1 Det gamla Europa, belastadt med bördan af en tusenårig tradition, har tid efter annan gjort våldsama försök att kasta ifrån sig det förgångna och instörta på nya banor, der nya idéer sökt utrymme för sin verksamhet. Sednaste försök i denna syftning skedde 1848. Man må för öfrigt hysa hvilka åsigter som helst, så bör man erkänna, att 1848 års demokrati varit skuld till sin egen ofärd. Hvad öde kunde väl vänta den frihet, som 1848 i Juni höjde socialismens fana på barrikaderna i Paris, eller den, hvilken samma år tågade ut med den tyska kokarden att eröfra länder och folk från svagare grannar? Dårar, ropade till dem den tyske fosterlandsvännen: »ihr wollet frei werden, und ihr wisset nicht gerecht zu sein!»
2 I den jernålder, som följt efter revolutionerna, ha vestra och södra Europa haft tillfälle att inhemta vigtiga lärdomar. Vid sidan af det tappra, men lättsinniga Frankrike, der lagen förlorat sin helgd och religionen sin upprätthållande kraft; vid sidan af det spekulerande Tyskland, der teorierna ständigt ligga i fejd med det praktiskt möjliga och der bakom de långa talen vanligen endast finnes ett dukadt bord, – står det fria lagbundna England, genom sin gudsfruktan och sitt praktiska sinne lika stadigt rotfäst i andens rike, som i sitt verdsliga välde. Medan vankelmod och ofruktbara systemer fört dess grannar på kontinenten till anarkin eller svärdet, har England sedan 163 år genomgått de mest upprörda tidehvarf utan en enda våldsam hvälfning och äfven nu endast behöft utsträcka lagens arm, för att aflägsna de gäsningsämnen, hvilka hopat sig inom dess sköte. Englands exempel är denna sednaste tid af så oändelig vigt, emedan det lär den bestörta samtiden att icke förtvifla om det rättas och godas bestånd, äfven om detta på andra punkter synes i begrepp att förgås mellan sjelfsvåldet och svärdspetsarne. Ty så stark är civilisationens makt, när den stöder sig på kristlig grund, att »Pére des Césars», om hvilken de franske bonapartisterne tala, icke skall återvända, eller, om den gör det, då allenast ett ögonblick skall äga bestånd, en gissel för hejdlösa passioner, tillika med dem förgången.
3 Året 1851 har ännu, lik en med kanoner späckad armada, seglat i året 1848:s kölvatten, och, – med undantag af den evigt minnesvärda, i all mensklig mening stora expositionen i London, – endast varit sysselsatt att bota sin föregångares remnor, qväfva dess tändämnen och, om möjligt, för alltid utsläcka dem. I hvad mån detta lyckats och hvad deraf skall blifva frukten, är i denna stund omöjligt att förutsäga, redan af det skäl, att de i rörelsen invecklade staternes verksamhet varit af negativt syfte, och i så måtto ännu icke egnad att skapa något för framtiden positivt och varaktigt. Att rörelsen nu är hämmad och vanmäktig, är utom all fråga, helst sedan farhågorna för en omstörtning i Frankrike 1852 äro aflägsnade, och man äger således anledning att vänta af den närmaste framtiden en lugnare och mera positiv verksamhet för uppfyllandet af tidens närmaste kraf.
4 Utom Europa äro upproret i China och upptäckten af guldminorna i Nya Sydwales årets vigtigaste händelser, hvar för sig af största betydelse för dessa aflägsna verldstrakter. – Detta år, som från krigarnes leder bortsopat endast två ryktbare män, Lopez och Soult, och från politikens skådeplats äfven tvenne: konung Ernst August och Chosrev Pascha, har deremot för vetenskaperna och literaturen varit ganska förödande. Audubon, Örsted, Wahlenberg, Daguerre, Paulus, Oken, Frähn, Prissnitz, Cooper, Wingård – och Almqvist! – äro bortgångne från de lefvandes tal.
5 Efter dessa korta anmärkningar, hvilka ej kunnat blifva längre skola vi, såsom de förra åren, gifva en faktisk, summarisk och till möjligaste korthet sammanträngd krönika öfver årets tilldragelser.
Frankrike 1851.
6 Första akten: uppenbar fejd mellan båda statsmakterna. Januari. Bonapartismen, som vunnit terräng och sjelfförtroende, uppträder i öppen strid mot partierna i nationalförsamlingen. Changarnier, »FrankrikesMonck», som förklarat sig lyda endast fors:s ordres, afsättes från sitt dubbla befäl. Debatter: Berryer förklarar republiken vara en öfvergångstorm, Lamartine och Cavaignac försvara dess permanens. Nat.förs:n förklarar med 415 röster mot 286 att ministeren Baroche-Fould ej äger dess förtroende. Alla ministrarne afgå och ersättas af en provisorisk »ministére de commis» af obscura byråchefer, bestämd att maskera allenastyrandet. Februari. Kriget mellan de båda statsmakterna antager ökad bitterhet, sedan förra årets ökade anslag för L. Napoleon d. 10 Febr. afslås med 396 röster mot 249. Denne afsäger sig en tillämnad nationalsubskription. Mars. Fåfänga försök att återföra till styret en ministere Barrot-Baroche. L. Napoleon forceras till den förklaring, att han på det blifvande presidentvalet skall tillämpa den inskränkta valrätten. Hans tidningar predika ostraffadt presidentskapets|2 7| förlängning tvärtemot konstitutionen. Denna inbördes strid förlamar båda statsmakterna. D'Israeli säger härom: »tillagt av utgivarenle gouvernement français depuis original: »le 10 Dec. a vidé tous les moyens pouroriginal: moyenspour rien faire». Oroligheter i södra Frankrike.
7 Andra akten: båda statsmakterna räcka hvarandra handen, för att undanrödja konstitutionen. April 11, definitiv ministere af L. Napoleons förtrogne: Baroche, Rouher, Fould samt, för att smickra majoriteten, Leon Faucher. Sainte Beuves misstroendevotum afslås. Fusionisterne under Guizots ledning söka förgäfves att försona båda brancherna af huset Bourbon. Under alla partiers ytterliga splittring vinner bonapartismen allt mera terräng. Maj 4, »fête des parapluies» på årsdagen af republikens sanktion. Persigny söker förgäfves värfva Changarnier för elyséen. Författningens revision kommer å bane, komité nedsättes, petitioner organiseras. Häftiga debatter härom, hvarunder legitimisterne öppet reklamera monarkin och Girardin »vill nedstiga på gatan att försvara republiken». Ändtligen förkastas (19 Juli) revisionen med 278 röster mot 446 hvilka icke utgöra de för sådant fall af lagen fordrade två tredjedelar. Juni: Saint Beuves motion om frihandelssystemets införande förkastas, efter ett 4 timmars tal af Thiers, med stor pluralitet. Juli. Nytt anslag beviljadt för ockupationen af Rom. Joinvilles kandidatur till presidentskapet begynner väcka oro i bonapartisternes läger. Augusti 10, nationalförs:n tager sig ferier till den 4 Nov. och smickrar L. Napoleon genom att invälja 10 af hans anhängare i permanenta utskottet. Generalkonseljerna i hela Frankrike samråda om revisionen, som tillstyrkes af 78, hvarigenom konstitutionen förlorar sitt anseende. September. Systematiskt krig mot den republikanska pressen, hvars skriftställare dels häktas, dels fällas till höga böter.
8 Tredje akten: bonapartismen undantränger de öfriga partierna, skördar frukten af deras bemödanden att undergräfva konstitutionen och når sitt slutliga, länge förberedda mål: ett fullkomligt envälde. Oktober. Louis Napoleon förklarar: »mon programme, c'est une réelection», och begagnar sig för detta ändamål af den populära allmänna valrätten, hvilken han säger sig vilja återställa. Förbittrade häröfver, begära polisprefekten Carlier samt Leon Faucher afsked. Hela ministeren afskedas; för syns skull underhandlas med Odilon Barrot, Billault m. fl. nat.förs:ns chefer; slutligen utnämnes d. 26 Okt. en ny ministére de commis af obskura bonapartister. Från detta ögonblick uppdyka de redan gamla ryktena om en statskupp ånyo, motsägas, upprepas och utslitas så länge, att slutligen ingen tror derpå, när faran står för dörren. Qui osera? frågar Siécle och svarar sjelf: on n'osera pas. November 5, återfordrar L. Napoleon i sitt bådskap allmänna rösträtten. De monarkiska partierna rasa och lyckas d. 13 Nov. afslå denna fordran med 353 röster mot 347. Lagen af d. 31 Maj (inskränkta valrätten) är nu moraliskt död, och hvad värre är, nationalförsamlingen samt hela det parlamentariska systemet råka genom en så ofantlig splittring i misskredit. Partierna blandas om hvarandra i allmän förvirring, republikanerne söka att balancera jemnvigten, i hopp att krossa konungavännerne med kejsaredömets anhängare och tvärtom. De lyckas (Nov. 17) med 400 röster mot 300 förkasta ett förslag att medgifva nat.församlingen rätt att reqvirera trupper för sitt beskydd. Härigenom arbeta de L. Napoleon i händerna. Än engång förkastas allmänna valrätten indirekt i kommunallagförslaget med blott 1 rösts pluralitet. Nat.förs:ns anseende är totalt förspildt; i sitt raseri hotar dess majoritet med en fiendtlig lag om presidentens ansvarighet. Dennes tidningar förbereda sinnena medelst våldsama utfall mot församlingen; den 29 Nov. ombytas cheferne för parisergarnisonen, som småningom ökats till 120 000konsekvensändrat/normaliserat man pålitliga trupper, beredda till allt. Slutligen hör man Leo de Laborde i nat.förs:ns session d. 30 Nov. öppet föreslå konungadömets återställande. Men redan uppfylles Thiers ryktbara hotelse: l'empire est faite! och Jules Favres profetia vid lagen om tryckpressen: »I dag heter det: bort med dem som skrifva! I morgon skall det heta: bort med dem som tala!» Den 2 December inbryter, konstitutionen är upphäfd, nationalförsamlingen sprängd, 200 folkrepresentanter och Frankrikes berömdaste män i fängelse, Paris och snart derpå halfva Frankrike i belägringstillstånd, blod flyter, jacqueriet rasar i provinserna, men armén är vunnen för Louis Napoleon, massan af nationen voterar på honom såsom det mindre af tvenne onda ting, och för att undgå den fruktansvärdaste anarki, och ur valurnan den 20 och 21 december framgår en konsul på tio år med mer än konungslig makt och sjelftagen rättighet att organisera enväldet i en konstitution. Återstår att se hvad derefter skall följa och om Frankrike, alltsedan 1848 vanmäktigt i följd af sin gäsande tvedrägt, skall härigenom återvinna fasthet och styrka mot inre och yttre fiender.
Notisen/artikeln ingår i HT 10/1 1852:|3 2|
1851 Års Krönika.
2. Britannien med dess kolonier.
9 Jemte den allmänna politiken hafva tre ämnen under året tagit Engelsmannens uppmärksamhet främst i anspråk: ett kyrkligt: katholikernes ingrepp; ett industrielt: expositionen; ett kommercielt politiskt: kolonierna. Tullfrågorna hafva som vanligt, varit flitigt å bane. Det vigtigaste åt detta håll är den numera vunna vissheten, att ett återgående till det förra skyddstullsystemet är omöjligt. Efterhand har detta system sett sina förre ifrigaste anhängare en efter annan desertera öfver till det motsatta lägret, och detta sauve qui peut bland protektionisterne, hvilka gällt för en qvarlefva af de fordne tories, har än mera sammanblandat de redan förut upplösta partierna. Ännu för 20 år sedan stod ett toryparti mot ett whigparti; för 10 år sedan trängde sig mellan dem Peels parti, sammansatt af båda; för 5 år sedan stodo protektionisterne ännu stridfärdige mot frihandelsmännen; numera hafva dessa nyanser i sin fordna betydelse nästan totalt försvunnit, och man varseblifver nu blott de tvenne för hela den europeiska civilisationen gemensama lägren af konservative och liberale, hvardera för sig sönderfallande i en mängd underafdelningar.
10 Allmän politik. Ministeren Russel-Palmerston har gällt för en whig-, det vill numera säga en liberal styrelse, och som sådan i sin utrikes politik skyddat de konstitutionela och liberala idéerna, specielt i Italien, påyrkat Kossuths frigifvande och derföre stått i spändt förhållande till Österrike, Moderat i de fransyska, tyska och danska frågorna, har Lord Palmerston ej utan skäl blifvit tadlad för trakasserier mot staterna af andra och tredje ordningen, specielt Grekland, Spanien, Portugal och sednast på hösten Mexico. Inrikes har frihandeln blifvit gynnad, tullen modererad, specielt på trädvaror, tryckande taxor nedsatta, statsinkomsterna det oaktadt uppdrifna till 3 millioners öfverskott, men inkomsttaxan bibehållen. Mot de politiska friheternas utvidgande ha regering och parlament gemensamt uttalat sitt veto; detta öde hade en projekterad utsträckning af Irlands valrätt och Humes nästan som ett skämt upptagna proposition att ändra hela representationen, genom att låta familjerna välja. Judarnes emancipation, bifallen af underhuset, förkastades af öfverhuset. Englands och Skottlands inre ställning har varit blomstrande, Irlands deremot i hög grad betänklig, i anseende till en omåttlig utflyttning, som under vår, sommar och höst beräknats till tusen personer om dagen och, jemte hunger och farsoter, sedan 1841 minskat dess folkmängd från 8 till 6 millioner. I följd af partiernas upplösning har parlamentet saknat en konseqvent majoritet och ministeren ett pålitligt stöd. Redan i Febr. ansågs den sednare förlorad i följd af titelbillen, men qvarstadnade, efter fåfänga försök af Lord Stanley att, under åsigternas splittring, bilda ett konservativt kabinett. En lika omöjlighet qvarhöll Russel och Palmerston, oaktadt flera nederlag, – såsom då inkomsttaxan beviljades för blott ett år – ända till årets slut, då den sistnämnde, underminerad af den mot honom fiendtliga utländska diplomatin, af ännu okänd anledning tvangs att resignera på sjelfva julaftonen och erhöll till efterträdare den unge Lord Granville af whigfamilj. Man förmodar att ett mindre försigtigt beteende vid och efter Kossuths festliga mottagande på hösten – hvilket för öfrigt hade den följd att mera än förr rikta folkmassornas blickar på den utländska politiken – i sin mån medverkat till Palmerstons fall.
11 Kyrkan. Katholikernes under en följd af år systematiskt bedrifna proselytmakeri uti England, hufvudsakligen genom den s. k. puseyismen, väckte slutligen den reformerta befolkningens uppmärksamhet och oro. Påfvens djerfva, mot landets lagar stridande ingrepp, att offentligen indela de förenade rikena i katholska biskopsstift och utnämna deras styresmän, satte den episkopala kyrkans harm i full låga. Agitationen blef så stark, att regeringen i början af året fann sig föranlåten att föreslå den s. k. titelbillen, som med stränga straff belade mottagandet af en titel från utländsk makt. Häremot anfördes i parlamentet de stora principerna af tolerans och religionsfrihet, medan i Irland talrika meetings höllos för den katholska saken, hvilket allt hade till följd, att regeringen gick halfva vägen och nämnde förbrytelse (i Mars) belades endast med 100 pund sterlings plikt. Lagen härom synes ha varit fullkomligt kraftlös, ty redan Juli hör man omtalas tre nya katholska biskopar, hvilka|3 3| så godt som offentligen installerats, och proselytmakeriet har snarare ökats än minskats. Under sådana förhållanden är det karakteristiskt, att det mäktiga England ej kunnat förskaffa sina trosbekännare en egen kyrka i Rom eller en ordentlig egen kyrkogård i Madrid.
12 Expositionen. Äran af dess upphof tillkommer prins Albert; Paxton var den som byggde kristallpalatset. Utställningen begynte den 1 Maj och afslöts den 15 oktober, efter att ha varit besökt af 6½ millioner menniskor samt inbragt en half million pund i inträdesafgifter m. m. Alla europeiska länder, utom Neapel, samt de flesta öfriga trakter af verlden voro här representerade medelst produkter och åskådare. Den engelska industrin försvarade väl sin höga rang, men erkände sig i flera delar underlägsen Frankrike och Förenta Staterna, hvilka båda här spelat den mest lysande rollen. Expositionens resultater äro: allmänt utbyte af idéer och uppfinningar, vidgade förbindelser och närmare bekantskap mellan de olika ländernas industri samt i allmänhet stärkandet af nationernas kulturhistoriska samband, på hvilket civilisationens framsteg väsendtligen bero. Allt hvad man förutsagt om pest och uppror, förorsakade af den hitströmmande menniskomassan, har befunnits ogrundadt. Sjelfva de politiske flytingarne, hvilkas smittande läror man fruktat och hvilkas beskyddande ådragit Lord Palmerston de konservativa makternas ovilja, hafva icke ens gjort ett försök att begagna expositionen för sina omstörtningsplaner.
13 Kolonierna. Det system utaf strängt beroende af moderlandet, hvilket på sin tid kostade England dess bästa amerikanska besittningar, har fortfarande varit en källa till svåra konflikter. Tvenne besittningar, Canada och Indien, styras blott indirekt af moderlandet; det förra har lidit af inre oro, anstiftad af ett parti, som arbetar på dess lösryckande och anslutande till Förenta staterna; det sednare har åtnjutit lugn. Deremot uppstod under förra året ett svårt uppror på Ceylon, i följd af förvaltningens missbruk. Van Diemens land har protesterat mot förbrytares ditsändande, och skickat ett ombud till England att arbeta på dess emancipation. Uti en dylik tvist med Capkolonin måste regeringen slutligen gifva efter. Vådligast var under året det der utbrutna kriget med Kaffrerne, hvilka, som det synes, orätt behandlade och undanträngde från sina besittningar, reste sig mangrannt och tillfogade kolonisterne betydliga förluster, utan att man ännu vid årets slut förmått hejda deras härjningståg. För att beskydda Jamaika, har England öppet uppträdt mot de amerikanske demokraternes försök att åtkomma Cuba. Med Brasilien ha tvister yppats i följd af skeppsvisitationer till slafhandelns förekommande.
Notisen/artikeln ingår i HT 17/1 1852:|5 2|
1851 Års Krönika.
3. Preussen och det öfriga Tyskland.
14 Försöket att, under en af många olika elementer gäsande tid, med så många otillfreställda intressen och svikna förhoppningar, sammanjemka Tysklands åtskilssträfvande stater till ett helt, har härtills totalt misslyckats. Konferenserna i Olmütz och Warschau uppfyllde sin bestämmelse att förena regeringarne till gemensamt motstånd emot de revolutionära tendenserna; men Preussens eftergift vid konferensen i Dresden (23 December 1850–15 Maj 1851), hvarest Tysklands förhållanden skulle positiv ordnad och en definitiv centralmyndighet inrättas, ledde så föga till målet, att man har svårt att säga hvad der egentligen uträttats. Bästa beviset på detta sammanträdes fullkomliga ofruktbarhet, var det nödtvunga återgåendet (30 Maj) till gamla förbundsdagen, hvars förmåga att ingenting uträtta redan förut var till komplett evidens bevisad af 33 års erfarenhet och af regeringarne sjelfva nogsamt insedd. I förnekandet af 1848 års principer, demokratins undertryckande, stärkandet af regeringarnes suveränitet, konstitutionernas upphäfvande, grundrättigheternas afskaffande, tryckfrihetens inskränkning och hvad mera dertill hör samt småstaternas underordnande, har förbundsdagen gjort sitt bästa, men för det positiva ordnandet af Tysklands angelägenheter har härtills intet skett, och den|5 3| djupa förvirringen har sålunda endast blifvit med makt tillbakahållen, men dess inre grund qvarlemnad utan bot och läkedom.
15 Öfverallt i Tyskland varseblifver man detta år ett återgående till det gamla före 1848, med undantag af skärpta stränghetsåtgärder och förstörda finanser, hvilka blifvit en följd af de oformligt stora stående krigshärarne till revolutionens undertryckande. Kurhessen, hvarest alla samhällsklasser djupt anstuckits af 1848 års smitta, undergick i början af året en fullkomlig hvälfning i alla inre förhållanden, dess militär och tjenstemannaklass blefvo totalt omgestaltade, konstitutionen upphäfd och missnöjet undertryckt genom främmande trupper. Den ryktbare Hassenpflug var själen i denna omhvälfning. Baden har med möda upprätthållit lugnet. Würtemberg har upplöst sina motspänstiga kamrar; furstendömena Anhalt formligen upphäft sin konstitution; Braunschweig genomdrifva en reaktionär vallag. De fria städerna Hamburg, Lübeck och Bremen, demokratins stamhåll, hafva, dels genom österrikisk ockupation, dels genom förbundsdagens hotelser tvungits att rensa sina författningar och ur sitt sköte bortjaga de farliga tändämnena. De öfriga staterna ha sjelfmant följt samma bana, med undantag af Hannover, hvars gamle konung fört ett sjelfständigt språk och visat allvar med positiva förbättringar af de gamla missbruken. Till Hannovers stora saknad afled konung Ernst August d. 18 Nov., och hans blinde son, Georg V, synes böjd att, med uppoffring af sin faders moderata system, helt och hållet kasta sig i Österrikes armar.
16 En större, för hela Tyskland gemensam politisk fråga har erhållit en half lösning. Preussen har med förbundsdagens samtycke låtit de år 1848 med tyska förbundet införlifvade provinserna Posen och Preussen derifrån åter utgå. Deremot har Österrike ej kunnat genomdrifva sitt så enträget yrkade förslag att med tyska förbundet införlifva hela sitt gebit, således äfven Italien, Ungern och Galicien, som härtills icke hört dertill. Orsaken anses mindre hafva varit något motstånd från förbundsdagen, hvars beslut i de flesta vigtiga frågor dikterats af furst Schwartzenberg i Wien, än de energiska protester, hvilka mot detta projekt inlupit från England och Frankrike.
17 Som bekant, hör Tyskland i afseende å tull- och en de af handelslagstiftningen till tre skilda systemer: det prohibitiva österrikiska, hvartill Bayern och andra sydtyska stater slutit sig, den nordtyska tullföreningen (Zollverein), med dess moderata tullar och Preussen i spetsen, samt den vestliga Steuerverein, med tendens åt frihandeln, hvari Hannover spelat den främsta rollen. Att förlika dessa tre mot hvarandra fiendtliga systemer, har utan framgång försökts (i Wiesbaden m. m.). Lika litet här som på det politiska gebitet har något positivt varaktigt kunnat åstadkommas. Preussen vägrar att skicka fullmäktig till tullkongressen i Wien i början af 1852 och har i stället närmat sig Hannover, i afsigt att sammanjemka Zollverein med Steuerverein.
18 Tyska flottan, en allmän polismyndighet och en allmän tryckfrihetslag höra till de ämnen, hvilka oändligen bredt diskuterats och oändligen litet vunnit på diskussionen, Rhen, Isar m. fl. floder anställde under sommaren stora förödelser medelst öfversvämning.
19 Preussens kamrar sammanträdde i slutet af 1850 och tillslötos åter d. 9 Maj, efter att ha voterat budgeten, deribland 18 millioner thaler för krigrustningarne i November 1850original: 1850), samt administrativa lagar. Det konstitutionela systemet har tillämpats, utan att träda kronans högsta suveränitet för nära; en motion af Vincke och venstra sidan i Mars »att undersöka statens tillstånd» afslogs af farhåga att kamrarnas upplösning och konstitutionens afskaffande deraf blefve en följd. Konseljpresidenten Manteuffel uttalade genast i början regeringens afsigt att öppet »bryta med revolutionen», och konungen erinrade i Nov. att han aldrig »underhandlat med densamma».konsekvensändrat/normaliserat En icke obetydlig agitation väcktes i Juni och Juli af de förra provinciallandtdagarnes inkallande, hvilket ansågs som stridande mot konstitutionen, hvilken endast känner en allmän riksdag. D. 27 Nov. öppnades kamrarna ånyo af Manteuffel, och Preussen äger således en konstitution. För öfrigt har lugnet icke varit stördt; mot de demokratiska tendenserna har en sträng jagt blifvit anställd i alla rikets delar.
Notisen/artikeln ingår i HT 21/1 1852:|6 2|
1851 Års Krönika.
4. Österrike. Ungern.
20 Österrikes historia under det sistförflutna året utvisar ett fortsatt mödosamt arbete att sammansmälta dess åtskilssträfvande delar till ett kompakt helt. 1848 och 1849 års händelser hade blottat hela vådan af ett så sällsamt anglomerat af olika beståndsdelar. Mer än någonsin insåg man, att dessa blott genom en stark och skickligt fördelad militärmakt kunde sammanhållas, hvarföre ock Österrike alltsedan underhåller en proportionsvis större armé, än något annat rike på hela jorden. Men omständigheternas tvång föranleddes (4 Mars 1849) försöket att äfven på konstitutionel väg vinna den nödvändiga enheten genom en af regeringen oktroyerad författning, hvars väsendtliga syfte var att centralisera hela monarkins lagstiftning och förvaltning i en enda gemensam medelpunkt (Wien) samt dymedelst upplösa de stridiga nationaliteternas motspänstighet. Enligt denna författning upphörde alla f. d. kronländers afsöndrade administration, och en allmän nivelleringsprocess begynte att i alla grenar af stats- och samhällslivet sammanjemka rikets olika delar. Svårigheterna voro dock större, än man kunnat beräkna, författningen, åtminstone dess konstitutionela element (representationen), kom aldrig till utförande, och snart befanns, att endast en absolut regering, med stöd af en trogen armé, förmådde upprätthålla rikets enhet. Under övertygelse härom utfärdades d. 20 sistl. Augusti tvenne kejserliga kabinettsskrifvelser, hvilka, i det de förklarade ministrarne ansvarige ensamt för thronen, de facto upphäfde konstitutionen af den 4 Mars; och det ansågs derföre som en länge förutsedd konseqvens, när samma konstitution genom ett kejserligt patent af den 31 December 1851 formligen och de jure upphäfdes samt alla dermed sammanhängande grundlagar (jurydomstolarna m. m.) till sin kraft och verkan annullerade. Ett system som detta kan, i bredd med andra tyska makter, icke frånkännas uppriktighetens förtjenst, hvarföre också ingen kunnat misstaga sig om de principer, hvilka alltsedan ungerska revolutionens kufvande med konsequens och framgång här varit de rådande.
21 Så har Österrike som militärstat lagt sitt svärd i vågskålen öfverallt der det gällt att undertrycka de revolutionära tendenserna, i Italien, i Kurhessen, i Frankfurt, i Holstein. Åter sedan lång tid stod en af dess arméer i början af året vid Östersjön, medan en annan skref lagar vid Etsch och Po, en tredje vid Rhen. Dess inflytande på den europeiska politiken har, i strid med det engelska, varit omisskänneligt; endast i orienten har det nödgats vika för Palmerstons diplomatik, som utverkade Kossuths frigifvande. I inre förhållanden deremot har bördan af en så stor militärmakt bragt Österrikes finanser i en sådan förvirring, att, oaktadt dess rika hjelpkällor, ingen stat i Europa, måhända med undantag af Spanien, Portugal och Grekland, är till samma grad financielt ruinerad. Ett betydligt statslån, stränga förordningar mot agiotaget, en ny tulltaxa och flera reformer i uppbörden ha förgäfves blifvit anlitade. Kommunalväsendet och lagskipningen ha i flera delar blifvit reorganiserade och s. k. förtroendemän inkallade. Undertiden har Wien fortfarande varit i belägringstillstånd samt här och der upptäckta demokratiska tendenser med stränghet öfvervakats, Den gamle furst Metternich har återkommit; han har undandragit sig all direkt medverkan i statsstyrelsen, hans fordna system är i mycket ändradt, men principerna desamma, och hans lärjunge furst Schwartzenberg torde icke underlåta att rådfråga hans erfarenhet.
22 Ungern blöder ännu af krigets sår, och dess djupa vanmakt har ingifvit mycket bekymmer. Regeringen har fullständigt brutit med det s. k. altkonservativa partiet, hvilket, jemte sin trohet mot thronen, bevarat den önskan att garantera sitt lands nationalitet medelst vissa dess gamla inrättningar, afskaffade genom Marskonstitutionen. För att efterhand bereda det tyska elementet öfvervigt, har inflyttningen af tyska kolonister på allt sätt gynnats. Grefven af Chambord och general Haynau hafva der köpt stora jordegendomar. I Aug. utnämndes erkehertig Albert till civil- och militärguvernör i Ungern. Man har anmärkt, att kejsar Franz Joseph aflagt den fordna titeln: konung af Ungern i reskripter rörande detta land. – På hösten afslöts i Pesth den vidlyftiga höqmålsprocessen mot deltagarne i sednaste revolution, vid hvilket tillfälle man på galgen uppspikade namnen af Kossuth och 36 f. d. deputerade vid riksdagen i Debreczin, hvilka undkommit genom flykten. De afrättades antal är icke tillfyllest kändt, men torde kanske uppgå till omkring tvåhundrade. Ett vida större antal har af krigsdomstolarne dömts till döden, men af regeringen benådats, de flesta med fästning i jern. Flera tusende unge män af de bildade klasserna tjena som simple soldater i de österrikiska regementerna; många ha gått i landsflykt. Såsom en sällsam följd af den allmänna nedslagenheten, har vansinnet lik en farsot härjat Pesth, och dess fasor ha ökats af en epidemisk vattuskräck.
Notisen/artikeln ingår i HT 24/1 1852:|7 2|
1851 Års Krönika.
5. Europas mindre stater.
23 Ingenstädes har det österrikiska inflytandet varit mäktigare, än i Italien. 100 000konsekvensändrat/normaliserat man och den gamle Radetzkys klokhet behöfvas, för att hålla Lombardiet-Venedig i tygel, imponera på Piemont, ockupera Toscana, Parma och nordöstra delen af Kyrkostaten, balancera Fransmännens inflytande i Rom samt räcka konungen af Neapel en hjelpsam hand i hans bemödanden att qväfva upproret och motväga det engelska inflytandet på Sicilien. I alla dessa stater glimmar eld under askan och återhålles blott genom den största vaksamhet och de strängaste åtgärder. Mazzinis beryktade lån till Italiens revolutionerande; vidtutgrenade sammansvärjningar och politiska mord; finansnöden i Neapel och Rom; de ständiga tvisterna mellan påfliga regeringen och franska ockupationskorpsen, som fortfarande håller Rom och Civita Vechia besatta; engelska sändebudet Gladstones offentliggjorda bref öfver de politiske fångarnes behandling i Neapel; slutligen Passatores röfvarband i Romagna (anföraren greps och arkebuserades i Febr.) samt fruktansvärda jordbäfningar, hvilka härjat flera af Neapels mest blomstrande nejder, – allt detta har gjort året 1851 till ett af de oroligaste för Italien, ehuru ingen uppenbar fejd brutit lös. Man försäkrar att den förr så populäre Pius IX, misströstande om hierarkins framtid och sin egen förmåga, mer|7 3| än engång med möda bragts ifrån beslutet att afsäga sig påfvevärdigheten. Att Toscana, som besoldar österrikiska trupper och utrikes representeras af Österrikes sändebud, numera anses som faktiskt införlifvadt med det sistnämnda, är bekant. Man har ock hört omtalas en pentarchia italiana, (off- och defensiv alians mellan Österrike, Toscana, Modena, Kyrkostaten och Neapel); men ovisst är om en sådan blifvit formligen afslutad.
24 I denna oroliga tafla står Piemont (Sardinien) ensamt lik en ljuspunkt, lyckligt och blomstrande under endrägten mellan regering och folk. Den unge konung Victor Emanuel och hans ministrar ha visat lika mycken fasthet emot mazzinismens konspirationer inom landet, som emot Österrikes anspråk (att besätta Alessandria m. m.). De målningar af Piemonts tillstånd man ofta läser i franska och tyska blad äro merändels groft vanställda. Så har Genua utmålats såsom ett tillhåll för den ursinnigaste demokrati, och likväl såg man konungen der emottagas med den allmännaste och mest oskrymtade enthusiasm. Ett rörande bevis på det förtroende och den kärlek regeringen förstått tillvinna sig inträffade i Maj; staten öppnade teckning till ett lån af 18 millioner, och inom få dagar tecknades 33. Oaktadt de dryga krigskontributionerna till Österrike, äro Piemonts finanser i blomstrande skick. En handelstraktat har blifvit afslutad med förstnämnda land. Med Rom har söndringen fortfarit hela året, emedan reg. icke velat afskaffa siciccardiska lagen (S. sjelf afgick i Febr.), som ställer de andlige under verldslig domsrätt.
25 Det lilla Grekland tynar i sin förra svaghet, ökad genom det afbräck dess handel led genom den famösa engelska blokaden förlidet år samt genom nya trakasserier af Lord Palmerston. Konung Otto, som är barnlös, vistades ett halft år i Bayern, som man tror för att ordna tronföljden, hvilket icke lyckats, och drottningen förestod under tiden regeringen. Landet har lidit af röfvarband. De joniska öarna visa fortfarande lust att lösslita sig från Englands protektorat. Deras parlament upplöstes i December; i början af året kufvades ett uppror på Cephalonia.
26 Spanien såg i Januari den allsmäktige Narvaez störtad och flyende ur landet. En ny ministére under Bravo Murillo genomdref en nedsättning af räntan på den ofantliga statsskulden till 3 procent, hvaraf tillsvidare blott en proc. utbetalas. Cortez upplöstes i April och nya valdes af moderat majoritet. Ett konkordat med Rom, hvari hierarkin och den katholska kyrkans rättigheter befästas, har återfört Spanien till medeltiden. Drottningen nedkom d. 20 Dec. med en prinsessa. Lugnet har icke faktiskt varit stördt, men oroande rykten om statsstreck m. m. i omlopp, helst sedan cortes d. 9 Dec. åter suspenderats. Cuba, denna perla i Spaniens krona, har lyckligen afslagit de amerikanske fribytarnes anfall; men förutseende omöjligheten att i längden bibehålla denna ö, har Murillo (härtills utan framgång) föreslagit dess försäljande till England för 150 millioner dollars.
27 Portugal har varit skådeplats för en af dessa omhvälfningar, som der äro en kronisk åkomma. Den allrådande grefven af Thomar (Costa Cabral) hade åsamkat sig många fiender och störtades i April genom en militärrevolution under Saldanhas anförande. Hvad dermed vunnits, är svårt att säga; åtminstone påstå Saldanhas ovänner, att Thomar, som visat en mindre vanlig sjelfständighet mot Engelsmännens ruinerande handelsfriheter, blifvit störtad genom engelska penningar. Det radikala partiet (Septembristerne), som hoppades få makten i sina händer, såg sig besviket genom Saldanhas moderation. Portugal söker att med 25 proc:s afdrag kapitalisera den på flera år obetalda räntan uppå sin statskuld. Drottningen led i Oktober af en fausse couche.
28 I Schweitz har det radikala partiet vunnit öfverhand – en sällsam företeelse i det ögonblick, då hela Europa synes afsvärja revolutionen. Likväl bör icke förgätas, att frågan här icke gäller politiken ensamt, utan i nästan lika hög grad de religiösa stridigheterna; hvarföre det kan antagas, att de hatade jesuiternas innästlande på många orter stämt befolkningen till förmån för de liberala tendenserna. Freiburg med dess bigotta landtfolk har, nu som förut, varit ett stamhåll för det ultramontana partiet, som här gjort ett vanvettigt och misslyckadt försök att omstörta den bestående ordningen. Sedan de farligaste utländska flyktingar blifvit förvisade från edsförbundets område, har detta mindre än de förra åren legat för denna orsak i delo med stormakterna.
29 Om Nederländerna förljudes ganska litet. Man vet endast att deras handel fortfarande blomstrar och att deras besittningar på Java och Borneo betryggats genom sjöröfrarnes lidna nederlag. – I Belgien kämpa de ultramontana och liberala partierna inbördes. Det sistnämnda, som nu ägt öfvervigten, nödgades gifva efter i frågan om en ny befattning på arf, hvarigenom både ministeren och kamrarna bragtes att vackla. För sedernas historia är processen Bocarmé (förgiftning med tobaksextrakt), lika ryktbar som på sin tid processen Praslin i Frankrike och Görlitz i Tyskland, ej utan märkvärdighet, för det djupa förderf, som derigenom afslöjats hos samhällets högre klasser.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
1851 Års Krönika.
1 Det gamla Europa, belastadt med bördan af en tusenårig tradition, har tid efter annan gjort våldsama försök att kasta ifrån sig det förgångna och instörta på nya banor, der nya idéer sökt utrymme för sin verksamhet. Sednaste försök i denna syftning skedde 1848. Man må för öfrigt hysa hvilka åsigter som helst, så bör man erkänna, att 1848 års demokrati varit skuld till sin egen ofärd. Hvad öde kunde väl vänta den frihet, som 1848 i Juni höjde socialismens fana på barrikaderna i Paris, eller den, hvilken samma år tågade ut med den tyska kokarden att eröfra länder och folk från svagare grannar? Dårar, ropade till dem den tyske fosterlandsvännen: »ihr wollet frei werden, und ihr wisset nicht gerecht zu sein!»
2 I den jernålder, som följt efter revolutionerna, ha vestra och södra Europa haft tillfälle att inhemta vigtiga lärdomar. Vid sidan af det tappra, men lättsinniga Frankrike, der lagen förlorat sin helgd och religionen sin upprätthållande kraft; vid sidan af det spekulerande Tyskland, der teorierna ständigt ligga i fejd med det praktiskt möjliga och der bakom de långa talen vanligen endast finnes ett dukadt bord, – står det fria lagbundna England, genom sin gudsfruktan och sitt praktiska sinne lika stadigt rotfäst i andens rike, som i sitt verdsliga välde. Medan vankelmod och ofruktbara systemer fört dess grannar på kontinenten till anarkin eller svärdet, har England sedan 163 år genomgått de mest upprörda tidehvarf utan en enda våldsam hvälfning och äfven nu endast behöft utsträcka lagens arm, för att aflägsna de gäsningsämnen, hvilka hopat sig inom dess sköte. Englands exempel är denna sednaste tid af så oändelig vigt, emedan det lär den bestörta samtiden att icke förtvifla om det rättas och godas bestånd, äfven om detta på andra punkter synes i begrepp att förgås mellan sjelfsvåldet och svärdspetsarne. Ty så stark är civilisationens makt, när den stöder sig på kristlig grund, att »Pére des Césars», om hvilken de franske bonapartisterne tala, icke skall återvända, eller, om den gör det, då allenast ett ögonblick skall äga bestånd, en gissel för hejdlösa passioner, tillika med dem förgången.
3 Året 1851 har ännu, lik en med kanoner späckad armada, seglat i året 1848:s kölvatten, och, – med undantag af den evigt minnesvärda, i all mensklig mening stora expositionen i London, – endast varit sysselsatt att bota sin föregångares remnor, qväfva dess tändämnen och, om möjligt, för alltid utsläcka dem. I hvad mån detta lyckats och hvad deraf skall blifva frukten, är i denna stund omöjligt att förutsäga, redan af det skäl, att de i rörelsen invecklade staternes verksamhet varit af negativt syfte, och i så måtto ännu icke egnad att skapa något för framtiden positivt och varaktigt. Att rörelsen nu är hämmad och vanmäktig, är utom all fråga, helst sedan farhågorna för en omstörtning i Frankrike 1852 äro aflägsnade, och man äger således anledning att vänta af den närmaste framtiden en lugnare och mera positiv verksamhet för uppfyllandet af tidens närmaste kraf.
4 Utom Europa äro upproret i China och upptäckten af guldminorna i Nya Sydwales årets vigtigaste händelser, hvar för sig af största betydelse för dessa aflägsna verldstrakter. – Detta år, som från krigarnes leder bortsopat endast två ryktbare män, Lopez och Soult, och från politikens skådeplats äfven tvenne: konung Ernst August och Chosrev Pascha, har deremot för vetenskaperna och literaturen varit ganska förödande. Audubon, Örsted, Wahlenberg, Daguerre, Paulus, Oken, Frähn, Prissnitz, Cooper, Wingård – och Almqvist! – äro bortgångne från de lefvandes tal.
5 Efter dessa korta anmärkningar, hvilka ej kunnat blifva längre skola vi, såsom de förra åren, gifva en faktisk, summarisk och till möjligaste korthet sammanträngd krönika öfver årets tilldragelser.
Frankrike 1851.
6 Första akten: uppenbar fejd mellan båda statsmakterna. Januari. Bonapartismen, som vunnit terräng och sjelfförtroende, uppträder i öppen strid mot partierna i nationalförsamlingen. Changarnier, »Frankrikes Monck», som förklarat sig lyda endast fors:s ordres, afsättes från sitt dubbla befäl. Debatter: Berryer förklarar republiken vara en öfvergångstorm, Lamartine och Cavaignac försvara dess permanens. Nat.förs:n förklarar med 415 röster mot 286 att ministeren Baroche-Fould ej äger dess förtroende. Alla ministrarne afgå och ersättas af en provisorisk »ministére de commis» af obscura byråchefer, bestämd att maskera allenastyrandet. Februari. Kriget mellan de båda statsmakterna antager ökad bitterhet, sedan förra årets ökade anslag för L. Napoleon d. 10 Febr. afslås med 396 röster mot 249. Denne afsäger sig en tillämnad nationalsubskription. Mars. Fåfänga försök att återföra till styret en ministere Barrot-Baroche. L. Napoleon forceras till den förklaring, att han på det blifvande presidentvalet skall tillämpa den inskränkta valrätten. Hans tidningar predika ostraffadt presidentskapets|2 7| förlängning tvärtemot konstitutionen. Denna inbördes strid förlamar båda statsmakterna. D'Israeli säger härom: »tillagt av utgivarenle gouvernement français depuis
original: »le 10 Dec. a vidé tous les moyens pouroriginal: moyenspour rien faire». Oroligheter i södra Frankrike.
7 Andra akten: båda statsmakterna räcka hvarandra handen, för att undanrödja konstitutionen. April 11, definitiv ministere af L. Napoleons förtrogne: Baroche, Rouher, Fould samt, för att smickra majoriteten, Leon Faucher. Sainte Beuves misstroendevotum afslås. Fusionisterne under Guizots ledning söka förgäfves att försona båda brancherna af huset Bourbon. Under alla partiers ytterliga splittring vinner bonapartismen allt mera terräng. Maj 4, »fête des parapluies» på årsdagen af republikens sanktion. Persigny söker förgäfves värfva Changarnier för elyséen. Författningens revision kommer å bane, komité nedsättes, petitioner organiseras. Häftiga debatter härom, hvarunder legitimisterne öppet reklamera monarkin och Girardin »vill nedstiga på gatan att försvara republiken». Ändtligen förkastas (19 Juli) revisionen med 278 röster mot 446 hvilka icke utgöra de för sådant fall af lagen fordrade två tredjedelar. Juni: Saint Beuves motion om frihandelssystemets införande förkastas, efter ett 4 timmars tal af Thiers, med stor pluralitet. Juli. Nytt anslag beviljadt för ockupationen af Rom. Joinvilles kandidatur till presidentskapet begynner väcka oro i bonapartisternes läger. Augusti 10, nationalförs:n tager sig ferier till den 4 Nov. och smickrar L. Napoleon genom att invälja 10 af hans anhängare i permanenta utskottet. Generalkonseljerna i hela Frankrike samråda om revisionen, som tillstyrkes af 78, hvarigenom konstitutionen förlorar sitt anseende. September. Systematiskt krig mot den republikanska pressen, hvars skriftställare dels häktas, dels fällas till höga böter.
8 Tredje akten: bonapartismen undantränger de öfriga partierna, skördar frukten af deras bemödanden att undergräfva konstitutionen och når sitt slutliga, länge förberedda mål: ett fullkomligt envälde. Oktober. Louis Napoleon förklarar: »mon programme, c'est une réelection», och begagnar sig för detta ändamål af den populära allmänna valrätten, hvilken han säger sig vilja återställa. Förbittrade häröfver, begära polisprefekten Carlier samt Leon Faucher afsked. Hela ministeren afskedas; för syns skull underhandlas med Odilon Barrot, Billault m. fl. nat.förs:ns chefer; slutligen utnämnes d. 26 Okt. en ny ministére de commis af obskura bonapartister. Från detta ögonblick uppdyka de redan gamla ryktena om en statskupp ånyo, motsägas, upprepas och utslitas så länge, att slutligen ingen tror derpå, när faran står för dörren. Qui osera? frågar Siécle och svarar sjelf: on n'osera pas. November 5, återfordrar L. Napoleon i sitt bådskap allmänna rösträtten. De monarkiska partierna rasa och lyckas d. 13 Nov. afslå denna fordran med 353 röster mot 347. Lagen af d. 31 Maj (inskränkta valrätten) är nu moraliskt död, och hvad värre är, nationalförsamlingen samt hela det parlamentariska systemet råka genom en så ofantlig splittring i misskredit. Partierna blandas om hvarandra i allmän förvirring, republikanerne söka att balancera jemnvigten, i hopp att krossa konungavännerne med kejsaredömets anhängare och tvärtom. De lyckas (Nov. 17) med 400 röster mot 300 förkasta ett förslag att medgifva nat.församlingen rätt att reqvirera trupper för sitt beskydd. Härigenom arbeta de L. Napoleon i händerna. Än engång förkastas allmänna valrätten indirekt i kommunallagförslaget med blott 1 rösts pluralitet. Nat.förs:ns anseende är totalt förspildt; i sitt raseri hotar dess majoritet med en fiendtlig lag om presidentens ansvarighet. Dennes tidningar förbereda sinnena medelst våldsama utfall mot församlingen; den 29 Nov. ombytas cheferne för parisergarnisonen, som småningom ökats till 120 000konsekvensändrat/normaliserat man pålitliga trupper, beredda till allt. Slutligen hör man Leo de Laborde i nat.förs:ns session d. 30 Nov. öppet föreslå konungadömets återställande. Men redan uppfylles Thiers ryktbara hotelse: l'empire est faite! och Jules Favres profetia vid lagen om tryckpressen: »I dag heter det: bort med dem som skrifva! I morgon skall det heta: bort med dem som tala!» Den 2 December inbryter, konstitutionen är upphäfd, nationalförsamlingen sprängd, 200 folkrepresentanter och Frankrikes berömdaste män i fängelse, Paris och snart derpå halfva Frankrike i belägringstillstånd, blod flyter, jacqueriet rasar i provinserna, men armén är vunnen för Louis Napoleon, massan af nationen voterar på honom såsom det mindre af tvenne onda ting, och för att undgå den fruktansvärdaste anarki, och ur valurnan den 20 och 21 december framgår en konsul på tio år med mer än konungslig makt och sjelftagen rättighet att organisera enväldet i en konstitution. Återstår att se hvad derefter skall följa och om Frankrike, alltsedan 1848 vanmäktigt i följd af sin gäsande tvedrägt, skall härigenom återvinna fasthet och styrka mot inre och yttre fiender.
Notisen/artikeln ingår i HT 10/1 1852:|3 2|1851 Års Krönika.
2. Britannien med dess kolonier.
9 Jemte den allmänna politiken hafva tre ämnen under året tagit Engelsmannens uppmärksamhet främst i anspråk: ett kyrkligt: katholikernes ingrepp; ett industrielt: expositionen; ett kommercielt politiskt: kolonierna. Tullfrågorna hafva som vanligt, varit flitigt å bane. Det vigtigaste åt detta håll är den numera vunna vissheten, att ett återgående till det förra skyddstullsystemet är omöjligt. Efterhand har detta system sett sina förre ifrigaste anhängare en efter annan desertera öfver till det motsatta lägret, och detta sauve qui peut bland protektionisterne, hvilka gällt för en qvarlefva af de fordne tories, har än mera sammanblandat de redan förut upplösta partierna. Ännu för 20 år sedan stod ett toryparti mot ett whigparti; för 10 år sedan trängde sig mellan dem Peels parti, sammansatt af båda; för 5 år sedan stodo protektionisterne ännu stridfärdige mot frihandelsmännen; numera hafva dessa nyanser i sin fordna betydelse nästan totalt försvunnit, och man varseblifver nu blott de tvenne för hela den europeiska civilisationen gemensama lägren af konservative och liberale, hvardera för sig sönderfallande i en mängd underafdelningar.
10 Allmän politik. Ministeren Russel-Palmerston har gällt för en whig-, det vill numera säga en liberal styrelse, och som sådan i sin utrikes politik skyddat de konstitutionela och liberala idéerna, specielt i Italien, påyrkat Kossuths frigifvande och derföre stått i spändt förhållande till Österrike, Moderat i de fransyska, tyska och danska frågorna, har Lord Palmerston ej utan skäl blifvit tadlad för trakasserier mot staterna af andra och tredje ordningen, specielt Grekland, Spanien, Portugal och sednast på hösten Mexico. Inrikes har frihandeln blifvit gynnad, tullen modererad, specielt på trädvaror, tryckande taxor nedsatta, statsinkomsterna det oaktadt uppdrifna till 3 millioners öfverskott, men inkomsttaxan bibehållen. Mot de politiska friheternas utvidgande ha regering och parlament gemensamt uttalat sitt veto; detta öde hade en projekterad utsträckning af Irlands valrätt och Humes nästan som ett skämt upptagna proposition att ändra hela representationen, genom att låta familjerna välja. Judarnes emancipation, bifallen af underhuset, förkastades af öfverhuset. Englands och Skottlands inre ställning har varit blomstrande, Irlands deremot i hög grad betänklig, i anseende till en omåttlig utflyttning, som under vår, sommar och höst beräknats till tusen personer om dagen och, jemte hunger och farsoter, sedan 1841 minskat dess folkmängd från 8 till 6 millioner. I följd af partiernas upplösning har parlamentet saknat en konseqvent majoritet och ministeren ett pålitligt stöd. Redan i Febr. ansågs den sednare förlorad i följd af titelbillen, men qvarstadnade, efter fåfänga försök af Lord Stanley att, under åsigternas splittring, bilda ett konservativt kabinett. En lika omöjlighet qvarhöll Russel och Palmerston, oaktadt flera nederlag, – såsom då inkomsttaxan beviljades för blott ett år – ända till årets slut, då den sistnämnde, underminerad af den mot honom fiendtliga utländska diplomatin, af ännu okänd anledning tvangs att resignera på sjelfva julaftonen och erhöll till efterträdare den unge Lord Granville af whigfamilj. Man förmodar att ett mindre försigtigt beteende vid och efter Kossuths festliga mottagande på hösten – hvilket för öfrigt hade den följd att mera än förr rikta folkmassornas blickar på den utländska politiken – i sin mån medverkat till Palmerstons fall.
11 Kyrkan. Katholikernes under en följd af år systematiskt bedrifna proselytmakeri uti England, hufvudsakligen genom den s. k. puseyismen, väckte slutligen den reformerta befolkningens uppmärksamhet och oro. Påfvens djerfva, mot landets lagar stridande ingrepp, att offentligen indela de förenade rikena i katholska biskopsstift och utnämna deras styresmän, satte den episkopala kyrkans harm i full låga. Agitationen blef så stark, att regeringen i början af året fann sig föranlåten att föreslå den s. k. titelbillen, som med stränga straff belade mottagandet af en titel från utländsk makt. Häremot anfördes i parlamentet de stora principerna af tolerans och religionsfrihet, medan i Irland talrika meetings höllos för den katholska saken, hvilket allt hade till följd, att regeringen gick halfva vägen och nämnde förbrytelse (i Mars) belades endast med 100 pund sterlings plikt. Lagen härom synes ha varit fullkomligt kraftlös, ty redan Juli hör man omtalas tre nya katholska biskopar, hvilka|3 3| så godt som offentligen installerats, och proselytmakeriet har snarare ökats än minskats. Under sådana förhållanden är det karakteristiskt, att det mäktiga England ej kunnat förskaffa sina trosbekännare en egen kyrka i Rom eller en ordentlig egen kyrkogård i Madrid.
12 Expositionen. Äran af dess upphof tillkommer prins Albert; Paxton var den som byggde kristallpalatset. Utställningen begynte den 1 Maj och afslöts den 15 oktober, efter att ha varit besökt af 6½ millioner menniskor samt inbragt en half million pund i inträdesafgifter m. m. Alla europeiska länder, utom Neapel, samt de flesta öfriga trakter af verlden voro här representerade medelst produkter och åskådare. Den engelska industrin försvarade väl sin höga rang, men erkände sig i flera delar underlägsen Frankrike och Förenta Staterna, hvilka båda här spelat den mest lysande rollen. Expositionens resultater äro: allmänt utbyte af idéer och uppfinningar, vidgade förbindelser och närmare bekantskap mellan de olika ländernas industri samt i allmänhet stärkandet af nationernas kulturhistoriska samband, på hvilket civilisationens framsteg väsendtligen bero. Allt hvad man förutsagt om pest och uppror, förorsakade af den hitströmmande menniskomassan, har befunnits ogrundadt. Sjelfva de politiske flytingarne, hvilkas smittande läror man fruktat och hvilkas beskyddande ådragit Lord Palmerston de konservativa makternas ovilja, hafva icke ens gjort ett försök att begagna expositionen för sina omstörtningsplaner.
13 Kolonierna. Det system utaf strängt beroende af moderlandet, hvilket på sin tid kostade England dess bästa amerikanska besittningar, har fortfarande varit en källa till svåra konflikter. Tvenne besittningar, Canada och Indien, styras blott indirekt af moderlandet; det förra har lidit af inre oro, anstiftad af ett parti, som arbetar på dess lösryckande och anslutande till Förenta staterna; det sednare har åtnjutit lugn. Deremot uppstod under förra året ett svårt uppror på Ceylon, i följd af förvaltningens missbruk. Van Diemens land har protesterat mot förbrytares ditsändande, och skickat ett ombud till England att arbeta på dess emancipation. Uti en dylik tvist med Capkolonin måste regeringen slutligen gifva efter. Vådligast var under året det der utbrutna kriget med Kaffrerne, hvilka, som det synes, orätt behandlade och undanträngde från sina besittningar, reste sig mangrannt och tillfogade kolonisterne betydliga förluster, utan att man ännu vid årets slut förmått hejda deras härjningståg. För att beskydda Jamaika, har England öppet uppträdt mot de amerikanske demokraternes försök att åtkomma Cuba. Med Brasilien ha tvister yppats i följd af skeppsvisitationer till slafhandelns förekommande.
Notisen/artikeln ingår i HT 17/1 1852:|5 2|1851 Års Krönika.
3. Preussen och det öfriga Tyskland.
14 Försöket att, under en af många olika elementer gäsande tid, med så många otillfreställda intressen och svikna förhoppningar, sammanjemka Tysklands åtskilssträfvande stater till ett helt, har härtills totalt misslyckats. Konferenserna i Olmütz och Warschau uppfyllde sin bestämmelse att förena regeringarne till gemensamt motstånd emot de revolutionära tendenserna; men Preussens eftergift vid konferensen i Dresden (23 December 1850–15 Maj 1851), hvarest Tysklands förhållanden skulle positiv ordnad och en definitiv centralmyndighet inrättas, ledde så föga till målet, att man har svårt att säga hvad der egentligen uträttats. Bästa beviset på detta sammanträdes fullkomliga ofruktbarhet, var det nödtvunga återgåendet (30 Maj) till gamla förbundsdagen, hvars förmåga att ingenting uträtta redan förut var till komplett evidens bevisad af 33 års erfarenhet och af regeringarne sjelfva nogsamt insedd. I förnekandet af 1848 års principer, demokratins undertryckande, stärkandet af regeringarnes suveränitet, konstitutionernas upphäfvande, grundrättigheternas afskaffande, tryckfrihetens inskränkning och hvad mera dertill hör samt småstaternas underordnande, har förbundsdagen gjort sitt bästa, men för det positiva ordnandet af Tysklands angelägenheter har härtills intet skett, och den|5 3| djupa förvirringen har sålunda endast blifvit med makt tillbakahållen, men dess inre grund qvarlemnad utan bot och läkedom.
15 Öfverallt i Tyskland varseblifver man detta år ett återgående till det gamla före 1848, med undantag af skärpta stränghetsåtgärder och förstörda finanser, hvilka blifvit en följd af de oformligt stora stående krigshärarne till revolutionens undertryckande. Kurhessen, hvarest alla samhällsklasser djupt anstuckits af 1848 års smitta, undergick i början af året en fullkomlig hvälfning i alla inre förhållanden, dess militär och tjenstemannaklass blefvo totalt omgestaltade, konstitutionen upphäfd och missnöjet undertryckt genom främmande trupper. Den ryktbare Hassenpflug var själen i denna omhvälfning. Baden har med möda upprätthållit lugnet. Würtemberg har upplöst sina motspänstiga kamrar; furstendömena Anhalt formligen upphäft sin konstitution; Braunschweig genomdrifva en reaktionär vallag. De fria städerna Hamburg, Lübeck och Bremen, demokratins stamhåll, hafva, dels genom österrikisk ockupation, dels genom förbundsdagens hotelser tvungits att rensa sina författningar och ur sitt sköte bortjaga de farliga tändämnena. De öfriga staterna ha sjelfmant följt samma bana, med undantag af Hannover, hvars gamle konung fört ett sjelfständigt språk och visat allvar med positiva förbättringar af de gamla missbruken. Till Hannovers stora saknad afled konung Ernst August d. 18 Nov., och hans blinde son, Georg V, synes böjd att, med uppoffring af sin faders moderata system, helt och hållet kasta sig i Österrikes armar.
16 En större, för hela Tyskland gemensam politisk fråga har erhållit en half lösning. Preussen har med förbundsdagens samtycke låtit de år 1848 med tyska förbundet införlifvade provinserna Posen och Preussen derifrån åter utgå. Deremot har Österrike ej kunnat genomdrifva sitt så enträget yrkade förslag att med tyska förbundet införlifva hela sitt gebit, således äfven Italien, Ungern och Galicien, som härtills icke hört dertill. Orsaken anses mindre hafva varit något motstånd från förbundsdagen, hvars beslut i de flesta vigtiga frågor dikterats af furst Schwartzenberg i Wien, än de energiska protester, hvilka mot detta projekt inlupit från England och Frankrike.
17 Som bekant, hör Tyskland i afseende å tull- och en de af handelslagstiftningen till tre skilda systemer: det prohibitiva österrikiska, hvartill Bayern och andra sydtyska stater slutit sig, den nordtyska tullföreningen (Zollverein), med dess moderata tullar och Preussen i spetsen, samt den vestliga Steuerverein, med tendens åt frihandeln, hvari Hannover spelat den främsta rollen. Att förlika dessa tre mot hvarandra fiendtliga systemer, har utan framgång försökts (i Wiesbaden m. m.). Lika litet här som på det politiska gebitet har något positivt varaktigt kunnat åstadkommas. Preussen vägrar att skicka fullmäktig till tullkongressen i Wien i början af 1852 och har i stället närmat sig Hannover, i afsigt att sammanjemka Zollverein med Steuerverein.
18 Tyska flottan, en allmän polismyndighet och en allmän tryckfrihetslag höra till de ämnen, hvilka oändligen bredt diskuterats och oändligen litet vunnit på diskussionen, Rhen, Isar m. fl. floder anställde under sommaren stora förödelser medelst öfversvämning.
19 Preussens kamrar sammanträdde i slutet af 1850 och tillslötos åter d. 9 Maj, efter att ha voterat budgeten, deribland 18 millioner thaler för krigrustningarne i November 1850original: 1850), samt administrativa lagar. Det konstitutionela systemet har tillämpats, utan att träda kronans högsta suveränitet för nära; en motion af Vincke och venstra sidan i Mars »att undersöka statens tillstånd» afslogs af farhåga att kamrarnas upplösning och konstitutionens afskaffande deraf blefve en följd. Konseljpresidenten Manteuffel uttalade genast i början regeringens afsigt att öppet »bryta med revolutionen», och konungen erinrade i Nov. att han aldrig »underhandlat med densamma».konsekvensändrat/normaliserat En icke obetydlig agitation väcktes i Juni och Juli af de förra provinciallandtdagarnes inkallande, hvilket ansågs som stridande mot konstitutionen, hvilken endast känner en allmän riksdag. D. 27 Nov. öppnades kamrarna ånyo af Manteuffel, och Preussen äger således en konstitution. För öfrigt har lugnet icke varit stördt; mot de demokratiska tendenserna har en sträng jagt blifvit anställd i alla rikets delar.
Notisen/artikeln ingår i HT 21/1 1852:|6 2|1851 Års Krönika.
4. Österrike. Ungern.
20 Österrikes historia under det sistförflutna året utvisar ett fortsatt mödosamt arbete att sammansmälta dess åtskilssträfvande delar till ett kompakt helt. 1848 och 1849 års händelser hade blottat hela vådan af ett så sällsamt anglomerat af olika beståndsdelar. Mer än någonsin insåg man, att dessa blott genom en stark och skickligt fördelad militärmakt kunde sammanhållas, hvarföre ock Österrike alltsedan underhåller en proportionsvis större armé, än något annat rike på hela jorden. Men omständigheternas tvång föranleddes (4 Mars 1849) försöket att äfven på konstitutionel väg vinna den nödvändiga enheten genom en af regeringen oktroyerad författning, hvars väsendtliga syfte var att centralisera hela monarkins lagstiftning och förvaltning i en enda gemensam medelpunkt (Wien) samt dymedelst upplösa de stridiga nationaliteternas motspänstighet. Enligt denna författning upphörde alla f. d. kronländers afsöndrade administration, och en allmän nivelleringsprocess begynte att i alla grenar af stats- och samhällslivet sammanjemka rikets olika delar. Svårigheterna voro dock större, än man kunnat beräkna, författningen, åtminstone dess konstitutionela element (representationen), kom aldrig till utförande, och snart befanns, att endast en absolut regering, med stöd af en trogen armé, förmådde upprätthålla rikets enhet. Under övertygelse härom utfärdades d. 20 sistl. Augusti tvenne kejserliga kabinettsskrifvelser, hvilka, i det de förklarade ministrarne ansvarige ensamt för thronen, de facto upphäfde konstitutionen af den 4 Mars; och det ansågs derföre som en länge förutsedd konseqvens, när samma konstitution genom ett kejserligt patent af den 31 December 1851 formligen och de jure upphäfdes samt alla dermed sammanhängande grundlagar (jurydomstolarna m. m.) till sin kraft och verkan annullerade. Ett system som detta kan, i bredd med andra tyska makter, icke frånkännas uppriktighetens förtjenst, hvarföre också ingen kunnat misstaga sig om de principer, hvilka alltsedan ungerska revolutionens kufvande med konsequens och framgång här varit de rådande.
21 Så har Österrike som militärstat lagt sitt svärd i vågskålen öfverallt der det gällt att undertrycka de revolutionära tendenserna, i Italien, i Kurhessen, i Frankfurt, i Holstein. Åter sedan lång tid stod en af dess arméer i början af året vid Östersjön, medan en annan skref lagar vid Etsch och Po, en tredje vid Rhen. Dess inflytande på den europeiska politiken har, i strid med det engelska, varit omisskänneligt; endast i orienten har det nödgats vika för Palmerstons diplomatik, som utverkade Kossuths frigifvande. I inre förhållanden deremot har bördan af en så stor militärmakt bragt Österrikes finanser i en sådan förvirring, att, oaktadt dess rika hjelpkällor, ingen stat i Europa, måhända med undantag af Spanien, Portugal och Grekland, är till samma grad financielt ruinerad. Ett betydligt statslån, stränga förordningar mot agiotaget, en ny tulltaxa och flera reformer i uppbörden ha förgäfves blifvit anlitade. Kommunalväsendet och lagskipningen ha i flera delar blifvit reorganiserade och s. k. förtroendemän inkallade. Undertiden har Wien fortfarande varit i belägringstillstånd samt här och der upptäckta demokratiska tendenser med stränghet öfvervakats, Den gamle furst Metternich har återkommit; han har undandragit sig all direkt medverkan i statsstyrelsen, hans fordna system är i mycket ändradt, men principerna desamma, och hans lärjunge furst Schwartzenberg torde icke underlåta att rådfråga hans erfarenhet.
22 Ungern blöder ännu af krigets sår, och dess djupa vanmakt har ingifvit mycket bekymmer. Regeringen har fullständigt brutit med det s. k. altkonservativa partiet, hvilket, jemte sin trohet mot thronen, bevarat den önskan att garantera sitt lands nationalitet medelst vissa dess gamla inrättningar, afskaffade genom Marskonstitutionen. För att efterhand bereda det tyska elementet öfvervigt, har inflyttningen af tyska kolonister på allt sätt gynnats. Grefven af Chambord och general Haynau hafva der köpt stora jordegendomar. I Aug. utnämndes erkehertig Albert till civil- och militärguvernör i Ungern. Man har anmärkt, att kejsar Franz Joseph aflagt den fordna titeln: konung af Ungern i reskripter rörande detta land. – På hösten afslöts i Pesth den vidlyftiga höqmålsprocessen mot deltagarne i sednaste revolution, vid hvilket tillfälle man på galgen uppspikade namnen af Kossuth och 36 f. d. deputerade vid riksdagen i Debreczin, hvilka undkommit genom flykten. De afrättades antal är icke tillfyllest kändt, men torde kanske uppgå till omkring tvåhundrade. Ett vida större antal har af krigsdomstolarne dömts till döden, men af regeringen benådats, de flesta med fästning i jern. Flera tusende unge män af de bildade klasserna tjena som simple soldater i de österrikiska regementerna; många ha gått i landsflykt. Såsom en sällsam följd af den allmänna nedslagenheten, har vansinnet lik en farsot härjat Pesth, och dess fasor ha ökats af en epidemisk vattuskräck.
Notisen/artikeln ingår i HT 24/1 1852:|7 2|1851 Års Krönika.
5. Europas mindre stater.
23 Ingenstädes har det österrikiska inflytandet varit mäktigare, än i Italien. 100 000konsekvensändrat/normaliserat man och den gamle Radetzkys klokhet behöfvas, för att hålla Lombardiet-Venedig i tygel, imponera på Piemont, ockupera Toscana, Parma och nordöstra delen af Kyrkostaten, balancera Fransmännens inflytande i Rom samt räcka konungen af Neapel en hjelpsam hand i hans bemödanden att qväfva upproret och motväga det engelska inflytandet på Sicilien. I alla dessa stater glimmar eld under askan och återhålles blott genom den största vaksamhet och de strängaste åtgärder. Mazzinis beryktade lån till Italiens revolutionerande; vidtutgrenade sammansvärjningar och politiska mord; finansnöden i Neapel och Rom; de ständiga tvisterna mellan påfliga regeringen och franska ockupationskorpsen, som fortfarande håller Rom och Civita Vechia besatta; engelska sändebudet Gladstones offentliggjorda bref öfver de politiske fångarnes behandling i Neapel; slutligen Passatores röfvarband i Romagna (anföraren greps och arkebuserades i Febr.) samt fruktansvärda jordbäfningar, hvilka härjat flera af Neapels mest blomstrande nejder, – allt detta har gjort året 1851 till ett af de oroligaste för Italien, ehuru ingen uppenbar fejd brutit lös. Man försäkrar att den förr så populäre Pius IX, misströstande om hierarkins framtid och sin egen förmåga, mer|7 3| än engång med möda bragts ifrån beslutet att afsäga sig påfvevärdigheten. Att Toscana, som besoldar österrikiska trupper och utrikes representeras af Österrikes sändebud, numera anses som faktiskt införlifvadt med det sistnämnda, är bekant. Man har ock hört omtalas en pentarchia italiana, (off- och defensiv alians mellan Österrike, Toscana, Modena, Kyrkostaten och Neapel); men ovisst är om en sådan blifvit formligen afslutad.
24 I denna oroliga tafla står Piemont (Sardinien) ensamt lik en ljuspunkt, lyckligt och blomstrande under endrägten mellan regering och folk. Den unge konung Victor Emanuel och hans ministrar ha visat lika mycken fasthet emot mazzinismens konspirationer inom landet, som emot Österrikes anspråk (att besätta Alessandria m. m.). De målningar af Piemonts tillstånd man ofta läser i franska och tyska blad äro merändels groft vanställda. Så har Genua utmålats såsom ett tillhåll för den ursinnigaste demokrati, och likväl såg man konungen der emottagas med den allmännaste och mest oskrymtade enthusiasm. Ett rörande bevis på det förtroende och den kärlek regeringen förstått tillvinna sig inträffade i Maj; staten öppnade teckning till ett lån af 18 millioner, och inom få dagar tecknades 33. Oaktadt de dryga krigskontributionerna till Österrike, äro Piemonts finanser i blomstrande skick. En handelstraktat har blifvit afslutad med förstnämnda land. Med Rom har söndringen fortfarit hela året, emedan reg. icke velat afskaffa siciccardiska lagen (S. sjelf afgick i Febr.), som ställer de andlige under verldslig domsrätt.
25 Det lilla Grekland tynar i sin förra svaghet, ökad genom det afbräck dess handel led genom den famösa engelska blokaden förlidet år samt genom nya trakasserier af Lord Palmerston. Konung Otto, som är barnlös, vistades ett halft år i Bayern, som man tror för att ordna tronföljden, hvilket icke lyckats, och drottningen förestod under tiden regeringen. Landet har lidit af röfvarband. De joniska öarna visa fortfarande lust att lösslita sig från Englands protektorat. Deras parlament upplöstes i December; i början af året kufvades ett uppror på Cephalonia.
26 Spanien såg i Januari den allsmäktige Narvaez störtad och flyende ur landet. En ny ministére under Bravo Murillo genomdref en nedsättning af räntan på den ofantliga statsskulden till 3 procent, hvaraf tillsvidare blott en proc. utbetalas. Cortez upplöstes i April och nya valdes af moderat majoritet. Ett konkordat med Rom, hvari hierarkin och den katholska kyrkans rättigheter befästas, har återfört Spanien till medeltiden. Drottningen nedkom d. 20 Dec. med en prinsessa. Lugnet har icke faktiskt varit stördt, men oroande rykten om statsstreck m. m. i omlopp, helst sedan cortes d. 9 Dec. åter suspenderats. Cuba, denna perla i Spaniens krona, har lyckligen afslagit de amerikanske fribytarnes anfall; men förutseende omöjligheten att i längden bibehålla denna ö, har Murillo (härtills utan framgång) föreslagit dess försäljande till England för 150 millioner dollars.
27 Portugal har varit skådeplats för en af dessa omhvälfningar, som der äro en kronisk åkomma. Den allrådande grefven af Thomar (Costa Cabral) hade åsamkat sig många fiender och störtades i April genom en militärrevolution under Saldanhas anförande. Hvad dermed vunnits, är svårt att säga; åtminstone påstå Saldanhas ovänner, att Thomar, som visat en mindre vanlig sjelfständighet mot Engelsmännens ruinerande handelsfriheter, blifvit störtad genom engelska penningar. Det radikala partiet (Septembristerne), som hoppades få makten i sina händer, såg sig besviket genom Saldanhas moderation. Portugal söker att med 25 proc:s afdrag kapitalisera den på flera år obetalda räntan uppå sin statskuld. Drottningen led i Oktober af en fausse couche.
28 I Schweitz har det radikala partiet vunnit öfverhand – en sällsam företeelse i det ögonblick, då hela Europa synes afsvärja revolutionen. Likväl bör icke förgätas, att frågan här icke gäller politiken ensamt, utan i nästan lika hög grad de religiösa stridigheterna; hvarföre det kan antagas, att de hatade jesuiternas innästlande på många orter stämt befolkningen till förmån för de liberala tendenserna. Freiburg med dess bigotta landtfolk har, nu som förut, varit ett stamhåll för det ultramontana partiet, som här gjort ett vanvettigt och misslyckadt försök att omstörta den bestående ordningen. Sedan de farligaste utländska flyktingar blifvit förvisade från edsförbundets område, har detta mindre än de förra åren legat för denna orsak i delo med stormakterna.
29 Om Nederländerna förljudes ganska litet. Man vet endast att deras handel fortfarande blomstrar och att deras besittningar på Java och Borneo betryggats genom sjöröfrarnes lidna nederlag. – I Belgien kämpa de ultramontana och liberala partierna inbördes. Det sistnämnda, som nu ägt öfvervigten, nödgades gifva efter i frågan om en ny befattning på arf, hvarigenom både ministeren och kamrarna bragtes att vackla. För sedernas historia är processen Bocarmé (förgiftning med tobaksextrakt), lika ryktbar som på sin tid processen Praslin i Frankrike och Görlitz i Tyskland, ej utan märkvärdighet, för det djupa förderf, som derigenom afslöjats hos samhällets högre klasser.