högre bildningsgraden skall nedverka på den lägre samt, gemensamt med denna, stäfja öfvermodet och föra tanklösheten till besinning.

 

 

1. *)Här är det så långt gånget, att sällan något bröllopp passerar så, att icke något oskick yppas utanföre, och i hvarje flickas glada tankar på den stundande brölloppsdagen blandar sig fruktan för de aldrig uteblifvande åskådarnes oförskämdhet.