Notisen/artikeln ingår i HT 5/4 1856:|28 2|

Freden.

1 Vida kring verlden flyger i dessa dagar fredens budskap. Kanonen tystnar, svärdet återvänder i skidan, blodet aftorkas, tårarna upphöra att rinna, och en ny vår framkallar nya blommor öfver otaliga nyss igenfyllda grafvar.

2 Låtom oss icke mera tvista om de olycksfulla frågor, som framkallat kriget. Låtom oss ärligt bekänna, att få hafva förstått dem. När greken stred för sin frihet, när ungraren stred för sin nationalitet, när fransmannen i Afrika kämpade civilisationens kamp emot barbariet – det förstod enhvar, det hänförde åskådaren, det värmde hans hjerta för stora allmänna mål. Och för sådana mål är det ljuft att blöda. För sådana är intet offer för dyrt, ingen hvila önskvärd, ingen lager sparad för en halfgjord fred. Men politiska jemnvigtsfrågor, sådana som den sista, utgångna från kabinetterna, på förhand begränsade, kallt beräknade, klyftigt ihoptrasslade, – må det förlåtas den oinvigde, om han vid sådana frågor endast rådfrågat sitt lands närmaste fördelar, lemnande åt statskonsten att bevaka dess vidtutseende kombinationer, åt historien att i sista instansen döma om rätt eller orätt.

3 Två och ett halft år har kriget varat, och hvilka svikna förhoppningar, hvilka skingrade bländverk, hvilka stora lärdomar har det ej redan medfört på alla håll! Hvilka fördelar för Europa och verlden det än må ha frambragt uti dess slutresultat, ett är dock visst, att de två millioner menniskolif, de tusende millioner rubel silfver, de oberäkneliga enskilda offer det kostat alla de krigförande, mindre uppvägas af politiska, än af kulturhistoriska fördelar. En österländsk fråga var det från början, och österländerna gå en ny framtid till möte. Men icke blott de. Stora nationer ha blifvit inkastade på nya banor af en fredlig utveckling, och menniskoväl, menniskovärde, menniskorätt ha, midtunder krigets våld som förnekat dem alla, kommit till klarare insigt af deras bestämmelse.

4 Skola hat och fiendskap derföre upphöra? Skall denna fred, som försonar verlden i dag, under folkens bifall blifva evärdelig?

5 Nej, lifvet är en strid från början; det ges ingen evig fred uppå jorden. Så länge striden är ett vilkor för lifvets spänstighet; sålänge det på jorden finnes en starkare och en svagare, en rikare och en fattigare; sålänge menskliga passioner afspegla sig lika skarpt uti folkens samlefnad som uti den enskildes sträfvanden; sålänge skall ingen mensklig vishet kunna förebygga återkomsten af de våldsama skakningar, som tid efter annan öfvergå verlden. Men låtom oss hoppas, att civilisationens stora idéer alltmera skola genomtränga folken och alltmera närma dem till det kristna samhällets idé, som bjuder frid på jorden och åt menniskorna en god vilja. Och kunna dessa idéer, hädanefter som härtills, icke förebygga krigen, så kunna de åtminstone göra dem sällsyntare, menskligare och mindre förstörande.

6 Må vi särskildt ihågkomma en lexa, som kriget har gifvit oss här i norden. För det att vårt land var gömdt bakom aflägsna haf och glömdt af Europa, trodde väl mången bland oss, att Finland uti dess politiska obemärkthet hade rätt att i alla Europas tvister intaga en åskådande plats och förblifva skonadt för deras följder. Men så var det icke. Kriget har lärt oss, att, likasom intet lillfinger af kroppen kan undgå att dela det helas helsa eller lidanden, så kan intet land undgå att mer eller mindre hafva känning utaf de stora verldsfrågorna. Och om vår rol dervid af naturliga skäl måste vara för det mesta passiv, om vi till och med ha rätt att glömma mycket för att minnas vårt sjelfbestånd och vårt hotade väl, så följer icke deraf, att vi skola stå likgiltiga för samtidens allmänna frågor, särdeles om de, klart uppfattade, gälla de högsta och dyrbaraste af mensklighetens intressen.

7 Finlands aktiva deltagande uti kriget har inskränkt sig till ett sjelfförsvar. Anfallet på sina kuster, har det slagits med nödvärnets rätt; förlusten af dess skepp och lågorna från dess hamnar ha värmt det för striden. Icke alltid har det kunnat ske utan blandade känslor, ty man slåss icke med gladt mod emot nationer, hvilka man af så många andra skäl ville högakta. Men det har skett loyalt och redligt, såsom pligt och heder det fordrat. På monarkens första kallelse har landets ungdom skyndat till fanorna; finskt blod har flutit utan att dagtinga med sin heder; förtalet, som skrikit på torgen eller hviskat i kabinettet, har nödgats blygas för sina sagor om den afvoga skölden, och den milde Alexander har, likasom hans starke fader, hunnit förvissa sig om, att det folk sviker icke, som »af inre öfvertygelse känner och fullgör sin pligt».konsekvensändrat/normaliserat

8 Detta stormmoln har nu gått förbi, utan att för vårt land medföra svårare härjningar. Väl stå våra hamnar toma; två tredjedelar af vår blomstrande handelsflotta äro försvunna; kriget har uppslukat allmänna medel och minskat deras inkomstkällor; handel, näringar och enskildt välstånd ha lidit. Men i våra skogar vexa nya flottor; i en nyvaknad drift uppvexa nya näringskällor; en ljusare tid med nya utsigter för bildning och välstånd har uppgått under hägnet af en monark, hvars kärlek för upplysning och menniskoväl icke mera förnekas ens af hans rikes bittraste fiender.

9 Visst kommer äfven freden att hafva sina sorger och sina mödor. Vid blicken emot det ringa som blifvit gjordt och det myckna som återstår att göra, skall ännu månget bekymmer gömma sin törntagg under rosorna af det återvändande lugnet. Slumra får ingen i det stora arbetet för höga menskliga intressen, för sitt lands väl, för sitt folks bildning och medvetna lagbundna frihet. Men fjerran från oss vare den blinda misströstan, likasom de blinda loftal. Förvissade uti detta folk, som ett år härefter firar sin kristliga bildnings sjuhundraåriga jubelfest, har framför sig en framtid lika lång och längre än den forntid det har bakom sig, må vi, äfven der mycket kunde önskas annorlunda, taga verlden sådan den är och icke söka det förnuftiga annorstädes än uti det verkliga.

10 Och så helsa vi denna fred, som af folken varit så efterlängtad och som återgifver dem lugn att kasta alla deras krafter på deras inre förkofran och på civilisationens stora arbeten. Må vi helsa den med hopp och med endrägt och med försonliga sinnen. Ehvad vi kämpat och lidit, ehvar vår känsla uppbrusat för dagens intryck, – hvarhelst vi ansett oss förorättade eller misskända – må det allt vara glömdt, och må vi i mensklighetens och det kristna samfundets namn räcka en broderlig hand åt dem, som nyss voro våra fiender. Segla vi öfver hafven, eller komma de till oss, – ehvad den hand, som hädanefter räckes oss, kallar sig brittisk, eller fransk eller af hvad namn som helst, må vi då glömma allt annat än det stora, det ädla, det nyttiga, som dessa händer arbetat och framdeles arbeta för menskligheten och för oss, och glädja oss att med odelade känslor kunna hängifva oss åt en redan gammal aktning, som framtiden – gifve Gud! – allenast må öka, under gemensama sträfvanden för det goda, sanna och sköna på jorden.