»Den är ett foster dels af händelse, som händt, dels af tilldragelser, som tilldragit sig.»
Företal till Tre fruar i Smål.
1 I våra dagar går allt med fart. Man genomlefver sekler på en enda dag och man kringvandrar verldar med ett ögonkast. Om morgonen är man ett barn och när aftonskuggorna falla rätt tjocka öfver hvimlen, må man se sig om, att man icke redan är en gubbe ... i erfarenhet. Det går en brusande Lethe genom denna yttersta tid; hvem äger en planka att fasthålla sig vid, på det han ej innan morgonen må spårlöst sjunka i glömskans flod? Ty konsten att glömma är i våra dagar den yppersta och den mest fulländade: det högska goda och det mörkaste onda, det herrliga och det usla, det himmelska och det stoftbefläckade framträda blott för att försvinna, förgätas, dö och vexla. Förslappade äro tankens bågsträngar och dess pilar slöa vordne, de genomborra ej mera menniskornas hjertan, de studsa tillbaka och falla maktlösa till jorden. Handlingens minne är dock något; men den bok – ömkling eller förträfflig – som i går kom ut, är i dag såsom om den aldrig varit. Hvem mins väl så långt tillbaka som i går?
2 När jag derföre talar om en bok, hvars slut kom ut för nio månader sedan, skall man icke då säga: »se den gulbleka pergamentsråttan, han har gräfvit upp en lunta från forntiden!» Men jag frågar: kommer någon ihåg Tre Fruar i Småland?
3 Icke som vore den boken så särdeles vigtig, men ett par ord förtjenar den dock, och man har hos oss ej sagt ett ord i tryck om annat än dess titel.
4 Det gifves två slags författare: de som lefva för att skrifva och de som skrifva för att lefva. En man i Sverige vid namn Almquist (Carl Jonas Ludvig)|101 2| hörde förr till det första slaget allena, men räknar sig nu amfibiskt till båda. Hvems fel är det?
5 Tre Fruar i Småland äro en brusten dikt: en frisk början och ett matt slut, sköna partier, oefterhärmliga, folkteckningar, lekande fantasier, sublima naturscener, men alla utan inre helhet, alla sönderfallande, nyckfullt vexlande, episodiska, charaktererna, med två eller tre undantag, ofulländade, färg- och kraftlösa, handlingen uttänjd och icke mäktig att genomgripa, lifva och upprätthålla partierne med hänsigt till det hela. Hvems fel är allt detta?
6 Hvarföre äga Almquists tidigare dikter en så helgjuten afrundning, en så lefvande enhet inom sig? Och hvad är orsaken, att de sednaste skapelserna af denne rikt begåfvade genius, hans Gabrièle och hans Fruar i Småland, med alla deras enskilda skönheter, sönderfallit i bitar, förlorat sig i töckenbilder, gått under i svaghet? Emedan skalden behöfver ro för att skapa, emedan han behöfver en rättvisa, som dömer honom, och ett vänligt hjerta, som förstår honom. Må den oväldige, från striden aflägsne betraktaren afgöra, om Svenskarne unnat sin Almquist ro. När första delen af Gabrièle Mimanso kom ut, var dess förf. nyss återkommen från Frankrike, alla det främmande landets intryck stodo lifliga för hans själ och hade kommit honom att glömma den då redan af alla förgätna striden om Går-an-literaturen. Derföre blef denna första del en så lefvande tafla, att man med allt skäl kunde hoppas ett mästerverk, om den blef fulländad. Men den blef det icke. Det var då Almquist hade den olyckan att indragas i den grumliga Aftonbladsliberalismens tidningskäbbel, då föreföll striden med Freja och den vidriga »crachanhistorien»,konsekvensändrat/normaliserat då kastade sig tredje man, Svenska Biet med sitt eviga gnat, öfver det välkomna ämnet och idislade det ända till yttersta leda. Och under sådana omständigheter blef det af Gabrièle Mimansos sednare delar hvad det blef.
7 Åter hade tiden och glömskan bredt sina svala floder öfver det heta käbblet, då första delen af Tre Fruar i Småland kom ut. Det kunde man ock se; det var en så frisk färg, ett så raskt och gladt lif i denna första del. Hvar och en väntade deras mera, än sedan kom. Ty nu kallades Almquist att stå till svars inför Upsala Consistorium, nu kastade sig åter tidningarnes tusentungade huggormar öfver hans personlighet, och de som försvarade honom, gjorde det ingalunda af consideration för hans författarelugn. Så blefvo äfven de sednare delarne af Tre Fruar i Småland hvad de äro, ett vanmäktigt och brustet verk utan inre helhet. Och väl kan man fråga, om Svenskarne handlat, jag vill icke säga ädelt, men klokt mot sin egen literatur, när de handlat så?
8 Rättvisa och deltagande fann Almquist i början här och der, men sedan icke. Ropade icke hans »omoraliska» fel så skriande mot himlen, att ingen jordisk stämma vågade säga till de fördömande: ransaker eder sjelfve! Ty denne mans största och oförlåtligaste fel är utan tvifvel det, att han framtagit och hållit i ljuset de dolda villomeningar, de sjudande tankevågor, hvilka grumla botten af vår tid och hvilka i mer eller mindre mån legat och grott inom de Phariseers hjertan öfverallt. Det kan säkert mången ej för sin död förlåta honom. Att han öfver dessa meningar kastat en poetisk rosenslöja, må klandras. Men derigenom att han haft mod att uttala dem, har han ock grundlagt möjligheten till deras vederläggning, ja låtit dem corrigera sig sjelfva, såsom Går-anidén ock redan gjort. Det vissa är, att alltid efter en sådan kris något godt står quar, såsom förenämnde Går-an-theori, när dess praktista tillämpning fogat sig under gudomlig och mensklig lag, dock verkat det goda, att den andliga sidan af kärleken och äktenskapet klarare framträdt i dagen. Men att någonstädes inom den Svenska samtiden söka ett erkännande häraf, vore troligen en fåfäng möda.
9 Den roman, om hvilken vi tala, inflätar i sin krigiska intrig tvenne af tidens intressantaste gäsningsämnen. Å ena sidan Phalanstéren, »tidehvarfvets största tanke till utrotande af själens och kroppens nöd från menniskoslägtet»tillagt av utgivaren, Fransmannen Fourier's beryktade förslag att bilda »ettkonsekvensändrat/normaliserat bolag, en institution, hvari alla, som deruti ingått, fattiga eller rika, unga eller gamla, göra sin egendom gemensam och sedan så arbeta, lefva och gagna i full enlighet, hvar och en, med sin individualitets gåfvor, sådana Gud gifvit dem, och med detsamma till allas förkofran.» Så till vida röjer idén sin lilla slägtskap med S:t Simonismen, Communismen och Engländaren Owens Socialism, ehuru den förnekar alla dessa. Denna verldsförbättrande tanke har i utförandet »fordrat en moralitet hos menniskorna, som ännu icke finnes» och kantrat mot denna brist. Det är derföre den lärdaste, mest högsinnade, gudaktigaste, men i sin verkhelighet minst intagande af de tre fruarna i Småland, Hofmarskalkinnan Abelcrona, öfvergifvit idén att bilda ett sällskap för ändamålet, och beslutit att med några vänner fritt söka ordna »själens ekonomi»,konsekvensändrat/normaliserat så att laster och brott ur den utrotas, hvartill ock början göres genom en ny method att af skälmar skapa hederligt folk. Hela företaget innefattar en skarp polemik mot nu bestående lagar, sedvanor och betraktelsesätt, men gör allt för att i sitt intresse indraga christendomen. Häri har det väl föga hopp att lyckas, sålänge det med katholsk verkhelighet ställer sig vid sidan af denna som en makt för sig.
10 Den andra i denna bok svallande tidsböljan är Läseriet ... Pietismen, om man så vill, med consideration af rörelsens olika gestalt i Sverige. Att Almquist varit fattad af denna hänförande andeliga makt, derom vitna bland annat de ovanskligt sköna imperialrosorna »Helsans Evangelium» och »Om Menniskans Stöd», äfven den omvände Joakims tal i slutet af förevarande bok. Detta intensiva troslif har sedan hos Almquist tagit en extensiv, religiöst-politisk, mot kyrkan, såsom ett yttre band, fiendtlig riktning,*)Se Marjam, Om Prestens Ställning, Förf:s svar på Upsala Domkapitels frågor m. m. som äfven uttalar sig i romanen Tre Fruar i Småland. »Hvar två eller tre äro församlade i mitt namn»,konsekvensändrat/normaliserat – citerar den gamle organisten, en af det Småländska läseriets fäder, skriftens ord – »der är jag midt ibland dem.» »Något annat slags förbund eller vidare församling, än en sådan»,konsekvensändrat/normaliserat tillägger han, »behöfves icke för menniskorna. Och jag tillägger: hvarje annat slag skadar, ty det åtskiljer i partier, i stället för att förena alla med stor och sann innerlighet» ... I något bedömande af åsigtens halt och värde ämne vi ej inlåta oss, så mycket är visst, att läseriet här framträder med ett vida mer extensivt praktiskt lynne, än vi äro vane att finna hos pietismen inom vårt fosterland.
|101 3|
11 En kort anblick af boken i dess helhet, ett lätt berörande af tvenne dess vigtigaste idéer, må vara nog för oss, som ej recensera, på sin höjd reflektera. All detalj lemnas åt läsarens domsrätt, han torde i Tre Fruar i Småland »pröfva allt och behålla det bästa.»
*)Se Marjam, Om Prestens Ställning, Förf:s svar på Upsala Domkapitels frågor m. m.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Knoppar.
5.
»Den är ett foster dels af händelse, som händt, dels af tilldragelser, som tilldragit sig.»
Företal till Tre fruar i Smål.
1 I våra dagar går allt med fart. Man genomlefver sekler på en enda dag och man kringvandrar verldar med ett ögonkast. Om morgonen är man ett barn och när aftonskuggorna falla rätt tjocka öfver hvimlen, må man se sig om, att man icke redan är en gubbe ... i erfarenhet. Det går en brusande Lethe genom denna yttersta tid; hvem äger en planka att fasthålla sig vid, på det han ej innan morgonen må spårlöst sjunka i glömskans flod? Ty konsten att glömma är i våra dagar den yppersta och den mest fulländade: det högska goda och det mörkaste onda, det herrliga och det usla, det himmelska och det stoftbefläckade framträda blott för att försvinna, förgätas, dö och vexla. Förslappade äro tankens bågsträngar och dess pilar slöa vordne, de genomborra ej mera menniskornas hjertan, de studsa tillbaka och falla maktlösa till jorden. Handlingens minne är dock något; men den bok – ömkling eller förträfflig – som i går kom ut, är i dag såsom om den aldrig varit. Hvem mins väl så långt tillbaka som i går?
2 När jag derföre talar om en bok, hvars slut kom ut för nio månader sedan, skall man icke då säga: »se den gulbleka pergamentsråttan, han har gräfvit upp en lunta från forntiden!» Men jag frågar: kommer någon ihåg Tre Fruar i Småland?
3 Icke som vore den boken så särdeles vigtig, men ett par ord förtjenar den dock, och man har hos oss ej sagt ett ord i tryck om annat än dess titel.
4 Det gifves två slags författare: de som lefva för att skrifva och de som skrifva för att lefva. En man i Sverige vid namn Almquist (Carl Jonas Ludvig)|101 2| hörde förr till det första slaget allena, men räknar sig nu amfibiskt till båda. Hvems fel är det?
5 Tre Fruar i Småland äro en brusten dikt: en frisk början och ett matt slut, sköna partier, oefterhärmliga, folkteckningar, lekande fantasier, sublima naturscener, men alla utan inre helhet, alla sönderfallande, nyckfullt vexlande, episodiska, charaktererna, med två eller tre undantag, ofulländade, färg- och kraftlösa, handlingen uttänjd och icke mäktig att genomgripa, lifva och upprätthålla partierne med hänsigt till det hela. Hvems fel är allt detta?
6 Hvarföre äga Almquists tidigare dikter en så helgjuten afrundning, en så lefvande enhet inom sig? Och hvad är orsaken, att de sednaste skapelserna af denne rikt begåfvade genius, hans Gabrièle och hans Fruar i Småland, med alla deras enskilda skönheter, sönderfallit i bitar, förlorat sig i töckenbilder, gått under i svaghet? Emedan skalden behöfver ro för att skapa, emedan han behöfver en rättvisa, som dömer honom, och ett vänligt hjerta, som förstår honom. Må den oväldige, från striden aflägsne betraktaren afgöra, om Svenskarne unnat sin Almquist ro. När första delen af Gabrièle Mimanso kom ut, var dess förf. nyss återkommen från Frankrike, alla det främmande landets intryck stodo lifliga för hans själ och hade kommit honom att glömma den då redan af alla förgätna striden om Går-an-literaturen. Derföre blef denna första del en så lefvande tafla, att man med allt skäl kunde hoppas ett mästerverk, om den blef fulländad. Men den blef det icke. Det var då Almquist hade den olyckan att indragas i den grumliga Aftonbladsliberalismens tidningskäbbel, då föreföll striden med Freja och den vidriga »crachanhistorien»,konsekvensändrat/normaliserat då kastade sig tredje man, Svenska Biet med sitt eviga gnat, öfver det välkomna ämnet och idislade det ända till yttersta leda. Och under sådana omständigheter blef det af Gabrièle Mimansos sednare delar hvad det blef.
7 Åter hade tiden och glömskan bredt sina svala floder öfver det heta käbblet, då första delen af Tre Fruar i Småland kom ut. Det kunde man ock se; det var en så frisk färg, ett så raskt och gladt lif i denna första del. Hvar och en väntade deras mera, än sedan kom. Ty nu kallades Almquist att stå till svars inför Upsala Consistorium, nu kastade sig åter tidningarnes tusentungade huggormar öfver hans personlighet, och de som försvarade honom, gjorde det ingalunda af consideration för hans författarelugn. Så blefvo äfven de sednare delarne af Tre Fruar i Småland hvad de äro, ett vanmäktigt och brustet verk utan inre helhet. Och väl kan man fråga, om Svenskarne handlat, jag vill icke säga ädelt, men klokt mot sin egen literatur, när de handlat så?
8 Rättvisa och deltagande fann Almquist i början här och der, men sedan icke. Ropade icke hans »omoraliska» fel så skriande mot himlen, att ingen jordisk stämma vågade säga till de fördömande: ransaker eder sjelfve! Ty denne mans största och oförlåtligaste fel är utan tvifvel det, att han framtagit och hållit i ljuset de dolda villomeningar, de sjudande tankevågor, hvilka grumla botten af vår tid och hvilka i mer eller mindre mån legat och grott inom de Phariseers hjertan öfverallt. Det kan säkert mången ej för sin död förlåta honom. Att han öfver dessa meningar kastat en poetisk rosenslöja, må klandras. Men derigenom att han haft mod att uttala dem, har han ock grundlagt möjligheten till deras vederläggning, ja låtit dem corrigera sig sjelfva, såsom Går-anidén ock redan gjort. Det vissa är, att alltid efter en sådan kris något godt står quar, såsom förenämnde Går-an-theori, när dess praktista tillämpning fogat sig under gudomlig och mensklig lag, dock verkat det goda, att den andliga sidan af kärleken och äktenskapet klarare framträdt i dagen. Men att någonstädes inom den Svenska samtiden söka ett erkännande häraf, vore troligen en fåfäng möda.
9 Den roman, om hvilken vi tala, inflätar i sin krigiska intrig tvenne af tidens intressantaste gäsningsämnen. Å ena sidan Phalanstéren, »tidehvarfvets största tanke till utrotande af själens och kroppens nöd från menniskoslägtet»tillagt av utgivaren, Fransmannen Fourier's beryktade förslag att bilda »ettkonsekvensändrat/normaliserat bolag, en institution, hvari alla, som deruti ingått, fattiga eller rika, unga eller gamla, göra sin egendom gemensam och sedan så arbeta, lefva och gagna i full enlighet, hvar och en, med sin individualitets gåfvor, sådana Gud gifvit dem, och med detsamma till allas förkofran.» Så till vida röjer idén sin lilla slägtskap med S:t Simonismen, Communismen och Engländaren Owens Socialism, ehuru den förnekar alla dessa. Denna verldsförbättrande tanke har i utförandet »fordrat en moralitet hos menniskorna, som ännu icke finnes» och kantrat mot denna brist. Det är derföre den lärdaste, mest högsinnade, gudaktigaste, men i sin verkhelighet minst intagande af de tre fruarna i Småland, Hofmarskalkinnan Abelcrona, öfvergifvit idén att bilda ett sällskap för ändamålet, och beslutit att med några vänner fritt söka ordna »själens ekonomi»,konsekvensändrat/normaliserat så att laster och brott ur den utrotas, hvartill ock början göres genom en ny method att af skälmar skapa hederligt folk. Hela företaget innefattar en skarp polemik mot nu bestående lagar, sedvanor och betraktelsesätt, men gör allt för att i sitt intresse indraga christendomen. Häri har det väl föga hopp att lyckas, sålänge det med katholsk verkhelighet ställer sig vid sidan af denna som en makt för sig.
10 Den andra i denna bok svallande tidsböljan är Läseriet ... Pietismen, om man så vill, med consideration af rörelsens olika gestalt i Sverige. Att Almquist varit fattad af denna hänförande andeliga makt, derom vitna bland annat de ovanskligt sköna imperialrosorna »Helsans Evangelium» och »Om Menniskans Stöd», äfven den omvände Joakims tal i slutet af förevarande bok. Detta intensiva troslif har sedan hos Almquist tagit en extensiv, religiöst-politisk, mot kyrkan, såsom ett yttre band, fiendtlig riktning,*)Se Marjam, Om Prestens Ställning, Förf:s svar på Upsala Domkapitels frågor m. m. som äfven uttalar sig i romanen Tre Fruar i Småland. »Hvar två eller tre äro församlade i mitt namn»,konsekvensändrat/normaliserat – citerar den gamle organisten, en af det Småländska läseriets fäder, skriftens ord – »der är jag midt ibland dem.» »Något annat slags förbund eller vidare församling, än en sådan»,konsekvensändrat/normaliserat tillägger han, »behöfves icke för menniskorna. Och jag tillägger: hvarje annat slag skadar, ty det åtskiljer i partier, i stället för att förena alla med stor och sann innerlighet» ... I något bedömande af åsigtens halt och värde ämne vi ej inlåta oss, så mycket är visst, att läseriet här framträder med ett vida mer extensivt praktiskt lynne, än vi äro vane att finna hos pietismen inom vårt fosterland.
|101 3|11 En kort anblick af boken i dess helhet, ett lätt berörande af tvenne dess vigtigaste idéer, må vara nog för oss, som ej recensera, på sin höjd reflektera. All detalj lemnas åt läsarens domsrätt, han torde i Tre Fruar i Småland »pröfva allt och behålla det bästa.»