1 Hvad H:fors Tidn. i somras, då deras spalter öppnades för Hr W. R:s första uppsats uti skoltuktsfrågan, uttalade såsom en förhoppning, har gått i fullbordan: det vigtiga ämnet har gifvit anledning till en vidlyftig diskussion. Flera röster hafva höjt sig, men de flesta varit ense om att förkasta Hr R:s karbassystem. Tillochmed Borgå Tidn., som i början lutade åt Hr R:s sida, har efter moget öfvervägande kommit till ett slutresultat, som i hufvudsaken stämmer öfverens med Hr R:s motståndares och således icke liknar Hr R:s, oaktadt denne så vill låta påskina. Ty först sedan alla lindrigare disciplinära medel visat sig vara utan verkan, böra strängare åtgärder vidtagas, yrkar B. T. i sin 78:de nummer, och något annat hafva ej heller Hr R:s motståndare påstått. Återstår således allenast Kuopio Tidn., hvilken obetingadt applåderat Hr R:s satser, men hvars förtjusning härvidlag icke förtjenar något afseende, då den icke blifvit understödd af några notiver.
2 Sålunda lemnad alldeles ensam, har Hr R. likväl icke tappat modet. Ännu en lång artikel har han skickat ut i Å. U. N:ris 85–87, hvari han söker vidhålla och bevisa sina satser, ehuru med föga framgång. Några ord må vara tillfyllest för att ådagalägga det skefva uti Hr R:s bevisning.
3 Först söker han kullkasta eller åtminstone försvaga aflidne Pedagogie Docenten Alcenii yttranden i ämnet, väl inseende att dennes auktoritet är för Hr R. farlig. Han påstår derföre, att A. saknade praktisk erfarenhet på skollärarebanan, hvarföre hans åsigter borde bedömas allenast såsom kammartheorier. Ehuru vi för ingen del äro de, som vilja underkänna den stora nytta praktiken skänker, så nödgas vi likväl å andra sidan erkänna, att ett klart förstånd ofta kan uppå kammaren se mera djupt uti en sak, än den grånade praktikern, som allenast begåfvats med ett mindre mått af intellektuela krafter. Huru mycket mera då, om praktisk erfarenhet är parad med det klara förståndet och begge understödas af vidsträckta theoretiska fack-kunskaper. Och sådant var just förhållandet med A. Ty dels uti publik skola, dels uti lyceum i Helsingfors hade A. en längre tid tjenstgjort såsom lärare.
4 Detta nämna vi blott upplysningsvis och för att dermed ådagalägga ett af Hr R:s misstag.
5 Ett dylikt misstag – så vilja vi åtminstone kalla det – röjer sig i Hr R:s försök att vederlägga A:ii under hans utrikes resa inhemtade erfarenhet deraf, att ett humanare handhafvande af disciplinen i de preussiska läroanstalterna framkallat ett vida bättre skick, än riset under de »goda gamla tiderna» förmådde åstadkomma. Hr R. säger: »Man måste i detta afseende stödja sig mera på infödda praktiska pedagogers omdömen»,konsekvensändrat/normaliserat samt tillägger: »A. sjelf nämner, att Ingerslev – och med honom kunde ännu flera andre nämnas – just häri uttalat en sträng förkastelsedom öfver de preussiska skolorna.» – Antingen röjer Hr R. i dessa ord en stor okunnighet, eller ock har han haft för afsigt att kasta blå dunst i läsarens ögon. Visste Hr R. det icke förut, så hade han åtminstone ur B. T:s artikel angående skoltukten kunnat lära: först och främst att Ingerslev af danska regeringen var utsänd att inhemta kännedom om berörde läroanstalter, samt vidare: att mera än ett decennium hade förflutit efter I:s besök i dessa skolor, då A. i samma afsigt gjorde dem till föremål för sina studier. Och vi kunna tillägga, att A. tog dessa studier så allvarligt, att han för sådant ändamål ett helt år uppehöll sig i Tyskland. I likhet med B. T. hade Hr R. åtminstone bordt besinna, att mycket under tiden mellan hvarderas besök hade kunnat förändras i de preussiska skolorna, hvarutom det varit Hr R:s skyldighet, då han åberopar »flere andre infödda praktiska pedagogers omdömen»,konsekvensändrat/normaliserat att namngifva dessa och deras skrifter eller åtminstone framhålla någon annan än Ingerslev. Tills sådant sker och dermed bevises, att A:ii iakttagelser varit oriktiga, qvarstår den sistnämndes vitsord vid sin fulla kraft.
6 Äfven i andra afseenden är Hr R:s framställning och tydning af de åsigter, hans motståndare uttalat, lika skef, t. ex. då han påbördar H. T. att hafva velat bannlysa allt straff ur skolorna; då han låtsar som om H. T. hade medgifvit, det Hr R:s åsigter leda till en »lofvärd medelväg» m. m. Dylika lindansarsprång förtjena intet bemötande. En uppmärksam läsare finner nog ändå, att H. T. allenast fordrat rättvisa uti lärjungarnes behandling samt förordat lindrigare straff i stället för risets användande i tid och otid; han inser ock huru långt ifrån en lofvärd medelväg den ståndpunkt är, hvarpå H. T. ansett Hr R. stå.
7 Emellertid tar Hr R. sig häraf anledning att, likasom förut, göra filanthropi och humanitet likabetydande med slapphet, samt ingår till följe deraf uti deduktioner angående den stränga agans nödvändighet och förträfflighet. Han kommer härvid slutligen derhän, att, likasom Gud agar den han älskar, så borde också den bestraffning, läraren tilldelar sina elever, betraktas såsom en yttring af lärarens faderliga kärlek. Detta har nu visserligen, under förutsättning af rättvisa å lärarens sida, ett sken af riktighet; men i munnen på en lärare, sådan som Hr R. framställt sig sjelf i sina tidningsuppsatser, äro dylika ord i hög grad förmätna. Ty de användas då såsom täckmantel för orättvisa. Hr R. medger sjelf, att svage lärare finnas; men om nu en dylik lärare går så långt i svaghet, att han vid hvarje förseelse af lärjungen använder det strängaste straff, utan att fästa ringaste afseende vid lärjungens sinnelag, då gerningen föröfvades, så hädar han Gud, om han jemför sig med Honom. Ty Gud ser till hjertat och uppsåtet samt tillräkna icke menniskan hennes obetänksamhet lika svårt som hennes ondska. Men den dålige läraren skiljer icke emellan båda.
8 Utan att tala om öfriga olikheter emellan Gud och en dålig lärare, vilja vi ännu fästa Hr R:s uppmärksamhet vid den omständigheten, att en så beskaffad lärare ofta sjelf framkallar de oordningar, hvaröfver han klagar. Stundom sker det genom öfverdrifven stränghet, stundom genom öfverdrifven slapphet, oftast genom oaktsamhet uppå sig sjelf. Äfven i sådana händelser böra oordningarne naturligtvis stäfjas; men använder läraren emot desamma de strängaste straff, som stå honom till buds, så kränker han äfven derigenom lärjungarnes tidigt utbildade rättskänsla; ty denna säger dem, att läraren sjelf borde med dem dela ansvaret|91 3| för det onda, som han framkallat. Omvändt gäller nemligen hvad Hr R. sjelf med syftning på lärjungen yttrar i sin sista uppsats: att det dåliga icke är berättigadt att fordra någon aktning, samt att sådant icke allenast är förnärmande, utan äfven till sina verkningar för skolan skadligt.
9 Att åter ett trotsigt sinne, som icke vill böja sig under ordningen i skolan, bör genom disciplinariska medel uppmjukas, deri har Hr R.konsekvensändrat/normaliserat alldeles rätt. Men äfven i sådana fall bör den kroppsliga agan sparas i det längsta, och allraminst då användas, när läraren sjelf gifvit anledning till lärjungens trotsighet. I sistnämnde händelse vore för läroverk bäst, om läraren, ifall han icke kan rätta sin egen felaktighet, skilde sig ifrån sin befattning. – Men såväl i denna händelse, som i hvarje annat fall, bör den varsamhet vid straffens användande, som 79 § i skollagen föreskrifver, iakttagas. Vi veta visserligen, att 84 § och några följande medgifva användande af kroppslig aga; men äfven vid deras tillämpning är läraren icke berättigad att frångå de allmänna principer för bestraffningen, som uttalas i den 79 §. Just emedan denna § innehåller de allmänna grunderna för bestraffningen, är densamma af vigt framför alla andra, och derföre hafva vi äfven framhållit den till Hr R:s behjertande.
10 I öfrigt är det vår fasta öfvertygelse, att kroppslig aga uti de flesta fall kunde umbäras i skolorna och ersättas af andra straff, t. ex. arrest. När gossen kommer till skolan, har han merändels redan hunnit till sådan ålder, att hederskänslan börjat vakna hos honom; men att kroppsstraffen verka till förqväfvande af denna känsla samt, när de äro svårare, kunna skada gossens helsa, är i kriminalistiskt och medicinskt afseende redan nästan öfverallt erkändt. Vi önskade i detta afseende här kunna afskrifva en liten uppsats af den store kriminalisten Mittermaier, men som utrymmet förbjuder oss sådant, så bedja vi Hr R. taga kännedom om densamma ur Schmidts Juridiska arkif, hvarest den i 11:te bandet pag. 343 förekommer i svensk öfversättning under titeln »Menniskovärde och prygel».konsekvensändrat/normaliserat Ty, fastän skoltukt och kriminalrätt äro skilda saker, kan dock den förra lära sig ett och annat af den sednare.
11 Hr R. finner, att vi äfven här vända oss mera emot läraren, än emot lärjungen. Vi göra det ej utan afsigt; ty vi kunna för ingen del medgifva, att Hr R. fästat tillräckligt afseende vid lärarens ställning i hänseende till ifrågavarande ämne, då han (Å. U. N:o 87) säger: »Lärjungen beströr eller upptuktar sig ju icke sjelf, derest icke läraren åtager sig det omaket.» – Om detta är allt hvad Hr R. fordrar af en skollärare – och vi kunde tillägga: skicklighet att handhafva karbasen samt nödtorftiga magisterkunskaper, ja tillochmed aktning för lagen, – så har han blott en aning om hvad pedagogik vill säga. Vi förundra oss ej häröfver, då vi veta, att Hr R. åtminstone i eget land saknat ledare för inhemtande af denna vetenskap; men vi finna det i alla fall beklagligt. Det är nemligen för ingen del glädjande att veta, det skoldisciplinens handhafvande sålunda är öfverlemnadt åt lärarens godtycke; ty godtycke härvidlag är allt, som icke uppbäres af förnuftiga insigter, äfven om lagens bokstafliga tolkning skulle gifva godtycket sken af rätt. Och till ett förnuftigt handhafvande af skoltukten fordras mycket; deri ingå: psykologiska insigter för uppfattning af hvarje lärjunges särskilda lynne och dess straffbarhet under gifna förhållanden, förmåga att rättvist utmäta straff för olika förbrytelser, och framför allt den svåra konsten att med allvar och dock utan drakonisk stränghet upprätthålla ordning inom skolan. – Vi veta, att det var under medvetandet af den brist, som i detta afseende och af nyssnämnda skäl vidlåder mången af landets skollärare, som föranledde Alcenius att emot dem göra sina anmärkningar, och samma medvetande är det äfven, som styrt vår penna, Men derföre glädjas vi också åt de nya utsigter, som öppnats för landets skolor genom inrättandet af den nya pedagogie professionen vid universitet, och kunna icke undertrycka den önskan, att denna lärostol måtte snart och värdigt blifva beklädd. Ett rykte säger, att en af landets ädlaste män egnar sina krafter deråt; måtte detta rykte tala sannt!
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Ytterligare några ord om skoltukten.
1 Hvad H:fors Tidn. i somras, då deras spalter öppnades för Hr W. R:s första uppsats uti skoltuktsfrågan, uttalade såsom en förhoppning, har gått i fullbordan: det vigtiga ämnet har gifvit anledning till en vidlyftig diskussion. Flera röster hafva höjt sig, men de flesta varit ense om att förkasta Hr R:s karbassystem. Tillochmed Borgå Tidn., som i början lutade åt Hr R:s sida, har efter moget öfvervägande kommit till ett slutresultat, som i hufvudsaken stämmer öfverens med Hr R:s motståndares och således icke liknar Hr R:s, oaktadt denne så vill låta påskina. Ty först sedan alla lindrigare disciplinära medel visat sig vara utan verkan, böra strängare åtgärder vidtagas, yrkar B. T. i sin 78:de nummer, och något annat hafva ej heller Hr R:s motståndare påstått. Återstår således allenast Kuopio Tidn., hvilken obetingadt applåderat Hr R:s satser, men hvars förtjusning härvidlag icke förtjenar något afseende, då den icke blifvit understödd af några notiver.
2 Sålunda lemnad alldeles ensam, har Hr R. likväl icke tappat modet. Ännu en lång artikel har han skickat ut i Å. U. N:ris 85–87, hvari han söker vidhålla och bevisa sina satser, ehuru med föga framgång. Några ord må vara tillfyllest för att ådagalägga det skefva uti Hr R:s bevisning.
3 Först söker han kullkasta eller åtminstone försvaga aflidne Pedagogie Docenten Alcenii yttranden i ämnet, väl inseende att dennes auktoritet är för Hr R. farlig. Han påstår derföre, att A. saknade praktisk erfarenhet på skollärarebanan, hvarföre hans åsigter borde bedömas allenast såsom kammartheorier. Ehuru vi för ingen del äro de, som vilja underkänna den stora nytta praktiken skänker, så nödgas vi likväl å andra sidan erkänna, att ett klart förstånd ofta kan uppå kammaren se mera djupt uti en sak, än den grånade praktikern, som allenast begåfvats med ett mindre mått af intellektuela krafter. Huru mycket mera då, om praktisk erfarenhet är parad med det klara förståndet och begge understödas af vidsträckta theoretiska fack-kunskaper. Och sådant var just förhållandet med A. Ty dels uti publik skola, dels uti lyceum i Helsingfors hade A. en längre tid tjenstgjort såsom lärare.
4 Detta nämna vi blott upplysningsvis och för att dermed ådagalägga ett af Hr R:s misstag.
5 Ett dylikt misstag – så vilja vi åtminstone kalla det – röjer sig i Hr R:s försök att vederlägga A:ii under hans utrikes resa inhemtade erfarenhet deraf, att ett humanare handhafvande af disciplinen i de preussiska läroanstalterna framkallat ett vida bättre skick, än riset under de »goda gamla tiderna» förmådde åstadkomma. Hr R. säger: »Man måste i detta afseende stödja sig mera på infödda praktiska pedagogers omdömen»,konsekvensändrat/normaliserat samt tillägger: »A. sjelf nämner, att Ingerslev – och med honom kunde ännu flera andre nämnas – just häri uttalat en sträng förkastelsedom öfver de preussiska skolorna.» – Antingen röjer Hr R. i dessa ord en stor okunnighet, eller ock har han haft för afsigt att kasta blå dunst i läsarens ögon. Visste Hr R. det icke förut, så hade han åtminstone ur B. T:s artikel angående skoltukten kunnat lära: först och främst att Ingerslev af danska regeringen var utsänd att inhemta kännedom om berörde läroanstalter, samt vidare: att mera än ett decennium hade förflutit efter I:s besök i dessa skolor, då A. i samma afsigt gjorde dem till föremål för sina studier. Och vi kunna tillägga, att A. tog dessa studier så allvarligt, att han för sådant ändamål ett helt år uppehöll sig i Tyskland. I likhet med B. T. hade Hr R. åtminstone bordt besinna, att mycket under tiden mellan hvarderas besök hade kunnat förändras i de preussiska skolorna, hvarutom det varit Hr R:s skyldighet, då han åberopar »flere andre infödda praktiska pedagogers omdömen»,konsekvensändrat/normaliserat att namngifva dessa och deras skrifter eller åtminstone framhålla någon annan än Ingerslev. Tills sådant sker och dermed bevises, att A:ii iakttagelser varit oriktiga, qvarstår den sistnämndes vitsord vid sin fulla kraft.
6 Äfven i andra afseenden är Hr R:s framställning och tydning af de åsigter, hans motståndare uttalat, lika skef, t. ex. då han påbördar H. T. att hafva velat bannlysa allt straff ur skolorna; då han låtsar som om H. T. hade medgifvit, det Hr R:s åsigter leda till en »lofvärd medelväg» m. m. Dylika lindansarsprång förtjena intet bemötande. En uppmärksam läsare finner nog ändå, att H. T. allenast fordrat rättvisa uti lärjungarnes behandling samt förordat lindrigare straff i stället för risets användande i tid och otid; han inser ock huru långt ifrån en lofvärd medelväg den ståndpunkt är, hvarpå H. T. ansett Hr R. stå.
7 Emellertid tar Hr R. sig häraf anledning att, likasom förut, göra filanthropi och humanitet likabetydande med slapphet, samt ingår till följe deraf uti deduktioner angående den stränga agans nödvändighet och förträfflighet. Han kommer härvid slutligen derhän, att, likasom Gud agar den han älskar, så borde också den bestraffning, läraren tilldelar sina elever, betraktas såsom en yttring af lärarens faderliga kärlek. Detta har nu visserligen, under förutsättning af rättvisa å lärarens sida, ett sken af riktighet; men i munnen på en lärare, sådan som Hr R. framställt sig sjelf i sina tidningsuppsatser, äro dylika ord i hög grad förmätna. Ty de användas då såsom täckmantel för orättvisa. Hr R. medger sjelf, att svage lärare finnas; men om nu en dylik lärare går så långt i svaghet, att han vid hvarje förseelse af lärjungen använder det strängaste straff, utan att fästa ringaste afseende vid lärjungens sinnelag, då gerningen föröfvades, så hädar han Gud, om han jemför sig med Honom. Ty Gud ser till hjertat och uppsåtet samt tillräkna icke menniskan hennes obetänksamhet lika svårt som hennes ondska. Men den dålige läraren skiljer icke emellan båda.
8 Utan att tala om öfriga olikheter emellan Gud och en dålig lärare, vilja vi ännu fästa Hr R:s uppmärksamhet vid den omständigheten, att en så beskaffad lärare ofta sjelf framkallar de oordningar, hvaröfver han klagar. Stundom sker det genom öfverdrifven stränghet, stundom genom öfverdrifven slapphet, oftast genom oaktsamhet uppå sig sjelf. Äfven i sådana händelser böra oordningarne naturligtvis stäfjas; men använder läraren emot desamma de strängaste straff, som stå honom till buds, så kränker han äfven derigenom lärjungarnes tidigt utbildade rättskänsla; ty denna säger dem, att läraren sjelf borde med dem dela ansvaret|91 3| för det onda, som han framkallat. Omvändt gäller nemligen hvad Hr R. sjelf med syftning på lärjungen yttrar i sin sista uppsats: att det dåliga icke är berättigadt att fordra någon aktning, samt att sådant icke allenast är förnärmande, utan äfven till sina verkningar för skolan skadligt.
9 Att åter ett trotsigt sinne, som icke vill böja sig under ordningen i skolan, bör genom disciplinariska medel uppmjukas, deri har Hr R.konsekvensändrat/normaliserat alldeles rätt. Men äfven i sådana fall bör den kroppsliga agan sparas i det längsta, och allraminst då användas, när läraren sjelf gifvit anledning till lärjungens trotsighet. I sistnämnde händelse vore för läroverk bäst, om läraren, ifall han icke kan rätta sin egen felaktighet, skilde sig ifrån sin befattning. – Men såväl i denna händelse, som i hvarje annat fall, bör den varsamhet vid straffens användande, som 79 § i skollagen föreskrifver, iakttagas. Vi veta visserligen, att 84 § och några följande medgifva användande af kroppslig aga; men äfven vid deras tillämpning är läraren icke berättigad att frångå de allmänna principer för bestraffningen, som uttalas i den 79 §. Just emedan denna § innehåller de allmänna grunderna för bestraffningen, är densamma af vigt framför alla andra, och derföre hafva vi äfven framhållit den till Hr R:s behjertande.
10 I öfrigt är det vår fasta öfvertygelse, att kroppslig aga uti de flesta fall kunde umbäras i skolorna och ersättas af andra straff, t. ex. arrest. När gossen kommer till skolan, har han merändels redan hunnit till sådan ålder, att hederskänslan börjat vakna hos honom; men att kroppsstraffen verka till förqväfvande af denna känsla samt, när de äro svårare, kunna skada gossens helsa, är i kriminalistiskt och medicinskt afseende redan nästan öfverallt erkändt. Vi önskade i detta afseende här kunna afskrifva en liten uppsats af den store kriminalisten Mittermaier, men som utrymmet förbjuder oss sådant, så bedja vi Hr R. taga kännedom om densamma ur Schmidts Juridiska arkif, hvarest den i 11:te bandet pag. 343 förekommer i svensk öfversättning under titeln »Menniskovärde och prygel».konsekvensändrat/normaliserat Ty, fastän skoltukt och kriminalrätt äro skilda saker, kan dock den förra lära sig ett och annat af den sednare.
11 Hr R. finner, att vi äfven här vända oss mera emot läraren, än emot lärjungen. Vi göra det ej utan afsigt; ty vi kunna för ingen del medgifva, att Hr R. fästat tillräckligt afseende vid lärarens ställning i hänseende till ifrågavarande ämne, då han (Å. U. N:o 87) säger: »Lärjungen beströr eller upptuktar sig ju icke sjelf, derest icke läraren åtager sig det omaket.» – Om detta är allt hvad Hr R. fordrar af en skollärare – och vi kunde tillägga: skicklighet att handhafva karbasen samt nödtorftiga magisterkunskaper, ja tillochmed aktning för lagen, – så har han blott en aning om hvad pedagogik vill säga. Vi förundra oss ej häröfver, då vi veta, att Hr R. åtminstone i eget land saknat ledare för inhemtande af denna vetenskap; men vi finna det i alla fall beklagligt. Det är nemligen för ingen del glädjande att veta, det skoldisciplinens handhafvande sålunda är öfverlemnadt åt lärarens godtycke; ty godtycke härvidlag är allt, som icke uppbäres af förnuftiga insigter, äfven om lagens bokstafliga tolkning skulle gifva godtycket sken af rätt. Och till ett förnuftigt handhafvande af skoltukten fordras mycket; deri ingå: psykologiska insigter för uppfattning af hvarje lärjunges särskilda lynne och dess straffbarhet under gifna förhållanden, förmåga att rättvist utmäta straff för olika förbrytelser, och framför allt den svåra konsten att med allvar och dock utan drakonisk stränghet upprätthålla ordning inom skolan. – Vi veta, att det var under medvetandet af den brist, som i detta afseende och af nyssnämnda skäl vidlåder mången af landets skollärare, som föranledde Alcenius att emot dem göra sina anmärkningar, och samma medvetande är det äfven, som styrt vår penna, Men derföre glädjas vi också åt de nya utsigter, som öppnats för landets skolor genom inrättandet af den nya pedagogie professionen vid universitet, och kunna icke undertrycka den önskan, att denna lärostol måtte snart och värdigt blifva beklädd. Ett rykte säger, att en af landets ädlaste män egnar sina krafter deråt; måtte detta rykte tala sannt!