2 Bakom oss ligger ett år af väntan, fruktan och hopp, ett år af trötthet och hvila, ett år af gäckade olycksprofetior, ett år af koppar, bly och – guld, en jernålder för en del af den civiliserade verlden, en guldålder för verldens aflägsnaste vrår, en entreakt mellan krigen, en evigt minnesvärd medelpunkt för detta århundrade, som af samtiden kallas industrins och materialismens tidehvarf, men som inför efterverldens ogrumlade blick skall med adertonde seklet dela äran att kallas idéernas århundrade. Ser man tillbaka på hvad detta år uträttat, så finner man endast ett stort och i sig afrundadt faktum: Londons verldsexposition, denna triumf för en verkligt stor och derföre verkligt kristlig tendens, den att förbrödra alla verldens folk på materiens område, såsom kristendomen gör det på andens. Allt det öfriga är blott stundens verk, beräknadt på afböjandet af ögonblickets faror, på tillfredsställandet af dess intressen, och till dessa öfvergångar utan varaktighet hör i främsta rummet den väldiga storm, som nyss bortsopat det oroliga, men intelligenta Frankrikes både fruktan och hopp för den närmaste framtiden. Spå ingenting, min fröken, kom ihåg Herders ord, »att den politiske siarens roll icke sällan är den löjligaste», men läs historien och döm efter den Louis Napoleon, hans samtid och framtid.
3 Huru otålig är icke menniskan! Hon begär af ett år de resultater, som i alla tider visat sig vara frukten af menniskoåldrar och hela århundraden. Nyligen såg jag bland tyska trädsnitt en karrikatyr öfver »den beväpnade freden.» Den hederlige gamle soldaten sitter inslumrad på en gräsbänk under lönnens skugga vid den fredliga hyddan. De ostyriga barnen rida käpphäst på hans utdragna sabel, kring slidan slingrar sig rankans lockande drufvor, ur mynningen af geväret vexa fredens oliveqvistar, och på kullen af hans kiver har den menlösa svalan byggt sitt bo ... Derhän, min fröken, syftar civilisationens verldsarbete, men de menskliga passionerna, som af årtusendens erfarenhet ingenting lärt, de skjuta denna tidsålder ständigt framåt, och hvarken vi eller – jag ber om förlåtelse – våra barn skola upplefva densamma.
4 Undra icke att jag med så vidsträckta vyer begynner denna lilla resumé. Det mest karakteristiska i en nyare tids civilisation är just det att mensklighetens organiska samband sinsemellan blifvit alltmera känsligt och lefvande, så att hvarje intryck, vare sig af helsa eller sjukdom, sprider sig från en punkt till alla och hjertats slag förspörjas i det yttersta lillfinger. Jag har ofta uttalat den åsigt, att vår betraktande ställning här borta i ett fredligt land, som icke behöfver frukta att nås af omstörtningen, är en af de lyckligaste. Men att med ädelt menskligt intresse följa samtidens vigtigaste frågor, der tillhör äfven den lugnaste, äfven den ringaste, det tillhör den bildning, hvaröfver vi äro stolta och hvilken bör vidhålla såsom sin dyrbaraste uppgift, att af samtidens sträfvanden tillegna sig de verkligt goda och välsignelserika, sådana som mer än glänsande vapenbragder föra ett folk framåt till humanitet och varaktig lycka.
5 Ännu ett par ord om Londonerexpositionen. Ett ögonvittne meddelar derom en intressant beskrifning i hushållningssällskapets finska tidning. Finland representerades der af blott 4 artiklar: lärft af Anna Ylenius i Åbo län, Alfthans stearinljus, Wahrens tyger af finsk ull och Julins oljetäta kärl.*)Jag har genomgått den digra expositionskatalogen, utan att der finna flera än de tre förstnämnda finska artiklarna uppgifna. Att flera blifvit ditsända, berättas som säkert; törhända hafva de, likt Hr Julins kärl, kommit efter katalogens tryckning. Refer. anmärker med mycket skäl att Finland, hellre än att ditsända produkter, hvilka i hvarje annat land tillverkas till lika eller bättre qvalité, bordt skicka artiklar som här vore egendomliga, exempelvis näfverskor, näfverkontar, vidjor, arbetsyxor och bilor, puukkor med slida, hvartill må läggas skidor, kulformiga bjellror, flera mindre fiskbragder och annat mer af folkets arbete. Engelsmannens praktiska sinne förstår långt bättre än vi att uppskatta värdet af dylika produkter, hvilka, till utseendet obetydliga, dock hafva ett varaktigt värde både för materialets billighet och arbetets lämplighet till menige mans bruk.
6 Jag återkommer till Finland. Medan större delen af det öfriga landet hade frisk vinter, såg man i Helsingfors en mild, fuktig och snölös December, som först på sjelfva julaftonen gaf ett passabelt slädföre. Ett par gånger belades stränderna med is, som innan kort befolkades med svärmar af skridskoåkare; derefter kom töväder och dimma, som bortslickade både snö och is. Helsotillståndet var i denna tunga decemberluft icke det bästa, koppor af flera slag voro gängse i början af månaden, katarrher och halsåkommor gjorde dem sällskap; dock synes den ärliga vintern numera vilja godtgöra sin försummelse. På alla gator är ytterst halt, och de kringsvärmande julbockarna d. 24 Dec. gjorde opåräknade kullerbyttor.
7 Af tidningarna ser ni att gudstjensterna numera blifvit fördelade på båda lutherska kyrkorna i Helsingfors dervid det ovanliga förekommer, att svenska gudstjensten i nya kyrkan en del af året börjas kl. 8 på morgonen, då härtills halfva svenska församlingen med sina stadsvanor ännu gömmer sig bakom fällda rullgardiner. Om härmed en bättre dagordning kunde befrämjas, vore reformen ej utan nytta. För öfrigt bör jag nämna, att gudstjensterna i Nikolaikyrkan ännu icke begynt. Nya kronor äro på hösten hitkomna för sistnämnda kyrkas behof.
8 – Stadens lutherska tabeller för 1851 utvisa ett öfverskott af 34 flera döde än födde; dock fortfar invånarnes antal att ständigt ökas genom inflyttningar och torde nu stiga till 16 000konsekvensändrat/normaliserat utom militären. Byggnadsifvern har på sednare tider mycket aftagit, så att i år högst få stenhus och blott ett mindre antal trädhus, mest ute på malmarna, blifvit uppförda. Hyrorna, som för tre eller fyra år tillbaka voro i starkt fallande, ha åter stigit till samma belopp som för tio år sedan.
9 – Aktieteckningen till en blifvande Djurgård är börjad och går raskt framåt. Förutom den allmänna listan cirkulera skilda listor inom borgerskapets societeter.
10 Vid Universitetet ha under året 137 nye studenter blifvit inskrifne, hvaraf mer än två tredjedelar under vårterminen, ett tillflöde som är både ansenligt och glädjande, ty deraf kan aldrig blifva för mycket. Man talar om att trängas på banorna; – en fördom, ty denna trängsel har till följd, att den akademiska bildningen kastar sig på tekniska yrken och handeln, hvarifrån den härtills varit nästan helt och hållet utesluten. För öfrigt finner man att flera banor ännu hafva alltför glest tillopp; 25 unge domare om året kunna förslå för hofrätterna m. m., men 20 unga prester årligen motsvara påtagligen icke behofvet, och likaså|1 3| litet 1 ung läkare, som detta år tagit licentiatexamen. – Till täfling för studenter och promoti under vårterminen hafva följande prisfrågor blifvit utsatte: 1) Framställning af de gamles mening om perioderna i menniskans lif; 2) Hvarigenom åtskilja sig i allmänhet den klassiska bildningsperiodens philosophiska systemer från den kristna tidsålderns, i afseende å uppfattningen och behandlingssätt af den praktiska philosophins hufvudfrågor? samt 3) På hvilka principer har man grundat differentialkalkylen, och hvilken af dem bor anses äga företräde?
11 – Akademiska Läseföreningen har på vanligt årsmöte nyvalt sin komité, nemligen till ordförande – med hvilken befattning universitetets n. v. rektor anmält sig hindrad att fortfara – Professoren Arppe, till ledamöter i komitén, Dr Ingman, Dr Tigerstedt, Dr Ingelius (Kassör) och Mag. Clasén (bibliothekarie).
12 Julen har satt tryckpressarna i rörelse, till stor del med väl valda öfversättningar, hvilket är godt. Det ligger stor vigt uppå ett godt val af läsning för barn; men det är förvånande att se med hvilken massa af dåliga eller åtminstone olämpliga barnaböcker Stockholms tryckpressar årligen öfversvämma oss. Med några få vackra undantag, det mesta hållet i den torrt moraliserande ton, åt hvilken barnet gäspar, eller i det blott och bart äfventyrliga, som icke qvarlemnar något intryck för hjertat och lifvet. Mycket rikare på sann naivitet äro Danskarne, likasom Tyskarne på äkta folksaga. När skall man ändtligen få se den finska folksagan illustrerad med plancher på julborden?
13 Tidningarna bibehålla sitt antal och sin prenumeration temligen oförändrade; den enda som vunnit en betydligare tillvext af läsare är det officiela bladet. Nya pennor uppträda i Borgå Tidning och Morgonbladet, hvars redaktör ingått i allmänna Tidningens redaktion. Kuopio Tidning och Uleåborgs finska veckoblad, i hvars redaktion Lönnrot deltager, fylla för nästa år hvar på sitt håll en märkbar lucka. Men tre så betydliga städer, som Wiborg, Björneborg och Tavastehus, sakna allt fortfarande egna tidningar. Jag vet väl att de finnas, som anse inga tidningar för de bästa; men icke blefve det mycket mera bullar i verlden, om familjen föröktes med tre eller fyra små ännu; det blefve åtminstone litet mera tecken till lif på tankens område – och på nyheternas.
14 Theatern har upptagits af Hr Rappo med sällskap under ständigt tillflöde af fulla hus. Hvarföre tror ni väl att mängden så talrikt strömmar till dessa föreställningar? Månne för kostymernas prakt, eller för bildernas skönhet, eller för balanceringarnes äfventyrliga vågspel? Nej, min fröken, var viss att dessa öfningar, ehuru de utmärktaste i sitt slag man här har sett, icke ensamt för sig skulle locka till så upprepade besök, om icke der funnes ett högre intresse, hvilket, hos mången omedvetet, dock påkallar allas uppmärksamhet. Detta intresse är menniskans fysiska utbildning till smidighet, styrka och harmoniska proportioner, denna så försummade del af det nu lefvande slägtets uppfostran och som dock i så hög grad inverkar på lifvets helsa och lycka. Vårt slägte, som vexer upp i trånga kamrar, vid böcker och sybåge, behöfver erinras om huru oändligt mycket dess kroppsliga utbildning blifvit tillbakasatt och huru oundgängligen nödigt det är, att godtgöra denna försummelse vid det kommande slägtets uppfostran. Se der hvad som ger Hr Rappos representationer värde och betydelse. För öfrigt är det ett nöje att se tidens framsteg i allt, äfven här. De fordne athleterne, bland dem Hr Rappo den äldre sjelf, bjödo på styrka och vighet. En nyare tid vill ha något mer dertill, den vill ha behaget, som med skönheten adlar styrkan. Och behaget har blifvit en hufvudsak, äfven det; man kan icke se något gratiösare, än det lekande sätt, på hvilket Hr Frans Rappo kastar sina tunga kulor eller Hr Hohmuth gör sina saltomortaler eller »rapiderne» utföra sina grupper. Det är härigenom som dessa öfningar, åtminstone med lika rätt som dansen, kunna räknas till de sköna konsterna.
15 Timmarna fly, midnatten står för dörren och med den ett nytt år af okända öden. Ett gladt återseende, ett godt nytt år! Men framförallt en bön för fosterlandets väl, en bön för dess sällhet och dess ära:
16 Finland för alltid!
*)Jag har genomgått den digra expositionskatalogen, utan att der finna flera än de tre förstnämnda finska artiklarna uppgifna. Att flera blifvit ditsända, berättas som säkert; törhända hafva de, likt Hr Julins kärl, kommit efter katalogens tryckning.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Leopoldiner-Bref 20.
1851 Dec. 31.
1 Min fröken!
2 Bakom oss ligger ett år af väntan, fruktan och hopp, ett år af trötthet och hvila, ett år af gäckade olycksprofetior, ett år af koppar, bly och – guld, en jernålder för en del af den civiliserade verlden, en guldålder för verldens aflägsnaste vrår, en entreakt mellan krigen, en evigt minnesvärd medelpunkt för detta århundrade, som af samtiden kallas industrins och materialismens tidehvarf, men som inför efterverldens ogrumlade blick skall med adertonde seklet dela äran att kallas idéernas århundrade. Ser man tillbaka på hvad detta år uträttat, så finner man endast ett stort och i sig afrundadt faktum: Londons verldsexposition, denna triumf för en verkligt stor och derföre verkligt kristlig tendens, den att förbrödra alla verldens folk på materiens område, såsom kristendomen gör det på andens. Allt det öfriga är blott stundens verk, beräknadt på afböjandet af ögonblickets faror, på tillfredsställandet af dess intressen, och till dessa öfvergångar utan varaktighet hör i främsta rummet den väldiga storm, som nyss bortsopat det oroliga, men intelligenta Frankrikes både fruktan och hopp för den närmaste framtiden. Spå ingenting, min fröken, kom ihåg Herders ord, »att den politiske siarens roll icke sällan är den löjligaste», men läs historien och döm efter den Louis Napoleon, hans samtid och framtid.
3 Huru otålig är icke menniskan! Hon begär af ett år de resultater, som i alla tider visat sig vara frukten af menniskoåldrar och hela århundraden. Nyligen såg jag bland tyska trädsnitt en karrikatyr öfver »den beväpnade freden.» Den hederlige gamle soldaten sitter inslumrad på en gräsbänk under lönnens skugga vid den fredliga hyddan. De ostyriga barnen rida käpphäst på hans utdragna sabel, kring slidan slingrar sig rankans lockande drufvor, ur mynningen af geväret vexa fredens oliveqvistar, och på kullen af hans kiver har den menlösa svalan byggt sitt bo ... Derhän, min fröken, syftar civilisationens verldsarbete, men de menskliga passionerna, som af årtusendens erfarenhet ingenting lärt, de skjuta denna tidsålder ständigt framåt, och hvarken vi eller – jag ber om förlåtelse – våra barn skola upplefva densamma.
4 Undra icke att jag med så vidsträckta vyer begynner denna lilla resumé. Det mest karakteristiska i en nyare tids civilisation är just det att mensklighetens organiska samband sinsemellan blifvit alltmera känsligt och lefvande, så att hvarje intryck, vare sig af helsa eller sjukdom, sprider sig från en punkt till alla och hjertats slag förspörjas i det yttersta lillfinger. Jag har ofta uttalat den åsigt, att vår betraktande ställning här borta i ett fredligt land, som icke behöfver frukta att nås af omstörtningen, är en af de lyckligaste. Men att med ädelt menskligt intresse följa samtidens vigtigaste frågor, der tillhör äfven den lugnaste, äfven den ringaste, det tillhör den bildning, hvaröfver vi äro stolta och hvilken bör vidhålla såsom sin dyrbaraste uppgift, att af samtidens sträfvanden tillegna sig de verkligt goda och välsignelserika, sådana som mer än glänsande vapenbragder föra ett folk framåt till humanitet och varaktig lycka.
5 Ännu ett par ord om Londonerexpositionen. Ett ögonvittne meddelar derom en intressant beskrifning i hushållningssällskapets finska tidning. Finland representerades der af blott 4 artiklar: lärft af Anna Ylenius i Åbo län, Alfthans stearinljus, Wahrens tyger af finsk ull och Julins oljetäta kärl.*)Jag har genomgått den digra expositionskatalogen, utan att der finna flera än de tre förstnämnda finska artiklarna uppgifna. Att flera blifvit ditsända, berättas som säkert; törhända hafva de, likt Hr Julins kärl, kommit efter katalogens tryckning. Refer. anmärker med mycket skäl att Finland, hellre än att ditsända produkter, hvilka i hvarje annat land tillverkas till lika eller bättre qvalité, bordt skicka artiklar som här vore egendomliga, exempelvis näfverskor, näfverkontar, vidjor, arbetsyxor och bilor, puukkor med slida, hvartill må läggas skidor, kulformiga bjellror, flera mindre fiskbragder och annat mer af folkets arbete. Engelsmannens praktiska sinne förstår långt bättre än vi att uppskatta värdet af dylika produkter, hvilka, till utseendet obetydliga, dock hafva ett varaktigt värde både för materialets billighet och arbetets lämplighet till menige mans bruk.
6 Jag återkommer till Finland. Medan större delen af det öfriga landet hade frisk vinter, såg man i Helsingfors en mild, fuktig och snölös December, som först på sjelfva julaftonen gaf ett passabelt slädföre. Ett par gånger belades stränderna med is, som innan kort befolkades med svärmar af skridskoåkare; derefter kom töväder och dimma, som bortslickade både snö och is. Helsotillståndet var i denna tunga decemberluft icke det bästa, koppor af flera slag voro gängse i början af månaden, katarrher och halsåkommor gjorde dem sällskap; dock synes den ärliga vintern numera vilja godtgöra sin försummelse. På alla gator är ytterst halt, och de kringsvärmande julbockarna d. 24 Dec. gjorde opåräknade kullerbyttor.
7 Af tidningarna ser ni att gudstjensterna numera blifvit fördelade på båda lutherska kyrkorna i Helsingfors dervid det ovanliga förekommer, att svenska gudstjensten i nya kyrkan en del af året börjas kl. 8 på morgonen, då härtills halfva svenska församlingen med sina stadsvanor ännu gömmer sig bakom fällda rullgardiner. Om härmed en bättre dagordning kunde befrämjas, vore reformen ej utan nytta. För öfrigt bör jag nämna, att gudstjensterna i Nikolaikyrkan ännu icke begynt. Nya kronor äro på hösten hitkomna för sistnämnda kyrkas behof.
8 – Stadens lutherska tabeller för 1851 utvisa ett öfverskott af 34 flera döde än födde; dock fortfar invånarnes antal att ständigt ökas genom inflyttningar och torde nu stiga till 16 000konsekvensändrat/normaliserat utom militären. Byggnadsifvern har på sednare tider mycket aftagit, så att i år högst få stenhus och blott ett mindre antal trädhus, mest ute på malmarna, blifvit uppförda. Hyrorna, som för tre eller fyra år tillbaka voro i starkt fallande, ha åter stigit till samma belopp som för tio år sedan.
9 – Aktieteckningen till en blifvande Djurgård är börjad och går raskt framåt. Förutom den allmänna listan cirkulera skilda listor inom borgerskapets societeter.
10 Vid Universitetet ha under året 137 nye studenter blifvit inskrifne, hvaraf mer än två tredjedelar under vårterminen, ett tillflöde som är både ansenligt och glädjande, ty deraf kan aldrig blifva för mycket. Man talar om att trängas på banorna; – en fördom, ty denna trängsel har till följd, att den akademiska bildningen kastar sig på tekniska yrken och handeln, hvarifrån den härtills varit nästan helt och hållet utesluten. För öfrigt finner man att flera banor ännu hafva alltför glest tillopp; 25 unge domare om året kunna förslå för hofrätterna m. m., men 20 unga prester årligen motsvara påtagligen icke behofvet, och likaså|1 3| litet 1 ung läkare, som detta år tagit licentiatexamen. – Till täfling för studenter och promoti under vårterminen hafva följande prisfrågor blifvit utsatte: 1) Framställning af de gamles mening om perioderna i menniskans lif; 2) Hvarigenom åtskilja sig i allmänhet den klassiska bildningsperiodens philosophiska systemer från den kristna tidsålderns, i afseende å uppfattningen och behandlingssätt af den praktiska philosophins hufvudfrågor? samt 3) På hvilka principer har man grundat differentialkalkylen, och hvilken af dem bor anses äga företräde?
11 – Akademiska Läseföreningen har på vanligt årsmöte nyvalt sin komité, nemligen till ordförande – med hvilken befattning universitetets n. v. rektor anmält sig hindrad att fortfara – Professoren Arppe, till ledamöter i komitén, Dr Ingman, Dr Tigerstedt, Dr Ingelius (Kassör) och Mag. Clasén (bibliothekarie).
12 Julen har satt tryckpressarna i rörelse, till stor del med väl valda öfversättningar, hvilket är godt. Det ligger stor vigt uppå ett godt val af läsning för barn; men det är förvånande att se med hvilken massa af dåliga eller åtminstone olämpliga barnaböcker Stockholms tryckpressar årligen öfversvämma oss. Med några få vackra undantag, det mesta hållet i den torrt moraliserande ton, åt hvilken barnet gäspar, eller i det blott och bart äfventyrliga, som icke qvarlemnar något intryck för hjertat och lifvet. Mycket rikare på sann naivitet äro Danskarne, likasom Tyskarne på äkta folksaga. När skall man ändtligen få se den finska folksagan illustrerad med plancher på julborden?
13 Tidningarna bibehålla sitt antal och sin prenumeration temligen oförändrade; den enda som vunnit en betydligare tillvext af läsare är det officiela bladet. Nya pennor uppträda i Borgå Tidning och Morgonbladet, hvars redaktör ingått i allmänna Tidningens redaktion. Kuopio Tidning och Uleåborgs finska veckoblad, i hvars redaktion Lönnrot deltager, fylla för nästa år hvar på sitt håll en märkbar lucka. Men tre så betydliga städer, som Wiborg, Björneborg och Tavastehus, sakna allt fortfarande egna tidningar. Jag vet väl att de finnas, som anse inga tidningar för de bästa; men icke blefve det mycket mera bullar i verlden, om familjen föröktes med tre eller fyra små ännu; det blefve åtminstone litet mera tecken till lif på tankens område – och på nyheternas.
14 Theatern har upptagits af Hr Rappo med sällskap under ständigt tillflöde af fulla hus. Hvarföre tror ni väl att mängden så talrikt strömmar till dessa föreställningar? Månne för kostymernas prakt, eller för bildernas skönhet, eller för balanceringarnes äfventyrliga vågspel? Nej, min fröken, var viss att dessa öfningar, ehuru de utmärktaste i sitt slag man här har sett, icke ensamt för sig skulle locka till så upprepade besök, om icke der funnes ett högre intresse, hvilket, hos mången omedvetet, dock påkallar allas uppmärksamhet. Detta intresse är menniskans fysiska utbildning till smidighet, styrka och harmoniska proportioner, denna så försummade del af det nu lefvande slägtets uppfostran och som dock i så hög grad inverkar på lifvets helsa och lycka. Vårt slägte, som vexer upp i trånga kamrar, vid böcker och sybåge, behöfver erinras om huru oändligt mycket dess kroppsliga utbildning blifvit tillbakasatt och huru oundgängligen nödigt det är, att godtgöra denna försummelse vid det kommande slägtets uppfostran. Se der hvad som ger Hr Rappos representationer värde och betydelse. För öfrigt är det ett nöje att se tidens framsteg i allt, äfven här. De fordne athleterne, bland dem Hr Rappo den äldre sjelf, bjödo på styrka och vighet. En nyare tid vill ha något mer dertill, den vill ha behaget, som med skönheten adlar styrkan. Och behaget har blifvit en hufvudsak, äfven det; man kan icke se något gratiösare, än det lekande sätt, på hvilket Hr Frans Rappo kastar sina tunga kulor eller Hr Hohmuth gör sina saltomortaler eller »rapiderne» utföra sina grupper. Det är härigenom som dessa öfningar, åtminstone med lika rätt som dansen, kunna räknas till de sköna konsterna.
15 Timmarna fly, midnatten står för dörren och med den ett nytt år af okända öden. Ett gladt återseende, ett godt nytt år! Men framförallt en bön för fosterlandets väl, en bön för dess sällhet och dess ära:
16 Finland för alltid!