Notisen/artikeln ingår i HT 16/2 1848:|13 1|

Literatur.

1 Aura. I. Innehållande Skärgårdsflickan och Det farliga skrinet, af J. A. von Essen. Åbo, J. C. Frenckell & Son 1847. J. W. Lilljas förlag. 110 sidd. med en musikbilaga. Pris 70 kop. S:r.kopek silver

2 »Lifvad af den glädjande tanken» – säger Hr Lillja i anmälan till Aura – »att i vårt land något med de svenska ’läsebibliotheken’ likartadt kunde åstadkommas, är undertecknad sinnad utgifva en samling såväl af originalromaner, noveller m. m. såsom ock af öfversättningar af dylika arbeten, under den gemensama benämningen Aura. Emedan samlingen upptager arbeten såväl på finska som svenska språket, af endast inhemska skriftställare, och allt beror af tillgång på manuskripter, kommer den att utgifvas i fria häften.»konsekvensändrat/normaliserat Subskriptionen förbinder blott till ett arbetes kompletta uttagande, men anses fortfara, om den ej återkallas. Priset, som ej öfverstiger 5 kop. S:r per ark, nedsättes i den mån afsättningen tilltager.

|13 2|

3 Vi ha förut haft tillfälle att yttra oss om det berömvärda i detta företag. Skall någonsin ett skriftställeri åt det hållet utbilda sig här i Finland, så måste vissheten att i Aura få en plats för hvarje läsbart arbete dertill mäktigt bidraga. Vi gilla äfven Hr Lilljas plan att upptaga skrifter på båda språken; deras sammanställning har en större betydelse än slumpens. De fria häftena äro en olägenhet, det kan ej nekas, ty de minska afsättningen, men till en början har sådant ej kunnat undvikas, sålänge tillgången på manuskripter är oviss. Gissa vi rätt, skall likväl denna tillgång blifva rikare än mången nu kan ana; om ochså läsvärdare, må lemnas åt framtiden. Emellertid är önskligt, att förläggaren, så snart sig göra låter, förvandlar de fria häftena i t. ex. månadtliga. Äfven priset skall, som vi hoppas, i någon mån kunna nedsättas, men svårligen skall Hr Lillja deri kunna konkurrera med »Läsebibliothek i Finland», såvida ej sådant sker på bekostnad af författarehonorarierna.

4 Oundvikeligt är äfven att utrusta Aura i ett bättre vårdadt typografiskt skick. Som man vet, äro anspråken i den vägen numera oafvisliga ochså hos oss, och förläggaren hade säkert handlat mera i sitt och sakens intresse, om han icke utskickat just första häftet i ett tryck och på ett papper, som stå några tiotal år efter sin tid. Hr Lillja låter ock en undskyllan inflyta i anmälan och lofvar bättre framdeles.

5 Vi anse oss derföre kunna med godt samvete rekommendera Aura i våra läsares bevågenhet. Den som finner nöje uti att läsa något om och från eget land, klädt i berättelsens lätta drägt, han subskribere på Aura, åtminstone på försök, ty misslyckas detta företag, tör det dröja länge, innan någon annan har mod att förnya experimentet.

6 Om »Skärgårdsflickan», sådan man sett den från scenen, har ett bedömande förut influtit i detta blad. Det har ej kunnat vara annat än fördelaktigt, och att stycket inom föga mer än 2 månader 7 gånger fyllt theatersalongen i Helsingfors, talar kraftigare till dess fördel, än hvarje recension. Liksom de flesta för scenen lyckliga pjeser gör likväl Skärgårdsflickan ej på långt när det angenäma intryck när man läser henne, som när man ser henne. Det finns i orden ett uttryck och en själ, som dö bort under tryckpressen och lemna läsaren kall; man stöter sig och man stapplar vid folkspråket och provincialismerna; det hemlighetsfulla och just derföre tjusande hos flickan förlorar sig. Vanan att vid dialogerna utsätta de spelandes gester och sinnesrörelser bidrar att störa intrycket. Men detta håller endast vid en jemförelse mellan stycket på scenen och stycket i boken. För dem som ej sett Skärgårdsflickan blir hon i alla fall en angenäm bekantskap att göra. Skada att vignetten, ehuru temligen väl lithografierad, saknar både likhet och uttryck! Musikbilagan är elegant och utan tvifvel ganska kärkommen för läsaren. Vi ha tillförene anmärkt, att några af melodierna, härstammande från skog och ödemark, äro främlingar vid skärgårdens ljusgröna stränder, och om Hr Zellers ackompagnement kan detsamma sägas, när man sammanställer det med melodierna. För de genuina finska styckena är det alltför konstladt och tyskt.

7 »Det farliga skrinet» är en liten väl hållen anekdot från 1808 års krig. Dess bredd på några ställen låter ana, att det är en lösbruten länk ur kedjan af flera reminscenser. Det är en af de många sannfärdiga eller slarfvade historier, som ännu i dag berättas vid tobakspipan och thoddyglaset, och mera vill stycket ej heller vara.