Notisen/artikeln ingår i HT 14/10 1843:|80 1|

Literatur.

1 Grunddragen af jordbeskrifningen med hufvudsakligt afseende på natur- och folklif; en ledtråd vid medlersta cursen af den geografiska undervisningen, efter tyskan med ändringar och tillägg bearbetad af Wilh. Heikel. Uleåborg hos C. E. Barck 1843 (VI och 137 pagg. 8:o. Pris 52 S:r). – Vetenskapen i våra dagar äger en stor och ädel skyldighet sig ålagd att uppfylla. Arftagare till omätliga skatter af erfarenhet, hvilka förgångna tider samlat och skrinlagt, är den visserligen ej befriad från pligten att ytterligare öka det ärfda förrådet, men dess hufvudsträfvande går likväl ej mera ut på att samla blott. Utan nu gäller att göra det samlade fruktbart i lifvet, att använda skatterna i massa och åstadkomma något stort med dem. Men emedan en skrinlagd, registermässig, död kunskap aldrig kan med välsignelse befrukta den lefvande anden i ett menniskobröst, så gäller det nu tillika att utgjuta lif och själ i den stora massan af erfarenhet, att lösgöra sig från detaljerna och i allt framtaga det hela, som andas och rörer sig i alla sina delar. Fördenskull är lärdomen icke mera hvad den ej sällan var i våra fäders tid: en sammanradad mängd af kunskaper, ett register på andens mödor från Thales till Newton, ett qvantitativt innehåll, imponerande genom massan af mikroskopiska detaljer. Med sann vetenskaplighet förstår man i våra dagar en storartad, ordnande blick öfver vetandets detaljer, mäktig att i allt igenkänna den eviga anden. Fakta, betraktade ensamt för sig, hafva förlorat all sin betydelse; till resultater vill tiden komma.

2 Denna sannt vetenskapliga tendens, hvilken nu så allmänt röjer sig i de högre studierna, har på långt när icke hunnit inverka på elementarstudierna, sådana de i allmänhet nu bedrifvas. Så inhämtar den unge zoologen och botanisten klasser, ordningar, slägten och arter, medan den allt genomgripande physiologiska sidan af vetenskapen ofta är honom fullkomligt obekant. Så kan skolgossen eller gymnasiiynglingen visserligen uppräkna en ansenlig mängd fakta och namn i historie och geografi, men sällan torde hans unga sinne hafva uppfattat en rätt lefvande och åskådlig bild af det land, det folk och den tid, hvarom han dock vet berätta mycket smått och godt. Huru skulle han ock kunna det, nedtryckt under denna massa af namn, fakta, åratal, som vanligen fylla våra läroböcker?|80 2| Icke är han den enda, som ej ser skogen för idel trän. Refer. är af den öfvertygelse, att åtminstone hälften af namn, åratal och minutiösa detaljer i våra historiska elementarläroböcker kunde, till fromma för en allmän och lefvande öfversigt, bortlemnas samt ortsbestämningarne vid den geografiska undervisningen betydligt inskränkas, förutsatt att äfven dervid den allmänna charakteren af land, folk och vigtiga lokala förhållanden i samma mån framhålles åskådligt i sin egendomliga dager. Refer. tror, att detta sträfvande till öfversigt, allmännelighet, hvilket är den nyare forskningen eget, snart nog skall göra sig gällande i alla grenar af elementarundervisningen och tillvägabringa ett bortkastande af all annan detalj, än den, hvilken oundgängligt erfordras för att bilda vetenskapens skelett och med nödigt intresse fasthålla det unga sinnet, innan det vunnit mod och styrka att blicka öfver det hela, fatta och fasthålla endast det.

3 Förevarande lärobok röjer åt detta håll en tendens, hvilken synes ref. vara glädjande och hoppgifvande. »Utgifvarn har utgått från den åsigten, att geografin bör gifva lärjungen en lefvande bild af jorden. Utgående från den tanken, att, för en lefvande uppfattning af det hela, det rent geografiska måste innerligt förbindas med skildringen af natur- och folklifvet, har han förutskickat hvarje lands betraktelseoriginal: betraktekse en allmän öfversigt, på det sinnet måtte väckas till åskådande af lifvet i gestalten, af andan i formen. Derföre följer strax derpå en kort öfversigt af landets historia på det att det, som hittills endast i sina grundlinier var antydt, måtte framträda med bestämd händtydning till tid och personer. Derföre har utgifvaren slutligen öfverallt sträfvat att, i stället för många namn, som i och för sig äro döda, gifva många fakta, och derjemte sådant, som kan och förtjenar bibehållas, emedan det är bildande». – I följd häraf upptagas för hvarje verldsdel och särskildt för hvarje land: 1) Allmän Öfversigt, 2) Historia, 3) Gränsor, 4) Storlek, 5) Yta, 6) Klimat etc. 7) Inbyggare och 8) Politisk Ställning, alla afdelningar i nödig korthet sammanträngda. Utgifvaren, som betydligt bearbetat det tyska originalet, kallar, denna lärokurs den medlersta, emedan han anser densamma böra föregås af en förberedande, mundtligt meddelad allmän öfversigt af vatten och land, med tillhjelp af väggchartor, samt efterföljas af en mer i det speciella gående kurs.

4 En så beskaffad behandling af elementarstudierna i geografin synes refer. vara oändligt mera fruktbärande än den döda minnesläsningen af tallösa namn och ziffror. Geografin, jordbeskrifningen, skall ej mera vara en ödslig vandring öfver ett pappersblad, charta benämdt, hvilket blott i liflösa kroklinier aftecknar landbildningar, strömmar, berg och haf, samt öfverallt gifver oss namn i stället för en lefvande brokig organisk verld. Mer än någon annan vetenskap har geografin hittills försyndat sig mot den sanna vetenskapligheten; men äfven denna öfverrest af föråldradt pedanteri synes numera vaknad till lif, och äfven i elementarbildningen skall en strimma intränga af den storartade dager, i hvilken Berghaus och andra skådat geografins fält i så rik grönska och outtömligt vexlande intresse.

5 Huruvida nu denna lärobok med consequens och fullständighet genomför den tendens, åt hvilken den synes vilja bereda insteg i den geografiska undervisningen, kan endast genom en i detalj gående granskning utrönas. En sådan ligger icke i denna tidnings plan. Boken är likväl, enligt refer:s öfvertygelse, för kort för sin plan. En oundviklig trängsel af namn, ziffror och fakta står derföre i rak strid mot det åsyftade ändamålet af lefvande åskådlighet. I det svåra valet rörande hvad som bör inflyta i en sådan »medelkurs», är medelvägen icke alltid träffad. Vext- och djurgeografi, dessa lefvande ingredienser i hvarje jordbeskrifning, äro sällan och knapphändigt vidrörde. Folkcharaktererna förbises oftast och i de historiska öfversigterna glömmes, såsom tyvärr vanligen sker i den historiska elementarbildningen, folkens inre utveckling alldeles. Refer. tror att många sammanplockade detaljer kunnat lemna rum för allmänna skildringar. Att den politiska geografin lemnas till en speciellare kurs är i sin ordning. Deremot är idén att ställa den mathematiska geografin på framtiden icke lycklig, utan synes denna del af vetenskapen, såsom förut skett, åtminstone i sina grunddrag böra föregå den physiska delen. – Trycket är något lätt och papperet gröfre än man är van att fordra nuförtiden.