1 Tre yrken äro de äldsta i verlden och voro kända långt innan åkerbruket, civilisationen, kaffet och tobaken. Dessa yrken äro jagten, fisket och boskapsskötseln. Man behöfver endast resa trettio eller fyrtio mil norrom Uleåborg, för att återfinna alla tre så temligen i deras ursprungliga vildhet, förutom ett nyare tillkommet civilisationsämne, bränvinet.
2 Jagten anses för den ridderligaste af de tre, boskapsskötseln för den enformigaste och mest inbringande, fisket åter för det mödosamaste, dock mest omvexlande. Låt oss förbigå det fromma herdelifvet, som numera för det mesta tillhör idyllen och sagan. I Sydamerikas urskogar, eller annorstädes der skogarna ännu hvimla af villebråd, der är utan tvifvel jagten det yppersta en ströfvande Fransman eller en Indian med genomstungen näsa kan företaga sig. Ty jägaren är en skogsmenniska, och utom skogen är han icke riktigt sig sjelf, ifall han ej förstår den glada konsten att berätta otroliga äfventyr. Men här i norden är väntan så lång, mödan så ojemförlig och bytet så litet. Medgifves, att den väntan kan vara full af intresse, den mödan ganska kär; skogen i sin enslighet, fåglarnas qvitter, granarnas doft, hundarnes skall, jägarnes rop och skotten och jubelropen vid bytets fall, allt detta är förtjusande och kan komma ett friskt menniskohjerta att klappa af glädje.
3 Fiskaren deremot är en man af sjön och en man af landet på engång; ena hälften af hans lif tillhör ett ostadigt element, som ofta hotar att uppsluka honom, medan den andra hälften delas mellan en varm stuga, en flammande brasa, en potatesgryta och en hop barfota barn, som binda nät eller rensa ströming. Vill man skåda solskenssidan af hans yrke, så skall man se honom en sommarmorgon på den lätt krusade klara sjön, dragande ur djupet sina sprattlande nät, medan rundtomkring honom vattnet likasom sjuder af glänsande fiskstim och vid den nära stranden uppstiger en lätt rök af den väntande frukosten. Huru vackert också för ögat sådant kan vara, det vet endast den, som engång varit med om att upptaga »sköt» och sett det blåa garnet uppkomma ur hafvets gröna djup alldeles silfverhvitt af glimmande fisk. Men vill man städa den mörka sidan af yrket, då ser man fiskaren i nattens blindhet uppspringa från sitt läger och lyssna på den tilltagande stormens dån, kasta den våta jackan öfver sig, ila ut till sin båt och med ansträngda årtag kämpa mot vågorna för att berga sin bästa, kanhända sin enda egendom, de i qvällens försåtliga lugn utlagda näten. Der fordras i sanning styfva armar och frimodigt hjerta; jägarens strid emot åskväder, regn och vilse stigar i sanka kärr kunna ej jemföras med dessa en fiskares hårda äfventyr. Ofta hörde jag en gammal gråjacka, hvars ansigte såg ut som det varit af bark, beskrifva sina färder till Helsingkallarne 3 mil från den yttersta skärgården ute i hafvet norrrom Qvarken. Der är ett godt grund för strömingsfiske, d. v. s. ett grund med bara sex famnars vatten, ty rundtomkring är djupet femtio och sextio famnar. Här ankra de ypperliga skötbåtarne midt i öppna sjön och utlägga till natten sina bragder, och lyckas det då att två i båten få sofva i ro, medan den tredje håller vakt, så kan man följande morgon bereda sig på ströming så mycket båten bär. Men så lyckligt går det visst icke alltid. Ofta uppstår vid mörkningen en af dessa otroligt våldsama nordliga stormar, som piska Bottenhafvet med ris och uppröra dess lättfärdiga vågor alltintill djupaste grunden. Då är intet annat råd, än att berga det arma lifvet så godt man det kan, att afhugga ankarlinan, uppsätta en bottenrefvad segellapp och länsa undan hvarthelst det må bära i nattens mörker, än till svenska, än till finska vatten; prisgifven åt stormens och böljornas nyck. Der pröfvas ringheten af menniskors kraft, men ock det förunderliga hjeltemodet af menniskors vilja.
4 Fisket har framför jagten den stora fördel att icke utgjuta blod, icke såras af döende djurs klagoljud. Fisket härdar, utan att förhärda; hafvets invånare beklaga sig icke. Pipandet af en fågel, den bedjande blicken af en till döds hetsad elg eller hjort lemna ej sällan ett djupt intryck i jägarens minne. Fiskaren är måhända grymmare, ty han skyr ej att fästa på kroken ett lefvande bete; men denna åsyn har ingenting upprörande, den fläckar ej handen med blod, den tränger ej genom örat till hjertat. I grunden är väl detta en sofism utaf känslan, en sjelfviskhet, som ej frågar efter andras lidande, när man ej sjelf erfar något deraf; men det är något oresonneradt och derföre oskyldigt. Ett barn eller en flicka fäller tårar vid anblicken af en vingskjuten fågel, men hoppar af glädje, när hon på metrefven uppdrager en glänsande fisk.
5 Som yrke har jagten för det mesta upphört här i norden, men dess amatörer äro icke få, från den fina gröna rocken ända till den grofva vadmalströjan. Fisket bedrifves både som yrke och nöje, men så, att de som fiska för ro skull äro idel herremän och de som fiska för yrket äro idel »folk».konsekvensändrat/normaliserat Finska bonden föraktar mete såsom dagdrifveri. Det är väl något, men icke alldeles oförskylldt. Samma folk, som vintertid anställer så långa betraktelser bakom ugnen, tål icke metarens tålmodiga betraktande lugn i den bråda och korta sommartiden.
6 Sjömän, som aflagt yrket, bli hellre jägare än fiskare; landtkrabbor deremot, som aldrig nosat på en storm, slå sig gerna på metkrok och nät i lugnvattnet. Det är derföre att sjömän ej riktigt trifvas på den lilla sjön, medan landtpatronerne tycka det vara ett hjeltemod att sitta i en båt som gungar för dyningen.
7 Jagten är en konst, som följt med sin tid och har sin egen lilla literatur, kanske derföre att den fortfarande står i mycket anseende. Tillochmed i Finland har man sett små trefliga böcker om dubbelbössan, om harjagt med stöfvare och annat mer. Men fisket har länge stått alldeles stilla som slentrian efter gammalt bruk. Jag köpte nyligen en spritterny svensk bok, som under titel af »Den uppriktige fiskaren» lofvade fullständig praktisk och theoretisk undervisning i yrket. Och hvad fanns der? Ett nästan oförändradt aftryck af ett år 1778 (säger 1778) i Stockholm utkommet knapphändigt register på allehanda fisk och fiskbragder med titel: »Den Swenske Fiskaren, Eller Wälment Underrättelse Om Det i Swerige nuförtiden brukeliga Fiskeri» m. m. Tillochmed de obegagneliga, alldeles föråldrade plancherna voro aftryckta i den nya upplagan.
8 Men å andra sidan har fisket nyligen föranledt en upptäckt af så stort praktiskt intresse, att den ej nog kan rekommenderas, och det är den franska uppfinningen att med konst fortplanta fisken i strömmar och insjöar. Derom har och nyss utkommit en liten svensk bok, som bör förtjena all möjlig uppmärksamhet hos de talrike vännerne af Blåportens abborrar, Kumo sik, Uleåborgs lax, Vuoksens foreller och Saimas gös.
9 Visserligen ha både jagten och fisket mycket att sörja öfver. Jagten klagar länge och förgäfves öfver det oförnuftiga, ja stundom ursinniga förstörandet af ungfågel och annat villebråd just i den tid när det borde få fritt föröka sig. Fisket åter klagar öfver det lika fåvitska och förstörande bruket af trånga nötter, hvarigenom millioner fiskyngel dagligen nästan utan nytta förödes. Men sedan öfverflödet medfört slöseri, kommer väl bristen en dag och lär en bättre hushållning. I Helsingfors t. ex. betalas nuförtiden abbor med 7 à 8 kop. silfver marken. Jag har sett notdragare i stadens allranärmaste granskap i ett enda varp insamla halfva båtslaster af abboryngel, så små att de omöjligen kunde ätas eller räknas styckevis, utan insaltades orensade till ett slags gröt. Hvad vann man på ett sådant varp i jemförelse med hvad man förstörde?
10 Jägare och fiskare skulle oftare sätta till papper sin erfarenhet; det vore kanske ej så nöjsamt, som de underbara historierna vid glaset och tobakspipan, men det vore säkert mycket gagneligare.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Jagten och fisket.
1 Tre yrken äro de äldsta i verlden och voro kända långt innan åkerbruket, civilisationen, kaffet och tobaken. Dessa yrken äro jagten, fisket och boskapsskötseln. Man behöfver endast resa trettio eller fyrtio mil norrom Uleåborg, för att återfinna alla tre så temligen i deras ursprungliga vildhet, förutom ett nyare tillkommet civilisationsämne, bränvinet.
2 Jagten anses för den ridderligaste af de tre, boskapsskötseln för den enformigaste och mest inbringande, fisket åter för det mödosamaste, dock mest omvexlande. Låt oss förbigå det fromma herdelifvet, som numera för det mesta tillhör idyllen och sagan. I Sydamerikas urskogar, eller annorstädes der skogarna ännu hvimla af villebråd, der är utan tvifvel jagten det yppersta en ströfvande Fransman eller en Indian med genomstungen näsa kan företaga sig. Ty jägaren är en skogsmenniska, och utom skogen är han icke riktigt sig sjelf, ifall han ej förstår den glada konsten att berätta otroliga äfventyr. Men här i norden är väntan så lång, mödan så ojemförlig och bytet så litet. Medgifves, att den väntan kan vara full af intresse, den mödan ganska kär; skogen i sin enslighet, fåglarnas qvitter, granarnas doft, hundarnes skall, jägarnes rop och skotten och jubelropen vid bytets fall, allt detta är förtjusande och kan komma ett friskt menniskohjerta att klappa af glädje.
3 Fiskaren deremot är en man af sjön och en man af landet på engång; ena hälften af hans lif tillhör ett ostadigt element, som ofta hotar att uppsluka honom, medan den andra hälften delas mellan en varm stuga, en flammande brasa, en potatesgryta och en hop barfota barn, som binda nät eller rensa ströming. Vill man skåda solskenssidan af hans yrke, så skall man se honom en sommarmorgon på den lätt krusade klara sjön, dragande ur djupet sina sprattlande nät, medan rundtomkring honom vattnet likasom sjuder af glänsande fiskstim och vid den nära stranden uppstiger en lätt rök af den väntande frukosten. Huru vackert också för ögat sådant kan vara, det vet endast den, som engång varit med om att upptaga »sköt» och sett det blåa garnet uppkomma ur hafvets gröna djup alldeles silfverhvitt af glimmande fisk. Men vill man städa den mörka sidan af yrket, då ser man fiskaren i nattens blindhet uppspringa från sitt läger och lyssna på den tilltagande stormens dån, kasta den våta jackan öfver sig, ila ut till sin båt och med ansträngda årtag kämpa mot vågorna för att berga sin bästa, kanhända sin enda egendom, de i qvällens försåtliga lugn utlagda näten. Der fordras i sanning styfva armar och frimodigt hjerta; jägarens strid emot åskväder, regn och vilse stigar i sanka kärr kunna ej jemföras med dessa en fiskares hårda äfventyr. Ofta hörde jag en gammal gråjacka, hvars ansigte såg ut som det varit af bark, beskrifva sina färder till Helsingkallarne 3 mil från den yttersta skärgården ute i hafvet norrrom Qvarken. Der är ett godt grund för strömingsfiske, d. v. s. ett grund med bara sex famnars vatten, ty rundtomkring är djupet femtio och sextio famnar. Här ankra de ypperliga skötbåtarne midt i öppna sjön och utlägga till natten sina bragder, och lyckas det då att två i båten få sofva i ro, medan den tredje håller vakt, så kan man följande morgon bereda sig på ströming så mycket båten bär. Men så lyckligt går det visst icke alltid. Ofta uppstår vid mörkningen en af dessa otroligt våldsama nordliga stormar, som piska Bottenhafvet med ris och uppröra dess lättfärdiga vågor alltintill djupaste grunden. Då är intet annat råd, än att berga det arma lifvet så godt man det kan, att afhugga ankarlinan, uppsätta en bottenrefvad segellapp och länsa undan hvarthelst det må bära i nattens mörker, än till svenska, än till finska vatten; prisgifven åt stormens och böljornas nyck. Der pröfvas ringheten af menniskors kraft, men ock det förunderliga hjeltemodet af menniskors vilja.
4 Fisket har framför jagten den stora fördel att icke utgjuta blod, icke såras af döende djurs klagoljud. Fisket härdar, utan att förhärda; hafvets invånare beklaga sig icke. Pipandet af en fågel, den bedjande blicken af en till döds hetsad elg eller hjort lemna ej sällan ett djupt intryck i jägarens minne. Fiskaren är måhända grymmare, ty han skyr ej att fästa på kroken ett lefvande bete; men denna åsyn har ingenting upprörande, den fläckar ej handen med blod, den tränger ej genom örat till hjertat. I grunden är väl detta en sofism utaf känslan, en sjelfviskhet, som ej frågar efter andras lidande, när man ej sjelf erfar något deraf; men det är något oresonneradt och derföre oskyldigt. Ett barn eller en flicka fäller tårar vid anblicken af en vingskjuten fågel, men hoppar af glädje, när hon på metrefven uppdrager en glänsande fisk.
5 Som yrke har jagten för det mesta upphört här i norden, men dess amatörer äro icke få, från den fina gröna rocken ända till den grofva vadmalströjan. Fisket bedrifves både som yrke och nöje, men så, att de som fiska för ro skull äro idel herremän och de som fiska för yrket äro idel »folk».konsekvensändrat/normaliserat Finska bonden föraktar mete såsom dagdrifveri. Det är väl något, men icke alldeles oförskylldt. Samma folk, som vintertid anställer så långa betraktelser bakom ugnen, tål icke metarens tålmodiga betraktande lugn i den bråda och korta sommartiden.
6 Sjömän, som aflagt yrket, bli hellre jägare än fiskare; landtkrabbor deremot, som aldrig nosat på en storm, slå sig gerna på metkrok och nät i lugnvattnet. Det är derföre att sjömän ej riktigt trifvas på den lilla sjön, medan landtpatronerne tycka det vara ett hjeltemod att sitta i en båt som gungar för dyningen.
7 Jagten är en konst, som följt med sin tid och har sin egen lilla literatur, kanske derföre att den fortfarande står i mycket anseende. Tillochmed i Finland har man sett små trefliga böcker om dubbelbössan, om harjagt med stöfvare och annat mer. Men fisket har länge stått alldeles stilla som slentrian efter gammalt bruk. Jag köpte nyligen en spritterny svensk bok, som under titel af »Den uppriktige fiskaren» lofvade fullständig praktisk och theoretisk undervisning i yrket. Och hvad fanns der? Ett nästan oförändradt aftryck af ett år 1778 (säger 1778) i Stockholm utkommet knapphändigt register på allehanda fisk och fiskbragder med titel: »Den Swenske Fiskaren, Eller Wälment Underrättelse Om Det i Swerige nuförtiden brukeliga Fiskeri» m. m. Tillochmed de obegagneliga, alldeles föråldrade plancherna voro aftryckta i den nya upplagan.
8 Men å andra sidan har fisket nyligen föranledt en upptäckt af så stort praktiskt intresse, att den ej nog kan rekommenderas, och det är den franska uppfinningen att med konst fortplanta fisken i strömmar och insjöar. Derom har och nyss utkommit en liten svensk bok, som bör förtjena all möjlig uppmärksamhet hos de talrike vännerne af Blåportens abborrar, Kumo sik, Uleåborgs lax, Vuoksens foreller och Saimas gös.
9 Visserligen ha både jagten och fisket mycket att sörja öfver. Jagten klagar länge och förgäfves öfver det oförnuftiga, ja stundom ursinniga förstörandet af ungfågel och annat villebråd just i den tid när det borde få fritt föröka sig. Fisket åter klagar öfver det lika fåvitska och förstörande bruket af trånga nötter, hvarigenom millioner fiskyngel dagligen nästan utan nytta förödes. Men sedan öfverflödet medfört slöseri, kommer väl bristen en dag och lär en bättre hushållning. I Helsingfors t. ex. betalas nuförtiden abbor med 7 à 8 kop. silfver marken. Jag har sett notdragare i stadens allranärmaste granskap i ett enda varp insamla halfva båtslaster af abboryngel, så små att de omöjligen kunde ätas eller räknas styckevis, utan insaltades orensade till ett slags gröt. Hvad vann man på ett sådant varp i jemförelse med hvad man förstörde?
10 Jägare och fiskare skulle oftare sätta till papper sin erfarenhet; det vore kanske ej så nöjsamt, som de underbara historierna vid glaset och tobakspipan, men det vore säkert mycket gagneligare.