Notisen/artikeln ingår i HT 20/10 1866:|245 2|

Konversation.

Den 19 Oktober.

1 – »Vi stå här inför ett faktum af omätlig betydelse. En åsigt, diametralt stridande mot den uppfattning af kristendomen, som hittills varit den enda, hvilken fått gå och gälla för allmänheten, uppträder och fordrar inträde inom samhället. Huru skall den emottagas? Hvad har den rättighet att fordra, och hvad äro vi skyldige densamma?»

2 Orden läsas i Dagbladet för den 15 September, spalt 1, »i de kyrkliga frågorna».

3 – Hvilket är då detta faktum af så omätlig betydelse? Hr Vögelins predikningar, öfversatta af hr E. Rönnbäck. Och hvilken är denna diametrala åsigt, som nu fordrar inträde? Den gamla, välbekanta rationalismen, som i alla tider uppsatt menniskoförnuftet på den evige Gudens thron. Det finns ingenting nytt under solen. Detta faktum af omätelig betydelse reducerar sig dertill, att en schweitzisk pastor, djerfvare än sina tallöse föregångare, från sjelfva predikstolen i sin kyrka säger till folket: Kristus och hans apostlar hafva bedragit eder, Nya Testamentet är en »papperspåfve», det finnes ingen allvis och allsmäktig Gud, det finnes endast ett allvist och allsmäktigt menskligt förnuft!

4 – Se der den lära, med hvilken »också för vår allmänhet inträdt den stora uppgiften att granska religionen ända i sjelfva dess grundprinciper och att pröfva allt i den fria forskningens degel». – Att härmed den kristna tron är afskaffad, lärer väl ingen ens af hr Vögelins ifrigaste anhängare vilja förneka. Och likväl kallas deras lära »kristendom», – kristendom utan tro! – Vi andra kunna i vår enfald icke begripa en sådan kristendom. Vi anse det fastmer för en öfverdrifven blygsamhet af den nya läran att vidhålla det gamla namnet, och tycka att den så gerna kunde taga steget ut och ärligt kalla sig med hvad namn af hedendom den sjelf finner för godt. Man får väl hoppas att någon ny och ännu djerfvare pastor innan kort har mod att säga det nya namnet rent ut – till folket.

5 – Hr E. Rönnbäck har den sorgliga äran att vara den förste, som med sin öfversättning utskickat en sådan bok från den finska tryckpressen. Jag kan ej lyckönska honom dertill, men jag lyckönskar uppriktigt den fria yttranderätten att något sådant är möjligt. Jag vågar anse det lyckligt äfven för den angripna läran. Visst är det med en vemodig känsla man ser vår finska tryckpress slutligen ha kommit derhän, som den svenska kommit redan länge förut, att öppet angripa de eviga sanningar, i hvilka menskligheten under årtusenden funnit sin enda fasta ankargrund och menniskohjertats innersta frågor sitt enda tillförlitliga svar, samt lemna dessa sanningar till pris åt dagens hugskott. Men tiden är kommen, att hvarje tvifvel bör uttala sitt nej, på det striden må föras i dagens ljus och ett kraftigare ja må framgå ur sjelfva förnekandet. Det är icke tviflet, det är ljumheten, som dödar allt sannt troslif. Den största dårskap och otjenst någon kunde bevisa kyrkan, vore att önska den theologiska censurens tider tillbaka. Hrr Vögelin, Rönnbäck och alla consortes böra hafva ordet fullkomligt fritt.

6 – Mer än en månad har förgått, sedan läran om det enda saliggörande förnuftet här framträdde i tryck, och ännu har blott en själafrände, men ingen motståndare derom yttrat ett tryckt ord. Det kunde dock vara på tiden, att kyrkan med värdigt lugn upptoge utmaningshandsken. Icke för det att hr Vögelin just är någon farlig fiende. Ty den andefattiga själaspis, full af olösta och olösliga inre motsägelser, hvilken hr pastorn bjuder oss, är af sådan beskaffenhet, att den icke kan tillfredsställa någon tänkande läsare, denne må för öfrigt bekänna sig till hvilken åsigt som helst, endast han känner ett verkligt behof af öfvertygelse. Men för den talrika hop, hvilken begärligt nappar på hvarje metkrok, som utkastas åt den med dagens lockbeten – för denna hop, som springer blindt efter »förnuftets» bjellra, med hvilken man pinglar uti dess öron, – för den är det nyttigt att visa det oförnuftiga i en predikan sådan som Vögelins, den der gör anspråk uppå att bygga ett hus utan golf, väggar och tak.

7 – Den nya åsigten, menar Dagbl. »har rätt att icke blifva förkättrad, utan att blifva undersökt».konsekvensändrat/normaliserat – Godt. Undersök den, men undersök den så, som en religion bör undersökas, med hela menniskans, icke blott det resonnerande förståndets, praktiska erfarenhet! Pröfva, om den håller streck i lifvet och i döden! – Huru många Vögeliner af samma »omätliga betydelse» hafva ej redan stakat sig på den enkla erfarenheten, att de platt icke dugat för lifvet och ej förmått räcka den törstande, odödliga anden en bättre lifsdryck, än det ryktbara »kungsvattnet» från jordens aptekare? jemför Joh. ev. 4:13, 14.

8 – »Nya Testamentets rätt att utgöra en papperspåfve, under hvars utsago menniskorna skola böja sin religiösa tro, är ett antagande, som först måste bevisas». – Svar: Joh. 1 Ep. 4: 1–3 och Joh. Ev. 6:66–68.

9 – Hr Vögelins måtto är onekligen det bästa i hela hans bok. »Gud» – säger han – »är icke de dödas, utan de lefvandes Gud».konsekvensändrat/normaliserat Om någon tviflat på denna stora sanning, finner han här dess praktiska tillämpning. Ty sedan hr Vögelin låtit verldens frälsare qvarligga i grafven, kan han väl icke kalla sin frälsare lefvande. Och sedan hr Vögelin, efter sitt mått af andelig upplysning, afskaffat tron, försoningsläran, uppståndelsen och rättfärdiggörelsen i Kristi blod, återstår visserligen af hans kristendom icke mer än ett andelöst lik,|245 3| denoriginal: edn döda moralen. Men »Gud är icke de dödas, utan de lefvandes Gud.»

10 Bore.