Notisen/artikeln ingår i HT 3/6 1854:|43 3|

Ur lifvets strid.

1 Två män bebodde ett hus och tvistade om dess ändamålsenlighet. Den ene ville hafva jerntak, den andre papperstak. Den ene ville hafva ett plank emot grannarnes gårdar; den andre ville förena gårdarne. Den ene fann fönstren för små, den andre påstod att kakelugnarne rökte in. Båda ville hafva åtskilligt annorlunda, men ingen af dem ville sälja huset.

2 En dag blef i staden en stor brand, och de två som bodde i samma hus sågo elden fatta i knutarna. Hvad gjorde de nu? Den ene besinnade sig intet ögonblick, utan ställde sig i raden bland dem som önskade och arbetade att rädda huset. Den andre begynte att disputera först om eldens upphof, derpå om husets många brister, slutligen om elden ens vore skadlig, om den icke fastmer vore nyttig, och om omöjligheten att det huset kunde brinna för det att staden brann.

3 Hvem af de två handlade ädelt?

4 Hvem af de två handlade klokt?

5 I allmänhet är det en vanskelig sak att resonnera med sin pligt. Men det ges situationer i lifvet, der en nödvändighet talar så klart, der en ställning är så afgörande, att intet val återstår. Den första, – vi vilja ej säga af alla pligter, ty den kan uppoffras för en högre – men af alla instinkter, af alla naturnödvändigheter, är sjelfbevarandets. För den måste allt vika – sympathier, känslor, åsigter – allt! Och det kan, som sagdt, i liten mening, när det gäller en enskild, en ringa slocknande del af det stora hela, vara annorlunda. Då kan den enskilde med glädje offras, den ringa delen kan med stolthet gifva sig sjelf till spillo, om något stort blir en vinning deraf. Men när det gäller det dyrbaraste, det heligaste, då är sjelfbevarandet icke blott den första, utan äfven den högsta nödvändighet.

6 I sådana situationer sjunker allt annat, för hvilket man i lifvet hyser kärlek eller fruktan, nit eller hat, till ett intet. Om din moder misshandlas vid din sida, hvad frågar du efter, om den hand, som slår henne, vore din bästa väns? – är du icke färdig att afhugga den handen ändå? Och om den hand, som rycker henne ur förderfvet, vore din bittraste oväns, hvad frågar du derefter? – är du icke färdig att trycka den handen ändå och kalla den en räddande väns?

7 Eller hvem är den, som, när hans fader anfalles af röfvare i skogen, säger till dem: jag har den och den åsigten; derföre Gud gifve eder lycka och framgång, käre röfvare!

8 Om det ges något småaktigt trångt, något sjelfviskt eländigt i lifvet, så är det sådana åsigter, hvilka, förgapade i sin egen förmenta ofelbarhet, icke ha förmåga att glömma sig sjelfva ens för det högsta och heligaste, såsnart det ej passar in uti den plan, som de utstakat för verldshändelserna. Och likväl äro dessa åsigter de första att förkättra olika tänkande.

9 Meningsstrider ha funnits och måste finnas i alla tider; att undertrycka dem är en olycka, ty deras bestämmelse är att ur sjelfva striden utveckla en högre frid, genom att låta det varaktigt goda – idéernas fruktbara frön – gå fram derutur. Men när den menskliga sjelfviskheten kommer dertill, födes derur partihatet – och dess historia är skrifven med brödrablod. Ty partihatet vägrar att erkänna någon makt öfver sig, emedan det förgudar sig sjelf under ett stort lånadt namn; hvarje blad i historien bär vittne derom, huru det sönderslitit ett fädernesland i frihetens, sanningens och rättvisans namn.

10 Dock vid sidan af dessa sorgliga blad finnas andra, få, men tröstande, der man läser om åsigter, minnen, sympathier, offrade på ett fäderneslands altare. Hvar och en skall kunna erinra sig sådana. Vi läste nyligen ett dylikt drag, som må nämnas blott för det att det är ett af de nyaste. Frankrikes nuvarande kejsare hade den ryktbara 2 December låtit öfverfalla, fängsla och derefter landsförvisa general Lamoricière. Utom denna bittra personliga fiendskap, är mellan dem den största tänkbara olikhet i meningar för öfrigt. Frankrike råkar i fara, det behöfver Lamoricières erfarenhet; man begär hans råd, men fruktar det förflutna. Han svarar: »Sire, jag har glömt allt, när jag kan tjena mitt fädernesland.»

11 Man kan bekämpa denne man som krigare, man kan ogilla hans åsigter, men man kan icke vägra honom sin aktning som menniska och medborgare.

12 Många af de bäste och modigaste, som gerna ville dö för ett fädernesland, ha icke en föreställning om hvad det vill säga att lefva derför. Döden är blott ett ögonblick, och det går mången gång lätt att bortkasta sitt lif som en trasa. Äfven Catilina har stupat som en hjelte. Men en hel lefnad under försakelser af sig sjelf för ett högre mål, det är något vida mer, och man skulle oftare tänka derpå. Man skulle då gå med ett försonligare hjerta i meningarnas strid, orygglig i sina grundsatser, bestämd i sin öfvertygelse, men städse beredd att säga med Lamoricière: jag har glömt allt, när jag kan tjena mitt fädernesland.