Aura IX. Granriskojan, novell. Åbo 1849. J. W. Lilljas förlag. Pris 30 kop. s:r.kopek silfver
1 I Åbo Tidningar, Åbo Underrättelser, H:fors Tidningar, Borgå Tidning har bland de senare årens insändare visat sig en penna, lika ombytlig i val af signaturer – än »agis», än »m. s.» än »3lg», än »elg» som i val af platsen för sitt uppträdande. Oaktadt alla ombyten, har denna penna städse förrådt sig genom sitt egna på engång kantiga och mjuka sätt att uttrycka sig, och det är derföre vi icke tro oss såra anonymitetens helgd genom att röja den signaturernas identitet, hvilken hvarje upmärksam läsare säkert varseblifvit utan någon vår antydning.
2 Samma egenhet i stil, samma nästan utmanande trots mot antagna former och uttryckssätt röja sig i denne författares musikaliska kompositioner. Hvad mången velat påbörda honom både som tonsättare och stilist, nemligen ett sökt och skrytsamt bizarreri, finner häraf sin vederläggning. En prägel, som konseqvent trycker sig på alla ens själsyttringar åt olika håll, såsom skriftställeri och musik, en sådan prägel söker man icke, antager man icke – man skulle då förr eller senare falla ur rollen – man hyllar den omedvetet, och den är ett sätt att vara, som har sitt ursprung i själens egen färg och lynne. Le style c’est l’homme. Ingenting är sannare än detta. Men uttrycket måste då tagas i djupare mening, än den blott formela. Knaglighet i form är ännu icke originalitet; en svårböjlig röst kan genom skola och öfning mjukna; vill man sjunga, så är man sig sjelf och musiken skyldig att arbeta derpå, och detsamma gäller stil och formeroriginal: iformer vid författareskap. Dock anse vi det rent formela såsom den mindre vigtiga utsidan; vi hafva sett huru ofta en klingande fras af v. Beskow innehåller ett grumligt nonsens, medan en kärf period af Ehrnsvärd innehåller den högsta poesi. Stilen har, jemte sin logiska och grammatikaliska kropp, ett inre väsende, en själ, som omöjligt kan fångas i reglor, men går som en ande genom det sagda och ger det lif och egendomlighet. I detta element upprinner den fina sväfvande doft, som vi kalla originalitet; det outsägliga, på hvilket man bland tusende kan igenkänna narcissen som narciss, konstnären, af hvad namn och slag han vara må, som konstnär.
3 Vi ha dröjt vid detta ämne ett ögonblick, emedan både publik och författare icke sällan häri fara vilse. Det finns en publik, som misskänt »agis’» författareskap både i musik och novellistik, emedan det lidit af kantighet och trots i formen. Och å andra sidan har denne förf. varit icke så litet envis att vidhålla en ojemnhet, den han med ringa möda och utan skada för sin egendomlighet kunnat afnöta. Icke sannt, Hr Ingelius? Ursäkta att vi bortlemna den alltför genomskinliga anonymiteten!
4 Vi tro oss ha någon anledning att i detta afseende vädja till förf:s eget omdöme, ty »Granriskojan», hans senaste arbete, är, hvad stilen angår, en indirekt protest mot hans förra. Väl förekomma äfven här ouppmärksamheter och formfel, åt hvilka Hrr Fryxell & komp. skulle rynka sina grammatikaliska pannor. Men utom det att dessa småsynder till ringa antal bemärkas, röjer stilen för öfrigt en rundning och en jemnhet, som, denna gång åtminstone, icke skola afskräcka en ömtålig läsare från bokens närmare bekanskap. Jemnad på detta sätt, har Hr I:i stil en värma och ett behag, som erinra om Almqvist, utan att egentligen imitera honom, och på samma gång påminna om de bästa af förf:s musikaliska kompositioner.
5 Detta erkändt, gå vi till det vigtigare: bokens innehåll. Derom må korteligen sägas, att det spelar på diktens intressantaste, outtömligaste gebit, på kärlekens område.
6 Två älskade döda i sina af blommor doftande grafvar; två lefvande, som evigt sörja de hädangångna; två okonstlade prestflickor, den ena hopplös älskarinna, den andra försakande vän; en ung kandidat, i kärlek på engång försmående och försmådd ; Melia Saida, en flicka med »dunkelsköna» ögon, omgjuten af idealets hela skimmer; en gammal redlig prost och hans välmenta prostinna – dessa äro figurerna. Skarpast och lyckligast individualiserad bland dem är Otto, kandidaten; de öfriga äro det mindre i samma mån som de af dikten behandlas med förkärlek, och mest förflyktigadt är det jordiska i den derföre något sväfvande, men intagande Melia Saida.
7 Diktens vackra mening är denna: det ges ett tycke af lägre slag, (Ottos till Helena) varmt och godt, men egoistiskt deri att det beräknar både ögonblicket och framtiden, begärande mera än det sjelft kan gifva. Denna ljumma känsla förbleknar som en skugga, när den första kärleken (Ottos första till Saida) öppnar för hjerta och öga en helt ny verld. I den går hvarje beräkning under, hvarje begäran blir en synd: se och älska, om äfven försmådd, är dess enda längtan. »Kärleken drager i sin djupa och mäktiga strömfåra alla de källdrag, hvilka förut varit spridda på fältet.» Blir denna kärlek fast i försakelse (Saidas, Baremanns, Hedvigs), så vinner den segrens och sällhetens lön. Men öfvergår den till planer och anspråk (Ottos sednare), så kommer en Nemesis deremellan med sitt barthuggande svärd och klyfver hjertan och öden. Skildringen af dessa nyanser är på de flesta ställen fin och trogen; koketterar blott litet ibland med uttryck, blickar och i synnerhet med tystnad. Vackert och rätt är att den svalare, men icke mindre djupa, på aktning grundade kärleken erkännes och respekteras i skepnad af det gamla prostherskapet.
8 En episod af mycket intresse gäller konsten. David Baremann är en målare af djup inspiration. Han arbetar sig fram i fattigdom, finner en utmärkt lärare, kopierar andra i två år, målar sedan originaler och får af kritici höra den dom, att de äro »mera dåliga».konsekvensändrat/normaliserat Trotsande skär han sin tafla i bitar, men erkänner sedan sjelf dess underhaltighet; van|1 4|drar så kring Europa i fem år utan att röra penseln, till dess en vän i Rom väcker hans talent till nytt lif och förstår att värdera den. – Att denna skildring af en konstnärs strider är psykologiskt sann, derom äro vi öfvertygade, och de s. k. »fragmenter af gröna boken»,konsekvensändrat/normaliserat som handla derom, tillhöra novellens mest lyckade partier. Men den ömtåliga punkten är kritikens ställning till konstnären. Hvad vill förf. säga? När kritiken förkastar Baremanns tafla, så gör den endast hvad han sjelf i besinningens ögonblick måste erkänna som rätt. Utan tvifvel var det ett hårdt slag för hans egenkärlek; men var det icke godt att så skedde? Insöfd i illusioner om sin egen förträfflighet, hade han kunnat blifva en usel målare; hvartill då detta trots, detta hat mot kritikens omdömen? Erkänner förf. allsingen medelväg mellan ett obetingadt förkastande och ett obetingadt beröm? Vi hylla alldeles icke det förnäma sättet att se en ung konstnär öfver axeln, likaså litet som den naggande kritiska småaktighet, hvilken Almqvist på flera ställen så träffande persifflerar. Vi tro att det i all kritik, om den skall verka godt, måste vara en stor blick och framför allt en stor kärlek för sak. Men om kännaren säger: denna del af ditt arbete är bra, denna åter duger icke, gör om den sednare för det helas skull! – bör konstnären då sönderrifva sitt verk och säga: det der förstår jag bättre! Nej, Hr I., om konstnären har rätt att vädja från en orättvis dom till sjelfkänslan i sin egen barm, så har han dock icke rätt att ställa denna sjelfkänsla högre än skönhetens eviga lagar.
9 Förf. här nyligen i den täcka eskissen »Trädet i Hongais skog» protesterat mot »ett sliskigt ting, som man brukar kalla försoning» och hvilket vissa författare anse nödvändigt för ett godt slut. Det gläder oss att förf. är lika litet konseqvent i denna theori, som i sina stilistiska åsigter. Slutet af »Granriskojan» innebär nemligen en försoning så fullständig man någonsin kan önska den, såframt man icke, en annan Kotzebue, vill sluta allting med giftermål. Benämningen »Granriskojan» är i någon mån motiverad derigenom att styckets vändpunkt der föregår.
10 Vilja vi nu sammanfatta dessa anmärkningar så som förf. vill att kritiken skall uttrycka sig, så kunna vi göra det i följande ord: »Granriskojan» är bra.
11 Är det begripligt, eller hvad?
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Literatur.
Aura IX. Granriskojan, novell. Åbo 1849. J. W. Lilljas förlag. Pris 30 kop. s:r.kopek silfver
1 I Åbo Tidningar, Åbo Underrättelser, H:fors Tidningar, Borgå Tidning har bland de senare årens insändare visat sig en penna, lika ombytlig i val af signaturer – än »agis», än »m. s.» än »3lg», än »elg» som i val af platsen för sitt uppträdande. Oaktadt alla ombyten, har denna penna städse förrådt sig genom sitt egna på engång kantiga och mjuka sätt att uttrycka sig, och det är derföre vi icke tro oss såra anonymitetens helgd genom att röja den signaturernas identitet, hvilken hvarje upmärksam läsare säkert varseblifvit utan någon vår antydning.
2 Samma egenhet i stil, samma nästan utmanande trots mot antagna former och uttryckssätt röja sig i denne författares musikaliska kompositioner. Hvad mången velat påbörda honom både som tonsättare och stilist, nemligen ett sökt och skrytsamt bizarreri, finner häraf sin vederläggning. En prägel, som konseqvent trycker sig på alla ens själsyttringar åt olika håll, såsom skriftställeri och musik, en sådan prägel söker man icke, antager man icke – man skulle då förr eller senare falla ur rollen – man hyllar den omedvetet, och den är ett sätt att vara, som har sitt ursprung i själens egen färg och lynne. Le style c’est l’homme. Ingenting är sannare än detta. Men uttrycket måste då tagas i djupare mening, än den blott formela. Knaglighet i form är ännu icke originalitet; en svårböjlig röst kan genom skola och öfning mjukna; vill man sjunga, så är man sig sjelf och musiken skyldig att arbeta derpå, och detsamma gäller stil och formeroriginal: iformer vid författareskap. Dock anse vi det rent formela såsom den mindre vigtiga utsidan; vi hafva sett huru ofta en klingande fras af v. Beskow innehåller ett grumligt nonsens, medan en kärf period af Ehrnsvärd innehåller den högsta poesi. Stilen har, jemte sin logiska och grammatikaliska kropp, ett inre väsende, en själ, som omöjligt kan fångas i reglor, men går som en ande genom det sagda och ger det lif och egendomlighet. I detta element upprinner den fina sväfvande doft, som vi kalla originalitet; det outsägliga, på hvilket man bland tusende kan igenkänna narcissen som narciss, konstnären, af hvad namn och slag han vara må, som konstnär.
3 Vi ha dröjt vid detta ämne ett ögonblick, emedan både publik och författare icke sällan häri fara vilse. Det finns en publik, som misskänt »agis’» författareskap både i musik och novellistik, emedan det lidit af kantighet och trots i formen. Och å andra sidan har denne förf. varit icke så litet envis att vidhålla en ojemnhet, den han med ringa möda och utan skada för sin egendomlighet kunnat afnöta. Icke sannt, Hr Ingelius? Ursäkta att vi bortlemna den alltför genomskinliga anonymiteten!
4 Vi tro oss ha någon anledning att i detta afseende vädja till förf:s eget omdöme, ty »Granriskojan», hans senaste arbete, är, hvad stilen angår, en indirekt protest mot hans förra. Väl förekomma äfven här ouppmärksamheter och formfel, åt hvilka Hrr Fryxell & komp. skulle rynka sina grammatikaliska pannor. Men utom det att dessa småsynder till ringa antal bemärkas, röjer stilen för öfrigt en rundning och en jemnhet, som, denna gång åtminstone, icke skola afskräcka en ömtålig läsare från bokens närmare bekanskap. Jemnad på detta sätt, har Hr I:i stil en värma och ett behag, som erinra om Almqvist, utan att egentligen imitera honom, och på samma gång påminna om de bästa af förf:s musikaliska kompositioner.
5 Detta erkändt, gå vi till det vigtigare: bokens innehåll. Derom må korteligen sägas, att det spelar på diktens intressantaste, outtömligaste gebit, på kärlekens område.
6 Två älskade döda i sina af blommor doftande grafvar; två lefvande, som evigt sörja de hädangångna; två okonstlade prestflickor, den ena hopplös älskarinna, den andra försakande vän; en ung kandidat, i kärlek på engång försmående och försmådd ; Melia Saida, en flicka med »dunkelsköna» ögon, omgjuten af idealets hela skimmer; en gammal redlig prost och hans välmenta prostinna – dessa äro figurerna. Skarpast och lyckligast individualiserad bland dem är Otto, kandidaten; de öfriga äro det mindre i samma mån som de af dikten behandlas med förkärlek, och mest förflyktigadt är det jordiska i den derföre något sväfvande, men intagande Melia Saida.
7 Diktens vackra mening är denna: det ges ett tycke af lägre slag, (Ottos till Helena) varmt och godt, men egoistiskt deri att det beräknar både ögonblicket och framtiden, begärande mera än det sjelft kan gifva. Denna ljumma känsla förbleknar som en skugga, när den första kärleken (Ottos första till Saida) öppnar för hjerta och öga en helt ny verld. I den går hvarje beräkning under, hvarje begäran blir en synd: se och älska, om äfven försmådd, är dess enda längtan. »Kärleken drager i sin djupa och mäktiga strömfåra alla de källdrag, hvilka förut varit spridda på fältet.» Blir denna kärlek fast i försakelse (Saidas, Baremanns, Hedvigs), så vinner den segrens och sällhetens lön. Men öfvergår den till planer och anspråk (Ottos sednare), så kommer en Nemesis deremellan med sitt barthuggande svärd och klyfver hjertan och öden. Skildringen af dessa nyanser är på de flesta ställen fin och trogen; koketterar blott litet ibland med uttryck, blickar och i synnerhet med tystnad. Vackert och rätt är att den svalare, men icke mindre djupa, på aktning grundade kärleken erkännes och respekteras i skepnad af det gamla prostherskapet.
8 En episod af mycket intresse gäller konsten. David Baremann är en målare af djup inspiration. Han arbetar sig fram i fattigdom, finner en utmärkt lärare, kopierar andra i två år, målar sedan originaler och får af kritici höra den dom, att de äro »mera dåliga».konsekvensändrat/normaliserat Trotsande skär han sin tafla i bitar, men erkänner sedan sjelf dess underhaltighet; van|1 4|drar så kring Europa i fem år utan att röra penseln, till dess en vän i Rom väcker hans talent till nytt lif och förstår att värdera den. – Att denna skildring af en konstnärs strider är psykologiskt sann, derom äro vi öfvertygade, och de s. k. »fragmenter af gröna boken»,konsekvensändrat/normaliserat som handla derom, tillhöra novellens mest lyckade partier. Men den ömtåliga punkten är kritikens ställning till konstnären. Hvad vill förf. säga? När kritiken förkastar Baremanns tafla, så gör den endast hvad han sjelf i besinningens ögonblick måste erkänna som rätt. Utan tvifvel var det ett hårdt slag för hans egenkärlek; men var det icke godt att så skedde? Insöfd i illusioner om sin egen förträfflighet, hade han kunnat blifva en usel målare; hvartill då detta trots, detta hat mot kritikens omdömen? Erkänner förf. allsingen medelväg mellan ett obetingadt förkastande och ett obetingadt beröm? Vi hylla alldeles icke det förnäma sättet att se en ung konstnär öfver axeln, likaså litet som den naggande kritiska småaktighet, hvilken Almqvist på flera ställen så träffande persifflerar. Vi tro att det i all kritik, om den skall verka godt, måste vara en stor blick och framför allt en stor kärlek för sak. Men om kännaren säger: denna del af ditt arbete är bra, denna åter duger icke, gör om den sednare för det helas skull! – bör konstnären då sönderrifva sitt verk och säga: det der förstår jag bättre! Nej, Hr I., om konstnären har rätt att vädja från en orättvis dom till sjelfkänslan i sin egen barm, så har han dock icke rätt att ställa denna sjelfkänsla högre än skönhetens eviga lagar.
9 Förf. här nyligen i den täcka eskissen »Trädet i Hongais skog» protesterat mot »ett sliskigt ting, som man brukar kalla försoning» och hvilket vissa författare anse nödvändigt för ett godt slut. Det gläder oss att förf. är lika litet konseqvent i denna theori, som i sina stilistiska åsigter. Slutet af »Granriskojan» innebär nemligen en försoning så fullständig man någonsin kan önska den, såframt man icke, en annan Kotzebue, vill sluta allting med giftermål. Benämningen »Granriskojan» är i någon mån motiverad derigenom att styckets vändpunkt der föregår.
10 Vilja vi nu sammanfatta dessa anmärkningar så som förf. vill att kritiken skall uttrycka sig, så kunna vi göra det i följande ord: »Granriskojan» är bra.
11 Är det begripligt, eller hvad?