1 I sednaste nummer af detta blad förekommo några ord om nödvändigheten för detta års nye magistrar att bestämma sin blifvande lefnadsbana. Vi hafva antydt, att denna nödvändighet för mången är brydsam nog – och vi finna dertill en allmännare grund, som väl kan vara värd någon uppmärksamhet.
2 Anblicken af en hel verld, som står öppen för ens blick och der ingen bana finnes så lysande, ingen väg så brant, att icke ynglingasinnet med sin orubbade tillit till egen kraft tror sig mäktigt att der nå målet, denna anblick har på afstånd ett retande behag. Sedd på närmare håll, ger den ett annat intryck, olika efter olika lynnen. Lycklig den, som tidigt med viljans hela energi kastat sig in på den bana han sedan följer hela lifvet igenom: hans mål blir fast och klart, hans utåt sträfvande kraft begränsas och koncentreras, hans handlingar och hans hela personlighet få denna bestämda hållning, som, stundom ensidig, utmärker en beslutsam kraft och af hvilken man kan hoppas stora värf. Ju sednare banan väljes, desto mindre löper den faran af ett öfveriladt beslut, men desto mera vacklande blir den beträdd och desto mera splittrad blir kraften. Orsaken är, att lifvets riktning då icke mer bestämmes af en inre maning, en håg, ett anlag, utan af en förståndig beräkning, och denna är ej nog att gifva lifvet en kraftig impuls. Man resonnerar sig icke till lifvets högsta syften, man känner dem.
3 Det vill synas, som skulle en sådan tvekan vid valet af bana nu vara allmännare än förr; åtminstone är detta en erfarenhet, som man tycker sig göra vid universitetet. Oftare än förr står en ung man vid skiljovägen och frågar sig sjelf med en blandad känsla af tillförsigt och misströstan: hvad skall jag blifva? Och oftare än förr söker han, under långa stunder af obeslutsamhet. Svaret öfverallt, utom der han närmast borde söka det, nemligen i den oresonnerade riktning hans bästa tankar och sträfvanden tagit alltifrån barndomen. Så händer lätt, att han väljer en väg, för hvilken hans hjerta sedan under hela lifvet blir kallt. Man måste tro, att om han tidigare valt, hade han måhända valt mindre klokt, men mera rätt.
4 Det är törhända egentligen derföre, – ehuru också för vinning af tid – som man så ifrigt begynt yrka på s. k. realkunskaper, såsom närmast tillämpliga för lifvet, och på tidiga specialstudier. Den allmänna bildningen har nemligen det med sig, att den icke i längden kan drifvas i allmänhet, utan att förtunnas och stadna som ett vanmäktigt sken på tingens ytor. För dess friskhet och kraft fordras ovedersägligt, att ett specialämne skall med förkärlek drifvas och likasom stiga fram på fonden af det allmänna, för att gifva detta relief. Sker icke detta, så är säkert, att hvarje allmänt eller, om man så vill, humanistiskt studium icke skall bringas längre, än på sin höjd till ett älskvärdt dilettanteri. Erkännandet häraf har ock sedan någon tid begynt göra sig gällande i den lärda lagstiftningen. Så har man i skolor och gymnasier velat underlätta blifvande specialstudier genom det fria valet mellan civila och lärda kurser, och vid universitetet fordrar man för vissa lärda grader, att den sökande åtminstone i en vetenskap skall hafva gjort sig förtjent af vitsordet laudatur.
5 Man skulle tycka, att de praktiska vetenskaperna, som vid universitetet slagit under sig tre fakulteter (man har ju äfven praktisk theologi) icke borde finna sig missbelåtna vid sidan af de allmänt humanistiska studierna, som till sin målsman äga blott en fakultet, den philosophiska, ja, noga räknadt, blott en half, såvida man med dessa studier förstår de historiska, philosophiska och rent klassiska. Och likväl lemnar man icke ens denna enda fakultet orubbad: man har treklufvit den i licentiatexamen, man skall äfven, förr eller sednare, treklyfva den i kandidatexamen. Man går än längre: man har ett vakande öga på historien och philosophin, man tillåter de österländska språkens bortlemnande, och man afsätter latinet från dess åldriga herskarethron.
6 Allt detta tyckes visa, att de allmänna studierna äro nog hejdade, de speciala, de praktiska nog framdrifna, för att betaga alla farhågor för en menlig inverkan från detta håll. Äger således, som vi trott oss bemärka, en ökad tvekan rum vid det vigtiga steg, som bestämmer den framtida banan, så måste orsaken sökas på annat håll, och vi föreställe oss att denna orsak är tvåfaldig.
7 Vi tro att de klassiska studierna, drifna med allvar och kärna, bilda en fast och oförstörbar grund, ur hvilken den moderna bildningens skönaste blommor uppspira. Exemplet härpå är England: hvilket land har med mera ifver druckit af »bildningens modersmjölk», den klassiska literaturen, och hvilket land har frambragt större förmågor i alla grenar af vetandet och lifvet? Men hos oss och mångenstädes kämpa de klassiska studierna sedan tjugu till trettio år en kamp på lif och död med de moderna, de reala, de praktiska, och vi kunna icke dölja för oss, att ju de sednare nu redan ha öfvertaget, så att klassiciteten hotar, lik ett skönt, men förbleknadt minne, nedsjunka till hvad man kallat döda språk. Sker detta verkligen, synes redan för det kommande slägtet den i sina verk ännu lefvande, odödliga forntiden, lik Titi triumfbåge, blott som en liflös marmor, en praktfull ruin, då vore detta en stor, en beklagansvärd olycka, emedan hela den moderna bildningen dervid förlorat sin fasta grund. Men derhän skall det icke komma. Den reaktion, som störtat klassiciteten, skall åter upphöja henne, och det skall befinnas, att hon blifvit mäktigare än förr, genom att blifva mindre despotisk.
8 Emellertid har den kris, i hvilken de klassiska studierna nu befinna sig, ej kunnat undgå att inverka på deras fortgång både vid elementarläroverken och universitetet. Vill man ock fritaga lärarne från slapphet i deras meddelande, ja billigt erkänna både nit och kraft på månget håll, så måste man så mycket mera befara, att lärjungarne med få un|80 3|dantag betrakta nämnda studier som tillspillogifna, ofruktbara, blott formela och följaktligen döda. Man skall invända, att det är pedanteriet, som lemnat plats för en sundare uppfattning. Men nej, hvad som försvunnit, det är den pietet, som i den klassiska fornverlden såg den upphöjda urbilden för både vetenskap och konst, bådas moder och bådas mönster. Man öppnar icke mera sin Homerus eller sin Cicero, med samma till dyrkan gränsande vördnad, som man öppnar den höga tempeldörren, der ett oförgängeligt lif fläktar emot oss från sjelfva grafvarna; man fattar dem kallt, såsom man fattar en relik från förgångna tider, skön måhända, ädel, storartad, men död – oåterkalleligt död. Derföre förfelas till stor del de klassiska studiernas lifvande och sammanhållande inverkan på hela bildningsprocessen. Otillfredsställd af deras resultater, kastar man sig med ljum ifver in på det moderna vetandets område, tar en flyktig notis om naturvetenskaperna, förgapar sig ett ögonblick i Hegel, läser historien som roman och inhämtar några välljudande termer af esthetiken. Splittrad och osammanhängande i sitt förråd af vetande, blir man det äfven i sina intressen och sin håg: stunden kommer, när ett måste väljas som hufvudsak, och man står der för stolt att erkänna sitt sträfvandes vanmakt och dock för svag att bryta sig nya banor till kraftfull verksamhet.
9 Man torde häraf finna, att vi önskade fritaga de allmänt humanistiska studierna i sig sjelfva för beskyllningen att afleda sinnet från praktisk verksamhet och raskt bestämmande af lefnadsbanan. Vi äro så långt ifrån en sådan åsigt, att vi skulle anse det för den största olycka, om universitetet någonsin, tvärtemot sitt namn och sin högsta bestännnelse, nedsattes till en anstalt blott och bart för bildande af dugliga tjenstemän. Men att studierna, såsom vi befara, blifvit lösare, mera osammanhängande och mindre egnade att i en nära framtid koncentreras mot energiskt fasthållna mål, dertill ha vi sökt en orsak i de klassiska studiernas förfall, sedan den lefvande anden flytt ur dem under krisens ögonblick.
10 Det är philosophiska fakulteten vid universitetet, hvilken, såsom den allmänna bildningens målsman, får uppbära hvad man med rätt och orätt mot denna sednare kan invända. Kastar man likväl sina blickar utom detta område, så skall man finna, att icke ens de mest praktiska banor, som här äro tillgängliga, kunna fullt motsvara hvarje anspråk, och att följaktligen mången lemnar universitetet tvekande om sin bestämmelse, emedan den bana, som för honom vore den rätta, ochså efter vunnen allmän bildning, synes stängd af oöfvervinneliga svårigheter.
11 Härom utbedje vi oss att e. a. g.en annan gång få yttra några ord.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Valet af blifvande bana.
1 I sednaste nummer af detta blad förekommo några ord om nödvändigheten för detta års nye magistrar att bestämma sin blifvande lefnadsbana. Vi hafva antydt, att denna nödvändighet för mången är brydsam nog – och vi finna dertill en allmännare grund, som väl kan vara värd någon uppmärksamhet.
2 Anblicken af en hel verld, som står öppen för ens blick och der ingen bana finnes så lysande, ingen väg så brant, att icke ynglingasinnet med sin orubbade tillit till egen kraft tror sig mäktigt att der nå målet, denna anblick har på afstånd ett retande behag. Sedd på närmare håll, ger den ett annat intryck, olika efter olika lynnen. Lycklig den, som tidigt med viljans hela energi kastat sig in på den bana han sedan följer hela lifvet igenom: hans mål blir fast och klart, hans utåt sträfvande kraft begränsas och koncentreras, hans handlingar och hans hela personlighet få denna bestämda hållning, som, stundom ensidig, utmärker en beslutsam kraft och af hvilken man kan hoppas stora värf. Ju sednare banan väljes, desto mindre löper den faran af ett öfveriladt beslut, men desto mera vacklande blir den beträdd och desto mera splittrad blir kraften. Orsaken är, att lifvets riktning då icke mer bestämmes af en inre maning, en håg, ett anlag, utan af en förståndig beräkning, och denna är ej nog att gifva lifvet en kraftig impuls. Man resonnerar sig icke till lifvets högsta syften, man känner dem.
3 Det vill synas, som skulle en sådan tvekan vid valet af bana nu vara allmännare än förr; åtminstone är detta en erfarenhet, som man tycker sig göra vid universitetet. Oftare än förr står en ung man vid skiljovägen och frågar sig sjelf med en blandad känsla af tillförsigt och misströstan: hvad skall jag blifva? Och oftare än förr söker han, under långa stunder af obeslutsamhet. Svaret öfverallt, utom der han närmast borde söka det, nemligen i den oresonnerade riktning hans bästa tankar och sträfvanden tagit alltifrån barndomen. Så händer lätt, att han väljer en väg, för hvilken hans hjerta sedan under hela lifvet blir kallt. Man måste tro, att om han tidigare valt, hade han måhända valt mindre klokt, men mera rätt.
4 Det är törhända egentligen derföre, – ehuru också för vinning af tid – som man så ifrigt begynt yrka på s. k. realkunskaper, såsom närmast tillämpliga för lifvet, och på tidiga specialstudier. Den allmänna bildningen har nemligen det med sig, att den icke i längden kan drifvas i allmänhet, utan att förtunnas och stadna som ett vanmäktigt sken på tingens ytor. För dess friskhet och kraft fordras ovedersägligt, att ett specialämne skall med förkärlek drifvas och likasom stiga fram på fonden af det allmänna, för att gifva detta relief. Sker icke detta, så är säkert, att hvarje allmänt eller, om man så vill, humanistiskt studium icke skall bringas längre, än på sin höjd till ett älskvärdt dilettanteri. Erkännandet häraf har ock sedan någon tid begynt göra sig gällande i den lärda lagstiftningen. Så har man i skolor och gymnasier velat underlätta blifvande specialstudier genom det fria valet mellan civila och lärda kurser, och vid universitetet fordrar man för vissa lärda grader, att den sökande åtminstone i en vetenskap skall hafva gjort sig förtjent af vitsordet laudatur.
5 Man skulle tycka, att de praktiska vetenskaperna, som vid universitetet slagit under sig tre fakulteter (man har ju äfven praktisk theologi) icke borde finna sig missbelåtna vid sidan af de allmänt humanistiska studierna, som till sin målsman äga blott en fakultet, den philosophiska, ja, noga räknadt, blott en half, såvida man med dessa studier förstår de historiska, philosophiska och rent klassiska. Och likväl lemnar man icke ens denna enda fakultet orubbad: man har treklufvit den i licentiatexamen, man skall äfven, förr eller sednare, treklyfva den i kandidatexamen. Man går än längre: man har ett vakande öga på historien och philosophin, man tillåter de österländska språkens bortlemnande, och man afsätter latinet från dess åldriga herskarethron.
6 Allt detta tyckes visa, att de allmänna studierna äro nog hejdade, de speciala, de praktiska nog framdrifna, för att betaga alla farhågor för en menlig inverkan från detta håll. Äger således, som vi trott oss bemärka, en ökad tvekan rum vid det vigtiga steg, som bestämmer den framtida banan, så måste orsaken sökas på annat håll, och vi föreställe oss att denna orsak är tvåfaldig.
7 Vi tro att de klassiska studierna, drifna med allvar och kärna, bilda en fast och oförstörbar grund, ur hvilken den moderna bildningens skönaste blommor uppspira. Exemplet härpå är England: hvilket land har med mera ifver druckit af »bildningens modersmjölk», den klassiska literaturen, och hvilket land har frambragt större förmågor i alla grenar af vetandet och lifvet? Men hos oss och mångenstädes kämpa de klassiska studierna sedan tjugu till trettio år en kamp på lif och död med de moderna, de reala, de praktiska, och vi kunna icke dölja för oss, att ju de sednare nu redan ha öfvertaget, så att klassiciteten hotar, lik ett skönt, men förbleknadt minne, nedsjunka till hvad man kallat döda språk. Sker detta verkligen, synes redan för det kommande slägtet den i sina verk ännu lefvande, odödliga forntiden, lik Titi triumfbåge, blott som en liflös marmor, en praktfull ruin, då vore detta en stor, en beklagansvärd olycka, emedan hela den moderna bildningen dervid förlorat sin fasta grund. Men derhän skall det icke komma. Den reaktion, som störtat klassiciteten, skall åter upphöja henne, och det skall befinnas, att hon blifvit mäktigare än förr, genom att blifva mindre despotisk.
8 Emellertid har den kris, i hvilken de klassiska studierna nu befinna sig, ej kunnat undgå att inverka på deras fortgång både vid elementarläroverken och universitetet. Vill man ock fritaga lärarne från slapphet i deras meddelande, ja billigt erkänna både nit och kraft på månget håll, så måste man så mycket mera befara, att lärjungarne med få un|80 3|dantag betrakta nämnda studier som tillspillogifna, ofruktbara, blott formela och följaktligen döda. Man skall invända, att det är pedanteriet, som lemnat plats för en sundare uppfattning. Men nej, hvad som försvunnit, det är den pietet, som i den klassiska fornverlden såg den upphöjda urbilden för både vetenskap och konst, bådas moder och bådas mönster. Man öppnar icke mera sin Homerus eller sin Cicero, med samma till dyrkan gränsande vördnad, som man öppnar den höga tempeldörren, der ett oförgängeligt lif fläktar emot oss från sjelfva grafvarna; man fattar dem kallt, såsom man fattar en relik från förgångna tider, skön måhända, ädel, storartad, men död – oåterkalleligt död. Derföre förfelas till stor del de klassiska studiernas lifvande och sammanhållande inverkan på hela bildningsprocessen. Otillfredsställd af deras resultater, kastar man sig med ljum ifver in på det moderna vetandets område, tar en flyktig notis om naturvetenskaperna, förgapar sig ett ögonblick i Hegel, läser historien som roman och inhämtar några välljudande termer af esthetiken. Splittrad och osammanhängande i sitt förråd af vetande, blir man det äfven i sina intressen och sin håg: stunden kommer, när ett måste väljas som hufvudsak, och man står der för stolt att erkänna sitt sträfvandes vanmakt och dock för svag att bryta sig nya banor till kraftfull verksamhet.
9 Man torde häraf finna, att vi önskade fritaga de allmänt humanistiska studierna i sig sjelfva för beskyllningen att afleda sinnet från praktisk verksamhet och raskt bestämmande af lefnadsbanan. Vi äro så långt ifrån en sådan åsigt, att vi skulle anse det för den största olycka, om universitetet någonsin, tvärtemot sitt namn och sin högsta bestännnelse, nedsattes till en anstalt blott och bart för bildande af dugliga tjenstemän. Men att studierna, såsom vi befara, blifvit lösare, mera osammanhängande och mindre egnade att i en nära framtid koncentreras mot energiskt fasthållna mål, dertill ha vi sökt en orsak i de klassiska studiernas förfall, sedan den lefvande anden flytt ur dem under krisens ögonblick.
10 Det är philosophiska fakulteten vid universitetet, hvilken, såsom den allmänna bildningens målsman, får uppbära hvad man med rätt och orätt mot denna sednare kan invända. Kastar man likväl sina blickar utom detta område, så skall man finna, att icke ens de mest praktiska banor, som här äro tillgängliga, kunna fullt motsvara hvarje anspråk, och att följaktligen mången lemnar universitetet tvekande om sin bestämmelse, emedan den bana, som för honom vore den rätta, ochså efter vunnen allmän bildning, synes stängd af oöfvervinneliga svårigheter.
11 Härom utbedje vi oss att e. a. g.en annan gång få yttra några ord.