Notisen/artikeln ingår i HT 26/11 1859:|94 3|

Epok i Verldshistorien.

1 I början af 1856, om jag mins rätt, befann sig kejsarinnan Eugenie i en brydsam belägenhet. Fester och baler aflöste hvarandra, som vanligt, vid Ny-årstiden i Paris. Men kejsarinnan var hindrad att visa sig ute, och man kan ha dödande ledsamt, äfven om man är kejsarinna och bebor Tuileriernas lysande salar. Kejsarinnan ville åtminstone deltaga i lifvets intimare nöjen. Men huru finna ett medel att uppträda utan att fördunklas af de smärta hofdamerna, sedan man sålänge och med allt skäl ägt skönhetens, likasom rangens obestridda företräden? Hvem kan undra att kejsarinnan eftersinnade ett medel att, äfven nu som förr, förlika sin skönhet med sin värdighet? Favoriten hertiginnan af Bazano, en dame af stor fyndighet, fann då på ett råd. »Madame, sade hon, eders majestät behöfver endast visa sig i en klädning af större omfång än vanligt, och alla hofdamerna skola göra detsamma.»tillagt av utgivaren

2 Sagdt och gjordt. Kejsarinnan var förtjust, alla voro förtjusta, och – krinolinen var uppfunnen!

3 Denna uppfinning var ännu på sommaren 1856 så litet bekant i de lägre regionerna af sjelfva det modelystna Paris, att när de första hofdamerna kommo åkande som hvita molnskyar vid den kejserliga prinsens döpelse, hörde man madamerna från la Halle utropa: »se der kommer amman med barnet!» Men derefter utbredde sig krinolinen med förvånande häftighet icke blott i Paris, och ända ned till gatsoperskornas baler vid barrièren, utan öfver Europa och verlden. Snart var krinolinen allrådande och vexte och vexte, lik grodan i fabeln, allt mera i omfång. De älskvärdaste fruar, de oskyldigaste unga flickor förvandlade sig till monster och vidunder, utan aning om att krinolinen, likasom fordom pudret och det grå håret, ursprungligen var bestämd att maskera en situation genom att påbörda alla andra samma situation.

4 Ett mode är naturligtvis upphöjdt öfver allt förnuft och derföre kunde inga skäl bannlysa krinolinen. Hvad betydde det, att man spärrade gator och dörrar, butiker och loger, vagnar och soffor; att man behöfde tre stolar, att man var vindarnas rof och lågornas offer, eller att hundrade och tusende, särdeles här i norden, ådrogo sig sjukdomar och död genom detta oformliga vindfång, som skulle föreställa molnet kring Juno? Krinolinen gick segrande ur alla dessa strider; ja den trotsade sjelfva åtlöjet, som haglade ned öfver dessa »innevånarinnor i en stor klädning» och tillvann dem gatpojkarnes oförställda beundran. Hand i hand med blankokrediten, och lika uppblåst som den, gick krinolinen oförfärad sin bana fram. Tiden blåste skämtande denna kolossala såpbubbla ur sin lerpipa, roade sig ett stund deråt, men ledsnade till slut, och bubblan sprack.

5 Kejsarinnan Eugenie befarade icke mer att än en gång blifva fördunklad och ledsnade vid krinolinen. En vacker Oktoberdag sade hon till hertiginnan af Bazano: madame, c’est assez och – krinolinen var död!

6 Det var icke första gången ett par sköna läppars domslut gjort epok uti verldshistorien.

7 Nu börjar man i Paris, och följaktligen i hela verlden, finna krinolinerna smaklösa, fula, vederstyggliga ja rent af afskyvärda. Sjelfva damerna i Jardin Mabille, som härtills varit de utsöktaste modeplancher i denna genre, blifva nu krinolinen otrogna. Endast i norden, påstås det, ämnar man ännu genomfrysa en vinter i detta plagg, på det att de olycklige tunnbands fabrikanterne i Hamburg och Berlin må erhålla någon afsättning på sin förlegade vara.

8 I Paris komma nu lagom vida klädningar på modet, och så mycket kortare att en vacker fot ej behöfver dölja sina behag. Men tyvärr befarar man, att den sjåpiga gång, som blifvit en vana under hasandet med krinolinerna, ännu länge skall påminna verlden om hertiginnan af Bazanos försåtliga uppfinning.